Världen är full av klassiska radarpar.
Lennon & McCartney, Keith & Jagger, Helan och Halvan…
Milan har haft sitt alldeles egna fantastiska radarpar. Silvio och Galliani.
Alla eror har ett slut. Detta gäller även ledare, kejsare, presidenter och ägare.
Men världen är bra på att viska lögner till stora män att deras tid aldrig kommer, att deras liv inte är som andras liv, att de i grunden kanske är odödliga.
Därför inser aldrig en kejsare när han ska träda tillbaka, ge plats, lämna utrymme.
Till slut tror kejsaren att han är odödlig på riktigt.
Ingen kan ifrågasätta Silvios och Gallianis oerhörda, monumentala betydelse för AC Milan. Det är i mångt och mycket deras förtjänst att Milan sedan över tjugo år tillbaka är en klubb i den absoluta världstoppen.
Milan var rejält på dekis när Silvio kom inglidande med sitt leende och sina miljoner. Nu är Milan en anrik klubb, det lag i världen som vunnit flest viktiga troféer.
Det är i det sammanhanget kanske inte så konstigt att de ansvarige tror att de aldrig kan dö.
På ett sätt har de också rätt. Men det är deras konstverk som är odödligt, inte de själva.
Milan blir kvar i världen och i historien också sedan Silivo och Galliani försvunnit.
Daniele De Rossi hade rätt. Klubben kommer först. Laget var där innan jag föddes, laget kommer vara kvar sedan jag gått bort. Det enda vi kan göra är att älska laget medan vi är här.
Den sanningen gäller solidariskt för alla. Supportrar, spelare och ägare.
Nu blir det spännande att se hur de rödsvarta brickorna landar. Maldini in? Pippo? Barbara? Någon annan?
Milan är en av världens viktigaste klubbar och vi är många som spänt följer händelseutvecklingen.
Alla slut är också ett vändkors mot en ny ordning. Varje vägs ände är starten på en annan resa. Varje ankomst och avsked en påbörjad resa. Varje farväl en hälsning.