Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

På plats i Milano ( Sången om Italien)

När jag var ung läste jag mycket poesi. Mest Tomas Tranströmer, Karin Boye och Bruno K Öijer.

 

De skrev med sitt blod. Jag ville också göra det. Jag ville (och vill) att det ska vara på riktigt. Jag vill inte hålla tillvaron på en armlängds avstånd. Jag vill inte begränsa det grönslösa livet.

 

Jag vill inte att världen ska vara en skuggig, sval plats. Livet är för viktigt för att kapas i båda ändarna.

 

Så det är vad jag försöker göra idag också. Den drivkraften har varit konstant sedan jag debuterade som poet med en diktsamling 1992.

 

Jag minns en dikt (men minns inte av vem) som beskrev städerna och klockslagen på en flygplats som “askans olika namn och klockslag”.

En skrämmande bild.

 

Eftersom jag är flygrädd fick den där meningen starkt fäste.

 

Nu sitter jag i ett flygplan någonstans över Tyskland, på väg mot Milano. Derby på söndag och Club Calcio sänder från San Siro.

 

Jag ska också passa på att köpa julklappar till familjen. Och kanske något till mig själv.

 

Jag får ofta frågan vad som krävs för att bli författare eller skribent. Det enda som behövs är också det svåraste. Du behöver avsäga dig alla andra alternativ.

Du får inte ha en plan B.

Det finns bara ett kall, en dörr, en väg. Gå den vägen.

Många människor gör det inte och slutar ofta rätt bittra med känslan av att deras liv bara levs till hälften. Det kan nog vara den värsta sorgen att genomlida. Att vara menad för något, och ha en talang för något annat än det som blev.

 

Passion. Talang. Diciplin. Noggrannhet.

 

Du behöver inte gå på de rätta skolorna. Du behöver inte bo i Stockholm. Du behöver inte sjunka ner i en sliten fotölj på en folkhögskola någonstans.

Vad du däremot behöver är att läsa mycket. Böcker, tidskrifter, bloggar, allt.

 

Om du älskar Inter ska du skriva om Inter. Om du förälskat dig i Venedig och kan mycket om Venedig ska du skriva om Venedig. Du ska öppna upp din bröstkorg och koppla det du skriver direkt till ditt hjärta. Ös ur källornas brunn. Ge dig aldrig. Ge aldrig upp.

 

Ignorera drakarna runt omkring dig som garanterat kommer göra vad de kan för att plocka dina drömmar ur dig. Bli inte en av deras eviga fångar.

Låt inte deras bitterhet läcka in i ditt liv.

Föverkliga din dröm. Låt ingenting stå i vägen.

 

På Arlanda träffade jag flera stycken som skulle till Milano för att se derbyt. Sådant glädjer alltid.

 

Milano är en rätt barsk stad. Första gången jag var där tyckte jag inte om staden. Jag tyckte den var ful, ytlig, inte alls inbjudande.

Nu tycker jag väldigt mycket om Milano av just de anledningarna. Milano behöver erövras. Milano bjuder inte ut sig. Det finns inget pråligt med Milano. De urgamla spårvagnarna, stemhusen, gatorna, gränderna, finanskvarteren, stationen. Allt ser ut att kastats upp i luften och sedan ramlat ner i total förvirring.

 

Milano är nog Italiens mest moderna stad. Dear old Donadoni brukar ofta sucka om att Italien är ett väldigt gammat land.

Det är just av den anledningen jag och många med mig älskar Italien. Här finns flera sådana tydliga kopplingar till det förflutna.

 

Samtidigt är Italien på flera sätt ett svårt land att vara modern i. Alltså är det ett svårt land att vara ung i.

När man är ung gör man uppror mot det gamla. Det hör ungdomen till. Men när ett land styrs enligt uråldiga principer kan den kampen kännas tröstlös.

 

Till detta ska den ekonomiska krisen läggas. Det är ingen vanlig nedgång utan hundratusentals människor har förlorat sina arbeten och sin försörjning. Många stolta människor har begått självmord i förtvivlan över att inte kunna göra rätt för sig. Det är en fruktansvärd utveckling.

 

Men i allt detta sjuder det av grönt, vitt och rött. Italien är ett stolt land som gått igenom väldigt många svåra saker och bara det faktum att Italien fortfarande är ett enat land är i sig ett mirakel.

 

Jag är halvitalienare så min kärlek är biologisk och knuten med blodsband. Jag har alltid älskat Italien. Från början som myt i pappas melankoliska hemlängtan, men senare med en mer nykter och stabil känsla av hemkomst. Jag mår väldigt bra när jag är i Italien. Min roll i offentligheten (som jag förutom mina böcker och detta skrivande om fotboll plågar mig) rasar av. Jag blir bedömd efter hur jag själv beter mig, och inte efter vem jag är eller inte är, vad jag skriver eller inte skriver.

 

Det finns också något i den italienska livstilen som ligger nedlagt i mig. Rytmen, vanorna, maten, kutluren, kyrkorna, Gud, samtalen på barerna, människorna. Jag rör mig vant och tryggt.

 

Jag är naturligtvis mer svensk än italiensk (även om jag faktiskt enbart är italiensk medborgare) och jag älskar Stockholm, älskar Sverige, älskar min vardag på Södermalm. Men det finns en sång som behöver sjungas i mitt bröst. Sången om Italien. Sången om en plats i den belka vintersolen på ett litet torg med en perfekt cirkelformad svart kaffe framför mig, med benen utsträckta under bordet, en sång om innerlig värdighet.

 

Sången om Italien nynnar sig själv i mitt inre.

 

 

 

Publicerad 2013-12-20 kl 13:08
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER