När luften är tillräckligt varm för att det ska bli isande och disigt, men när det är tillräckligt kallt för att snön ska ligga kvar ett tag är Sverige ett sagoland.
Vi vill så gärna att vi ska vara så mycket annat. Men i grunden är Sverige ett land med snöiga granar, djupa skogar och långa avstånd.
Vi är ett land av vemod och talgoxar.
Stjärnor av snö.
Jag ska till Alingsås och missar Club Calcio i kväll. Jag ska ta emot ett pris, uppträda och hinner dessutom en sväng till Göteborg för att träffa en gammal vän som mår dåligt. Surt att missa helgens höjdpunkt men jag är tillbaka om en vecka redan.
Har inte riktigt hunnit smälta lottningen till VM. Det kommer bli tufft. Jag tror definitivt att antingen Italien eller England missar att gå vidare. Jag har svårt att se hur Uruguay, nästan på hemmaplan, skulle undvika att gå vidare.
Problemet med Italien och svåra grupper är att laget alltid är extremt trögstartat. Man brukar snubbla sig vidare.
Å andra sidan kom man 2010 sist i turneringens kanske enklaste grupp.
Det är som det är. Att lägga för mycket fokus på lottning är som att försöka rota i det förflutna. Man blir inte ens smutsig. Bara tom, sorgsen och förvirrad.
Fulsatt i Livorno igår och Milans tränare Allegri såg ut som en poet. Han är ju från Livorno och man ville mest av allt gå fram och krama honom. Galliani satt på läktaren och såg ut att ha ätit en svensk förortspizza med för mycket brun stampad banan. Han såg ut att kräkas i smyg hela tiden.
Kaka orkade briljera i tjugo minuter, Balotelli briljerar hela tiden, och där emellan visade Livorno hur pinsamt enkelt det är att straffa Milans försvarsspel den här säsongen.
Jag gillar i grunden Mexes. Alla människor man måste förhålla sig till, som tvingar dig att gå igenom dina fördomar och din slentrianmässiga rädsla för allt som sticker ut, är värda att applåderas.
Problemet med Mexes är inte att han beter sig som en kåt tupp eller att han (sägs det) solar sönder hornhinnan i ett solarium.
Mexes problem, som blir Milans problem, är att han inte är tillräckligt bra för att vara ordinarie i ett lag som Milan.
Ajax, som slog Barcelona i förra omgången, har faktiskt chansen att slå ut Milan ur CL nästa vecka.
Om det sker lär vi kunna tälja Gunnar Ekelöf-plåga ur Allegris fårade ansikte.
Men så länge Balotelli svingar sin geni över detta bleka Milan kan exakt vad som helst hända. Som jag älskar den lille gangstern. Som jag älskar att se honom trolla fram det fullständigt oberäkneliga ur varje tillfälle. En Zlatan. En magiker. En poet och en anarkist som går sina egna vägar, som borrar ner skallen mellan axlarna och skriver egna dikter, värker fram nya drömmar, vecka efter vecka.
En myt och en realitet på samma gång. En det kommer skrivas tjocka böcker om när han lägger skorna på hyllan om tio, tolv år. Och som kommer vara värd varenda guldskimrande bokstav.
På kvällen sedan stod Udinese för en av säsongens snyggaste upphämtningar.
Att utan sina ( egentligen enda) målskyttar två gånger om komma ikapp Napoli på San Paolo, är faktiskt ett litet mirakel.
Eftersom jag gillar Guidolin och vill se honom stanna kvar i Udine och serie A gladdes jag över resultatet.
Snart börjar Roma-Fiorentina.
Dags att börja göra lite mål nu, Roma?
Snön ryker runt tåget. Jag sitter här, färdas, åldras. Jag är i grunden en rätt enkel, vanlig man. Jag är i grunden fruktansvärt rädd för allting.
Det är söndag och två ljus brann och fladdrade på köksbordet i morse. Kaffet starkt, varmt, spetsat med lite kanel.
Jag lever och det är ett litet mirakel i sig, det också.
Glöm det aldrig. Livet är en gåva. Inte en gång, utan varje dag.