Milans nya ordning

Lennon & McCartney, Keith & Jagger, Helan och Halvan…

Milan har haft sitt alldeles egna fantastiska radarpar. Silvio och Galliani.

Alla eror har ett slut. Detta gäller även ledare, kejsare, presidenter och ägare.

Men världen är bra på att viska lögner till stora män att deras tid aldrig kommer, att deras liv inte är som andras liv, att de i grunden kanske är odödliga.

Därför inser aldrig en kejsare när han ska träda tillbaka, ge plats, lämna utrymme.

Till slut tror kejsaren att han är odödlig på riktigt.

Ingen kan ifrågasätta Silvios och Gallianis oerhörda, monumentala betydelse för AC Milan. Det är i mångt och mycket deras förtjänst att Milan sedan över tjugo år tillbaka är en klubb i den absoluta världstoppen.

Milan var rejält på dekis när Silvio kom inglidande med sitt leende och sina miljoner. Nu är Milan en anrik klubb, det lag i världen som vunnit flest viktiga troféer.

Det är i det sammanhanget kanske inte så konstigt att de ansvarige tror att de aldrig kan dö.

På ett sätt har de också rätt. Men det är deras konstverk som är odödligt, inte de själva.

Milan blir kvar i världen och i historien också sedan Silivo och Galliani försvunnit.

Daniele De Rossi hade rätt. Klubben kommer först. Laget var där innan jag föddes, laget kommer vara kvar sedan jag gått bort. Det enda vi kan göra är att älska laget medan vi är här.

Den sanningen gäller solidariskt för alla. Supportrar, spelare och ägare.

Nu blir det spännande att se hur de rödsvarta brickorna landar. Maldini in? Pippo? Barbara? Någon annan?

Milan är en av världens viktigaste klubbar och vi är många som spänt följer händelseutvecklingen.

Alla slut är också ett vändkors mot en ny ordning. Varje vägs ände är starten på en annan resa. Varje ankomst och avsked en påbörjad resa. Varje farväl en hälsning.

Nu tronar kustbevakningens båtar köl mot köl. Det är grått men plusgrader. Stora torget lär vara ett av Europas största torg. Två stora, fina kyrkor tronar på var sin sida av det kullerstensbelagda  torget.

Jag uppträder i Karlskrona och efteråt kommer två unga killar fram. De är rätt ointresserade av vårt samtal från scenen om tro och skrivande men desto mer passionerade när det gäller den italienska fotbollen.

I morse rullade bilen hem till Stockholm igen. På en vägkrog utanför Valdemarsvik kommer jag i samspråk med gubben som har hand om bensinmacken. Han är klädd i blåställ och ser ut att ha en egen tidsordning för sitt liv. Det mesta går extremt långsamt. Men han är vänlig så det gör inte så mycket.

Även han vill snacka om serie A.

– Jag har älskat serie A sedan Nisse spelade i Milan, säger han på en autobahn-bred östgötska.

Vi finns lite här och där. Eftersom vi gör det finns vi allihop.

Av allt jag gör är detta det som är roligast. Att möta människor man aldrig annars skulle få möta och snacka serie A i några minuter. Det kan rädda en hel dag.

Tack för att ni/vi finns.

Det dryper av svart.

Ändå är den karga, spretiga gråa vinter tusen gånger bättre än snö, slask och kyla.

Gick hela måndagen i spänd förväntan inför Roma-Cagliari.

Det blev 0-0 trots massor av målchanser. Roma spelar en fantastisk fotboll. Det är en sorts Barcelona-light version av tålmodigt passningsspel och mycket rörelse. Dock är inte Roma i närheten av lika effektiva som Barcelona.

Men det positiva först. Försvaret håller verkligen världsklass. Det är ingen slump eller tillfällighet längre. Roma har verkligen lyckats med att spela försvarsspel med hela sitt lag.

Framåt ser det dock svagt ut. I går hade man otur med ribb- och stolpträffar, men samtidigt saknas spetskvaliteten att förädla målchanserna till mål.

Detta såg vi tecken på redan under tiden Roma vann alla sina matcher. Nu senast handlar alla resultat om 1-0, 1-1 eller 0-0.

Nu är ordningen återställd, både i ligan och i hjärtat. Juventus leder och Roma har slutat vinna. Känslolivet kan återgå till att vara som november, lite kallt, lite trött, lite grått, men ändå hoppfullt.

