Grattis Dino Zoff, 72 år idag

Jag sliter upp paketet med Italien-tröjan och den fina blå jackan i retrostil som jag i ett svagt ögonblick köpt på mig via nätet.

Jag hämtar ut paketet samma dag som Dino Zoff fyller 72 år.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas honom i VM 1982. Jag var tio år den gången och VM 82 blev mitt första medvetna VM.

Jag kunde onekligen fått ett sämre start.

Även om det började i sugande gyttja.

Italien grät sig igenom gruppspelet och gick vidare på fler gjorda mål än Kamerun.

Pressen var inte nådig.

“Odugliga apor” och “Italien kräks på er” är två numera klassiska rubriker som fick förbundskapten Enzo Bearzot att inleda sin historiska Silenzio Stampa.

På den tiden spelades ett andra gruppspel med tre lag där vinnaren gick til semifinal.

Italien hamnade i klart svåraste gruppen med regerande världsmästarna Argentina (bland annat med en ung Maradona i laget) och så hela världens kelgrisar, det dansande, mäktiga Brasilien.

Italien började med att besegra Argentina med 2-1 och ingen fattade någonting.

Matchen mot Brasilien beskrivs (och då inte bara av partiska figurer som undertecknad) som en av de bästa matcherna som spelats i ett VM.

Oavgjort räcker för Brasilien och när Falcao dundrar in 2-2 bakom Zoff verkar saken klar. Men en tanig, vass spjuver vid namn Paolo Rossi ville annat och skarvade in 3-2 efter en hörna.

På slutet gör Zoff en räddning som jag hoppas ni letar upp You Tube. Den är helt overklig. Särskilt när man tar i beaktande att karln är 40 bast när han gör den…

Italien vinner VM och den gode Dino får lyfta VM-bucklan mot den spanska azurblå himlen.

Det är fortfarande ett av mitt livs vackraste minnen. Jag minns att vi åkte med vår gula Golf till Italien dagen efter och jag minns att jag var nere i Lövgärdets centrum och plockade en GP ur högen innan tidningsbudet kommit (och jag lade mynten på högen som en skötsam pojke) och jag minns stoltheten jag bar hela det året.

Mamma Mia vi är världsmästare löd rubriken. Det är 34 år sedan och jag minns det som igår. Just så stark är fotbollens magi.

2000 var Dino Zoff en låmäld, subtil förbundskapten för Gli Azzurri. I världshistoriens snyggaste tröjor slog Italien ut Holland i en overklig semifinal där målvakt Toldo blev stor hjälte. I finalen var Italien sekunder från att bli Europamästare men vår moderate solbrända vän från Mölndal, domare Anders Frisk ville annat och hittade tillägsminuter från helvetet och Frankrike vände och vann med ett Golden Goal som man hade då.

Fruktansvärd baksmälla resten av den sommaren.

Väl hemma i Italien igen kritiserade Silvio Berlusconi Zoff och som den värdige gentleman han alltid varit avgick han med stolthet efter att ha förklarat att han inte tänkte ta kritik från Silvio.

I dag fyller han 72 och jag firar honom med att se matchen mot Brasilen 1982 i sin helt. Jag rekommenderar dig att göra det samma.

Italiensk klubbfotboll stod på toppen av alla berg i hela världen. Jag minns bilarna som körde i skytteltrafik genom staden hela natten och jag minns de små frostade glasen med Grappa som ägaren (tillika Milananhängare) dansade upp sin bricka under hela kvällen. Sedan dess har två saker inträffat. Italiensk fotboll har kanat ner för det där berget. Och vi som älskar den, älskar precis som förr.

 Det är mycket som hänt sedan 1994. Allt egentligen. 1994 är också alldeles nyss. En klok person har sagt om tiden att ”det förflutna är bara en annan sorts närvaro.” Det är fint uttryckt. Det är också hoppfullt för alla oss gubbar som var unga för rätt länge sedan.

Själva det italienska crescendot skedde alltså 94 med Sacchi som geniet bakom Milan. Barcelona var favoriter i den där finalen, hade precis vunnit La Liga och dessutom hade Milan flera spelare skadade. Det spelade ingen roll. Sacchi stod i zenit.

Efter drabbades italiensk fotboll av hybris. Man slutade vara nyfiken. Man slogs sig för bröstet. Man började pösa helt enkelt. Hade italiensk fotboll varit en man hade han blivit fet och bekväm och ägnat dagarna åt att plocka azurblått ludd ur naveln.

För att bibehålla illusionen om världsherravälde föll fotbollen in i maffians klor. Först Våren 2006 vädrades likstanken ut. Då stod man på randen av en total nyordning. På sommaren vann dock Italien VM och en del av allt det som var på väg att kastas ut och ner i containern, bars plötsligt tillbaka in igen…

1990 hette det italienska fotbollsförbundets president Giancarlo Abete.

