Det är mycket som händer i ens liv som man aldrig hade kunnat gissa skulle hända.
Egentligen allt av värde händer trots att man planerat tusen andra scenarior, tusen andra stigar in i tusen andra länder.
När man är ung hugger man sig en inbillad väg in i framtiden och lyckas faktiskt lura sig själv att man för alltid kommer förbli sådan man just då är.
Men man förändras. Man nyktrar till. Man växer upp. Man lämnar staden man kommer ifrån, eller hålan man bott i, man tjänar lite pengar, byter umgänge, gifter sig, skiljer sig, får barn.
Man får barn, man skaffar inte barn.
Av allt överväldigande som hänt i mitt liv, och jag har fått vara med om väldigt mycket överväldigande, är Totti och Mimmi Birro det som i grunden och starkast förändrat mig allra mest.
När man får barn förskjuts man en aning. Världen, som man likt en galning försökt tippa åt sitt håll, lutar plötsligt åt ett annat håll, i barnens riktning. Världen blir en grusplan och de enda två kulorna som rullar i gruset är barnen, deras glädje, deras ögon, deras doft, deras oerhörda närvaro.
Jag älskar en del saker i mitt liv. Mina barn, min fru, AS Roma, Totti och Gli Azzurri. När jag därför säger att Italiens VM-guld 2006 var en av mitt livs vackraste ögonblick alla kategorier så ljuger jag inte. Precis så mäktigt var det. Precis så oerhört betydelsefullt är det för det här dumma lilla hjärtat.
För att komplicera livet ytterligare så är det också så att man på flera sätt faktiskt förblir som man var när man var 18. När man hasade runt i Vasastan efter Italiens fruktansvärda match mot Argentina i VM 1990 och halsade surt vitt vin ur plastflaska och grät och grät som ett barn som blivit bortglömt inne på ett mörkt, stängt dagis.
Jag är som jag var och jag är en helt annan.
Livet är sådant. Jag älskar det här livet. Jag älskar att fortfarande få känna den där grundläggande glädjen som jag kände i tisdags när Roma slog Juventus med 1-0 inför ett fullsatt Olimpico i Rom. Den glädjen, som är ren, innerlig, mänsklig och storslagen, sätter mig i samklang med alla dem jag varit genom livet, med alla Marcus som stått här inne och kikat ut bakom mina azurblå ägon.
Därför är fotbollen så viktig för mig. Den påminner mig om hur ljuvligt (och förvisso också hemskt, minns bara Italiens VM-facit 1990-2006) men fotbollen sätter mig i samklang med stoltheten i att vara en del av något större, av något som är viktigare, värdigare och starkare än mitt eget liv.
Att få vara en del av en sådan gemenskap är svårslaget.