Sampdoria- Hamn och äventyr…

Vi brukade sitta mitt i mot Stora Teatern i Göteborg och vi tog aldrig av oss våra höga kängor. Gräset var brunt och bränt. Vi också. Våra hjärtan kändes så tunga, så gamla. Våra ögon var unga.

Våra drifter tidlösa…

Fotbollsspelare sprang fortfarande runt i shorts som slutade exakt nedanför ballarna.

Jag lyckades få tag i en biljett till finalen i Cupvinnarcupen mellan Sampdoria-Anderlecht. Detta var innan serie A seglade upp som Europas vackraste liga, och italiensk fotboll var fortfarande extremt exotisk.

Det var mest IFK-folk som klagade på att italienska lag bar kostym och såg flickorna för länge i ögonen. Världen, liksom Sverige, höll på att lära sig att fotbollen kunde vara Paolo Maldini och inte bara Paul Breitner.

Långsamt hade det börjat gå upp för oss att fotbollen kunde vara annat än Tord Holmgren. Fotbollen kunde andas hamnar och äventyr.

Och det finns få lag som är mer hamn och äventyr än Sampdoria.

Staden Genua är en märklig stad. Vacker och brutal på samma gång. I den ordningen.

Ibland i en annan ordning.

Göteborg är också en gamla hamnstad. Att vara den sortens port mot världen gör något med folk.

Hamnar låter, tjuter, skriker, fräser. Plåt mot plåt. Salta vindar och drömmar om nya, andra städer. Drömmar om flykt och hemkomst.

Jag undrar fortfarande om det är bra saker…

Vilken fest det blev. Vi sjöng, drack och dansade. Jag fick se Mancini, Lomabrdo, Vialli och de andra vinna den där cupen och efteråt festade vi hela natten på något vattenhål längs Avenyn och på natten hade jag lyckats få med mig en kyss, en halsduk och en jacka med Sampdoria tryckt på ryggen.

Fotbollen som ett äventyr. Italien vann alla europeiska cuper 1990. Man borde vunnit VM också, senare den sommaren.

Men det är en annan historia…