Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Vilket statement av Inter, vilken revansch för Spalletti

Fem och en halv säsong i Roma. Fyra andraplatser och två cuptitlar. Ändå fick inte Luciano Spalletti något varmt välkomnande igår kväll på Olimpico. Jo, hos en del av hans tidigare spelare i Roma. Men definitivt inte bland fansen.

Spallettis eftermäle i Roma handlade mycket om att han var den främsta anledningen till Francesco Tottis ovärdiga slutsäsong i Roma. Det stämmer bara delvis. Tottiproblemet hade sin grund högre upp i klubbledningen. Spalletti fick agera spottkopp för deras (och hans egna) tillkortakommanden. Monchi fick äran att som utomstående agera exekutor i fallet Totti.

Lägger man det åt sidan gjorde Spalletti det mesta rätt på ett sportsligt plan under den andra vändan som Romatränare.  Ett svajigt 15/16 slutade med en tredjeplats. Förra säsongen hade Roma bara Juventus före sig i tabellen. Med detta i åtanke måste det känts otroligt skönt för Spalletti att besvara sina belackare igår.

I en väldigt intensiv och tempofylld match för att vara andra omgången borde Inter tagit en tidig ledning, men Mauro Icardi stod för en nästan osannolik miss för att vara honom, framför öppet mål. Roma skulle bestraffa det när Nainggolan hittade Džeko, som mjukt tog emot och i samma rörelse sköt bollen förbi Handanović.

Sedan kom stolpträffarna. Strootman från distans. Nainggolan ännu längre ut i samma stolpe. I andra halvlek bröt Perotti in och träffade insidan av stolpen. Diego Perotti som gjorde en mycket stark insats och flöt runt på planen på samma sätt som under förra hösten. Att han hittar formen igen blir viktigt för att minska avsaknaden av Mohamed Salah.

Inter hade dittills tagit många felbeslut i sista tredjedelen. Främst symboliserades det i den helt misslyckade högerkanten med D’Ambrosio och Candreva, som inte hittade vare sig spelkvalitet eller samarbete. I den 67:e minuten skulle dock Candreva, en av italiensk fotbolls mest besynnerliga spelare, visa lite av sitt värde.

Candreva drog upp ett anfall och vek av mot mitten, hittade Icardi med en smart passning som hittade målet. Från ingenstans var det 1-1. Vid den ställningen hade båda lagen chanser att ta ledningen. Men där Roma har en skytteligavinnare i Džeko, har Inter en av världens farligaste straffområdesspelare i Icardi.

Tio minuter senare hade Perišić vaknat och hittade Icardi i boxen som vände bort Fazio, och Inter hade vänt på steken med argentinarens 2-1 mål. Tre minuter före slutet kom Perišić i samma läge på vänsterkanten, och hittade den gången Matías Vecino som med ett direktavslut fastställde slutresultatet till 3-1. Vecino var återigen riktigt bra och har kommit in väldigt fint i detta Interlag.

Hur kunde Roma tappa en tillsynes betryggande ledning? Känslan är att Inter inte behöver anstränga sig lika mycket när de försöker skapa målchanser som Roma. Džeko behöver mer tid och utrymme än Icardi. Perišić går osynlig i 70 minuter innan han levererar två assist, medan Perotti är spelmässigt bättre men lämnar planen poänglös. Candreva och Defrel står båda för anonyma insatser. Men där den senare får lämna planen efter en timme lyckas Candreva lite senare på något sätt bidra till Icardis mål som iscensatte hela vändningen.

Debutanten Dalbert gjorde sedan två helt avgörande blockeringar som stoppade Romamål i sitt inhopp. Några sådana prestationer hade inte Romaförsvaret, snarare hade Manolas-Fazio i mitten en medioker match. Lägstanivån är inte särskilt hög när det inte stämmer för Romas mittbackar.

Detta var Inters första vinst borta mot Roma sedan 2008. Konstigt nog var detta också Mauro Icardis första mål på Olimpico. Det är ett tydligt statement Inter skickar ut efter en hel sommar i Milans skugga. Detta är ett lag och tränare att ta på allvar.

Samtidigt ska inte nerazzurri drabbas av någon hybris efter denna säsongsinledning. De har mött ett Fiorentina under konstruktion med flera nya namn i startelvan. Roma hamnar lite under samma fack med en ny tränare och spelsätt som ska sättas. Det hade inte varit lika enkelt att möta dessa två lag i elfte och tolfte omgången.

****

När Mirlem Pjanić blev tidernas snabbaste självmålsskytt efter 18 sekunder (flipperboll via Chiellini på Pjanić i mål) undrade nog många på Marassi om vi skulle se en sensation liknande förra årets 3-1 resultat mellan Genoa och Juventus.

Några minuter senare skulle även VAR blanda sig in i leken. Efter en lång betänketid dömde Luca Banti straff till Genoa när nyförvärvet Andrej Galabinov fällts. Bulgaren gjorde inget misstag och gav Genoa en tvåmålsledning mot mästarna.

Galabinov som gick gratis från Serie B-klubben Novara i somras, såg bra ut som referenspunkt i en mycket aktiv tremannakedja. Till höger spelade Goran Pandev fotboll som om det vore 2010. Till vänster fick den evige talangen Abel Taarabt chansen och försökte ständigt utmana, dock utan all det självförtroende som kännetecknar marockanen.

Paulo Dybala skulle reducera i den 14:e minuten innan VAR bjöds in i spelet igen. På tilläggstid sköt Mario Mandžukić bollen på en Genoabacks arm precis framför mål. Ännu längre betänketid väntade från domare Banti och hans kollegor innan hans skulle blåsa för ny straff. Dybala kunde från elvameterspunkten sätta kvitteringen för Juve med en perfekt straff.

Max Allegri hade fortsatt med en elva präglad från förra säsongen. Inga nyförvärv från start och 4-2-3-1. Förutom Dybala hade Higuaín varit bra i spelet, med fina kombinationer dessa två emellan. Juve hade däremot haft svårt att involvera yttrarna. Efter en timmes spel skulle även de vakna till liv.

Mandžukić hittade Cuadrado på djupet som med avancerad bollskicklighet och balans fullbordade en stark Juvevändning, 3-2. På tilläggstid skulle Dybala sätta sitt hatttrick med ett listigt skott och slutresultatet 4-2.

När Genoa tröttnade i andra halvlek kunde Juventus ganska enkelt sedan bevaka och uttöka ledningen. Genoa har dock en tydlig spelidé under Jurić och ska bygga vidare på prestationer som den här.

Eftersnacket skulle ändå handla om den nya teknologin VAR. Jag som ser mig som fotbollskonservativ var skeptisk till en vidareutveckling av det som från början bara innefattade målkameror (som jag är fine med). Efter knappt två omgångar är jag förvånad över att jag inte irriterat mig mer på VAR.

Det grundar sig mest på en känsla av att rättvisa kommer närmare i sporten och att VAR är något, oavsett vilka klagomål en har idag, som måste ges tid. Systemet borde inte installerats så här tidigt eftersom det inte fungerar smärtfritt än. Men nu är det här och så länge det inte leder till att precis allt ska granskas kan jag leva med detta.

Genoas straff är korrekt och det tyckte jag även att Juves var, tills jag såg en andra repris. Men där är det tillämpningen av handsregeln man ska klaga på, inte att domaren tar beslutet via VAR. Spelare har redan gått ut och redan förklarat att de är frustrerade över systemet.

Jag kan bli mer irriterad över spelare som ska försöka påverka domaren att använda VAR. Systemet ska användas när videodomaren påkallar uppmärksamhet eller på huvuddomarens order. I all den här förvirringen orkar jag inte med spelare som ska tjata ihjäl domaren för denna anledning. Sporten ska dömas efter domarens intuition. Domarna har fått ett hjälpmedel som bara ska användas som ett stöd till deras egen intuition. Ett VAR-beslut ska påkallas i samspel mellan domarna, inte med någon yttre påverkan.

