Juve-fansens rättmätiga ilska
Birros blogg
Turin är verkligen en undangömd pärla. Staden som ligger vid foten av Alperna, med floden Po som en ständigt brusande ådra av liv och rörelse, behöver inte skrika högt för att vinna hjärtan. Den viskar istället. Den fjäskar inte.
Turin bara är.
Det är en familjär stad. Den är tillräckligt liten för att man ska komma ihåg vilken gata som har slarvig stenläggning, men tillräckligt stor för att rymma hemliga parker, undangömda restauranger och små utsökta torg. Turin är en elegant stad. En stad för superstjärnor och gamla damer.
I söndagens Club Calcio lyckades jag reta upp en del Juve-fans. Jag beklagar det. Att reta folk hör nittiotalet till. Det är ungefär lika omoget som att kasta tårtor på politiker man inte sympatiserar med. Jag sätter sedan flera år en ära i att försöka uppträda så korrekt och anständigt som möjligt. Dit hör inte att i onödan reta upp folk.
Jag sade, med ett leende som kanske inte gick fram, att Juventus under flera år ägnade sig åt att ringa domare i samband med en del matcher.
Jag fick mycket påhopp men också saklig kritik som jag tar åt mig av. Jag har själv en rätt nära relation till Juventus. Min farsa bodde i Turin i skarven mellan 50-tal och 60-tal. Han följde Juve överallt och åkte på alla bortamatcher.
När Italien vann VM 1982 var jag tio år. Stora delar av landslaget då (liksom landslaget i alla tider) byggde på spelare från Juventus. Så jag skickade ett långt brev och bad om autografer. Det dröjde ett halvår och jag hade nästan glömt bort det där brevet när ett stort paket rasade in på hallmattan. Paketet var fullt med autografer, nyckelringar, en mugg och affischer på spelare.
1989, när jag var sjutton år, reste jag till Rom för första gången och mitt liv, både privat och på alla andra sätt, satte mig i samklang med mig själv. Då bleknade de svartvita ränderna och jag rörde mig i riktning mot den eldröda och gula soluppgången istället…
Jag vet att Juventus inte var den enda klubb som ägnade sig åt grejer i lagens utkanter innan 2006. Jag tror också att mycket av den frustation som Juve-fansen känner rörande Calciopoli handlar om att Juventus ensamma gick bära det berömda hundhuvudet.
Jag tror inte heller Juve var den enda klubben som laborerade med rättvisa för att vinna matcher. Men Juventus fick bli syndabocken för allt mygel i Italien. Jag kan hålla med om att det känns orättvist.
Publicerad 2013-11-06 11:11