Jesus valde en åsna att rida in på. Han kunde ha begärt en tron av guld men han valde det enklaste djuret. Det finns något avväpnande i det. Det vilar något utmanade och väldigt värdigt.
Människorna lade ner sina kläder och lade ut palmblad på marken för Mästaren att rida fram.
Därför kallar vi denna söndag för Palmsöndag.
Här i Rom är det många människor som går till kyrkan och sedan letar upp en trevlig restaurang, helst i den perfekta skuggan under några varsamt böljande träd, och sedan äter de en längre middag tillsammans med familj och vänner.
Enkelt. Trivsamt. Värdigt.
I går rullade den vita taxin mot Olimpico. Det tog lång tid men jag hade inte bråttom. Jag snackade fotboll med chauffören och han var trött på miljarderna, på affärerna, på spelarköpen, på hysterin och skandalerna,
Men passionens i hans röst avslöjade honom. Jag påpekade det för honom:
– Men du talar ju om allt detta som en förälskad…
Han log och svarade:
– jag vet! Jag älskar ju fotboll…
Där har vi koden till livet. Passionen. Kärleken. Den går inte att kontrollera eller styra med viljan. Kärleken tar ingen sådan hänsyn.
I kön till arenan hör jag alla möjliga språk blandas med varandra, även svenska hörs.
Kvällen är ljum och svårt vemodig, som alla kvällar i det här eviga landet.
Många tycker Hammarby är höjden av religion, andra ber till blåvita änglar, en del viger sina liv åt AIK eller Djurgården.
Själv är och förblir jag för alltid en del av AS Roma.
Att älska ett lag i ett annat land föder en alldeles speciell sort supporter. Vi älskar en klubb och en stad som ligger i en annan del av världen. Vi är en del av ett sammanhang som vi allt för sällan får chansen att verkligen ingå i.
Kärlek på distans.
Jag minns när jag var tillsammans med Sofia som bodde i Stockholm. Jag bodde i Göteborg på den tiden och tillbringade den mesta tiden av mitt liv ombord på ett försenat tåg mellan de båda städerna.
Vi sågs och blixtrade till ibland men det är svårt att bygga ett riktigt liv, en verklig kärlek, när det skiljer 50 mil mellan två eldfärgade hjärtan.
Ännu värre är det om det skiljer 300 mil.
Men när jag som igår svävar någon meter ovanför marken fram till monstret Olympiastadion i Rom, glömmer jag alla timmar jag legat och längtat efter detta på min eländiga säng i min eländiga del av världen.
“Allt ont kommer ifrån norr” som det står på en gammal tavla i en kyrka i Vatikanen.
De var tvungen att hänga för den där tavlan när drottning Kristina red in i Rom.
När jag får stå med de andra på arenan med halsduken över huvudet och sjunger med i Roma, Roma är det så nära en verklig hemkomst jag någonsin kommit.
Matchen då?
Roma har halva laget skadat eller avstängt men också detta är Garcias briljans. Han lyckas dirigera hela laget, i varje läge. Inte bara de stora namnen som spelar varje match, utan också de som får sin chans då och då, går verkligen in och tar den.
Roma som lag är starkare än de enskilda komponenterna. Därför spelar laget Roma lika bra utan sina storspelare, som igår mot Atalanta. Det är verkligen helt enastående att på plats specialstudera med vilken oerhörd noggrannhet Garcia trakterar detta vackra instrument som är Roma 2014.
Kärleken till det här staden fördjupas för varje dag jag är här. Min situation i Sverige känns allt mer ohållbar. Varför ska jag sträva fram i ständig motvind när det finns en plats på den här jorden där allt stämmer, där mitt liv, mina vanor, mina barn, mina drömmar helt rätt och riktigt, mjukt och följsamt, sjunker ner i perfekt jordmån och kärlek.
I bland måste man faktiskt överge den förbannade ensamheten och resa till sin kärlek, resa till henne som trots allt fortfarande älskar en.
I bland måste man överge någon för att vinna någon annan.
Efter matchen tar jag buss 32 mot Vatikanen och sneddar över Petersplatsen på min väg hem till lägenheten vi bor i.
Jag lägger mig på sängen och låter bilderna från kvällen blandas med drömmar om framtiden.
Så länge hjärtat slår föds nya drömmar om en bättre värld, ett värdigare liv.