Livet måste levas, också när man inte själv riktigt vill.
Men när jag inte orkar med livet, orkar livet med mig.
Det är en stor nåd som min tro hjälper mig med.
Men ibland är livet som att irra in sig i fiendeland, som att hamna i ett Lazio-ghetto i Roma-halsduk, som att dansa upp för stentrapporna på San Siro i Milan-tröja och upptäcka att man hamnat i Curva Nord och att de reglar dörrarna med ett sataniskt leende.
Då får man veva igång sin egen stolthet och se den lätta, ljusa röken från andra som gått före och överlevt bilda kärleksfulla mönster när den stiger mot skyn.
Vi älskar våra flyktplaner. Vi älskar allting som kan få livet att dämpa sig en aning, som när man skruvar ner volymen på ännu en plastig och meningslös Idol-artist på radion.
Inter gick bara 1-1 hemma mot Chievo och det vilade något uppgivet över San Siro igår kväll. Ösregnet var inte bara ett, utan flera.
Svarta gardiner av regn drog över anrika gamla Inter som ju skulle lyfta den här säsongen var det tänkt, med en ny, “riktig” tränare och allt.
Men det ser krampaktigt och fantasilöst ut.
Sverige i januari är som att ligga underst i ett bollhav på Ikea. Man kommer inte upp, rasslar runt som en råtta i ett hjul.
Överallt skriks det om golf, skidor, och skidskytte, ishockey och handboll.
Jag suckar tungt och drömmer mig bort, till Rom, till duggregn och 14 grader mitt i vintern, till sporttidningar med enbart fotboll i, till de fina samtalen runt kaffet på barerna, till den plötsligt varma solen, våren som anländer tidigt, till underbara promenader till Olimpico under cypresserna, till det stilla lugnet Trastevere.
Men ibland får man bita ihop, skumma mörkret till en våg som bär en istället för att dränka en.