Sitter i en bil bredvid min vän Lukas och skriver detta. Solen som en gulröd pärla av vinter i slutet av vägen. Solen som en vän från förr. Solen helt klädd i Roma-dräkt.

Gult och rött.

Kärlekens färg.

Halmstad ligger helt öde. Jag springer längs vattnet, intill lyftkranarnas ledsna halsar. Örjans Vall ligger öde och jag sneddar över vägen, upp på bron, och vidare bort på en gata med nybyggda hus.

På hotellet sedan ser jag Milan starta matchen mot Genoa riktigt bra. Kaka är grymt bra i första halvlek. När Montolivo saknas är det som det blir lättare att andas för Kaka. Han rör sig riktigt bra, ser pigg ut, hittar fram med flera fina passningar och gör dessutom tidigt själv 1-0.

Men sedan knyter det sig för Milan.

Vår vän Gilardino kvitterar och i slutet av halvleken missar Balotelli en straff.

Han slår den så nonchalant att till och med min mormor hade hunnit ner på den.

Och min mormor dog 1989…

I samband med straffen får Genoa en man utvisad. Alla som håller på Milan brygger sitt pauskaffe i övertygelse om att man vinner det här.

I andra halvlek fortsätter Milan att spela bra fram till den avslutande delen. Anfallet är extremt blekt. Balotelli är inte usel men gör inte särskilt mycket bra saker.

Men när Milan efter matchen skyller det oavgjorda resultatet på Balotellis missade straff gör man det för enkelt för sig.

Matri är minst lika mycket, om inte mer skyldig.

Jag gillar honom i grunden. Han är  en lojal, duktig (och snygg) lagspelare. Men han är usel just nu. Det är obegripligt att Allegri envisas med att alls spela honom. Det är ännu märkligare, rent bisarrt, att Milan STARTAR med Matri.

Då är något grundläggande fel.

Det hade varit bättre att renodla en enda (och annan) anfallare istället, och på det sättet frigöra en offensiv och passningsskicklig kraft på det offensiva mittfältet.

Efter matchen (och även under den samma) visar Curva Sud sitt missnöje med laget, klubben, ägarna och spelarna.

400 fans väntar på spelarna efter matchen. Kaka och Abbiati möter dem och stämningen lugnas ner.

Allt detta, denna dramaturgi, brukar alltid i slutändan innebära att tränaren får sparken. I Milans fall ser det ut att bli på det sättet. Och hur mycket jag än uppskattar Allegri (för det gör jag, han är en av Italiens i särklass bästa tränare) så kan så mycket grus har hunnit läcka in i det rödsvarta maskineriet, att en förändring på tränarbänken kan vara det enda sättet att faktiskt få till en förändring.

Ett lag som lyckades med just den bedriften är Chievo. I derbyt mot Hellas vann man på ett saligt (eller plågsamt) sent mål.

Det är en ynnest och en glädje och titta på hur de italienska lagen spelar försvarsspel.

Ta Chievo som exempel. Inför matchen igår låg man på sista plats. Man hade bytt tränare och ett första derby mot Hellas på tio år stod på menyn. Läge för panik och primitivt spel? Dags att sparka bollen mot månen? Läge att degradera alla former av intelligent spel för att försvinna ner i en smutsig bunker av uppriva grästovor?

Inte alls.

Istället imponeras jag av med vilket lugn de vårdar bollen i försvarslinjen. Ingen panik, underbar teknik och hela tiden geniala lösningar på svåra problem. Det är verkligen vackert att se.

I kväll är det Club Calcio igen. Vi drar igång klockan 20 i TV4 Sport Xtra och i TV4 Play.

Väl mött.Mi

Annat var det förr.

Jag minns en resa hit 1995. Jag hade precis blivit dumpad av en flicka jag fortfarande var svårt förälskad i. Det var sommar och VM i friidrott i Göteborg. Jag låste dörren till mina förbannade 21 kvadratmeter och tog ett långt, långsamt tåg till Malmö.

Jag möttes av en stekhet och stängd stad. Kockums hade lagt ner och staden befann sig i en sorts depressiv dvala.

Lund var större än Malmö på den tiden. Så kändes det åtminstone.

Jag läste dikter och drack sprit. Efteråt träffade jag en flicka som jag följde med hem och den sommaren tillbringade jag rätt mycket tid i Malmö och i Lund.

I dag tar jag en promenad genom gråa kättingar som släpar i marken från himlen. Det är rått och luften prickas av regndroppar som ser ut att stå still framför mig. Men Malmö är verkligen vackert.

Det är också hedrande att få vara i Zlatans hemstad.

