Hjältar är tidlösa. Det finns inget brott på en hjältes livslinje. Det han eller hon gjort består.
På många sätt kan man definiera tillståndet i ett land genom att titta på hur det tar hand om sina hjältar. Sverige är rätt kassa på det där. Vi skäms lite över tider som flytt. Vi står vid strandkanten och blickar ut över horisonten. Vi vill ligga i framkant. Det som inte hänt är viktigare än det som hänt.
Jag glömmer aldrig när jag såg Gunnar Gren vid Nya Ullevi. Det var match med Öis och en go och glad gubbe i gul väst bad Gren ställa sig längst bak i kön. Ingen ska tro att han är något. Man behöver inte nedvärdera andra för att hylla sina hjältar. Nederlaget var inte Grens, utan väktaren, den goa gubben i gult, som inte kunde tänka sig att låta en legend smita in tio minuter före oss andra på en match med Öis…
Det är min bestämda uppfattning att Italien minns GrenNoLi bättre än vad vi gör i Sverige. Vi MINNS dem kanske, men i Italien är de så levande. Det talas om den. Man jämför dagens spelare med dem. De satte en ny standard när de kom ner till Italien som fortfarande var under uppbyggnad och konstruktion efter kriget.
De var alla utsökta ambassadörer för Sverige i Italien. Och för Italien i Sverige. När min farsa kom hit på sextiotalet hade de svenska fotbollsstjärnorna redan krattat manegen. Det dröjde inte länge förrän det till och med gick att köpa vitlök i affären…
Förra året spelade jag in en skiva med Wayne Hussey från The Sisters Of Mercy och The Mission. Detta var band som sålde miljoner skivor över hela världen för tjugo år sedan. Det är länge sedan. Men det är också igår. Hussey har bokstavligen räddat livet på mig med sin musik. På samma sätt som Thåström, Lundell och en del andra har gjort.
En hjälte alltså. Ingen svensk ängslighet kan förändra det faktum att en hjälte är en hjälte för alltid. De som var med och förklarade och försvarade ens liv mot en ständig mur av förbannat samhälle, är hjältar också idag, när de härjar runt och kör sina gamla låtar för två hundra ölmagade småbarnsföräldrar.
När Kaka landade i Milano igår vid lunchtid var det en hjälte som landade. Och få klubbar i världen är lika bra på att handskas med sina hjältar som Milan. Kaka välkomnades med den där värmen mer för vad gjort för klubben än för det han kommer att göra.
Det finns något mycket sympatiskt med detta. I en tid där allt handlar om miljarder och snabb vinning är det så vackert att en klubb vågar satsa sin prestige och en del pengar på att öppna upp grindarna för en man som var med om att föreviga klubben i historieböckerna. Milan är en familjär klubb och historien rymmer även hemkomster som inte slutat med jublande framgångar. Men det är inte viktiga i sammanhanget. Det viktiga är att en av världens viktigaste klubbar, och deras supportrar inte minst, varmt välkomnar hem en hjälte, öppnar sitt hus, välkomnar hem en man som skänkt dem mycket glädje och stolthet genom åren.
Det är stort att inte glömma. Det är en fråga om heder. Att minnas vilka det är som givit en äran och också tacka dem som gjort det.
Kaka är inte lika bra som han var för 2007. Han har haft det tufft i Madrid. Men det, om något, är historia nu. Madrid är en hjältes parantes.
Milan kan konsten att handskas väl med sina hjältar.
Kaka är hemma nu och det är faktiskt exakt hur mäktigt som helst.