2014 heter han…öh… Giancarlo Abete… Medan tiden går i resten av världen, går den en aning långsammare i Italien. Det är en sak att vädra ut likstanken, men om liket ligger kvar under golvbrädorna kan man iskallt räkna med att stanken kommer tillbaka. Då behöver man hugga upp golvet, riva, bära bort, ringa arga män och kvinnor som älskar att köra grävskopor med vassa tänder… Nu har dock serie A slagit i backen och rest sig igen. Med den mediala uppfattningen släpar alltid efter med några år. Jag ser med stor tillförsikt på italiensk fotbolls framtid. Vi är inte störst, vi är inte bäst, vi är inte rikast, men vi är vi, vi är stolta, vackra, enastående, drömmande. Cesare Prandelli är en man med vackra visioner. Jag litar helt och fullt på honom. Jag litar på hans goda människokännedom. Jag litar på hur han tänker och ser fotboll. Han är en tränare som vågat förnya fotbollen utan att göra avkall på de unika, italienska rötterna.

Stockholm är en sagolikt vacker stad att leva i.

I morse hade vi 6 grader och bara lätt bris med den eviga staden Rom hade 3.

Min längtan dit mildrades en aning.

Om en dryg månad ska jag dit med familjen några veckor och bara låta den romerska vardagen strömma igenom mig med sitt ljus och sin värdighet.

Jag ska sitta mitt i Rom och skriva andra delen av Calcio Amore. Jag ska äta gott, löpträna i gryningen, vara med barnen, ta promenader, dricka kaffe, äta glass, gå på fotboll, stå länge vid Tibern och tillåta mig själv att vara lycklig.

Jag ska leva livet som livet förtjänas att levas helt enkelt.

Det var en på alla sätt besynnerlig match i Rom igår. För 9 månader sedan befruktades Lazio med en storslagen framgång när man vann derbyt och finalen i den inhemska cupen mot Roma.

Nu ger man liv åt det totala sönderfallet.

Fansen, och inte bara en viss falang i falangen, inte bara en tårtbit längst ner och bort på Curva Nord, utan väldigt många olika sorters supportrar är förbannad på ägaren Lotito som man menar är arrogant, okunnig, ovillig och eländig på i stort sett alla sätt som finns.

Minnet är verkligen rätt kort i Italien.

Man kan säga och skriva mycket om virrpannan Lotito men han lyfte en klubb som dansade längs både den ekonomiska och den idrottsliga ruinen. Men nu är det som om tiden tagit slut för honom. Frågan är dock bara om väggen han har sin rygg emot saknar lönndörrar. Lazios president är en man som älskar lönndörrar. Han har varit i blåsväder tidigare men alltid rett ut krisen. Den här gången är dock kritiken mot honom betydligt mer omfattande. Hans näsa för affärer är det ingen som ifrågasätter men hans iskalla, dryga framförhållning rimmar väldigt illa med den innerliga glöd och passion som fansen känner för laget i sitt hjärta.

En av anklagelserna som riktats emot honom handlar om Hernanes som gick till Inter. Där är nog ändå fansen snett ute. Det är inte Lotitos fel att en spelare vill byta klubb. Det går inte att bli arg på någon som vill lämna. Det är helt orimligt. Det är som att hata en kvinna för att hon inte älskar en.

Det enda och rätta Lazio kunde göra gjorde man. Man sålde och såg till att få betalt. Ingen hade tjänat på att ha en omotiverad spelare i laget som sedan dessutom gått till en annan klubb utan att man fick pengar för honom.

Själv undrar jag vad som rör sig i presidentens hjärta när han i sin egen borg, på sin egen arena sätter sig ner för att se sitt eget lag spela match, och mötas av denna monumentala, och bokstavliga, mur av avsky.

Inbördeskrig är den smutsigaste formen av krig. Man kan tycka vad man vill om Lotito men dessa inre slitningar, detta destruktiva nedmonterande av de egna leden känns djupt ovärdigt.

Han rör inte en min. Men hela hans uppenbarelse vitnar om ett inre vulkanutbrott.

Som det lätta, nästan omärkliga klirret  från porslinshyllan när de döda i underjorden samlas i led efter led för att påbörja sin vandring upp till oss…

Som Imperiet sjunger: “Någonstans nere under jorden, på botten av ett hål, i en gruva i Hell City värker muskler av stål”.

Du ska va president!

Frågan är vem som leder Lazio efter lidandets högtid påsken..

”You win some, you loose some, it is a game to me”.

Yeah!

I morse klickade jag mig fram till den där fina dokumentären om Nacka Skoglund. Jag minns den vagt från när den gick första gången, 1987.

Då var jag femton år.

Nacka dog, ensam, ruinerad, nedbruten, halvpackad och besatt av sitt begär.  Han blev 45 år gammal.

Jag är själv snart 45 år gammal.

Programmet blev en smärtsam påminnelse om hur förtvivlat och brottsligt dåliga vi är på att ta hand om våra hjältar i det här landet.

Alla supersvenskar som stannade i Italien, Hamrin, Nils Liedholm, fick lyckliga liv. Gren och Nacka kom hem till ett grått, förtvivlat Sverige och tvingades köa till Öis och Hammarbys hemmamatcher som alla andra.

Hoppas vi lärt oss något. Som att en hjälte bara är en hjälte så länge vi minns honom.

Som att sorgen gömmer sig bakom varje skratt och i varje rus. Hoppas vi lärt oss att en människa behöver kärlek när hon är som mest ensam, mest utsatt och förtjänar det minst.