Jag är ute och uppträder just nu. I går i Malmö kom det fram fler stycken i italienska landslagströjor. Det är verkligen roligt att se att det finns människor som är som jag, som förälskad sig i den italienska fotbollen.

Vi delar en hemlighet. Det sjuder starkt av stolthet runt oss. Vi värnar denna spirande eld.

Varje gång jag möter någon som gillar italiensk fotboll stärks jag. Jag behöver den där styrkan, allt mer.

Det är ingen hemlighet att jag är en tydlig röst för många olika saker i den svenska offentligheten. Det är heller ingen hemlighet att jag ofta möter motstånd. Många gånger tycks det legitimt att attackera mig och inte bara det jag skriver. Det är rätt tröttsamt.

Jag har också haft en rätt besvärlig tendens att reagera väldigt starkt på allt detta.

Sanningen är dock också att jag får mycket uppmuntran och det börjar bli dags att fokusera på det goda, det ljusa, det starka i livet.

Ge aldrig din fiende uppmärksamhet och legitimitet han inte är värd.

Så länge dina fiender har fel bild av dig, så länge de tillskriver dig lögner och uppfattningar som inte stämmer rusar mörkret förbi dig. Det är inte dig de skriver om. Du är en annan. Du är någon annanstans.

Deras lögner blir vapen som vrids mot de själva.

Du segrar utan att det kostar dig något.

Nu är landskamperna avslutade och i helgen drar serie A igång igen. Det ska bli riktigt kul att sända Club Calcio igen.

Många svenska hjärtan gick itu i natt.

Jag är mycket imponerad av Zlatan som direkt efter match är både klarsynt och ärlig. Portugal var bättre, det tror jag alla kan skriva under på. Grejen är ju bara att ibland vinner det sämre laget för att de har just ett större hjärta. Ibland är kollektivet större än summan av alla inblandade. Ibland kan ett kollektiv vara vägen till framgång.

Jag lider med alla svenska fans som verkligen är värda ett stort mästerskap. Svenska fans är i världsklass. Tidigare har man mest bevisat det på bortaplan men igår böljade den svenska stoltheten i Solna på ett sätt som saknar motstycke i svenskt landslagssammanhang.

De här matcherna vittnar också om vilken solidarisk och enande kraft det finns i detta landslag och i fotbollen överlag.

Ett folk enas. Oavsett efternamn, bostadsort, kön, ålder, yrke. I grunden är vi alla lika. Vi är inte bara en del av detta land, vi ÄR detta land. Vi är Sverige. Ett litet men fantastiskt land utkastat, vid världens ände.

Men det sjuder av en längtan efter sammanhang i det här landet. Också i det hänseendet hade det varit fantastiskt att få se Sverige i VM.

Men nu är det som det är.

Den vackra svanen har sjungit sin sång, Ronaldo briljerade som bäst när hans land behövde det som mest, och det är inte så mycket att säga om.

Detta är andra VM i rad som Sverige missar. Det säger nog mer om hur svårt det är för oss att få fram riktigt bra spelare i varje generation, än det säger om förbundskapten Hamre´n.

Det finns ändå gott hopp. U17 spelade ut Argentina och tog brons i VM. Zlatan fortsätter att tag till. Och nya blanka blad innebär alltid nya drömmar.

Och nya drömmar är som frukt i våra munnar, som en kyss en tidig morgon på Västerbron. All heder åt det här landet, och det här laget. Nu höjer vi blicken och spanar över nästa krön.

Livet går vidare.

Många tycks tro att respekt handlar om att sätta skräck i sina medmänniskor. Men människor som är rädda för dig respekterar dig inte. De hatar dig. De hatar makten du har över dem. Och det är dessutom bara en inbillad makt.

Du skrämmer folk till lydnad men det har ingenting med respekt att göra.

Respekt handlar inte om att ha legat med flest tjejer, ha stulit flest bilar, eller tagit flest droger.

Respekt är skattkistan på andra sidan av den där kolsvarta regnbågen.

Respekt och värdighet går hand i hand. Värdighet är när du visar dig så bra som du har möjlighet att vara. När du växer upp från barn till man. När du är trogen, nykter, utvilad och i varje givet läge försöker göra det bästa du kan i ditt arbete och i ditt liv.

Värdighet handlar om ödmjukhet. Att le mot främlingar. Att bete sig värdigt när omgivningen skenar i snusk och förnedring.

