…är ju egentligen en gammal sång av Ulf Lundell.
Dessutom handlar sången inte om staden utan om drycken…
Jag har älskat både staden och drycken.
Numera älskar jag enbart staden…
Men det är ändå en vacker sång. Dessutom utspelas den på Hornsgatan i Stockholm, inte alls långt ifrån där jag arbetar och där jag bor med familjen.
Roma slog Torino med 2-1 i tisdags och få segrar smakar lika sött och gott som en seger på tillägstid.
Kul också att det var just Florenzi, alltid lojal, även när han inte får spela, och även när hans konkurrenter om platserna i laget gör mål, som fick vara den som avgjorde.
Italiensk fotbolls framtid blir allt tydligare att skönja.
Florenzi, Verratti, Insigne, Immobile, Romagnoli…
Namn att lägga på minnet.
Under en hysterisk presskonferens lanserade AS Roma under onsdagen “sitt nya Colosseum” och alla stångade sig blodiga för att hylla projektet på bästa tänkbara sätt.
Jag tillåter mig trots allt att vara en gnutta mindre entusiastisk. Mest för att jag vet vilka fruktansvärda nitar italiensk byråkrati kan erbjuda alla stora byggprojekt. Det är ingen slump att Italien ligger långt efter Europa när det gäller just arenorna.
Men jag ska inte gnälla heller. Det ÄR bra att Roma faktiskt nu på allvar verkar ha kommit till skott med detta. Tidigare har det också bjudits in till presskonferenser och visats fantastiska bilder på kommande projekt ( en klassisk sådan presskonferens höll Rosella Sensi i och blev uppriktigt förbannad när en journalist hade fräckheten att undra varifrån pengarna till projektet skulle komma…)
Det blev ingen arena den gången.
Den här gången är chanserna och oddsen betydligt bättre.
Jag får i Club Calcio ofta stå rätt ensam och försvara Mario Balotelli. Mina kära vänner i studion brukar så gått som alltid beklaga sig över att han visar dålig attityd och att han inte levererar i harmoni med sin begåvning.
Men vem är det som tar täten när Milan behöver det som mest? Är det lagkapten Kaka? Är det Abbiati? Är det Seedorf?
Nej, det är Balotelli.
Det är han som skänker Mexes chansen att göra 1-0 efter en stenhård frispark och det är han som på egen hand dunkar in 2-0.
Mot Fiorentina borta.
Det är att verkligen ta ansvar och leverera när det behövs som mest.
Mario Balotelli är ett geni.
Låt oss nu avsluta det ständiga gnället om hans attityd.