Italien är världens vackraste land. Det är också ett väldigt besynnerligt land. Ni kanske känner till de där ryska dockorna. Det ryms en mindre docka i den man ser, hela vägen ner till en tumnagel stor liten docka.
Det är en rätt bra bild av det italienska samhället.
Det är onekligen den gyllene paradoxens förlovade hemland.
På många sätt har ingenting hänt sedan kejsare Nero lät gjuta statyer av sig själv i guld. På andra sätt är Italien ett av världens viktigaste och modernaste industriländer. i Sverige älskar vi att måla ut italienarna som lite slöa, coola glidare i dyra kläder som älskar att skjuta upp allt jobbigt till en annan dag.
Det där är bara lata fördomar.
Samtidigt är Italien ett land där allting tar lite längre tid. Varje minut är längre än sextio sekunder. Varje förändring, varje steg fram, förbigås av två steg bakåt. Det är meningslöst att ha bråttom. Det tjänar ingenting till att stressa. Livet håller sin egen takt. Då har man två val. Antingen kan man välja att följa med i livets flöde, eller också kan man ligga lite före och stressa fram något som ändå kommer när det kommer…
På flera sätt är en man som Silvio Berlusconi, som vi ser på här i Sverige vore han ett rymdmonster, den vanligaste typen av maktmänniska. Det är rätt enkelt att dra paralleller till kejsare och erövrare från antiken.
Medborgarna i ett sådant samhälle lär sig efter hand att hålla en viss, sund distans mellan sig själv och de som bestämmer.
Likadant fungerar det i fotbollen. När Italien kom hem efter VM-guldet utbrast en minister, med anledning av den skandal som bara veckor innan VM börjat rulla upp i Italien:
– Jag tycker vi stryker ett streck över det som kommit fram i Calciopoli, så gjorde vi när romarna kom hem från sina erövringar…
Det var heller inte vilken minister som helst, utan justitieministern.
Det vittnar onekligen om en något förlegad syn på rättvisa.
När Marcello Lippi kom tillbaka som förbundskapten efter Roberto Donadoni föll han elegant i den där kejserliga fällan. Han kallade in de spelare, de soldater som krigat och vunnit för honom. Han plockade ut världens bästa lag 2006 för ett VM som spelades 2010. Klockren italiensk logik.
Det gick som det gick.
Italien hamnade sist i en av turneringens enklaste grupper och Lippi fick hålla en av de sorgligaste men vackraste presskonferenser jag sett där han tog på sig hela ansvaret för det om hänt.
Italiensk fotboll stod alltså helt still under de två år som kejsare Lippi kom tillbaka. Ingen vågade ifrågasätta honom eftersom han bevisligen fört Italien till VM-guld.
Med detta i minne är det fantastiskt att Prandelli lyckades ta Italien till final i EM redan 2012.
Redan nu kan man dock börja skönja vissa kejserliga fasoner hos den gode Cesare. Det var inte de unga som vann mot Bulgarien. Det var just världsmästarna från 2006 som dominerade. Pirlo var grymt bra, Buffon helt avgörande och det var Gilardino som avgjorde matchen.
När Italien behöver stärka upp mittfältet kallar man inte unge herr Verratti utan elva år äldre Thiago Silva.
Förutom Balotelli och El Shaarawy av unga stjärnor finns andra som aldrig får chansen. I Roma spelar Alessio Romagnoli, född 1995, som av många (inte bara av mig) pekas ut som ett stort italienskt försvarslöfte men han får inte heller chansen. Det krävs nästan att man måste ha presterat för att få chansen att prestera… Utrymmet att misslyckas verkar ha krympt. Därmed försvinner också utrymmet att faktiskt få se en ny storspelare blomstra.
Anders Svensson hade aldrig varit ifrågasatt om han spelat i Italien…
Det finns många unga lovande spelare men Italien måste bli bättre på att låta dem få chansen. Att få chansen innebär också att få chansen att misslyckas.
Du kan inte leva ditt liv om du inte tillåter dig själv att misslyckas. Det gäller så klart även i fotbollen.