Det finns en kraft som kommer underifrån. Det finns en gerillarörelse som vägrar att sälja sitt arsle till lägst erbjudande.
Det är vi som supportrar som står för den där glöden, det där hjärtliga skalvet. Som när ett hjärta får ett vulkanutbrott. Som när man blir handlöst förälskad. På engelska heter det ju att man “faller i kärlek”. Det är vackert uttryckt.
Vi är glöden som finns kvar inom fotbollen. Vi är partisaner mot allting som vill förgöra fotbollens innersta väsen. Vi ÄR detta innersta väsen.
Jag minns i skolan hur vi hade en nitisk vaktmästare, en liten mini-Stalin, som sprang runt i sina flygiga mustcher och sade till alla barn som alls höjde rösten, som lekstinn och varm ville springa i korridorerna. Jag får samma känsla när jag ser den moderna fotbollen på teve,Men fy för att behöva sitta som en korgkosse med händerna i knäet och kväva varje litet skrik, förbjuda varenda liten känsloyttring.
Fotboll och känslor är samma sak.
Därför är den moderna fotbollen en ekvation som inte går ihop.
Supportrar tycks ha blivit ett nödvändigt ont, något som helst ska sitta still och hålla käften. Jag avskyr när folk tvingar mig att sitta still och hålla käften. Fotboll har ingenting med att sitta still och hålla käften att göra.
Därför behövs vi pulserande, obotliga romantiker, alla vi svettiga, rödflammiga och gapiga fans mer än någonsin som en motkraft mot all likriktning, mot alla hysteriskt nitiska ordningsvakter som kastar ut folk som skruvar på sig i stolsraden.
För här blir vår passion tagen på allvar. Här blir vår förvtvivlan, vår sorg, vår förlust och våra segrar översatta till ett språk vi kan förstå.
Några ungar fixar en blöt snögubbe nere på torget. Själv sitter jag i min långärmade landslagströja med 23 Materazzi på ryggen och funderar på om man skulle släppa vardagen mot marken, bara låtsas tappa alla vardagliga timmar, allt jobb, alla relationer, alla vänner, alla måsten, alla förbannade grå-daskiga-slask-fuktiga-och-blöt-läskiga-onsdagar som man vet att man kommer få genomlida innan våren kommer, och bara ringa efter en taxi och sätta sig i baksätet och säga “ArlandaFlygplats” till chauffören och sedan låta sig hypnotiseras av bilens hjul, motorn, de dimmiga dikena längs vägen, medan man långsamt rullar dit och väl där köper men en enkelbiljett till Rom eller Venedig eller Florens eller Sardinien eller Sicilien eller vart som helst bara det är i Italien och sedan landa där som en flykting från allt svenskt, allt grått, allt kallt, allt vintrigt, allt förbannat schlagermedelmåttigt och helt enkelt flanera bort alla pengar man har, ta en italienskakurs och lära sig språket perfekt, åka och se Roma träna, sitta på ett vårsoligt torg någonstans och dricka en superstark och vemodig tår med kaffe och sedan ta en promenad genom historien och det förflutna och gå igenom alla vackra ansikten man lärt känna kring bardiskar och i mystiska, främmande sängar i andra änden av stan med kalsongerna på huvudet och säga hej till hotellägaren och sedan somna runt midnatt med lungorna fulla av gnistrande vårljus och ögonen lyckliga av allting vackert de fått se.