När du står på toppen och alla älskar dig, älskar ingen dig.

Drömmen om värdighet, lycka och framgång är en ouppnärlig dröm, är en summa vi aldrig kan räkna ut.

Lyckan ligger aldrig utanför dig själv.

Alltid inuti.

Nacka var inte en myt. Nacka var en människa av kött och blod. Han dog. Myten överlevde.

Jag önskar det var tvärtom.

När du faller behöver du en ängels vingar för att inte slå i backen.

Ingenting vara för evigt.

En del av oss, sådana som jag och andra, är väldigt dåliga på att inse att livet hela tiden är i rörelse mot avsked och uppbrott. Det är som om vi har svårt att se att livet förvisso hela tiden är i förändring, men att det också innebär att vi kommer till nya, spännande platser lika ofta som vi lämnar dem.

Våra liv känns som en skuld, som om vi hela tiden förlorar det vi nästan uppnått.

Igen och igen.

På Götgatan i Stockholm träffar jag en ung man som gärna vill snacka Milan. Som så många jag träffar har han god inblick och koll på serie A. När han nämner vilket lag han håller på tänds små röda och svarta eldar i hans ögon. Han tindrar verkligen. Det är fint att se.

Men Milan är inte vad Milan en gång var. Ändå är Milan alltid Milan.

Få gånger spelar historien lika stor roll som i de stora mästerskapen.

Den berömda och varmhjärtade journalisten Candido Cannavo uttryckte saken så fint efter att Milan slagit Bayern i Tyskland (efter 2-2 i första matchen i Milano) med 2-0 våren 2007:

– Detta Milan har Europa som sin mor.

Milan vann CL det året. Två år bara efter den historiska förlusten mot Liverpool, ett år efter Italiens VM-guld, och ungefär femton år efter det att fotbollsvärlden dömt ut serie A som en liga på efterkälken.

Tre år senare vann Inter samma turnering.

I exakt det ögonblick du dömer ut Italien har Italien segrat. Det är sedan gammalt. Det ligger så djupt i den kollektiva italienska själen.

Milan har vunnit Champions League 7 gånger. Första gången 1963 och senaste gången 2007.

Milan är inte vilken framgångsrik klubb som helst. Även om Juventus alltid varit det klubblag som landslaget byggt sina lag runt så har Milan alltid haft en egen omloppsbana på den vackra fotbollshimlen.

Det är enkelt att tycka om Milan. Jag känner några som verkligen försökt stöta undan sina sympatier för Milan genom att nämna Silvio Berlusconi. Men jag man bör vara intellektuellt hederlig och särskilja på vad Silvio gjort för Milan och vad han gjort för… eller emot…sig själv och Italien som företagsman och politiker.

Något av det svåraste man kan göra i livet är att föregå med gott exempel trots att de man möter vägrar göra det. Det kan öven vara så att man faktiskt kortsiktigt förlorar på att vara trogen och värdig i varje givet läge men i det långa loppet innebär det alltid seger.

Mycket ser faktiskt också bra ut. Inzaghi vann turneringen med ungdomarna i Viareggio och det talas allt oftare om att Paolo Maldini är på väg tillbaka till de stora scenerna. Som jag längtar efter det. Första gången jag såg honom spela fotboll var en höstdag 1986. Fjorton år gammal såg jag en skönlockig ung man rusa som en helig demon upp och nerför sin vänsterkant. Försvarsspel blev aldrig mer sig likt.

Glömmer heller aldrig hans första mästerskap, 1988. Hans stora ögon, hans utsökta elegans tog världen med storm.

Inte många tror på Milan i kväll.

Jag gör det.

Milan behöver tro just nu. Både vår, fansens och inte minst tron på sig själva. Om Europa är Milans moder verkar laget ha spelat i förtvivlan över en far som dumpade rosor vid födseln och sedan aldrig mer synts till.

I kväll besvärjs historiens magi fram ur väggarna och de branta stenarna på San Siro. I kväll ekar sångerna, svagt, sakralt, från historiens storslagna minnen.

Som när favoritlåten spelas på en radio hos grannen.

Det förflutna. Nu. Allt i ett.

Visst har Milan chansen. En mors kärlek kan flytta berg.

Men målet, elden, solen i slutet av drömmen, brinner med samma intensitet för alla.

Drömmen om segrar och tillhörighet, och drömmen om att lyfta den där galet stora pokalen en ljummen natt i maj…

Min egen europeiska dröm packade varje sommar in sig i en gul Golf och rullade sedan tätt intill diket längs Sverige, Danmark, Tyskland (som aldrig tog slut) och så den vackra lilla pausen (sorry Wilbacher) Österrike.

Så fort bilen rullade in i Italien stannade pappa. Sedan stod han länge länge helt stilla och vände sitt ansikte mot himlen. Han kunde stå så i en timma. Vi barn smög upp och tog hans hand och såg bergen djupna, såg gryningen komma, såg dimman lätta från de underbara dalarna i norra Italien.

Hemma.

Så kan också en europeisk dröm se ut.

Ni vet ju hur Zlatan drömt. Hela hans karriär har de senaste sex, sju åren varit helt och hållet inställd på att vinna ni vet vilken turnering.

