Drömmare och visionärer

Man hör ljudet av den så här års. Man anar mörkret, kylan, snön, de förbannade minusgraderna.

Men så plötsligt. En dag som idag. Varm sol från en azurblå himmel,  barnen rusar runt i tunna tröjor och man vrider sitt gubbansikte mot den där solen och lurar sig själv att vintern kanske blir mild och öm i år.

En briljant höstdag idag.

Verkligen intressant att notera vilken gigantiskt hög nivå det svenska landslaget kan spela på. Framförallt de andra halvlekarna mot Tyskland borta och senat Österrike hemma.

Med det spelet kommer Sverige dansa sig till VM. Med det spelet kan man dessutom leverera i VM.

Italiens sena kvittering mot Danmark är en nio år försenad revansch för due-due.

Balotelli spelar mot Armenien på tisdag. Matchen har betydelse för vilken grupp Italien hamnar i när det gäller lottningen till grupperna i VM.

I Brasilien är folket förbannade på att det byggs nya arenor och satsas på VM. Idag var det ett längre reportage i SRP1 (en i övrigt väldigt ofta bekymmersamt snobbig radiokanal vars intresse att ta fotbollen på allvar aldrig annars når några särskilt höga nivåer) om protesterna mot allting som har med VM att göra.

Den typen av gnäll sker alltid när någon väljer att storsatsa.  Egentligen oavsett vad det handlar om. Om gnällspikarna, ofta trötta bittra gubbar som solkar ner sin omvärld med sina egna döda drömmar, hade vi inte haft EM i Sverige 1992, Inte VM i friidrott 1995, inte byggt en enda ny arena, inte byggt bron mellan Sverige och Danmark, inte vunnit brons i VM 1994, inte vågat någonting.

Världen behöver sina drömmare och visionärer.