En märklig händelse som blev en följd av VAR utspelades på text-tv:s app. Fabio Lucioni hade djupt inne på tilläggstid kvitterat Gonfred Donsahs ledningsmål för Bologna i Benevento. En historisk första Serie A-poäng hade tagits i Kampanien. Sedan kom rapporterna om Bolognas vinst.

Det visade sig att text-tv varit för snabba att skriva ut Lucionis mål. Efter videogranskning hade målet dömts bort för offiside. Jag har nog aldrig sett ett resultat ”ändras” så där på appen. Men det är en följd av videogranskningen och slog förstås hårdast mot Benevento. Trots en hyfsad inledning står nykomlingen på noll poäng efter matcher mot två tippade mittenlag.

Erik Hadzic

Anglo-italienska möten blir höstens höjdpunkter

Sex italienska lags öden lottades inför den sista säsongen på ett tag där Serie A ”bara” skickar tre lag till finrummet i Champions League. Tre av klubbarna ställs inför engelskt motstånd, i matcher som kommer ha karaktären av direktkamp om första- eller andraplatsen.

England är också landet som Italien närmast jagar i Uefa-rankingen. Till nästa säsong kommer Serie A ha fyra direktkvalificerade lag till Champions League, precis som England. Men det finns ingen anledning att inte fortsätta jaga britterna i rankingen, särskilt nu när ett italienskt lag återfinns bland Europas fyra bästa.

Jag går igenom varje italienskt lag i höstens Europaspel och beräknar sannolikheten till att laget tar sig vidare till utslagningsfasen.

Champions League

Ett busigt leende, en blick mot Gigi Buffon på åhörarplats och ett efterföljande garv i direktsändning. Francesco Totti stal showen under en stel Uefaceremoni och skickade en ”present” till sin lika åldrande målvaktsvän och resten av de tidigare antagonisterna i Juventus. FC Barcelona stod det på presenten.

Men Juventus ska inte behöva deppa för det. Är det i något läge man vill möta Barcelona är det nu. Mötet på Camp Nou blir också det som inleder gruppspelet. Till dess kommer ett Barça i post-Neymarpanik bara ha hunnit spelat några matcher i ligan. Med bara en vecka kvar av transferfönstret ser katalanerna ut att förfoga över deras sämsta trupp på femton år.

Juventus ska utnyttja läget och komma etta i gruppen, samtidigt som de ska signalera att de är bland Europas bästa klubbar för att stanna. Resterande lag i gruppen är Sporting och Olympiakos, som får kämpa om tredjeplatsen. Förra hösten innebar en halvskakig väg i gruppspelet för Juve. De guppen kommer komma i en allt starkare liga under hösten istället.

Chans till avancemang: 90 procent.

Inte nog med att det började talas om scudetton i Neapel under sommaren. Efter överkörningen av Nice pratas det om Napoli i termer som ”topplag i Europa”, både från Nicehåll och hos kommande motståndarna Manchester City.

Med de senare kommer Napoli kämpa om gruppsegern, och vi andra får betrakta en på förhand spektakulär tränarduell mellan Sarri och Guardiola. Trots att skillnaden mellan de ljusblå klubbarna rent ekonomiskt är oceanstor, kan inte City hållas som alltför stor gruppfavorit.

Det blir ett utmärkt läge för Napoli att spänna musklerna på kontinenten och sno åt sig en förstaplats. Närmsta konkurrent till City och Napoli bör Sjakhtar Donetsk bli. Men de ska återigen spela hemma ”borta”. I takt med att kriget i Ukraina blir allt lågintensivare har Sjakhtar kunnat krypa närmare Donbass, men inte längre än till Kharkiv, 150 mil från Donetsk. Nygamla Feyenoord får det tufft som fjärde lag i gruppen.

Chans till avancemang: 80 procent.

Medan Chelsea och Atlético Madrid bråkar över Diego Costa ska Eusebio Di Francescos Roma kila in sig bland gruppfavoriterna. Att Atleti ska gå vidare råder det ingen tvekan om. Däremot är jag mer tveksam över Chelsea.

Detta blir Antonio Contes debutsäsong i CL med Chelsea. Hans tidigare turneringsförsök i Juventus är ingen munter läsning, och häri ligger Romas stora chans. Conte har gjort det fantastiskt i ligan men ute på kontinenten har det inte funkat, vilket Roma bör vara medvetna om. Chelsea ser dessutom ut att ha en tunnare trupp i år, medan Roma faktiskt breddat sin.

Det ska bli väldigt spännande att se om Conte lärt av sina misstag i Champions League. EM 2016 var ett fall framåt i utslagsturneringsväg i alla fall. Jag håller Chelsea som knappa favoriter före Roma i kampen om andraplatsen. Debutanterna Qarabag kommer mest benämnas som ”jobbig bortaresa”.

Chans till avancemang: 45 procent.

Europa League

Det stora här var Atalanta och deras comeback i Europa efter 25 år. Om de ville möta stora lag kunde de knappast få en bättre lottning. Lyon, Everton och Apollon Limassol. En riktigt tuff lottning för Orobici som direkt kommer få bekänna färg när The Toffees besöker Mapei Stadium.

Och där har vi ytterligare en sak som gör allt svårare. Hemmaarenan i Bergamo klarar inte kraven vilket gör att Atalanta kommer spela tre matcher på Sassuolos arena i Reggio-Emilia. Lyon kommer ifrån en semifinalplats i våras med ett lag som hittills klarat av flera tunga sommartapp galant. De har dessutom en morot att sträva efter då finalen i maj går på Parc OL.

Everton har precis som OL mycket erfarenhet ifrån Europaspel. Det känns som att de blå kommer balansera liga- och cupspel på ett bra sätt, med en trupp fylld av spännande unga namn. Nej, detta blir svårt för Atalanta som dessutom inte kan prioritera ner ligan. Luriga Limassol blir heller inget lag att bara plocka sex poäng av.

Chans till avancemang: 30 procent.

Betydligt bättre ser det ut för laget som fick inleda redan in kvalet, AC Milan. Rossoneri är storfavorit i en grupp bestående av AEK, Austria Wien och Rijeka. Turneringen får mer ses som ett tillfälle att lufta truppen och avlasta spelare som matchas hårt i ligan.

Till utslagningsfasen kommer det låta annorlunda, men här och nu behöver inte alltför mycket energi läggas på Europa League. Att jag inte vet vilka som blir Milans största hot säger en del om den gynnsamma lotten. Jag antar att det blir kroatiska Rijeka, som slogs ut i CL-playoff.

Chans till avancemang: 95 procent.

Till sist har vi de Europa League-erfarna örnarna i Lazio. Deras huvudkonkurrent om förstaplatsen blir Nice, som Napoli visade hur man kan manövrera bort i ett dubbelmöte. Nice har ingen bred trupp, vilket blev deras fall förra hösten när de samtidigt toppade Ligue 1. De åkte ut redan i gruppspelet då (i en tuffare grupp).

Chelseas farmarklubb Vitesse och belgiska Zulte Waregem ska inte vara några större hot till Nice och Lazio. Förutsättningarna för att år två med Inzaghi ska bli framgångsrikt blev med andra ord lite enklare precis.

Chans till avancemang: 85 procent.

Erik Hadzic

Säsongsranking Serie A: Plats 1-10

  1. Sampdoria Plats 2016/17: 10 Tränare: Marco Giampaolo

Schick, Torreira, Praet, Linetty, Murru… Det finns ett koppel av unga spännande spelare i Marco Giampaolos Sampdoria. Förra året räckte det till en tiondeplats, som rimligen borde förbättras nu? Nja, riktigt så enkelt blir det inte.

Genualaget har förlorat en hel centrallinje nästintill i Muriel, Bruno Fernandes och Škriniar. Förra säsongen tog det några månader innan Giampaolo fick ordning på laget och risken är att startsträckan blir kännbar i höst igen.