Du är alltid en ambassadör för sig själv, för ditt namn, för dina barn om du har några, för dina syskon, för dina föräldrar, för alla dem med ditt blod i sina ådror som gick före dig, som slet och jobbade för att just skulle ges några gram lättare omständigheter än de själva.

Jag försöker tänka så när jag är ute och reser. Jag är en ambassadör för mig själv, för mina barn, för min familj. Jag har en klan i ryggen av människor som trott på mig, som älskat mig när jag inte ens älskat mig själv.

Sedan finns det andra typer av ambassadörer. Som representerar landet de kommer ifrån, eller staden, eller sporten du utövar.

Zlatan har varit en briljant ambassadör för Sverige i alla länder han varit i. Kanske allra mest ändå i Italien.

Det är ingen överdrift att säga att Zlatan helt på egen hand format italienarnas syn på Sverige. De hade inte brytt sig om inte Zlatan varit svensk. Därför är kvällens match i Stockholm på första sidorna på de stora sporttidningarna i Italien dag.

Dessutom var Zlatan en utmärkt ambassadör för italiensk fotboll i Sverige. Nu är han det för fransk fotboll. Han är alltså som en sorts välsignad dubbelagent, han funkar åt båda håll.

Ibland hör jag människor som legitimerar sitt svineri med att ingen såg. Om inte får veta att du är otrogen lider väl ingen skada eller hur? Om jag hotar och hatar anonymt över nätet får väl ingen reda på att det är du?

Vilket nederlag det är.

Det vittnar om ett stort självförakt. För du ser ju. Du vet ju. Du inser ju.

I kväll skickas en av ambassadörerna Ronaldo/Ibrahimovic hem utan chans att få sila brasiliansk sandstrand mellan tårna nästa sommar.

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att Sverige går till VM. Vi förtjänar det.

Tidigare var jag i Sigtuna, i en herrgård dit svenska författare i nästan hundra år bjudits in för att få lugn och ro att skriva,  träffa läsare och njuta av friden och tystnaden. Vi lever i en tid av ständigt brus. En sorts dov klang av meningslöshet.

I en sorts masspsykos har vi lurat oss själva att allt det där larmet är viktigt för oss. Det krävs nästan att vi tvingas in i ett annat rum, byter vanor eller reser någonstans (och att resa någonstans är alltid att resa till Rom) för att livet ska anta sunda, normala proportioner igen.

Det blev ett bra samtal om skrivande, tröst, fotboll och det gränslösa i att döpa sin son till Totti…

Stockholm är vackert även i november. Sitter på buss 66 och ser Riddarfjärden och Norr Mälarstrand på andra sidan vattnet. Även i november är Stockholm Sveriges i särklass vackraste stad.

C. Ronaldo landade till blågul blåsorkester. I morgon spelas Sveriges viktigaste landskamp på bra länge. På flera sätt är denna matchen viktigare för svensk landslagsfotboll än premiären mot Ukraina i EM 2012.

Den här matchen är mer avgörande för framtiden. Det handlar inte bara om VM nästa år utan lika mycket om synen på Sverige och svensk fotboll i världen. Det handlar också om viktiga kapitel i Zlatans bok. Han närmar sig (varsamt) slutet på sin karriär och ett VM i Brasilien skulle ännu tydligare diktera hans genialitet för världen.

På flera sätt är det konfirmation i morgon. Först i morgon vet vi om den historiska andra halvleken mot Tyskland var värt något. Först då vet vi om Källströms geniala passning fram till Zlatan och det avgörande målet mot Österrike äger någon betydelse för historieböckerna.

Världen minns inga kvallag. Att spela bra i ett kval och ändå missa mästerskapet är plågsamt och skoningslöst oväsentligt.

Spelar Sverige lika bra försvarsspel som i Lissabon och dessutom vågar/kan/orkar flytta fram laget i anfallsspelet vinner vi det här. Vi kan enkelt göra två mål på Portugal hemma. Dessutom, och det är förvånande men så klart glädjande, så stod det klart att Sverige även äntligen fått ordning på försvarsspelet.

Jag önskar alla fantastiska svenska fans att Sverige tar sig till VM i morgon.

Och låt taket på Freinds vara öppet.

Har vi tur börjar det snöa…

Italien och Tyskland kallas alltid matchernas match i Italien.

Inte så konstigt kanske. Många klassiska matcher har spelats mellan lagen.

VM 1970 i Mexico slog Italien dåvarande Västtyskland i förlängning i en av de galnaste matcher som spelats i VM.

