Derbyn är som Zlatan

Derbyn brukar sakna logik.  Ibland brukar man hävda att derbyn har en omvänd logik, att det är laget som ligger sämst till i tabellen som har störst chans att vinna. Men det är en förenklad sanning. Derbyn är som Zlatan. Derbyn skapar sin egen dramaturgi, sin egen logik.

Vi behöver våra derbyn. Fiorentina är ett lag (och Florens en stad) som saknar naturliga derbyn. Men eftersom man är vana att slå ihjäl varandra över minsta grej genom historien i Toscana klarar man sig inte utan. Därför är det matcherna mot Juventus som draperas som ett derby.

Vi bodde i Rom cåren 2011.

Under nästan tre månader gjorde vi inget annat än var en liten, men vardaglig del, av den eviga staden. Det var fantastiskt.

Det var som att resa ifrån en dyster svartvit, östtysk film och hamna i en färgglad romantisk saga.

Det var som att öppna en dörr i stormen. Det var som att, med Nobelpristagaren Tranströmers ord, äntligen hitta ritningen till en storm.

Det regnade under vårderbyt den säsongen. Jag vaknade tidigt, vid halv sex redan och kunde inte somna om. Jag låg där en timma och gick igenom laguppställningar i huvudet innan jag klev upp.

Jag fick chansen att komma in på innerplan och stå bara någon meter från Totti, De Rossi och den andra. Det var helt overkligt.

Jag är ju fortfarande rätt ny på detta. Jag är plågsamt mycket supporter och pinsamt lite journalist. Dessutom sätter jag en ära i att det är så.

Jag var glad som ett barn att bara få stå där i ösregnet, på innerplanen inför ett derby i Rom.

Kärleken till Rom är som kärleken till en syster eller en bror. Den går aldrig över. Den går djupare än allt, djupare än tiden, djupare än alla svek. Den hämtar sin näring i det allra innersta av den jag är, i djupet och trasslet av kaos och kärlek som är den jag är, där finns också kärleken till Rom.

Det är världens häftigaste stad. Det är en galen stad. Men det finns också väldigt mycket ordning och reda. Myten om Italien som ett land i ständigt kaos är helt enkelt inte sann.

Jag skulle gärna bo i Rom halva året. När vi bodde där blev jag en lugnare och lyckligare människa. Det har säkert tusen anledningar. Jag fyller 42 i år och en sak har jag i alla fall lärt mig av den här resan jag gjort, och det är att inte ifrågasätta Gud och hans planer allt för mycket så länge jag mår bra.

När människor drömmer sig bort till Thailand eller Paris har jag egentligen bara en enda dröm.

Rom.

Jag vill sitta på en tidig morgonbuss när solen hasar sig upp på den azurblå himlen och se Piazza Venezia och Forum dansa förbi en bit till höger medan kullerstenarna sjunger sånger om tider som flytt, och människor som levt.

Jag vill inte skriva något mästerverk, har inga planer på att ta över världen och vrida den rätt efter min egen skalle. Jag vill bara vakna i Rom, öppna ett fönster mot en innergård, sitta på ett torg och känna ljuset och drömmarna vara goda mot mig.

En tidig morgon i Rom. Livet som det ska vara, som det borde vara.

”När ska det här livet bli underbart” frågar sig den gode Lundell i en sång från nittiotalet. Det ÄR underbart när man arbetar, när man är förälskad, när man får vakna tidigt i Rom och hör porten knäppa igen bakom en och man vet att man har hela dagen på sig att bara gå och gå och det finns inga spöken som hinner ikapp en…

Nu bor jag i Stockholm och det är inte det sämsta det heller. Jag håller på att landa med det jag förlorade och det jag har kvar. Och det jag har kvar väger tio ton mer än det jag förlorade under de här veckorna. Jag har allting av värde kvar. Jag har kärleken, de flesta av mina jobb, min svårt älskade familj. Jag har allt som betyder något.

Och i morgon är det derby igen…