I år finns chansen, och den är faktiskt större än någonsin.

Ingen räknar med Milan, inte ens Milan själva. Det tar rätt lång tid att anpassa den nya tidens kostym till rådande villkor. Milan är faktiskt på god väg och det är också den rätta och enda vägen för att en gång för alla slå i den berömda botten och sedan börja den mödosamma men alltid utmanande vandringen uppåt igen.

Juventus hade storslagna drömmar om att gå långt i CL men ett snöoväder i Istanbul satte punkt för drömmen innan den ens tagit sitt första steg.

Nu har man ändå skiftat fokus. Finalen i Europa League spelas i år i… Turin.

Egentligen det enda skälet man behöver för att vilja vinna.

Vi är en del av Europa. Men ibland känns Sverige mest som en blindtarm i världen kropp. Vi driver i vår lilla enklav i världen, självgoda, inskränkta, hysteriska.

Nu under OS har det blivit väldigt tydligt att Sverige är ett vinterland. Många medaljer och stora framgångar. Men inget Sverige i VM i sommar och när var det egentligen Helsingborg var med? 1790, på hösten?

Nåja.

Drömmen om Europa lever i oss alla. Hos en del starkare än hos oss andra.

I kväll drar det igång igen och det är en stor glädje att få vara med.

Äntligen den blå himlen, äntligen en blek men välkommen sol över hustaken på Södermalm.

Jag har funderat en del över det här med lojalitet.

Det handlar ju faktiskt en del om inställning, vilken typ av människa man är, lika mycket som det handlar om medvetna val.

En spelare som Zlatan har ju sin lojalitet hos sig själv. Han är kanske inte särskilt älskad i någon av de klubbar han varit i men han har kommit och vunnit överallt. Det räcker för honom. Det borde faktiskt också räcka för lagens fans. En soldat som bringar segrar och ära åt staden, laget, och färgerna borde alltid ha en plats i det stora kollektiva hjärtat.

Sedan finns det andra typer av människor och ni kan deras sång. Javier Zanetti, Totti, Maldini och Del Piero. Spelare som av slump eller läggning väljer att bli en del av en stad och en klubb.

Det där myntet har ju två sidor.

Visst är det vackert att någon väljer att stanna och för alltid förena sig med en supporters livslånga lojalitet. Samtidigt är en sådan människa, som Totti, närmast kidnappad av folkets kärlek. De kärleksfulla dörrarna är stängda. Människors dyrkan har för alltid låst in dig i stadens hjärta.

Men jag är svag för det där. Jag älskar att det fortfarande, i den där galna cirkusen av pengar och köpt lojalitet, finns utrymme för människor som faktiskt förlikat sig med ödet att laget, staden och färgerna äger en betydelse som väger tyngre än pengar och ytlig ära.

Roma fick stryk av Napoli i cupen i veckan. 3-0, inget att snacka om.

På väg ner i omklädningsrummet efter matchen på San Paolo sjunger hemmafansen nidvisor om staden Rom. De Rossi hör sången, tar ett stadigt tag i matchtröjan och på väg ner för trapporna kysser han klubbmärket hårt och länge.

Så vackert. Så enkelt. Lojalitet som kärlek.

De gångerna blir våra idoler våra politiker i en värld där vår kärlek ständigt ifrågasätts och hånas.

Sådana lägen blir vår kärlek förverkligad, synlig för oss själva.

Mario Balotelli har varit i fokus under veckan, ungefär som vanligt. Däremot har hans tårar varit en anledning vi aldrig sett förut.

I går, på alla hjärtans dag, avgör han matchen mot Bologna med ett skott från nästan 40 meter och på flera sätt läks det där såret som läckte tårar i Neapel för en vecka sedan.

Älskar Balotelli för att han vågar leva sitt liv med öppna spjäll.

Håller helt med Prandelli att de berömda tårarna är en del av Balotellis utveckling. Det är bra för honom, för Milan, för hans familj och för hans fans att han faktiskt bryter igenom som mänsklig.

Att få barn är det mäktigaste man får  vara med om under ett liv. Faktiskt även om man avgjort en semifinal mot Tyskland i EM, och faktiskt även om man pryder varenda tidningsomslag i hela världen.

När murarna rasar så skälver det i varje del av din stad. Det finns ingenstans du kan gömma dig och för en människa som har hela världen som sin bakgård blir allt så klart extremt stort, tydligt, ljust, verkligt.

Snacket om att Mario inte är en stjärna, att han skulle bära skor åt Boban, är ärligt talat ingenting annat än skitsnack. Det är bittra före detta spelares desperata försök att göra sig själva större genom att förminska någon annan.

Boban var en fin fotbollsspelare men han var ingen superstjärna. Han hade inte den där magiska karisman och när han nu får en chans att försöka plocka ner Mario så tar han den. Det är ynkligt och pinsamt.

Innan det här är över kommer Boban ha putsat skor och knutit skosnören åt den gode Mario.

Från här och nu kan Balotelli bara bli en bättre spelare.

Alla hjärtans dag året om, Mario.