1982 vann Italien mot Västtyskland i VM-finalen. 2006 vann Italien, med bara två minuter kvar till straffar. Del Piero slog en hörna på vilken geniet Andrea Pirlo hittade Fabio Grosso som iskallt satte bollen i mål.

Sedan bröt Del Piero själv upp sin källare av spöken (efter missen vid just ställningen 1-0 för Italien i finalen i EM 2000) och placerade 2-0 i sista sekunden.

2012 trodde hela världen att Tyskland skulle få sin revansch. Semifinal i EM och Tyskland har fram tills dess spelat riktigt fin fotboll. Italien har krånglat sig vidare ur gruppen och välförtjänt slagit ut England på straffar.

Då tar Mario Balotelli några klassiska steg upp ur den där källaren där många bångstyriga genier riskerar att fastna på grund av sitt temperament.

Han nickar in 1-0 och skjuter sedan stenhårt in 2-0 och firar med en monstruöst iskall målgest genom att kasta av sig tröjan och bara stå still medan lagkamraterna kastar sig på honom i ren glädje…

I går då?
Tyskland var bättre.

Italien ser fortfarande darrigt ut i försvaret. Det är inte likt italienska lag att släppa till så många klara målchanser. Å andra sidan släppte man bara in ett enda mål och vi i Sverige vet ju hur bra Tyskland faktiskt kan vara när de vill.

Abate fick göra sitt första mål i Gli Azzurri och det var rikttigt snyggt.

I dag riktas mycket kritik mot Ronaldo. Jag har svårt att bli upprörd. Pressen på honom är (med all rätt) oerhörd. Ett helt land, och delar av en hel värld, räknar med att han ska leda sitt landslag till VM. Att han då spelar på anständighetens gräns är ingenting som vi bör ägna så mycket energi  att gnälla över. Kvalspel är krig och i krig är allt tillåtet. Sverige bör se det som en komplimang att man faktiskt lyckades få honom ur balans.

Jag skrev om det i Expressen förra veckan. När Ronaldo blir sur och tvär så är han en betydligt sämre spelare. Men trots allt detta så är det han som avgör och sedan också har en boll i ribban.

Zlatan då?

Vi älskar honom för allt han är och allt han gjort och gör. Men vi måste konstatera att han delvis vek ner sig. Jag köper inte argumentet att det var laget som gjorde honom dålig. Han är en mästare och en mästare kan ta ansvar över en matchbild. Zlatan är för bra för att låta en matchs dramaturgi äga honom.

Hamren snackade om att Sverige behöver mer tur för att kunna gå vidare. Samtidigt hade vi faktiskt lite tur igår. Ronaldo var extremt nära 2-0 och då hade det sett betydligt tuffare ut.

Men det är hälften kvar. Glöm inte det. Drömmen lever. I alla högsta grad.

Så länge en dröm lever slår hjärtat sina slag. Och så länge hjärtat slår kan drömmen slå in.

Det var också både överraskande och glädjande att se ett svenskt landslag i fotboll spela försvarsspel i världsklass.

I dessa splittrade tider, där individens egen vilja nästan är helig lag, är det fantastiskt att se hur Sverige samlar sig inför mötet med Portugal.

Det finns ingen lika stark, god och samlande kraft som fotboll. Alla snackar fotboll. Alla kommer samman. Jag älskar denna sköna motkraft mot splittring och sönderfall.

Sverige har inte världens bästa landslag men jag vill med bestämdhet hävda att man har några av världens bästa supportrar.

Jag har tidigare skrivit om min italienske vän som var på plats i Tyskland 2006 när Sverige mötte Paraguay.

Han var helt hänförd över det svenska stödet på läktaren. Han trodde inte det var möjligt, att det ens bodde så många människor i Sverige.

Svenska fans förtjänar verkligen att se sitt landslag i VM.

Jag lämnar Västerås i detta nu. En fin stad med en av landets vackraste domkyrkor. Hit flyttade också många italienare på sextiotalet och många av dem stannade kvar, gifte sig och fick barn.

Italien har inte spelat så många direkta playoff-matcher men jag minns vintern 1995 när man med viss möda krigade sig förbi Ryssland och kom med till EM 1996.

Under slutet av åttiotalet och nästan hela nittiotalet var serie A den bästa ligan i världen. Det var till Italien som alla stora stjärnor ville. Det intressanta i det sammanhanget är att landslaget under samma tid inte alls levde upp till förväntningarna.

