Det finns spelare man älskar trots att de spelar i “fel” lag.
De är tidlösa ikoner, fanbärare, hedersmän.
Paolo Maldini var en sådan spelare. Liksom Del Piero och Zanetti.
Även Andrea Pirlo är en ikon för italiensk fotboll.
Hans rödsvarta och svartvita ränder hindrar mig inte från att älska honom. Tröjan han bär stöter inte bort min kärlek och min djupa respekt.
Många av er minns säkert hur publiken i Madrid ställde sig upp och applåderade Del Piero under en match mellan Real och Juventus.
Jag älskar sådant. Jag älskar när enögda supportrar låter respekten och kärleken till sporten sippra in i deras hjärtan, att de kan se och uppskatta ett geni trots att han spelar för en annan klubb.
Det som förenar oss är ju så oerhört mycket mer än det som skiljer oss åt.
Vi har alla en stolthet, kärlek och en något naiv fixering vid ett lag och dess historia. Vi älskar sammanhanget vi får leva i när vi är en del av en klubb. Långsamt blir vi klubben. Att få vara uppkopplad mot en rödgult hjärta som slår sina slag i varsam takt är bland det mäktigaste man kan vara med om under ett liv.
Exakt så patetiskt och viktigt är fotbollen för många av oss.
Vi blir kuggar i en maskineri från himlen. Det är så det känns. Många av oss har sin själ i en klubbs historia. Vi låter laget vi älskar att definiera oss, göra oss till dem vi är, längst här inne.
Många män har svårt att visa sina känslor öppet. Men många män visar sina känslor genom praktisk, solidarisk handling. Som att stå i en kurva och sjunga med de andra när laget kommer in på planen.
Få saker är större och mäktigare än detta.
Pirlo gjorde Italiens första mål i VM 2006, 1-0 mot Ghana. Han spelade fram Fabio Grosso till ett av historiens vackraste mål, 1-0 mot Tyskland i semifinalen samma år, med bara någon minut kvar till straffar.
I finalen mot Frankrike slog han in en av straffarna när Italien slet sönder sexton års spöklika kedjor och äntligen fick vinna igen.
Han har haft en sagolik karriär. Han hade en brant dipp runt 2010, och underpresterade i VM det året, men efter flytten till Juventus fick han ny vind under vingarna och fortsätter vara den viktigaste spelaren i Juventus.
Pirlo saknas i kväll när Juventus reser till Istanbul för att hämta den poäng som krävs för att halta vidare i CL.
En poäng… En blomma att vårda och skydda. Eller en hel trädgård att dundra in i och ta vad man vill ha?
Antonio Conte föredrar det senaste. Buffon är inne på samma linje. Juventus spelar för att vinna.
Men det blir tufft.
Galatasaray har inte förlorat mot italienska lag de senaste nio matcherna. Sex segrar och tre oavgjorda.
Till saken hör också att Turkiet och Italien under flera år politiskt haft stora motsättningarna och vi kan vara rätt säkra på att publiken kommer låta Juventus få veta detta…
Men som Buffon säger i Gazzetta dello Sport:
– Jag har aldrig sett supportrar göra mål…
Sant så klart. Men minns att etablerade italienska lag som Roma mot United för några år sedan och Milan i returen mot Arsenal för bara något år sedan kollektivt kan börja darra på bortaplan.
För italiensk fotbolls skull hoppas jag innerligt att både Juventus och Milan går vidare. Napoli får hoppas på ett mirakel.
I kväll vet vi om Juventus, och därmed italiensk fotboll överlag, håller måttet eller inte.
Det är därför en av de viktigaste kvällarna på bra länge för älskade Il Calcio.