Det finns ett sorts lågt folkligt mummel, en kollektiv, gemensam rytm, som aldrig, eller väldigt sällan,  når tidningarna, teve eller radio.

De flesta som lever på att skriva texter i tidningar har gått på samma skola, ofta i samma stad,  har läst samma böcker, röstar på samma parti, håller på sammal lag, har ungefär samma lön, har haft samma diskusioner, suttit på samma pubar, drömmer om samma saker och skrattar åt samma Solsida…

Det finns en djup spricka mellan supporter och skribent. I många stycken är det en rimlig spricka.

I andra stycken är den extremt tröttsam.

När välbetalda representanter ur mediakåren sitter på VIP-läktaren med sina inplastade passerkort och fördomsfullt raljerar över fotbollsfansen är det som om de glömmer vaifrån de kommer och vilka de är.

De vill ha sin lilla värld ifred.

Nu för tiden skiter jag i det. Jag är ingen  riktig journalist men jag är rätt bra ändå. Jag gör heller ingen hemlighet av att jag inte är journalist.

Jag drivs av exakt samma ilska, glädje och partiska patetik idag som när jag började skriva om italiensk fotboll på Svenska Fans 2007.

Det har gått väldigt bra och jag är väldigt stolt och glad för det. Jag är också mycket tacksam och lite rörd över det gensvar som mitt arbete får.

Jag drivs fortfarande av en enda sak när jag skriver. Lust.

Det är den bästa källan man kan ha här i livet. Jag vill att det jag skriver ska vara på riktigt.

Passion är ett annat rätt slitet ord, men det är faktiskt det bästa jag kan komma på.

Jag älskar att skriva om fotboll. Jag älskar varje sekund av det. Jag är lyckligt lottad som får ha min kärlek som arbete.

Det är som att få hångla på arbetstid! Och få betalt för det!

Min kärlek till il calcio är konstant genom livet, den tar ingen hänsyn till tillfällig konjuktur. Italiensk fotboll står med rötterna djupt ner i samhällskroppen vilket gör den extremt intressant ur flera perspektiv. Det är något med den italiienska fotbollen som får mitt hjärta att öppna sig.

Jag älskar också den teatraliska sidan av italiensk fotboll, den upplysta scenen. Jag älskar karaktärerna och stjärnorna. Det är ingen slump att en spelare som Zlatan blivit så stor i just Italien. Han är en människa som är väldigt öppen med sitt känsloliv, på plan och utanför. Och lite så vill jag att mitt skrivande också ska vara.

Med en våldsam gemensam kraftansträngning har man lyckats göra de viktigare än de är. Eller så här; man har laddat deras närvaro med en sådan oerhörd mängd negativ energi.

Det är som när jag gick i 9A på Buråsskolan i Johanneberg och alla gav oss skulden för allting. Också när det inte var vårt fel fick vi skulden. Det slutade med att vi busade ännu mer. Vad hade vi att förlora? Loppet var ju redan kört. Skulden var ändå alltid vår.

Likadant är det med domarna i Italien. Varenda litet misstag de gör i en match kastas direkt in under hysterisk lupp. I tidningen matchdagen görs det mycket stor sak av vilken domare som blivit tilldelad vilken match.

Ingenting sker av en slump i Italien. Slumpen går att styra. Slumpen är handlingskraftig. Slumpen doftar Moggis kalsonger.

Problemet med jakten på domarna är att det blir svårt för dem att efter en match träda fram och säga “Okej, förlåt. Jag fuckade upp i dag. Jag lovar att bli bättre till nästa söndag.” Det är svårt att vara ödmjuk och be om ursäkt för sina fel och brister när man har en armé av rödflammiga herrar (och mystiskt leende damer) i teve varje söndagskväll som ägnar all sin uppmärksamhet åt att sno en på all redbarhet, all ära.

Det är mycket enklare att man då drar de berömda öronen åt sig, att man sluter sig samman, blir motsträvig och tvär. Där är vi idag.

Domare har makt. Storlagen har makt. Särskilt har storlaget som leder serien makt, gunst, kärlek och pengar. Och domarna dras in i den där maktens svarta hål. I ett land som Italien är det naturligt att makten sätter sig ner och samtalar om hur man bäst kan underlätta för varandra. Så ser landet ut. Så ser politiken ut. Och så ser fotbollen ut.

Jag läste en intervju med en köpt domare som erkände hur enkelt det var att få en match att sluta som hans uppdragsgivare bestämt. Ingen skulle kunna lista ut att han blivit köpt. En lösning kräver alltså minst två rörelser. Helst i riktning mot varandra. Domarna måste inse att de är under ständig lupp. De måste förstå att deras trovärdighet borrat sig ner i underjorden och surrat fast sig där. Deras enda väg till återupprättat förtroende är ödmjukhet, tolerans, tid och teknik…

Den pojkes blick är så vacker, tidlös. Som om Olimpico vore ett gyllene öde, en vän från en annan tid, en förälskelse så djup att pojken innerst inne vet att den aldrig kommer gå över…

Så är det ju också för oss som förlorat våra hjärtan till en klubb.

Ett derby äger inga lagar.

Ett derby är en krigszon av kärlek.

