Solrosen som stolt sträcker sig mot sensommarens sol…

En viss stil, en utpräglad smak för elegans, en förkärlek för det sköna och vackra i livet?

Jag tror det. Även om jag vet att det är ungefär lika smart att skriva det som att gå runt i Ludvika och skrika svordomar på stockholmska…

Vill man sitta på en hysterisk pub med hysteriskt friterad mat i korgar och dricka hysteriskt många starköl blommar sådana ställen som mögelblommor längs vilken gråtfärdig gågata i vilken svensk stad som helst.

Vi andra håller oss borta. Vi har inte så många gemensamma torg att samlas på. Men vi finns. Vi finns i massor. Men vi skriker inte högst. Vi ser fotbollen som en konstform. Vi är stolta. Vi inser det larviga men samtidigt oändligt meningsfulla i att ha en snygg kostym när vi är ute och reser. Vi är ambassadörer för oss själva och varandra. Vi försöker bemöta människor vi möter med respekt.

Vi lär oss allt vi kan om våra klubbars historia och vi inser att historien, det förflutna, är lika levande som nutid eller framtid. Vi inser vilken kraft som vilar i klubbmärket. Vi vet vad fanbärarna betyder. Vi älskar dem som våra egna syskon.

Det ligger ingen värdering i detta. Inte nu längre. Tidigare umgicks jag med rätt låga tankar om den brittiska fotbollens frossande i alkohol och äcklig mat, om ösregn och ölmagar som sandsäckar vid bardisken.

Men det är fördomar. Dessutom är all kärlek lika stark. Vi ska inte döma. Vi ska inte ägna oss åt den typen av slentrianmässig tyranni.

Men vi kommer från olika världar. Jag ser hellre Lecce-Bari än Manchester United-Liverpool. Jag vet inte vad det är för fel på mig. När Chelsea mötte United för en tid sedan såg jag Fiorentina-Catania. Inte bara det. Jag hade sett fram emot den där matchen hela dagen.

Det som hände i England blev ett lågtryck över en annan stad, ett åskväder på avstånd.

Jag är antagligen skadad på alla sätt. Men jag älskar det.

Inför den här säsongen har jag sett över mitt yrkesliv. Jag har medvetet valt bort en del för att mer på heltid ägna mig åt Italien och serie A. Tidigare har jag ibland varit orolig att fotbollen ska sno fokus från mitt övriga skrivande och mina böcker. All den ängsligheten har släppt helt. Jag har förlikat mig med det underbara faktum att jag skriver om italiensk fotboll och att det är vad folk gillar att läsa av mig. Jag har inga problem med det längre.

Vi bör inte döma andra. Men vi bör samtidigt inte heller behöva leva med vår passion undangömd i den här virvelvinden som är och har varit brittisk fotboll i Sverige sedan Ingvar Oldsberg låste in sina gäster i en röd telefonkiosk.

Om fotbollen är en trädgård med tusen olika blommor är vi solrosen som stolt sträcker sig mot sensommarens sol.