Milan har Europa som sin mor

Ingenting vara för evigt.

En del av oss, sådana som jag och andra, är väldigt dåliga på att inse att livet hela tiden är i rörelse mot avsked och uppbrott. Det är som om vi har svårt att se att livet förvisso hela tiden är i förändring, men att det också innebär att vi kommer till nya, spännande platser lika ofta som vi lämnar dem.

Våra liv känns som en skuld, som om vi hela tiden förlorar det vi nästan uppnått.

Igen och igen.

På Götgatan i Stockholm träffar jag en ung man som gärna vill snacka Milan. Som så många jag träffar har han god inblick och koll på serie A. När han nämner vilket lag han håller på tänds små röda och svarta eldar i hans ögon. Han tindrar verkligen. Det är fint att se.

Men Milan är inte vad Milan en gång var. Ändå är Milan alltid Milan.

Få gånger spelar historien lika stor roll som i de stora mästerskapen.

Den berömda och varmhjärtade journalisten Candido Cannavo uttryckte saken så fint efter att Milan slagit Bayern i Tyskland (efter 2-2 i första matchen i Milano) med 2-0 våren 2007:

– Detta Milan har Europa som sin mor.

Milan vann CL det året. Två år bara efter den historiska förlusten mot Liverpool, ett år efter Italiens VM-guld, och ungefär femton år efter det att fotbollsvärlden dömt ut serie A som en liga på efterkälken.

Tre år senare vann Inter samma turnering.

I exakt det ögonblick du dömer ut Italien har Italien segrat. Det är sedan gammalt. Det ligger så djupt i den kollektiva italienska själen.

Milan har vunnit Champions League 7 gånger. Första gången 1963 och senaste gången 2007.

Milan är inte vilken framgångsrik klubb som helst. Även om Juventus alltid varit det klubblag som landslaget byggt sina lag runt så har Milan alltid haft en egen omloppsbana på den vackra fotbollshimlen.

Det är enkelt att tycka om Milan. Jag känner några som verkligen försökt stöta undan sina sympatier för Milan genom att nämna Silvio Berlusconi. Men jag man bör vara intellektuellt hederlig och särskilja på vad Silvio gjort för Milan och vad han gjort för… eller emot…sig själv och Italien som företagsman och politiker.

Något av det svåraste man kan göra i livet är att föregå med gott exempel trots att de man möter vägrar göra det. Det kan öven vara så att man faktiskt kortsiktigt förlorar på att vara trogen och värdig i varje givet läge men i det långa loppet innebär det alltid seger.

Mycket ser faktiskt också bra ut. Inzaghi vann turneringen med ungdomarna i Viareggio och det talas allt oftare om att Paolo Maldini är på väg tillbaka till de stora scenerna. Som jag längtar efter det. Första gången jag såg honom spela fotboll var en höstdag 1986. Fjorton år gammal såg jag en skönlockig ung man rusa som en helig demon upp och nerför sin vänsterkant. Försvarsspel blev aldrig mer sig likt.

Glömmer heller aldrig hans första mästerskap, 1988. Hans stora ögon, hans utsökta elegans tog världen med storm.

Inte många tror på Milan i kväll.

Jag gör det.

Milan behöver tro just nu. Både vår, fansens och inte minst tron på sig själva. Om Europa är Milans moder verkar laget ha spelat i förtvivlan över en far som dumpade rosor vid födseln och sedan aldrig mer synts till.

I kväll besvärjs historiens magi fram ur väggarna och de branta stenarna på San Siro. I kväll ekar sångerna, svagt, sakralt, från historiens storslagna minnen.

Som när favoritlåten spelas på en radio hos grannen.

Det förflutna. Nu. Allt i ett.

Visst har Milan chansen. En mors kärlek kan flytta berg.