Med det sagt är detta ett svårbedömt lag som om allt klickar kan blanda sig i Europaracet. Sen är Patrik Schicks närvaro förstås en viktig detalj. Skulle han stanna får Samp ett till sparkapital, och en avgörande förutsättning för att Giampaolo kan ta laget till nästa plattform.

Nyckelspelare: Fabio Quagliarella gick tidigare i år ut med sina privata problem som förföljt honom under flera år. Förhoppningsvis har han lagt detta bakom sig och 34-åringen har säkert en till målrik säsong i sig. Det kommer behövas när Quagliarella ska spela ihop sig med nye anfallspartnern Camprari.

Håll ögonen på: 21-årige uruguayanen Lucas Torriera är en ettrig mittfältare som fick sitt genombrott under sin första säsong i Samp.

  1. Atalanta Plats 16/17: 4 Tränare: Gian Piero Gasperini

En tuff, tuff säsong väntar sensationslaget från ifjol. Gasperini ska försöka behålla entusiasmen i laget samtidigt som han balanserar det med ett tuffare spelschema och motståndare som rimligen är mer pålästa.

Trots tappen av Conti och Kessié ser startelvan fortfarande stark ut, och de har kryddat med flera intressanta nyförvärv som ska öka bredden. Ungt och utvecklingsbart är alltjämt den röda linjen i Atalantas rekryteringar.

Jag tror inte de kommer vara uppe och nosa på EL-plats igen. Däremot ser jag ingen större fara att de ”gör en Leicester” (i negativ bemärkelse) och sjunker mot bottenstriden. Men många av nyförvärven kommer från mindre ligor och är svåra att bedöma huruvida de håller för ett mittenlag i Serie A.

Nyckelspelare: Få spelare förtjänare detta epitet mer än Alejandro ”Papu” Gomez. Argentinaren är fundamental för Atalantas anfallsspel, men kan 29-åringen bära laget på samma sätt igen?

Håll ögonen på: Detta blir en make-or-break säsong för nyförvärvet från Fiorentina, Josip Iličić. Efter ett svagt fjolår i Florens undrar vi om han kan leverera spelet från Palermo-tiden på kontinuerlig basis? Besitter väldigt hög högstanivå.

  1. Torino Plats 16/17: 9 Tränare: Siniša Mihajlović

66 insläppta mål under en säsong rimmar inte bra med en ambitionsnivå likt Torinos. Därför har fokus, förutom att behålla Belotti, varit att förstärka försvaret. Det halvt misslyckade försöket med Joe Hart följs upp med en annan målvakt som haft svårt med speltiden, Salvatore Sirigu.

Lovande brassebacken Lyanco och rutinerade N’Koulou från Lyon ska se till att försvarsmisstagen inte blir lika många i år. Jag är tveksam om det dock räcker. Känner jag ett Mihaljović-lag rätt så kommer grundbultarna i försvarsspelet ryckas loss, på grund av serbens bristande taktiska förmåga.

Om han mot förmodan får ihop det kan det däremot bli helt andra tongångar. Truppen ser faktiskt riktigt fin ut och ska definitivt kunna utmana om platser högre upp.

Nyckelspelare: Utgår vi från att Torino fortsätter släppa in mål blir Andrea Belottis målpålitlighet än mer avgörande. Och fortsätter han i samma stil som senast, ja då blir detta hans sista säsong i vinrött.

Håll ögonen på: La Liga-kännarna kan Alex Berenguers framfart i Osasuna bättre än en själv. Men att Napoli ville ha yttern och Torino till slut fick honom signalerar en hel del. Bildar en potentiellt stark vänsterkorridor med Antonio Barreca.

  1. Fiorentina Plats 16/17: 8 Tränare: Stefano Pioli

Sakta börjar La Viola och dess supportrar hämta sig från de dolkstötar de utsattes för under de första sex-sju första veckorna av sommaren. Fiorentina drabbades av en spelarflykt av sällan skådat slag för en, i det här fallet, stor provinsklubb. Detta under tiden som en nedmontering av klubben pågår i och med att Della Valle-familjen satt ut Fiorentina till försäljning.

Sportchefen Corvino fick under sitt andra comebackår i Florens ta emot mycket spott och spe, men har faktiskt levererat smarta affärer på sistone under en restriktiv budget. Startelvan ser inte mycket ut för världen, men jag tror att Stefano Pioli är rätt man att få ihop den till en fungerande enhet.

Pioli visade en säsong i Lazio att han kunde ta ett lag utan stora stjärnor till en tredjeplats till och med. Fiorentina är mer Piolis nivå, jag lastar inte honom för mycket för Interhaveriet. Dessutom har Viola ett pärlband av talanger som ska leva upp till deras aktade efternamn. Hagi, Chiesa och Simeone står det på baksidan av tröjorna.

Nyckelspelare: Milan Badelj får en viktig uppgift som en av få kvarvarande stjärnor i startelvan, trots att agenten varit väldigt tydlig med att kroatens framtid inte är i Florens. Violafansen kan bara hoppas att huvudet är på rätt plats hos den högkvalitative mittfältaren.

Håll ögonen på: I en otroligt segdragen transferhistoria pekar det mesta på att Nikola Kalinić flyttar till Milan till slut. Ersättaren är redan på plats, 22-årige Giovanni Simeone. Förra hösten slog han igenom stort men hade en betydligt tyngre vår, precis som resten av Genoa. Vilken sida får vi se av Simeone?

  1. Lazio Plats 16/17: 5 Tränare: Simone Inzaghi

För drygt ett år sedan var Simone Inzaghi inställd på att träna Serie B-klubben Salernitana, efter ett kort inhopp i Lazio under våren. Sedan fick han ett samtal från presidenten Claudio Lotito, som hamnat på kollisionskurs med Marcelo Bielsa efter några få dagar, och Inzaghi den yngre fick vackert återvända till Formello.

Nu är han ett av Italiens mest spännande tränarnamn och ska ge sig på en väldigt svår övning i Lazioland, nämligen år två. Alla vet nämligen att Lazio har kroniska bekymmer med att följa upp en bra säsong med en till någorlunda framgångsrik.

Inzaghi har fått jobba i skuggan av en Keita Baldé-härva och förlorat sin lagkapten Lucas Biglia till Milan. Lotito har på sedvanligt sätt hållit hårt i plånboken och inte direkt underlättat situationen för tränaren. Skulle Inzaghis Lazio mot alla odds vara med och slåss om fjärdeplatsen kommer han bli aktuell för de riktigt stora jobben inom en snar framtid.

Nyckelspelare: Lazios svagaste lagdel är försvaret och där har Stefan de Vrij en viktig uppgift att styra sina mer instabila kollegor. Holländaren verkar äntligen blivit kvitt sina knäproblem och Juventus påstås velat köpa honom och Keita Baldé i en dubbeldeal under sommaren.

Håll ögonen på: 22-årige Sergej Milinković-Savić slog igenom med dunder och brak på ifjol. Ett krafthus på mittfältet och Lotito har enligt egen utsago tackat nej till bud på 70 miljoner euro för serben.

  1. Roma Plats 16/17: 2 Tränare: Eusebio Di Francesco

Svårigheten med att skriva rankingar innan ett transferfönster är slut är just att mycket kan hända under mercatons sista två veckor, affärer som kan vara avgörande för ett lags slutliga öde. Anledningen till att Roma inte hamnar högre upp stavas Riyad Mahrez.

När Mohamed Salah såldes till Liverpool kändes det nödvändigt att plocka in någon som kunde ersätta egyptierns poängproduktivitet. Leicesters Mahrez passade perfekt in i den profilen, men nye sportchefen Monchi har envisats med att inte vela lägga de +40M euro som britterna vill ha.

Jag tror det beslutet blir ödesdigert för utgången av Romas säsong. I övrigt har Monchi gjort flera bra och smarta affärer och till synes breddat truppen. Men detta blir ett omgrupperingsår för Roma med ny sportchef, ny tränare och utan Francesco Tottis röst i omklädningsrummet.