Sommaren 1990 hade man ett riktigt bra landslag. Men till EM i Sverige 1992 kvalificerade man sig inte ens. I VM 1994 gick man till final men spelade ärligt talat inte särskilt bra. EM 1996 gick man inte vidare från gruppspelet och 1998 åkte man ut mot Frankrike i VM.

En ekonomiskt stark inhemsk liga betyder inte automatiskt ett starkt landslag. Det kan snarare vara precis tvärtom.

Sverige är ett utmärkt exempel på ett land med extremt svag inhemsk liga men ett helt okej landslag som nu har chans att gå till VM.

Hela världen håller ögonen på matchen i Lissabon ikväll.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Sverige går till VM.

Hela landet förtjänar det.

Fotbollen blir hans medicin mot livet. Han är ingen Zlatan direkt men lojal, träningsvillig, ambitiös och har lite tur. På olika vägar får han chansen att spela för Sverige och blir dessutom ungdomsproffs i AS Roma.

Jag skrev boken i somras och det är nog den bok jag skrivit som gått enklast att färdigställa. Det var bara att ta några djupa andetag, sluta ögonen helt kort, och sedan färdas tillbaka till 1987 när jag själv var femton år och drömde om att bli fotbollsproffs. För det var det jag ville bli. Sedan ändrade sig den drömmen och kom mer att handla om skrivande. Men drömmen, den eviga drömmen om att bli någon i den här världen, någon värd att minnas,e n människa med ett bultande hjärta, en pojke med en eld i sitt hjärta, den är exakt samma idag som den var 1987. Och drömmen är konstant. Det spelar mindre roll om det handlar om fotboll, teater, skrivande eller något annat.

Ett bra sätt att få drömmarna att slå in är att inte ha några alternativ. Det kan också vara en farlig väg att gå men det har fungerat för mig. Jag har inte haft några alternativ, ingen plan b. Jag skulle bli författare, det var programmerat i mig. Det ÄR vem jag är. Jag är författare.

Daniel tänker delvis samma sak med fotbollen.

Calcio Amore är ingen analytisk bok. Den handlar om kärleken till fotbollen, om samhörigheten i ett lag, om passion, om kärlek, om känslor så stora att man inte vet hur man ska handskas med dem, och om staden Rom, om Italien, om flickor, drömmar och planer för livet.

Daniel är ingen superstjärna men jag har haft Gennaro Gattuso som förebild. Den killen var heller ingen superstjärna men helt nödvändig i både Milans och Italiens lagbygge. Han vann både Champions League och blev världsmästare 2006. Många starkare lysande stjärnor, som Messi, Ronaldo, Zlatan, Neymar har inte vunnit något VM.

Hur som helst hoppas jag ni vill läsa Calcio Amore. Den är skriven med kärlek och av kärlek.

Både sorg och hopp hos Inter när eran Moratti nu ser ut att, delvis, komma till ett slut.

Att äga en fotbollsklubb är inte som att äga vilket stort företag som helst. Varje klubb har nämligen hundratusentals älskare. Även fans har all rätt att äga en klubb.

Jag har alltid hävdat att en supporter äger tolkningsföreträde till en klubb. Lojaliteten går flera generationer djup. En farfar inviger en far som i sin tur inviger sin son till livslångt supporterskap.

Därför är det extremt betydelsefullt vem och vilka som äger en klubb. Om lojaliteten upplevs som bristfällig högst upp, sipprar denna osäkerhet ner genom alla lager av klubben.

Då blir det slitningar och kontroverser.

Det finns många (ofta bekväma medelklassare med god inkomst och jästa hjärtan) som vill inte anser att fansen bär ha något alls att säga till om.

Jag tycker tvärtom. Fansen är på många sätt pyramidens slavar. Det är alltid vi fans som får ta smällen. Det är vi som pantsätter våra hjärtan för all framtid och ändå är det vi som målas ut som huliganer.

Det är djupt ovärdigt.

Inter har tvingats byta ägare, Moratti har inga pengar kvar, och framtiden när det gäller ägande är redan här. Men det är av vikt att de nya ägarna till en klubb verkligen förstår sig på fotboll och som också är beredda att pantsätta sin själ och sitt hjärta för all framtid.

Ingen som en gång pantsatt sitt hjärta för en klubbs skull kommer få tillbaka det.

Så fungerar den totala kärleken.

Är det en revolution på gång i Milan? Kommer Silvio lämna över all makt till sin dotter? Sitter Galliani kvar?

