Vem äger egentligen en klubb?

För övrigt är det en omöjlighet att på riktigt uppskatta en evig stad under ett kort besök. Det säger sig självt. Evig och tillfällig lirar inte.

Vi bodde en på en snirklig liten gata, några uppvikta boksidor från Camp De Fiori. Vi hade våra barn med oss. Milo (Totti i tredje namn, om ni glömt det) var två år och Mimmi bara några månader. Många avrådde oss från att åka. Fanns det barnstolar i bilarna? Fanns det välling? Fanns det ens riktiga trottoarer?

Nej, ingenting av det.

Utgjorde detta ett  problem för oss? Inte alls.

I Sverige är vi bra på att älska våra barn så länge de inte inkränktar på våra egna liv. Vi har på ett fint sätt anpassat samhället efter att vi vuxna ska hinna med att göra karriär och tusen andra grejer.

Italien är ett av de länder i Europa där kvinnorna föder minst antal barn. Det beror säkert på massor av saker. Den väldigt osäkra ekonomiska situationen i Italien de senaste åren spelar så klart roll.

Ändå älskar italienarna barn. Alla barn. Inte bara sina egna. Redan andra dagen i Rom blev vi stoppade av tindrande italienare som ville krama och fota våra barn. Vi fick ta emot kärleksfulla komplimanger bara av den anledningen att vi bestämt oss för att få barn.  För man får barn. Man skaffar inte barn.

I Italien skulle ingen komma på tanken att förbjuda barn på restaurangerna. Där är hela familjen alltid välkommen. Vid ett tillfälle kom kocken ut och såg att Milo hade Roma-tröja och bjöd honom (och oss andra) på hur mycket glass och kakor som helst.

Sverige är ett sammanbitet land. Vi delar upp njutning och arbete. Vi arbetar nio dagar och är lyckliga en. Och vi får ont i käkarna. I Italien är det precis tvärtom. Där låter man vardagen locka med njutning.

Det finns en värdig omtanke om sina medmänniskor i Italien som jag tycker mycket om. Det visar sig inte minst med vilken värme de närmar sig barnen. Man blev upplyft att promenera med barnvagn i Rom. Man möttes av glada och beundrande blickar. Av en enda aledning. Att vi fått barn. Det är storslaget.

Under vår tid i Rom köpte Thomas Di Benedetto, amerikan med italienskt påbrå, AS Roma. Det var så klart en stor sak. Den finasiella infrastrukturen (för att använda en skön politisk term) i Italien är milt uttryckt besvärlig. Affären hade föregåtts av en rätt intensiv debatt om vem som äger en klubb och vem som har mest rätt att känna lojalitet med klubben i fråga. Fansen protesterade och även om jag nästan alltid tar supportrarnas parti (ingen grupp i fotbollens hirarki behandlas sämre än fansen) så ska det sägas att Romas fans protesterar  mot allting, alltid. Det ligger i deras natur på något sätt.

Nu har det gått drygt två år sedan Roma såldes och man kan konstatera att inte så mycket hänt. Några resor till USA, Bradley till klubben, och möjligen en eller annan input i val av tränare är det som hänt.

Jag inser att det krävs tålamod för att nå framgång. Men våren 2011 talades det högt om en ny storhetstid, om ny arena enligt amerikansk modell (några befarade Musse Pigg vid innerplan, popcarn i badkar och blaskig öl i avgrundsdjupa plastmuggar) men även amerikanerna har fått lära sig att den italienska byråkratin är ett spindelnät av intriger, kontakter, maffia och allmänt kaos.

Det är alltid enklare att stå utanför och beklaga sig över att en klubb säljs. Men som supporter vill vi ju vinna något, eller hur? Och om det är utländska pengar som krävs för att vinna så får det väl vara så. Någonstans är det ändå lite tragiskt att se sin älskade klubb hamna i händerna på människor som vi inte känner. Vi vet inte hur mycket de drivs av kärlek och passion, och hur mycket som enbart är prestige och pengar. Men kanske får vi helt enkelt lita på att de som köper fotobllsklubbar i ett land som Italien faktiskt har ärligt uppsåt.

Nu står nästa italienska klubb på tur. Inter kommer säljas till en grupp indonesiska affärsmän med (det märkligt islandsklingande namnet) Erik Thohir i täten. Moratti var i Paris i veckan och verkställde affären. Dock ska det sägas att kontraktet inte är påskrivet ännu och i Italien bör man alltid avvakta tills kontraktet är påskrivet…

Moratti har under 18 år som klubbpresident spenderat 10 miljader kronor på Inter. Det är galet mycket pengar. Avkastningen blommade 2010 när Inter vann trippeln med Mourinho. Men nu är pengarna slut. Moratti är en betydande del av den italiensk finansvärlden och har så klart drabbats hårt av krisen. Så han säljer.

Jag tror det är helt rätt väg att gå för Inter. Dessutom behåller Moratti en betydande inflytande i klubben, trots att man bara behåller 30 % av Inter, Moratti får tre av sju ledamöter i styrelsen och har, vilket är det extremt betydelsefullt, vetorätt när det kommer till större invensteringar.

Italienare är nostaligker. Vi svenskar var det också en gång. Vi var ett land av grubblare och diktare. Vi var ett folk av innerligt svårmod, långa avstånd. Vi värnade om vårt arv och vår historia. Nu handlar det mesta om att stå längst fram i alla lägen. Vi avsäger oss vårt förflutna som man dammar bort gammalt mjäll från kragen.

• Italien är ett gammalt land, brukar fina Donadoni säga och med det mena att strukturer och samhälle genomsyras av ett ålderomligt sätt att styra och reagera. Det är säkert rätt. Men det finns också en vacker sida med det där. Det är värnandet av de som gått före. Italien är extremt bra på att minnas sina hjältar. Jag tycker det är en mycket vacker sak.

Men många Inter-fans är naturligtvis oroliga. Moratti har styrt klubben i femtio år. Men just det som är anledning till vemodet borde kanske i det här fallet vara en anledning till att faktiskt bejaka förändringen.

Jag drömmer fortfarande om Rom om nätterna. Under tiden vi bdde där blev jag en lyckligare människa. Jag trivdes fantasiskt bra. Jag hoppas snart få flytta dit igen, om så bara för några månader.