Genier och konstnärer

Alla människor är unika. Men en del är mer unika än andra.

Det betyder inte att de är förmer än oss andra. Men vi kan ha dem som hjältar och föredömen. Vi kan se upp till dem och sträva efter att bli mer lika dem.

En del konstnärer är genier. Det är undantagsvarelser som föds med ojämna mellanrum. Människor som Leonardo Da Vinci, Michelangelo och… Francesco Totti.

Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Zlatan är ett geni. Hans signatur är de sagolika målen, klackarna, skotten, det där målet mot England på Friends.

Alla kan få en geniknäpp och lyckas en gång. Men att upprepa sina mästerverk är det som kännetecknar det sanna geniet.

Det finns också olika grader av genialitet. Fabio Quagliarella är i mina ögon alldeles för bra för att sitta på bänken hos Juventus. Han har den där utsökta egenskapen att han vid upprepade tillfällen visar prov på helt egna sätt att göra mål på.

Jag minns en av hans första landskamper för Italien i VM-kvalet 2004 när han gjorde ett av sina stenhårda, sjuka mål. Sedan dess har han fortsatt att göra mål ur situationer som inte ens liknar målchanser. Han förhåller sig inte till matchrytm eller uppställda ramar, han skapar sin egen värld, leder en match istället för att följa den.

Jag älskar sådana spelare.

Jag minns också hösten 1987 när Sverige mötte Italien i Neapel i EM-kvalet. Italien vann med 2-1 efter två helt galna mål av en sann konstnär, Gianluca Vialli.

Efter matchen stod en småländsk, svärande, skitförbannad Thomas Ravelli och skrek högt i falsett:

– HAN GÖR ALDRIG OM DET…HAN GÖR ALDRIG OM DET…

Veckan efter gjorde han just det, den gode Vialli. Han gjorde bara magiska mål. Han signerade sin fotbollskonst med sitt helt egna uttryck.

Älskar sådana spelare.

Och sådana människor.