På flera sätt styrs Italien som på Romarriket. Att frivilligt erkänna sina begränsningar hörde aldrig till de antika kejsarnas starkaste egenskaper… Att Silvio frivilligt skulle lämna över Milan, även om det är till hans eget blod, känns avlägset.

Däremot kommer det heta att han gör det. Men det kommer handla mer om att han tvingas till det, på grund av sin ålder, sina ständiga krig mot rättvisan och sina andra affärsverksamheter.

Om Cesare Prandelli (som det ryktas om) tar över hösten 2014 handlar det mesta nu om att täta sprickorna och långsamt driva med båten i vindens riktning. Milan blir som vatten rinner ditt marken vill. Möjligen gör man som Inter gjorde och plockar upp en ung profil från ungdomsleden, eller också så håller man fast vid Allegri och, så att säga, fryser bilden.

Jag tycker mycket om Allegri. Han är en innerlig människa. Han är en god analytiker och han vågar ha en annan uppfattning (och ibland flera) än vad Milans oberäknelig ägare har.

Det borde han verkligen uppskattas för.

Mot Barcelona räckte Milan alls inte till. Man gör ändå en okej match och har fortfarande goda chanser att ta sig vidare från gruppen. Det är ungefär där man är i dag.

Om det var straff när Neymar åkte karusell med sig själv har de börjat sälja isglass i helvetet.

Juventus har fortfarande inte vunnit i CL. Men 2-2 mot Real Madrid är klart godkänt. Nu blir bortamatchen i Turkiet avgörande.

Vaknade tidigt i morse, i en hotellsäng i Eskilstuna. Kyrkan tronade på andra sidan vattnet. Det är märkligt, för nästan varje gång jag är ute och reser och bor på hotell så får jag ett rum som visar stadens domkyrka. Trivs med det. Älskar att få vila i Guds närhet.

Solen som ett smycke denna förmiddag. November saknar dagar men ibland, som ny och som idag, går livet att bluffa upp från en klövertvåa till ett hjärteress.

Livet sitter i huvudet och i mitt hjärta.

Nu ser jag fram emot en riktigt fin helg i sällskap med familj och serie A.

Turin bara är.

Det är en familjär stad. Den är tillräckligt liten för att man ska komma ihåg vilken gata som har slarvig stenläggning, men tillräckligt stor för att rymma hemliga parker, undangömda restauranger och små utsökta torg. Turin är en elegant stad. En stad för superstjärnor och gamla damer.

I söndagens Club Calcio lyckades jag reta upp en del Juve-fans. Jag beklagar det. Att reta folk hör nittiotalet till. Det är ungefär lika omoget som att kasta tårtor på politiker man inte sympatiserar med. Jag sätter sedan flera år en ära i att försöka uppträda så korrekt och anständigt som möjligt. Dit hör inte att i onödan reta upp folk.

Jag sade, med ett leende som kanske inte gick fram, att Juventus under flera år ägnade sig åt att ringa domare i samband med en del matcher.

Jag fick mycket påhopp men också saklig kritik som jag tar åt mig av. Jag har själv en rätt nära relation till Juventus. Min farsa bodde i Turin i skarven mellan 50-tal och 60-tal. Han följde Juve överallt och åkte på alla bortamatcher.

När Italien vann VM 1982 var jag tio år. Stora delar av landslaget då (liksom landslaget i alla tider) byggde på spelare från Juventus. Så jag skickade ett långt brev och bad om autografer. Det dröjde ett halvår och jag hade nästan glömt bort det där brevet när ett stort paket rasade in på hallmattan. Paketet var fullt med autografer, nyckelringar, en mugg och affischer på spelare.

1989, när jag var sjutton år, reste jag till Rom för första gången och mitt liv, både privat och på alla andra sätt, satte mig i samklang med mig själv. Då bleknade de svartvita ränderna och jag rörde mig i riktning mot den eldröda och gula soluppgången istället…

Jag vet att Juventus inte var den enda klubb som ägnade sig åt grejer i lagens utkanter innan 2006. Jag tror också att mycket av den frustation som Juve-fansen känner rörande Calciopoli handlar om att Juventus ensamma gick bära det berömda hundhuvudet.

Jag tror inte heller Juve var den enda klubben som laborerade med rättvisa för att vinna matcher. Men Juventus fick bli syndabocken för allt mygel i Italien. Jag kan hålla med om att det känns orättvist.

Alla människor är unika. Men en del är mer unika än andra.

Det betyder inte att de är förmer än oss andra. Men vi kan ha dem som hjältar och föredömen. Vi kan se upp till dem och sträva efter att bli mer lika dem.