Nyckelspelare: Det känns konstigt att sätta ett lag med seriens kanske bästa mittfältare utanför Champions Leagueplats. I Di Francescos 4-3-3 ska tränaren hitta rätt position för Radja Nainggolan, som spelade i en framskjuten roll närmare målet under våren.

Håll ögonen på: 22-årige Rick Karsdorp var högerback i Feyenoords titelvinnande lag i våras och fick Roma att betala nästan 20M euro för hans tjänster. Nederländaren beskrivs som ett ”tåg” och det blir intressant att se hur lång anpassningstid han behöver. Borta till oktober dock.

  1. Milan Plats 16/17: 6 Tränare: Vincenzo Montella

Rossoneri har värvat nästan en helt ny startelva under sommaren tack vare nyinskjutna kinesiska pengar. Så när som på forwardsplatsen (Kalinić behövs som målgaranti) ser laget komplett ut.

Den som har äran att spela ihop detta Milan och ta dem tillbaka till fornstora dagar heter Vincenzo Montella. 43-åringen står inför sitt svåraste tränaruppdrag i karriären och kommer få jobba under en enorm press att leverera kortsiktiga resultat.

Känslan när Leo Bonucci landade på Casa Milan var ett ”nu går de för lo scudetto!”. Realistiskt sett måste de ändå i första hand sikta in sig på topp-fyra med så många nya spelare och starka konkurrenter runtomkring.

Jag är tveksam till om Montella är rätt person för Milan i detta läge med en klubbledning som förmodligen visar kort tålamod, och oddsen på att han får sparken innan jul borde inte vara höga.

Nyckelspelare: Att Leonardo Bonucci tidigt fick en fanbärarroll i det nya Milan blev uppenbart då kaptensbindeln delades ut till honom. Bonuccis närvaro och vinnarmentalitet kommer sätta gränserna för högt Milan ska gå denna säsong.

Håll ögonen på: Hakan Çalhanoğlu kommer in med etablerat Bundesligarykte och kommer vara användbar både på en mittfälts- och anfallsposition. På köpet får Milan en av världens bästa frisparksfötter, en värdig arvtagare till Andrea Pirlos.

  1. Inter Plats 16/17: 7 Tränare: Luciano Spalletti

Medan kusinerna i rödsvart visat upp alla sina finansiella muskler har Inter legat lägre och satsat på att bredda truppen och täta till vissa hål. Inter har säkert mått bra utav detta och fått oförtjänt lite uppmärksamhet för deras mercato.

I flera säsonger har nerazzuri haft ett lag som egentligen ska kunna hota om ligatiteln men misslyckats kapitalt gång på gång, framförallt i tränarutnämningarna. Just den viktiga pusselbiten kommer sitta på plats i år, då Inter anställt Romas tidigare tränare Spalletti.

Han ser jag som garanten för en Champions Leagueplats, och är ett långt säkrare tränaralternativ än de som exempelvis Milan och Roma sitter på. I en redan stark startelva har Inter åtgärdat den svagaste positionen, Ansaldi på vänsterbacken, och köpt in Nice spännande brasse Dalbert.

Jag är övertygad att Inter en lång tids frånvaro når Champions League, något annat vore ett fiasko av liknande mått som fadäsen förra säsongen.

Nyckelspelare: Mauro Icardi är mycket för Inter, men hans roll som lagkapten har kritiserats i vissa läger. Här kommer Borja Valeros ledaregenskaper bli enormt viktiga och kunna avlasta den tunga pressen som ligger på Icardi. En av sommarens bästa köp, till en summa för under 6M euro.

Håll ögonen på: João Mário var aldrig i närheten av att leva upp till prislappen på 40M euro förra säsongen, efter ett starkt EM-slutspel för Portugal. Efter att ha hattats fram och tillbaka i olika positioner på mittfältet verkar Spalletti bestämt sig för att spela honom i en nummer tio-roll. Jag ger João Mário en ny chans i höst att motbevisa oss.

  1. Napoli Plats 16/17: 3 Tränare: Maurizio Sarri

Napoli spelade under förra säsongen en virvelvindsfotboll som fick hela kontinenten av gapa av förtjusning. Under sommaren har scudettodrömmarna blivit offentliga, och det råder ingen tvekan om att Napoli kommer ge det ett försök att gräva fram den första ”skölden” sedan 1990.

I mercatoväg har knappt någonting hänt, utan klubben har satsat på att behålla elvan och fylla på med ett par breddspelare. Det är svårt att protestera mot denna strategi, men tveksamheter finns huruvida man kan vinna ligor med Pepe Reina mellan målstolparna.

I matchen mot Nice i veckan såg vi att Napolis grundspel redan sitter, de ser faktiskt ruggigt redo ut för att vara så tidigt på säsongen. För att utmana Juventus krävs dock att Dries Mertens, fjolårets centerlösning, fortsätter att göra sina mål. Jag tror att Mertens kan bli ännu mer klinisk framför mål, i så fall har Napoli nästan allt på plats för att utmana Juventus.

Nyckelspelare: Marek Hamšik är hjärtat och själen på Napolis tremannamittfält. En kämpe som förkroppsligar fansens passion nere på planen.

Håll ögonen på: 22-årige kroaten Marko Rog släpptes fram under försiktig hand i våras. Rog spelade med framfusighet och driv under sina inhopp, och kan få ett genombrott denna säsong precis som ynglingarna Zielinski och Diawara fick ifjol.

  1. Juventus Plats 16/17: 1 Tränare: Massimiliano Allegri

Juve slog rekord i antal scudettosegrar i rad när det tog sin sjätte i våras. Säsongen slutade ändå med bitter eftersmak när Real Madrid körde över bianconeri i Cardiff. 2016/17 var säsongen Juventus skulle ta det sista steget i Champions League. De var så nära, men ändå så långt borta.

Europatitel kommer fortfarande vara ett tydligt mål för Allegris mannar. Men den här gången väntas konkurrensen på hemmaplan vara tuffare än tidigare. Det är säkert inget som bekymrar Juventus nämnvärt, de är bortskämda med att ha ett behagligt poängavstånd till tvåan i princip varje vår. Just det kan bli en faktor mot slutet av säsongen om Juve eventuellt behöver kämpa på tre fronter ända in till maj, för en gångs skull.

Försvaret har drabbats av en prestigeförlust i Bonuccis flytt till Milan och det är osäkert hur mycket Allegri kommer lita på mittbacksalternativen Benatia och Rugani. På mittfält och framåt ser det löjligt spännade ut, frågan är om Allegri kan hålla alla nöjda och undvika offentliga utbrott (läs Bonucci) under en lång säsong.

Kampen kommer vara hårdare i år, men på hemmaplan kommer Juventus alltjämt vara ensam regent.

Nyckelspelare: Nu när Dybala kan bli avlastad i offensiven gäller det för Giorgio Chiellini att ingjuta förtroende i sina försvarskollegor. Partnerskapet med Bonucci var stundtals perfekt, men Chiellini känns som rätt person att axla ansvaret i hans frånvaro.

Håll ögonen på: Douglas Costa kan bli en av de absolut bästa värvningarna i Serie A. Tillför en direkthet och genombrottskraft som Juve saknat, och har ett grymt tillslag på bollen.

Erik Hadzic

Säsongsranking Serie A: Plats 11-20

  1. Benevento Plats 2016/2017: 5 (Serie B) Tränare: Marco Baroni

Under deras första säsong i Serie B tog lilla Benevento sig till högstadivisionen efter vinst i playoff-finalen mot Carpi med 1-0 totalt. Det är svårt att sätta ord på storheten i prestationen men klubben kommer ge allt för att åstadkomma ett nytt mirakel.

