En skärva av den azurblå himlen
Birros blogg
Att älska en klubb är som ett möte i ensamheten, är en torr, varm fläck mitt stormen, är en filt för katten att rulla ihop sig på. Mina svartklädda magiker står upp för den italienska fotbollen. Vi är inte lika många som alla andra. Vi är inte flest, inte bäst, inte fullast, inte gapigast.
Vi har ärvt en liten, liten skärva av den azurblå himlen och den himlen lyser inuti oss, oavsett väder, oavsett månad, oavsett hur grå och stängdän februari blir.
Vår kärlek är en makt som bjuds in av mörkret och sedan käkar vi husbonden ur huset…
Så hör ni? Lyssnar ni riktigt noga kan ni urskilja en sång som smyger i takt med hjärtslagen.
Jag känner mig som när jag klev genom porten efter ett hemligt kärleksmöte när jag var riktigt ung och riktigt orädd för allting. När jag fällde upp kragen mot snön som föll så lätt då, för länge sedan, och som ännu faller eftersom allting rör sig i det förflutna. Jag känner lättheten i stegen.
Oavsett hur mitt liv i övrigt ser ut (och tro mig, det kan se rejält förvirrat ut) så kan jag söka upp det grönvitröda rummet med den blå himlen. Där får jag vara som jag är. Där får jag fritt spelrum.
Jag trodde att passionen skulle släppa sitt grepp om mig när jag blev äldre. Det blev tvärtom. Jag är glad för det. Jag är glad att jag fortfarande är naiv och drömmande nog att sätta all min tilltro, allt mitt hopp och en stor del av min kärlek till ett fotbollslag från huvudstaden.
Jag sover med öppet fönster i natt. Jag sover med regnet som sällskap. Jag sover med en arm om allt det jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.
Någonstans inne i allt det gråa föds det som en dag ska bli ännu en vår.
Publicerad 2014-02-07 15:42