När du står på toppen och alla älskar dig, älskar ingen dig

”You win some, you loose some, it is a game to me”.

Yeah!

I morse klickade jag mig fram till den där fina dokumentären om Nacka Skoglund. Jag minns den vagt från när den gick första gången, 1987.

Då var jag femton år.

Nacka dog, ensam, ruinerad, nedbruten, halvpackad och besatt av sitt begär.  Han blev 45 år gammal.

Jag är själv snart 45 år gammal.

Programmet blev en smärtsam påminnelse om hur förtvivlat och brottsligt dåliga vi är på att ta hand om våra hjältar i det här landet.

Alla supersvenskar som stannade i Italien, Hamrin, Nils Liedholm, fick lyckliga liv. Gren och Nacka kom hem till ett grått, förtvivlat Sverige och tvingades köa till Öis och Hammarbys hemmamatcher som alla andra.

Hoppas vi lärt oss något. Som att en hjälte bara är en hjälte så länge vi minns honom.

Som att sorgen gömmer sig bakom varje skratt och i varje rus. Hoppas vi lärt oss att en människa behöver kärlek när hon är som mest ensam, mest utsatt och förtjänar det minst.

När du står på toppen och alla älskar dig, älskar ingen dig.

Drömmen om värdighet, lycka och framgång är en ouppnärlig dröm, är en summa vi aldrig kan räkna ut.

Lyckan ligger aldrig utanför dig själv.

Alltid inuti.

Nacka var inte en myt. Nacka var en människa av kött och blod. Han dog. Myten överlevde.

Jag önskar det var tvärtom.

När du faller behöver du en ängels vingar för att inte slå i backen.