Det är som när jag först efteråt läser att cup-matchen i veckan mellan Roma-Napoli var en fantastisk match…

Medan den pågår har jag ingen estetisk uppfattning överhuvudtaget.

Segern väger mer än skönheten.

Njuta får någon annan göra, den neutrale kanske…

Då är hjärtat och blicken fullt ockuperade av förhoppningar, skräck, drömmar och förvirring.

Det blir 0-0 i dagens derby och som Roma dominerade i andra halvlek känns det så klart som en förlust.

När vi sedan får höra att galna Verona lyckats vända 0-2 till 2-2 i fjärde övertidsminuten mot självaste Juventus, är det fortfarande en viss förvirring runt om det är läge att bli glad eller återigen dunka näven mot det höga, gråa fönstret här på TV4…

Det är dock inte fönstret som är grått… Det är Stockholm. De bygger på andra sidan vägen. Lyftkranar, lastbilar, grus, hål och vinden som sliter i regnet.

Det är 17 grader i Rom. Och sol.

Den här kärleken gränsar till sjukdom. Roma är en del av mig och tvärtom. Kärleken till laget har galet nog blivit ännu viktigare för mig, ju äldre jag blivit.

Det är helt overkligt.

Snart kommer jag stå nervös och knapra på naglarna och se ut som dear old Roberto Donadoni, en konstnär som ser ut att ha hamnat i den här kärleken utan att egentligen veta hur det gick till…

Och i Neapel faller alla tuffa skydd från Mario Balotelli. Du kan tatuera dig hur mycket som helst, du kan bli världsberömd och stenrik, du kan vara älskad och respekterad av tio miljarder människor på den här jorden. Du kan vara så fri att du inser att du aldrig kommer kunna komma loss ur friheten.

Men när den inre demonen väcks ur sin dvala så sitter du där i sällskap med dina tårar.¨Du kan aldrig gömma de där tårarna. Du kan aldrig torka ut dem.

Balotellis tårar är en seger för mänskligheten.

Och ska vi vara riktigt ärliga så kunde Lazio faktiskt stänkt 1-0 i den där förbannade kontringen och då hade jag nog gått ner till det där regniga bygget där ute och suttit där ett tag.

Men nu ses vi i Club Calcio i kväll.

Derbyn brukar sakna logik.  Ibland brukar man hävda att derbyn har en omvänd logik, att det är laget som ligger sämst till i tabellen som har störst chans att vinna. Men det är en förenklad sanning. Derbyn är som Zlatan. Derbyn skapar sin egen dramaturgi, sin egen logik.

Vi behöver våra derbyn. Fiorentina är ett lag (och Florens en stad) som saknar naturliga derbyn. Men eftersom man är vana att slå ihjäl varandra över minsta grej genom historien i Toscana klarar man sig inte utan. Därför är det matcherna mot Juventus som draperas som ett derby.

Vi bodde i Rom cåren 2011.

Under nästan tre månader gjorde vi inget annat än var en liten, men vardaglig del, av den eviga staden. Det var fantastiskt.

Det var som att resa ifrån en dyster svartvit, östtysk film och hamna i en färgglad romantisk saga.

Det var som att öppna en dörr i stormen. Det var som att, med Nobelpristagaren Tranströmers ord, äntligen hitta ritningen till en storm.

Det regnade under vårderbyt den säsongen. Jag vaknade tidigt, vid halv sex redan och kunde inte somna om. Jag låg där en timma och gick igenom laguppställningar i huvudet innan jag klev upp.

Jag fick chansen att komma in på innerplan och stå bara någon meter från Totti, De Rossi och den andra. Det var helt overkligt.

Jag är ju fortfarande rätt ny på detta. Jag är plågsamt mycket supporter och pinsamt lite journalist. Dessutom sätter jag en ära i att det är så.

Jag var glad som ett barn att bara få stå där i ösregnet, på innerplanen inför ett derby i Rom.

Kärleken till Rom är som kärleken till en syster eller en bror. Den går aldrig över. Den går djupare än allt, djupare än tiden, djupare än alla svek. Den hämtar sin näring i det allra innersta av den jag är, i djupet och trasslet av kaos och kärlek som är den jag är, där finns också kärleken till Rom.

Det är världens häftigaste stad. Det är en galen stad. Men det finns också väldigt mycket ordning och reda. Myten om Italien som ett land i ständigt kaos är helt enkelt inte sann.

Jag skulle gärna bo i Rom halva året. När vi bodde där blev jag en lugnare och lyckligare människa. Det har säkert tusen anledningar. Jag fyller 42 i år och en sak har jag i alla fall lärt mig av den här resan jag gjort, och det är att inte ifrågasätta Gud och hans planer allt för mycket så länge jag mår bra.

När människor drömmer sig bort till Thailand eller Paris har jag egentligen bara en enda dröm.

Rom.

Jag vill sitta på en tidig morgonbuss när solen hasar sig upp på den azurblå himlen och se Piazza Venezia och Forum dansa förbi en bit till höger medan kullerstenarna sjunger sånger om tider som flytt, och människor som levt.

Jag vill inte skriva något mästerverk, har inga planer på att ta över världen och vrida den rätt efter min egen skalle. Jag vill bara vakna i Rom, öppna ett fönster mot en innergård, sitta på ett torg och känna ljuset och drömmarna vara goda mot mig.