En del konstnärer är genier. Det är undantagsvarelser som föds med ojämna mellanrum. Människor som Leonardo Da Vinci, Michelangelo och… Francesco Totti.

Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Zlatan är ett geni. Hans signatur är de sagolika målen, klackarna, skotten, det där målet mot England på Friends.

Alla kan få en geniknäpp och lyckas en gång. Men att upprepa sina mästerverk är det som kännetecknar det sanna geniet.

Det finns också olika grader av genialitet. Fabio Quagliarella är i mina ögon alldeles för bra för att sitta på bänken hos Juventus. Han har den där utsökta egenskapen att han vid upprepade tillfällen visar prov på helt egna sätt att göra mål på.

Jag minns en av hans första landskamper för Italien i VM-kvalet 2004 när han gjorde ett av sina stenhårda, sjuka mål. Sedan dess har han fortsatt att göra mål ur situationer som inte ens liknar målchanser. Han förhåller sig inte till matchrytm eller uppställda ramar, han skapar sin egen värld, leder en match istället för att följa den.

Jag älskar sådana spelare.

Jag minns också hösten 1987 när Sverige mötte Italien i Neapel i EM-kvalet. Italien vann med 2-1 efter två helt galna mål av en sann konstnär, Gianluca Vialli.

Efter matchen stod en småländsk, svärande, skitförbannad Thomas Ravelli och skrek högt i falsett:

– HAN GÖR ALDRIG OM DET…HAN GÖR ALDRIG OM DET…

Veckan efter gjorde han just det, den gode Vialli. Han gjorde bara magiska mål. Han signerade sin fotbollskonst med sitt helt egna uttryck.

Älskar sådana spelare.

Och sådana människor.

Alla stora spelare, genier ledda av Gud, bär eller har burit nummer 10.

Men även i andra sammanhang glöder denna siffra av eld och guld.

Nu har Roma vunnit 10 raka matcher i ligan. Det har aldrig hänt tidigare. För varje omgång så stormar As Roma varje tänkbar barriär just nu. Rekord rasar som trötta brickor. Känslan av overklighet är väldigt stark.

Hur är det möjligt att ha 24-1 och 30 poäng efter tio matcher?

Jag vet ärligt talat inte.

Men jag vet att någon håller sin hand över detta Roma och eftersom jag inte tror på “någon” utan på Gud så tror jag att det är Gud.

Och Garcia också.

Det kanske allra märkligaste i allt detta märkliga är försvarsspelet. Roma känns aldrig hotat på riktigt. Inte mot Napoli, inte mot Inter borta, inte mot Lazio, inte mot Chievo.

Det är en häpnadsväckande skillnad mot hur det varit tidigare år, när man även då spelat riktigt bra fotboll offensivt. Som supporter satt man alltid på helspänn eftersom försvarsspelet inte gick att lita på.

Den här inledningen är ett mirakel. Men den är också högst verklig och naturligtvis har Garcia betytt lika mycket för den här framgången som Gud gjort…

Många i Rom hävdar dessutom med bestämdhet att Garcia ÄR Gud…

Jag låter det vara osagt men kan konstatera att fransmannen gör exakt allting rätt just nu.

I går vann man över Chievo utan att spela särskilt bra. När Milan och andra lag med många namn på skadelistan får svårt att samla ihop ett riktigt slagkraftigt lag, så påverkar detta inte Roma alls.

I går saknades Totti, Gervinho och Maicon. Sedan tidigare saknas bland annat Destro.

Men det spelar ingen roll. Det finns en skimrande beslutsamhet runt laget, runt staden, runt fansen, på arenan, längs gränderna, på torgen, på barerna, på de små oansenliga trattorierna, på infartslederna, på tågen mot den eviga staden, på flygen som går ner för landning.

Hela staden Rom har lyfts några meter rakt upp i luften.

Ett mirakel måste gå över. En förälskelse måste stilla sig efter ett tag. Annars skulle vi inte överleva.

Men den här inflygningen hoppas jag tar lång tid. För detta är en dröm som gör alla oss som älskar Roma så innerligt stolta. Detta påverkar mig som supporter men också som människa, som man, som pappa. Jag är en stoltare och bättre människa när Roma vinner än när de förlorar. Exakt den stora (och lite löjliga) betydelsen har AS Roma för mig.

10 matcher. 10 segrar. 20-1 i målskillnad. 30 poäng.

Poesi när den är som bäst.