Under sommaren har Benevento satsat på flera namn inte fått det stora genombrottet i Serie A än, men som garanteras speltid och en möjlighet att sätta avtryck i Kampanienklubben. Marco D’Alessandro och Lazioägde Danilo Cataldi är två exempel på spelare som måste lyckas om laget ska ha en chans att hänga kvar.

Och det blir förmodligen en övermäktig uppgift för Benevento. ”Häxorna” har den klart profilsvagaste truppen i Serie A och måste hoppas på att 20-målskytten Fabio Ceravolo och Perugiaförvärvet Massimo Coda blir tungan på vågen. Vad som än händer får Benevento i alla fall spela häftiga regionderbyn mot Napoli.

Nyckelspelare: Marco D’Alessandro. 26-åringen lånas in från Atalanta där han agerade inhoppare på ytterforwardsplatserna. D’Alessandro har ungdomsbakgrund från både Lazio och Roma. Kommer bli den kreativa nyckeln offensivt och besitter en hög högstanivå.

Håll ögonen på: Rumänen med kvalitetsnamnet George Puscas var den som sköt Benevento upp till Serie A. 21-årige Puscas ägs av Inter dit han kom som ungdomsproffs. Kommer spela i en roll strax bakom centerforwarden.

  1. Crotone Plats 16/17: 17 Tränare: Davide Nicola

Crotone stod för en Great Escape när de övervann alla odds och säkrade kontraktet i den allra sista omgången. En prestation så remarkabel att Davide Nicola fick hålla sitt löfte om att cykla från Kalabrien till Turin (!) efter säsongen.

Crotone har i min värld klättrat i fotbollspyramiden efter förra säsongens bedrift, trots svaga ekonomiska resurser. De har fått in två spännande 97:or i Juventus Rolando Mandragora och Milans Giovanni Crociata. Åt andra hållet har flera bärande spelare försvunnit, där avsaknaden väntas bli störst efter Diego Falcinelli.

Forwarden återvänder till Sassuolo och var en av seriens största unsung heroes. Vem ska göra målen i hans frånvaro? Jag tror svaret på frågan blir väldigt diffust och Crotone får trots ökad svansföring finna sig under nedflyttningsstrecket.

Nyckelspelare: Om Falcinelli gjorde nästan allt rätt längst fram var målvakten Alex Cordaz lika bärande i defensiven. Cordaz kommer behöva upprepa den nivån om Crotone ska ha chans att hänga kvar.

Håll ögonen på: Marcus Rohdén, såklart. En ur svenska ögon bister Serie A-säsong räddades lite grann av Rohdéns äventyr djupt i den italienska södern. Rohdén spelade till sig en startplats på högerkanten ju längre säsongen led.

  1. Hellas Verona Plats 16/17: 2 (Serie B) Tränare: Fabio Pecchia

I Butei säkrade den uppflyttningsplats alla krävde via en mållös match i vårens sista omgång. Sommaren har sedan överskuggats av Antonio Cassanos vara eller inte vara i klubben, som bekant slutade med att han (i skrivande stund…) la skorna på hyllan.

Om Cassano sågs som ett osäkert kort kan detsamma sägas om värvningarna av Alessio Cerci och Martin Caceres. Få vet var man har dessa spelare nuförtiden, likaså gäller frågan om Serie B:s skyttekung Giampaolo Pazzini kan leverara mål på högsta nivån igen. Potentiellt kan Caceres och U21-landslagsmannen Alex Ferrari vara ett riktigt bra mittbackspar precis som Cerci-Pazzini kan innebära en målgaranti.

Ett annat frågetecken gäller tränaren Fabio Pecchias erfarenhet på denna nivå. Den tidigare andretränaren till Rafa Benitez i Newcastle, Napoli och Real Madrid gör sin debutsäsong i Serie A som huvudtränare. 43-årige Pecchia är lovande och kan få fason på Hellas Verona även i Serie A. Men för många saker känns för osäkra för att nytt kontrakt ska bli verklighet i nuläget.

Nyckelspelare: Alessio Cerci. 30-åringen har knappt spelat de tre senaste säsongerna efter felbedömningen att flytta till Atlético Madrid. Men alla vet vilken högstanivå som ryms inom yttern. Lyckas Cerci plocka fram den regelbundet kommer han skjuta Hellas till nytt kontrakt på egen hand.

Håll ögonen på: Daniele Verde. Romaägd ytter som ska försöka avlasta Cerci och Pazzini i offensiven. 21-åringen gjorde åtta mål på 32 matcher i mittenlaget Avellino i Serie B förra säsongen.

  1. SPAL Plats 16/17: 1 (Serie B) Tränare: Leonardo Semplici

Sannsagan är en av de stora berättelserna i europeisk fotboll anno 2017. En klubb som inte spelat i Serie A på nästan femtio år, legat i långvarig depression och konkursat flera tillfällen, är tillbaka i högstadivisionen efter bara en säsong i Serie B.

I bakgrunden till succén finns ägarfamiljen Colombarini från Ferrara, staden där SPAL har sin hemvist, och sportchefen Davide Vagnati som utvecklat fram ett harmoniskt samarbete. Detta har vi fått prov på under sommarens mercato där SPAL hittills gjort bäst affärer bland nykomlingarna.

I tränaren Leonardo Semplicis kontringsinriktade 3-5-2 finns gott om bollbegåvning på mittfält och framåt. Det visade sig när SPAL gick upp som laget med flest gjorda mål och tredje bästa försvar. Det är just försvaret dock som jag ställer mig frågande till om de håller Serie A-nivå. Gör de det finns goda möjligheter till överlevnad, för positiva vindar blåser runt Ferraraklubben.

Nyckelspelare: Tillsammans med gamle räven Sergio Floccari ska Alberto Paloschi göra mål på de få chanser SPAL väntas få under matcherna. 27-årige Paloschi spelade en roll i periferin i fjolårets Atalanta och gick mållös under säsongen. Men Paloschi har  under åren i Chievo visat att han är en pålitlig målskytt.

Håll ögonen på: 20-årige målvakten Alex Meret fick sitt stora genombrott i Serie B och belönades med en kallelse till Venturas italienska landslag. Udinese valde att låna ut Meret på nytt till SPAL och det kan visa sig bli avgörande för ett nytt kontrakt.

  1. Cagliari Plats 16/17: 11 Tränare: Massimo Rastelli

Ö-laget kom på en överraskande stabil placering som nykomling 2016/17. Satsningen med värvningar som Borriello, Bruno Alves och Isla betalade sig även fast Massimo Rastelli gjorde sin första säsong som Serie A-tränare. Men nu börjar mörka moln torna upp sig över Sardinens stolthet.

Nämnda Alves och Isla har lämnat under sommaren tillsammans med startspelarna Murru och Di Gennaro. Men det riktigt ödesdigra kan bli en uppblossad konflikt mellan 16-målsskytten Borriello och Rastelli, som lämnat den erfarne anfallaren utanför truppen till helgens seriepremiär.

Om det är så illa att nomaden Borriello får lämna blir det extremt viktigt att hitta en lika kapabel ersättare. Joao Pedro och Marco Sau är bra understöd till centern, men startelvan i övrigt höjs inga ögonbryn åt. Misslyckas klubben med plan-B i Borriello-caset väntar garanterat nedflyttningsstrid.

Nyckelspelare: Med tanke på hur många mål sarderna släppte in är målvaktspositionen utsatt i Cagliari. Alex Cragno var en av Serie B:s bästa målvakter i Benevento och har alla förutsättningar att minimera skadan i det läckande försvaret.

Håll ögonen på: Nicolò Barella, den 20-årige mittfältaren som spelade till sig en startplats under förra säsongen. En aggressiv och mångsidig spelare som det kommer låta höras ännu mer av framöver.

  1. Chievo Verona Plats 16/17: 14 Tränare: Roberto Maran

En av Serie A:s mest välskötta klubbar fortsätter sin odyssé i finrummet. Den här gången väntas det bli en mer prövande säsong då den ålderstigna truppen håller på att föryngras. Av spelarna som gjorde fler än 15 matcher ifjol var det bara en under 26 år.

