Dags för Birro att gaska upp sig nu

Sverige igen. Denna gråtmilda gamla änka.

Skogen är sig lik. De bruna åkrarna. Människorna. Korna som betar under en kort sekund innan tåget kränger en aning, lägger sig på sidan och rundar en sjö som glittrar den också.

Tre veckor i Rom förändrar allt och ingenting.

Ena dagen springer man under broarna i den eviga staden. Den andra dagen springer man i dammet på Söder Mälarstrand.

Stockholm är vackert trots allt.

Lyssnar på Lundell som sjunger ” Jag är hemma, ändå längtar jag hem”.

Älskar Lundell. Han är också Sverige.

Sitter där jag sitter i min ankdam av egon och åldersnoja. Är ett handslag ett handslag eller en knuff utför?

Svårt att veta.

Jag ber en bön och tror gott om alla. När jag sedan blir blåst försöker jag se det som att det inte är jag som blir lurad.

Människor plöjer trottoaren. Jag har att vika undan eller bli knuffad.

Uppträder i Huskvarna i kväll. Har packat ner den italienska träningströjan och de mjukaste löpskorna. Hoppas springa bort en del av det här förbannade gnället i eftermiddag.

Tåget är nästan tomt. Lugnt.

Sista dagen i Rom såg jag plötsligt Johnny Depp helt själv snedda framför mig på Piazza del Popolo.

Det var stort. Och lite sjukt.

För min första tanke var att det var Osvaldo…

– Det där var likt Osvaldo som ju härmar Depp, sade jag till min vän som satt bredvid, och först långsamt gick det upp för mig att det inte var Osvaldo, eller någon annan mycket lik Depp utan Depp själv…

Han var i Rom för det var premiär på hans nya film.

Han var cool, Depp.

Nu stannar tåget i Linköping.

Winnerbäcks gamla hemstad. Inte det sämsta. Älskar Winnerbäck. Hussfelt är härifrån också. Bra människor. Östergötland föder melankoliska människor och jag litar bara på melankoliska människor.

Alla andra ljuger.

Den gode Carlo har aldrig förlorat mot Bayern som tränare. Han går emot sina egna principer och nämner det själv i Corriere dello Sport idag. Alla snackar Bayern, alla snackar Guardiola, men jag tror att Real Madrid slår ut Bayern.

Dessutom hoppas jag det. Men det är en annan sak.

Nej, förresten, det är samma sak.

En trött sak med Sverige är den ständiga, mekaniska kräklådan NHL. En svensk har passat någon som passade någon som gjorde mål under natten. Snart är dessutom VM i hockey i en gammal diktatur. Månaden innan VM i fotboll, några månader efter OS…

Orkar de som älskar hockey bry sig ens?

Om ingen är intresserad av damfotboll är det då lämpligt att matcherna ska byta kanal? Är det så viktigt att hålla damfotbollen under armarna?

Folk älskar damlandslaget i fotboll och när de spelar stora mästerskap, men Damallsvenskan lockar extremt få tittare. Är det då fel på besökarna eller kanalen som sänder matcherna?

Låt damerna vara. Ta de på allvar. Men låt dem, liksom alla andra, förtjäna sin uppmärksamhet.

Jag orkar verkligen inte en enda pil eller en enda löpväg till.

Om Guardiola kommer till Madrid utan en enda renodlad anfallare, vad kallar vi det då?

Vad hade vi kallat det om Guardiola varit italienare?

Eller Chelsea igår?

Såg ni Mourinho igår? Direkt efter slutsignalen försvann han ner för trapporna. 0-0 och uppdraget utfört.

Nu ska jag sluta gnälla. Sverige briljerar ju med sin vår utanför fönstret.

Tack för depprockaren Birro att gaska upp sig lite.