En tidig morgon i Rom. Livet som det ska vara, som det borde vara.

”När ska det här livet bli underbart” frågar sig den gode Lundell i en sång från nittiotalet. Det ÄR underbart när man arbetar, när man är förälskad, när man får vakna tidigt i Rom och hör porten knäppa igen bakom en och man vet att man har hela dagen på sig att bara gå och gå och det finns inga spöken som hinner ikapp en…

Nu bor jag i Stockholm och det är inte det sämsta det heller. Jag håller på att landa med det jag förlorade och det jag har kvar. Och det jag har kvar väger tio ton mer än det jag förlorade under de här veckorna. Jag har allting av värde kvar. Jag har kärleken, de flesta av mina jobb, min svårt älskade familj. Jag har allt som betyder något.

Och i morgon är det derby igen…

Vi har ärvt en liten, liten skärva av den azurblå himlen och den himlen lyser inuti oss, oavsett väder, oavsett månad, oavsett hur grå och stängdän februari blir.

Vår kärlek är en makt som bjuds in av mörkret och sedan käkar vi husbonden ur huset…

Så hör ni? Lyssnar ni riktigt noga kan ni urskilja en sång som smyger i takt med hjärtslagen.

Jag känner mig som när jag klev genom porten efter ett hemligt kärleksmöte när jag var riktigt ung och riktigt orädd för allting. När jag fällde upp kragen mot snön som föll så lätt då, för länge sedan, och som ännu faller eftersom allting rör sig i det förflutna. Jag känner lättheten i stegen.

Oavsett hur mitt liv i övrigt ser ut (och tro mig, det kan se rejält förvirrat ut) så kan jag söka upp det grönvitröda rummet med den blå himlen. Där får jag vara som jag är. Där får jag fritt spelrum.

Jag trodde att passionen skulle släppa sitt grepp om mig när jag blev äldre. Det blev tvärtom. Jag är glad för det. Jag är glad att jag fortfarande är naiv och drömmande nog att sätta all min tilltro, allt mitt hopp och en stor del av min kärlek till ett fotbollslag från huvudstaden.

Jag sover med öppet fönster i natt. Jag sover med regnet som sällskap. Jag sover med en arm om allt det jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.

Någonstans inne i allt det gråa föds det som en dag ska bli ännu en vår.

Det är vi som supportrar som står för den där glöden, det där hjärtliga skalvet. Som när ett hjärta får ett vulkanutbrott. Som när man blir handlöst förälskad. På engelska heter det ju att man “faller i kärlek”. Det är vackert uttryckt.

Vi är glöden som finns kvar inom fotbollen. Vi är partisaner mot allting som vill förgöra fotbollens innersta väsen. Vi ÄR detta innersta väsen.

Jag minns i skolan hur vi hade en nitisk vaktmästare, en liten mini-Stalin, som sprang runt i sina flygiga mustcher och sade till alla barn som alls höjde rösten, som lekstinn och varm ville springa i korridorerna. Jag får samma känsla när jag ser den moderna fotbollen på teve,Men fy för att behöva sitta som en korgkosse med händerna i knäet och kväva varje litet skrik, förbjuda varenda liten känsloyttring.

Supportrar tycks ha blivit ett nödvändigt ont, något som helst ska sitta still och hålla käften. Jag avskyr när folk tvingar mig att sitta still och hålla käften. Fotboll har ingenting med att sitta still och hålla käften att göra.
Därför behövs vi pulserande, obotliga romantiker, alla vi svettiga, rödflammiga och gapiga fans mer än någonsin som en motkraft mot all likriktning, mot alla hysteriskt nitiska ordningsvakter som kastar ut folk som skruvar på sig i stolsraden.

För här blir vår passion tagen på allvar. Här blir vår förvtvivlan, vår sorg, vår förlust och våra segrar översatta till ett språk vi kan förstå.

Några ungar fixar en blöt snögubbe nere på torget. Själv sitter jag i min  långärmade landslagströja med 23 Materazzi på ryggen och funderar på om man skulle släppa vardagen mot marken, bara låtsas tappa alla vardagliga timmar, allt jobb, alla relationer, alla vänner, alla måsten, alla förbannade grå-daskiga-slask-fuktiga-och-blöt-läskiga-onsdagar som man vet att man kommer få genomlida innan våren kommer, och bara ringa efter en taxi och sätta sig i baksätet och säga “ArlandaFlygplats” till chauffören och sedan låta sig hypnotiseras av bilens hjul, motorn, de dimmiga dikena längs vägen, medan man långsamt rullar dit och väl där köper men en enkelbiljett till Rom eller Venedig eller Florens eller Sardinien eller Sicilien eller vart som helst bara det är i Italien och sedan landa där som en flykting från allt svenskt, allt grått, allt kallt, allt vintrigt, allt förbannat schlagermedelmåttigt och helt enkelt flanera bort alla pengar man har, ta en italienskakurs och lära sig språket perfekt, åka och se Roma träna, sitta på ett vårsoligt torg någonstans och dricka en superstark och vemodig tår med kaffe och sedan ta en promenad genom historien och det förflutna och gå igenom alla vackra ansikten man lärt känna kring bardiskar och i mystiska, främmande sängar i andra änden av stan med kalsongerna på huvudet och säga hej till hotellägaren och sedan somna runt midnatt med lungorna fulla av gnistrande vårljus och ögonen lyckliga av allting vackert de fått se.