Det kommer inte se vackert eller underhållande ut, men Chievo kommer ta sina poäng och landa på en placering på behörigt avstånd från bottenstriden.

Nyckelspelare: Ex-milanistan Valter Birsa har ett tungt ansvar att hitta lagets strikers, vilket han oftast gör med bravur. Sju mål och nio assist senast, och ett farligt vapen på fasta situationer.

Håll ögonen på: Mittfältaren Gianluca Gaudino tillhörde FC Bayerns lag under Pep Guardiola utan att slå sig in. Kan tysk-italienaren hitta en startplats på den här nivån istället?

  1. Genoa Plats 16/17: 16 Tränare: Ivan Jurić

En klubb som inte mår bra, så kan man sammanfatta Italiens äldsta klubb. Förra säsongen var en sportslig besvikelse med två stycken tränarsparkningar, där Ivan Jurić fick komma tillbaka under våren efter att först sparkats i samband med pinsam förlust mot Pescara.

Fansen gjorde uppror mot ägaren Preziosi, som satte ut klubben till försäljning utan att ha hittat en köpare än så länge. Förmodligen undvek Genoa bottenstriden för att konkurrenterna därunder var så svaga. Men jag ser ändå hopp för framtiden hos hamnstadens rödblå.

Klubben har värvat smart under sommaren med flera etablerade spelare, och har framförallt ett innermittfält och anfall som håller bra klass (Hiljemark kan inte räkna med en startplats). Då behöver inte ens Giovanni Simeones 13 ligamål förra säsongen saknas allt för mycket.

Nyckelspelare: Miguel Veloso. Den skadedrabbade portugisens karriär har tagit en konstig bana. Med honom mer frekvent på planen skulle det betyda en minimerad chans för dippar likt de som hände förra säsongen.

Håll ögonen på: Romaprodukten Andrea Bertolacci är tillbaka i klubben där han fick sitt genombrott. 20 miljoner euro visade mittfältaren inte kunna motsvara under tiden i Milan. Men att ta ett steg bakåt för två framåt känns som ett bra val av Bertolacci.

  1. Bologna Plats 16/17: 15 Tränare: Roberto Donadoni

Under kanadensiska ägaren Joey Saputo försöker Bologna bli en klubb som på sikt ska utmana om Europa. Där är inte klubben ännu, efter en i vissa stycken skakig säsong 16/17.

Bologna har dock byggt en trupp med mycket potential som definitivt ska kunna leverera en mittenplacering om tunga skador undviks. Mittfältet med alternativ som Poli, Donsah, Taïder, Crisetig och Nagy hintar om det.

I dagarna fick klubben också in rutinerade Rodrigo Palacio som kan göra livet enklare för Mattia Destro. Vi väntar fortfarande på att bygget Bologna ska ta fart.

Nyckelspelare: Med tanke på att Rossoblù är ett av seriens målsnålaste lag är det av essens att det finns någon där uppe som kan knacka in bollarna. Mattia Destro har inte gjort det med full övertygelse under sina två Bologna-säsonger, men snart kommer väl en +15 mål-säsong?

Håll ögonen på: Offensive mittfältaren Simone Verdi var en av lagets bästa spelare ifjol och har den goda smaken att göra drömmål, ofta. För att citera en välkänd kommentator, titta här. Och här. Och här.

  1. Udinese Plats 16/17: 13 Tränare: Luigi Del Neri

Efter några år av anonymitet i kölvattnet av Guidolins glansdagar börjar Udinese så smått samla ihop ett intressant lag. Förra säsongen hittade de en aura som ett lurigt och på hemmaplan svårslaget lag.

Luigi Del Neri anno 2017 är inte den mest eftertraktade tränaren, och behöver finna en plattform där laget lyfter ytterligare en nivå. Truppmässigt finns både bredd och djup som kan leverara en plats på övre halvan. Det ser balanserat ut, med inslag av spelare som kan bryta mönstret.

De har dessutom haft en bisarrt stark målvaktsuppsättning under sommaren med Scuffet, förra säsongens etta Karnezis och Meret. Den senare återvände till SPAL, Karnezis ska hitta ny adress, vilket gör att förväntningarna är stora på att Simone Scuffet får sitt slutgiltiga genombrott.

Nyckelspelare: Forwarden Duvan Zapata flög tillbaka till Napoli och klubben har värvat ett antal olika namn som ska minska saknaden efter colombianen. Mest ansvar kommer ligga på Cyril Thereau. Slumpen eller ej, Udinese var obesegrade i alla tio matcher som fransmannen gjorde mål i.

Håll ögonen på: Jakub Jankto är en del i den nya tjeckiska vågen av unga löften. En stark debutsäsong på Udinelagets mittfält för 21-åringen lockade till sig intresse från Arsenal, påstås det.

  1. Sassuolo Plats: 16/17: 12 Tränare: Cristian Bucchi

Den första säsongen med Europa League-spel slutade inte som planerat för den ambitiösa Emilia-Romagnaklubben. Först under våren hittade laget tillbaka till en normal nivå och kunde glida in på en bekväm tolfteplats.

I höst väntar nya utmaningar. Eran med Di Francesco på tränarbänken är över och in kommer Perugias förre tränare Cristian Bucchi. Fjolåret visade att truppen inte är så bred som Sassuolo kanske hoppades, och Bucchi kan räkna med en startsträcka under hösten innan idéerna sitter på plats.

Ett par viktiga kuggar har sålts men laget har fått in flera spännande unga namn, också, ett tecken på verksamheten är sund. Med Falicinelli tillbaka ståtar keramikstadens lag med honom, Berardi och Matri som alternativ framåt. Jag tror att Sassulo hamnar runt tiondeplatsen igen, varken mer eller mindre.

Nyckelspelare: Att Domenico Berardi var skadad hela höstsäsongen är betydande förklaring till Sassuolos svaga inledning. Få andra övre-mittenklubbar har spetsspelare som Berardi. Kan de behålla honom hela säsongen är det mesta möjligt.

Håll ögonen på: Stefano Sensis genombrottssäsong i Cesena 15/16 gav eko i fotbollsitalien. När han kom till ”mellanstationen” Sassuolo stod skador tidigt i vägen för den 1.68 långe innermittfältare. Först under våren radades 90-minutare upp, och alla hoppas att det fortsätter så för 22-åringen.

Erik Hadzic

Få lag har lika många utmaningar framför sig som Atalanta

Förra säsongens sensation och seriefyra Atalanta har haft en intressant sommar inför en säsong där helt andra förväntningar kommer ställas på laget än tidigare. I förra veckan köpte klubben Stadio Atleti Azzurri d’Italia från Bergamos kommun och blev blott det fjärde laget i Serie A som äger sin egen arena. Juventus, Udinese och Sassuolo är de andra, och det är på de senares Mapei Stadium som Atalanta får spela Europa League-gruppspel i höst. Arenan i Bergamo uppfyller inte kraven och kommer efter köpet för 8,6 miljoner euro att renoveras.

Andra goda nyheter är att klubben fortsatt behållit spelare som Papu Gomez och Andrea Petagna. Dessa spelare, tillsammans med mittfältaren Bryan Cristante och stjärnskottet Mattia Caldara, har Gr Sports som agentgrupp. Andra spelare i Gr Sports stall är Roberto Gagliardini och Marco Sportiello, som båda lämnade Atalanta under januarifönstret.

Helt säkra kan därför klubben inte på att spelarna råds till att stanna den närmaste tiden i svartblått, fastän flera redan lämnat under sommaren. Den mest villrådiga och komplicerade kontraktstvisten handlar just nu om Leonardo Spinazzolas vara eller inte vara i säsongens Atalanta.

