Ingen kan ifrågasätta vad Silvio Berlusconi gjort för AC Milan.
Han räddade en klubb på dekis i mitten av åttiotalet, pumpade in pengar och resurser. Men lika viktigt har under åren hans hängivna passion varit.
Sedan skenade hans karriär åt tusen håll och långsamt förvandlades han till en nutida kejsare Nero. Makten, rikedomen och politiken korrumperade honom.
Sommaren 2012 var jag i Italien när Milan genomgick sin fullständiga makeover. I maj förra året grät San Siro över alla senatorer (som de äldre, rutinerade spelarna kallas) som slutade eller bytte klubb och under sommaren såldes Thiago Silva och Zlatan till Frankrike.
Vem skickade Berlusconi då fram, som en sorts mänsklig sköld? Jo, Max Allegri. Han fick sitta på många tunga presskonferenser och försvara ett lag som under några få veckor slogs fullständigt i spillror.
Under hösten 2012 spelade Milan rätt dåligt men efter nyår lyfte man sig rejält och var under en period i januari faktiskt hela ligans bästa lag. Samtidigt vann man mot Barcelona med 2-0 under en fullständigt enastående vackert kväll på San Siro. Jag hade glädjen att få vara där då.
Nu talas det återigen om kris och återigen skickar Silvio fram Allegri.
I våras, inför matchen mot Barcelona, satt jag på Milanello när jag hörde rotorbladen från Silvios helikopter närma sig.
När han sedan satt bredvid Allegri var det som att se två svurna fiender försöka samsas runt samma bord. Det var plågsamt att se. Som ett par som ska skiljas där den ene har varit otrogen.
Det är ingen hemlighet att Galliani fått agera åskledare mellan de två under den här tiden som Allegri tränat Milan.
Men det tyngsta ansvaret för att Milan går dåligt vilar på Silvios axlar. Det är han som inte köpt en eller två försvarsspelare och det är han som valde att sälja Zlatan (som då ville stanna i Italien) och det är han som valt att strypa alla pengar till Milan.
Allegri blir lämnad med kaos och sönderfall och försöker bygga ett slagkraftigt lag med de förutsättningar han blivit given.
Åter igen är Silvio nu ute och ställer hårda krav och ultimatum på Allegri. Men likt alla stora ledare omger han sig av människor som kan gå från personliga vänner till levande sköldar på en kort minut.
Samtidigt som Milan sladdar i ligan går man riktigt bra i Champions League och den luftfickan kan vara Allegris smala lycka just nu.
Italiens fotboll behöver ett slagkraftigt Milan men felet att det inte är så är inte Allegris, utan Berlusconis.