Jag går knappt upp ur sängen, skriver en stund, kollar en skönt usel film om zombies och äter onyttig mat.

När man älskar sitt arbete måste man ibland tvinga sig själv att ta ledigt.

På flera sätt har mina allra viktigaste drömmar slagit in. Jag kan leva på att skriva. Jag får dessutom skriva om sådant som ligger mig varmt om hjärtat, jag får vara en del av det enda italienska fotbollsmagasin som finns i Sverige, jag får göra Pod på ämnet, och jag får vara en ambassadör för italiensk fotboll i Sverige.

Min tro på Gud lär mig att dagligen påminna mig om detta. Tacksamhet över allt det jag fått. Det är så lätt att låta blicken löpa över de avgrunder man ännu inte orkat ta sig över. Man kan titta snett på kollegor och konkurrenter tills man blir skelögd.

Men mitt liv är heligt och ett av dessa livs grundläggande villkor hör att inte ställa min gärning mot någon annans.

Lev och låt leva som de lär oss runt kaffet och bönerna på AA.

Få personer kan se så slitna och förtvivlade ut som Inters tränare Mazzarri. Även i goda stunder ser han ut att befinna sig tio sekunder från hjärtinfarkt.

Nu upplever han dessutom en av de tuffaste perioderna i sin karriär. Sedan derbysegern mot Milan den 22 december förra året har Inter sjunkit som en sten. Två gjorda mål sedan nyår och uselt spel har fått gamarna att börja kretsa över de blåsvarta delarna av Milano.

Det är lite sorgligt att se hur trollen smyger upp ur sina hålor när motgångarna drabbar en människa. Plötsligt blir det legitimt att ge sig på honom eftersom alla andra gör det. Det är en obehaglig pöbel-mentalitet.

I dagarna har den gode Mazzarri dessutom givit ut en bok, en sorts självbiografi med titeln Det bästa ligger framför. I den boken går han rätt hårt åt Juventus och Antonio Conte. Kanske inte den mest strategiska att ägna sig åt när den hela klubben är på dekis.

Möjligen kan titeln på den boken vara en fingervisning om något…Oklart exakt vad dock? Kvar i Inter? Nytt och bättre på annan plats?

Att Inter hackar beror så klart inte bara på Mazzarri. Hela klubben är en dammig arbetsplats med kaos och förvirring. Det skriks och byggs lite överallt. Eller om det vi hör och ser kanske är nedmonteringar?

Kanske är det något som rivs som skramlar så?

Thoir har inte visat sig vara den frälsare som många fans hade hoppats på. Han lyckades dessutom ganska omgående hamna i diverse konflikter med både Juventus och med media. Kanske blir det så när man sitter på andra sidan jorden och försöker sköta en av världens viktigaste fotbollsklubbar via sms…

Jag vaknar på nätterna med bilden av Osvaldo i plommonstop… Efter det har jag svårt att somna om. Jag försöker avgöra om det är ljuvligt eller bara vedervärdigt.

Inramningen i går, i Genua, var verkligen helt och hållet magnifik. Serie A när ligan är som vackrast och viktigast.

Det är supportrarna som är själen och hjärtat i alla klubbar i alla städer och därmed också hjärtat i hela fotbollsvärlden, som om vi ser på den som en kropp kommer stanna och falla död ner om supportrarnas makt skulle kringskäras eller minskas.

För övrigt kan jag meddela att Mario Balotelli bytt frisyr igen…

Människor blir främlingar som blir fiender…

Men mycket av det där bor inuti mig själv. Med det inte sagt att det aldrig är sant att människor kan se snett på dig och även vara direkt fientliga, men lika ofta är det dina egna inre demoner som sliter i sina kedjor och ställer till det för dig.

Vintern masar sig upp till plusgrader igen och det uppskattas.

Men det är grått som i helvetets förgård.

I kväll möts Juventus och Inter. Det italienska derbyt instiftades officiellt av journalisten Gianni Brera. Till grund hade han det faktum att Juventus och Inter är de klubbar som har flest fans i hela Italien.

Det finns Inter och Juve-klubbar i väldigt många städer över hela landet.

Juventus är störst. FIAT gav arbete, trygghet och värdighet åt hundratusentals unga italienare efter kriget och många av dem reste ifrån sina bondesamhällen till Turin och arbetade några år innan de flyttade tillbaka.

Med sig hade dem lojaliteten mot FIAT och kärleken till Juventus. Det finns orter runt Catania på Sicilien där fler håller på Juventus än på Catania.

Detta är också bakgrunden till varför en spelare som Alessandro Del Piero kan bli framröstad som hela Italiens populäraste idrottsman. Detta i ett land där de lokala regionernas gränser är sylvassa.

Club Calcio startar i kväll klockan 20 och 45 minuter senare är det dags för en av säsongens höjdpunkter.

Vi ses.