Den 24-åriga vänsterbacken gjorde succé den gångna säsongen under det första av två utlåningsår från Juventus. Enligt avtalet ska Spinazzolla köra vidare ytterligare en säsong i Bergamo, men envisa rykten om en Alex Sandro-försäljning drar Spinazzola närmare en tidig återkomst till Turin. Italienarens frånvaro i träningsmatchen mot Valencia förstärkte den känslan, något som också tränaren Gasperini bekräftade.

Att tappa Spinazzola i denna invecklade affär vore ett hårt slag för laget. Inte bara för att Atalanta då förlorar ett av Serie A:s bästa ytterbackspar, högerkantens Andrea Conti har redan gått till Milan. De kommer också lämnas med en känsla av att bli lite överkörda och framstå som en mindre betydande spelare i förhandlingarna med mäktiga Juventus. Spinazzola ska egentligen vara kvar, men när Juve kallar lyssnar både spelare och klubbledare med lyhörda öron.

Mittfältsmotorn Frank Kessié har också lämnat för Milan vilket gör att tre tungt bärande spelare från startelvan förra säsongen försvunnit om även Spinazzola lämnar. Lägg då till att Caldara går till Juventus nästa sommar och att Atalanta fick klara sig utan Gagliardini hela vårsäsongen.

In har Atalanta värvat sydamerikanerna José Luis Palomino och João Schmidt. Timothy Castagne och Andreas Cornelius kommer från Genk respektive FC Köpenhamn. Vidare valde Josip Iličić Atalanta, likaså storlöftet Riccardo Orsolini, och Marten De Roon återvände från Middlesborough. Etrit Berisha, som petade Sportiello, köptes för 5M euro efter lånet från Lazio och Atalanta har åtminstone kontinuitet på målvaktspositionen.

Priset att locka tillbaka De Roon efter bara en säsong i England blev 13,5M euro. Bland övriga ovanstående spelare kostade alla mellan 3-6 miljoner euro. Ingen av dessa är dessutom äldre än Iličićs 29 år. Att det unga Atalanta, med en av Italiens främsta akademier, fortsätter på den inslagna vägen syns tydligt bland rekryteringarna. Flera av nyförvärven är svårbedömda då de ansluter från mindre ligor. Men faktum är att en redan fin trupp breddats, allt för att vara redo för spel på tre fronter.

Men då får inte fler bärande spelare förloras. Gasperini talar om ett problem när man blir för konkurrenskraftiga och kanske då behöver ändra ambitionsnivån för laget. Under sommaren har vi haft ett liknande exempel fast värre, beroende på hur man ser det, på ett lag som för blivit för bra för sitt eget bästa och köpts sönder. Monaco har sålt av spelare efter deras ligaguld i en takt som slagit rekord i antal inkomna transfermiljoner under en övergångsperiod någonsin.

Vad kan man då förvänta sig av Atalanta kommande säsong? Det råder inga tvivel om att de numera kan placeras i klungan strax bakom topplagen som aspirerar på Europaplatserna, tillsammans med Torino, Fiorentina, Sampdoria och Sassuolo. Det är en ny sits för Orobici, som bara har en Coppa Italia-titel från 1963 i prisskåpet.

Nästa säsong blir bara den sjunde i rad i Serie A för Atalanta. Under dessa år har de slutat mellan 12:e till 17:e plats innan förra säsongens sensationella positionering som fyra. Men positionen som en pålitlig plantskola är intakt i Bergamo. Ett bevis på det är att Juventus fortsätter ge Atalanta förtroende att förvalta några av deras största talanger, nu senast i fallet med Orsolini.

Knäckfrågan kan bli platsen i Europa League. Har sportchefen Giovanni Sartori byggt en trupp som klarar spel både torsdagar och söndagar under flera höstveckor? Entusiasmen över klubbens första Europadeltagande på 25 år är stor bland fansen. Men de kommer inte ens kunna spela på hemmaplan under hösten.

På Mapei Stadium blev Sassulo ifjol ett bra exempel på ett lag som inte pallade ett historiskt första deltagande i Europa. Skadeskjutna under en tung höst kom de trea i EL-gruppen och sladdade i ligan, farligt nära nedflyttningsplats innan jul. Inte fören matcherna blev mindre framåt våren och spelare började komma tillbaka återgick Sassuolo till deras någorlunda normala jag. Sassuolo som hade en kvalitetsmässigt jämförbar trupp med Atalanta förra säsongen.

Inledningen av 17/18 kunde knappast blivit tuffare för Bergamolaget med Roma hemma och Napoli borta. Trots ökade förväntningar i år är det inte många som förväntar sig mer än någon poäng dessa matcher. Tvivlen finns där, precis som under hela förra säsongen. Men bli inte förvånade om Atalanta visar styrka och sätter ner foten tidigt under hösten.

Erik Hadzic

Svallvågorna efter Neymar-PSG har nått Italien

Det tog ett bra tag innan jag förstod vad som höll på att hända. Men efter några dagar där tanken om Neymar i PSG marinerats, och brassen presenterats i ett bubblande Paris, finns ett efterspel i en italiensk kontext att ta tag i.

Övergången har inte bara rubbat det system och de övergångssummor vi tidigare kände som det europeiska transferfönstret. Den har skadat Barcelonas image. Barcelona har visat sig kunna vara en säljande klubb och ett guldglittrande fotbollskort som Neymar måste ersättas med ett annat skinande namn. Och det helst snabbt, innan övergångsfönstret stänger.

Av förklarliga skäl har ryktena om Paulo Dybala till Barça börjat virvla med högre hastighet den senaste veckan. Argentinaren vore en logisk ersättare till Neymar och kan rentav vara en än större talang än Santosprodukten. Här har Juventus satt hårt mot hårt och förklarat att Dybala inte är till salu under några omständigheter alls.

Jag tror inte heller på Dybala i en Blaugranatröja inom de närmsta ett-två åren. Men att avfärda det som osannolikt vore att göra det väldigt enkelt för sig. Det kommer alltid finnas en speciell dragningskraft i namnet FC Barcelona för en sydamerikan (för andra nationaliteter med för den delen), som gör att sannolikheten för en övergång aldrig kan ligga nära noll. Inte minst har det bevisats i sättet Beppe Marotta och kompani skeppat iväg tunga namn från Juventus för stora pengar.

En annan effekt av övergången är PSG-spelarna som ska iväg på grund av Financial Fair Play. I parisarnas trupp finns en hop av namn som kan tänkas vara intressanta för topplagen i Serie A. Allt ifrån Italienbekantingar som Javier Pastore till fjolårsfloppar som Krychowiak, Ben Arfa och Jesé. Här finns också spelare som mer otippat kan ligga på marknaden, som Di Maria och Draxler.

Den PSG-spelare som visats mest konkret intresse från italienskt håll heter Blaise Matuidi. Den energiske mittfältaren har varit på Juventus radar i över ett år och har ett kontrakt som går ut sommaren 2018. Juventus vill därför inte lägga mer än 15-20 miljoner euro på den franske landslagsmannen men PSG vill ha mer.

Med ett innermittfält som redan består av Pjanić, Marchisio och Khedira kan en ifrågasätta vilket tillskott Matuidi hade inneburit till truppen. Matuidi är en väldigt bra mittfältare men hade i dagsläget inte gått före någon av ovanstående tre.

Det är förståeligt att Juventus klubbledning ser lockelsen i denna spelare med en rimlig prislapp över sig. Men någon problemlösare kan de inte räkna att Matuidi skulle bli. Trots hans fysiska förmåga är det ingen Pogba vi pratar om.

Ur denna PSG-samling är jag istället mest entusiastisk kring Julian Draxler och ryktet som blossade upp om Inter. Ett just nu väldigt vagt rykte ska sägas, men inte alls otänkbart för det. Tysken spelar på samma position som Neymar och kan offras efter bara ett halvår i klubben.

I London är Antonio Conte sugen på sin förre landslagsadept Candreva, och vad vore då bättre än att ersätta honom med Julian Draxler? Egentligen spelar det ingen roll om Candreva försvinner, för vilken uppgradering hade inte Draxler inneburit jämfört med den ojämne italienaren? Inte minst av nostalgiska skäl vore det kul med en tysk i Inter efter Matthäus, Klinsmanns och Brehmes guldepok där för 25-30 år sedan.

