På plats i Rom.

Kvällen blir fort kall. Det sover en man utanför Stadium på Kungsgatan. Han bor där. Tio meter därifrån sitter några insvepta i filtar och dricker vad som ser ut som smält guld i smalblåsta glas.

Sverige 2014.

När jag vaknar är det tidigt och jag stuvar in ett par jeans och några tröjor i tvättmaskinen. Strax är taxin där och hela familjen packar in sig.

Chauffören ser ut att vara två hundra år gammal och rullar den där bilen tålmodigt mot Arlanda. Flygplatsen är ovanligt lugn, nästan inga köer någonstans.

Flyget lyfter enligt tidtabell och strax sitter där vi i vårt rör av metall ovan molnen, några meter från solen.

Att flyga över Alperna är lika overkligt varje gäng.

1430 landar vi i Rom och det är lika fint varje gång.

Vi möts av en man i kostym som kör oss till vår lägenhet i Trastevere och när vi dumpat våra väskor och druckit lite vatten rasar vi ut på gatorna och det är som att se en stor älskad hund skaka vattnet ur pälsen efter sommarens skönaste dopp.

Allt förbannat oväsentligt dunstar, skvätter, rinner av.

Hat och hot blir partiklar av mörker, mjäll att borsta bort.

Gränderna, torgen, gatorna, människorna. Själva staden Rom. Både som historiskt och kulturellt mästerverk, och som en levande världsstad, välkomnar oss med sitt solröda, bultande hjärta.

Vi sitter i skuggan och känner hur den här staden tvinnar sina smala fingrar av ljus i våra kroppar. Jag fylls på. Jag blir den jag är.

När mörkret kommer finns det ingen som på allvar kan få mig att inse att jag snart ska fylla 42 år.

Jag är tidlös eftersom Rom är tidlöst.

Precis så fantastiskt är Rom.