En tredje aspekt av Neymarövergången är oundvikligen det finansiella. En ny ribba har monterats upp på en skyhög höjd och för att få kvalitet kommer klubbar få betala allt mer i övergångssummor. En som inte vill följa den utvecklingen dock är Romas sportchef Monchi.

Monchi säger sig vara ”lite rädd och obekväm” över Neymarsumman och ser ett samhälleligt ansvar i att inte spendera för mycket pengar på fotbollsspelare. Monchi spenderade aldrig mer än 15 miljoner euro på en enskild spelare i Sevilla, vilket låter häpnadsväckande med tanke på alla framgångar klubben nådde under hans långa sportchefsgärning.

Ett tydligt exempel på Monchis inställning till affärer har vi fått i de senaste veckornas turer med Riyad Mahrez. Roma har lagt två bud till Leicester där det senaste på 35M euro förkastades av Midlands-klubben. Monchi ser ut att ge upp algeriern nu, helt enkelt för att han inte anser honom vara värd mer än det senast förslagna beloppet.

Leicester gör inget fel som står på sig och Mahrez har visat sig vara professionell i situationen trots lockelserna om spel i den eviga staden. Leicester vill ha minst 40M euro och hade kunnat få ännu mer från en Premier League-klubb.

Det är lätt att sympatisera med Monchis förhållningssätt där han framstår som en Don Quijote i den moderna fotbollen. Monchi ska berömmas för sin envishet och idel som han bevisligen inte tummar på, trots en större pengakista i Roma och mer press på att lyckas.

Men i detta fall borde Monchi bara svälja stoltheten och betala det Leicester City vill ha. Efter att ha sålt Mohamed Salah finns ett stort hål att fylla i startelvan. Den positionen ska både producera mål och hitta skytteligavinnaren Edin Džeko med bollar. Allt detta kan ju Riyad Mahrez.

Frågetecken finns dock kring vilken som är den riktige Mahrez. Den briljante som var Premier Leagues kanske bäste spelare säsongen 16/17? Eller den mindre produktive som aldrig riktigt lyfte under förra säsongen? Jag tror mer på det förstnämnda alternativet.

Det sista ordet har nog inte sagts i den här affären. Men Monchis envishet kan bli förödande mot våren för Roma. Med flera konkurrenter som rustar upp kommer striden om Champions Leagueplatserna bli hård och utrymmena för misstag på mercaton vara små, även om Roma har en solid grund att vila på sen förra säsongen.

Med en överhängande risk för ett mellanår, trots en hittills fin mercato, vore det synd om Roma inte kunde optimera sig själva genom att inte hitta en ersättare till Salah.

Erik Hadzic

Stillastående Napoli framstår som Juves största hot

Det har hänt en hel del saker under sommarens mercato värda att uppmärksamma. Milans monstersatsning, Fiorentinas devalvering, och Juventus offensiva inriktning för att nämna några. Nästan överallt sker det intressanta spelarövergångar. Förutom i Neapel.

Förra säsongens ligatrea Napoli har tagit in endast två spelare. Portugisen Mario Rui kommer från en skadefylld fjolårssäsong i Roma, tillbaka till Maurizio Sarri som han hade som tränare i Empoli. Mario Rui kommer konkurrera med Faouzi Ghoulam på vänsterbacksplatsen och lånas in för knappt fyra miljoner euro, ytterligare 5,5 miljoner betalas till Roma om ett år.

Som en backup till Napolis korta, mäktiga frontlinje är Adam Oumas köpt för 10+2M euro från Bordeaux. 20-åringen breddar en anfallsbänk som redan innehåller namn som Milik, Pavoletti och Duván Zapata.

Trots den ringa aktiviteten under transferfönstret är det väldigt få som ifrågasätter Napolis plats i topp-fyra. Snarare börjar man se de ljusblå som den stora konkurrenten till Juventus. Ordet scudetto börjar viskas i Neapel, även från spelar- och klubbledningshåll.

Den höga målsättningen är inget annat än befogad. Maurizio Sarri har tagit klubben till en andra- och tredjeplats efter flytten från Empoli, och implementerat ett anfallsspel vars synkronisering framstår som otäckt välorganiserad emellanåt.

Det går att hitta en liknelse i sättet som Napoli jobbar med i Premier League, där Sarris namne Pochettino också tagit Tottenham till en tredje- och andraplats. Precis som Napoli har Tottenham varit restriktiva under transferfönstret. Trots den senaste säsongens framgångar har Napoli misslyckats att spela in flera betydande rekryteringar (Maksimović, Tonelli, Pavoletti), just som Spurs dito Janssen och Sissoko.

Pochettino och Sarri har byggt upp varsitt grundfundament som kanske imponerat mest av alla lag i respektive liga, åtminstone i spelet på offensiv planhalva. Men framförallt har Napoli och Spurs gjort det utan att tumma på särskilt mycket i startelvorna.

Napoli skruvade in en Mertens i centerrollen som kunde fylla igen hålet Higuain lämnade efter hans 36 Serie A-mål säsongen 15/16. Tottenham värvar knappt några spelare såvida de inte kan tillföra något till startuppställningen.

Ekonomiska resurser och förhållningssätt spelar in båda fallen. Napoli-presidenten Aurelio De Laurentiis har inte varit villig att lägga några större pengar på att få in spets till laget genom åren. De Laurentiis belackare har istället fått se pengar investeras i en bredare trupp, och unga spelare (Rog, Diawara, Zielinski) som tagit stormsteg i utvecklingen under Sarri. Med eller utan större rekryteringar, båda klubbarna förväntas nå nästa, odefinierade nivå.

Dyra inköp har inte alltid kunnat hjälpa Napoli till en scudetto, med 80-talets sydamerikaner Maradona och Careca som självklara undantag. ’82-världsmästaren Dino Zoff kom från Mantova och spelade samtliga ligamatcher för Napoli mellan 1967-1972 utan att nå längre än en andraplats.

1975 värvade man Bolognas skyttekung Guiseppe Savoldi för motsvarande 10 miljoner kronor. Savoldi blev dåtidens dyraste spelare och kostade mer än vad självaste Johan Cruyff gjorde när han gick från Ajax till Barcelona två år tidigare. Napoli hade kommit trea och två innan Savoldis ankomst, men slutade aldrig högre än femma under anfallarens fyra säsonger på San Paolo.

Det var kanske med dessa historier i åtanke som Arrigo Sacchi till synes oprovocerat gick till attack mot Napolis ambitioner. Sacchi tycker att Napoli både saknar vinnarkultur och toppspelare för att tala om lo scudetto. Ett uttalande som kan tolkas som ett svar på De Laurentiis säsongsoptimism.

Presidenten intygar att harmoni råder vid Vesuvius fot och förra säsongens verbala duster mellan De Laurentiis och Sarri verkar vara förträngda minnen i deras relation. Med det sagt har Sarri fortfarande saker att slipa på om Napoli ska bli en allvarlig utmanare till Juventus.

Pepe Reinas kontraktssituation måste lösas liksom hela målvaktsfrågan. För trots spanjorens ledaregenskaper och betydelse i omklädningsrummet är det han som är lagets svaga länk.

Om Reina stannar behöver han hjälpa backlinjen med sinnesnärvaron i situationer där Napoli har resultatövertaget, som de påfallande ofta tappar av oklara anledningar. Det tillsammans med spelet på defensiva hörnor har lämnat övrigt att önska under fjolåret.

Igår fyllde SSC Napoli 91 år som förening, och det är en åldring som inte mått så här bra på över 25 år. Om en månad vet vi om De Laurentiis öppnat plånboken och spätt på entusiasmen, som under sommaren visat sig i form av ett lurigt smajl på Napolifansens ansikten.

Kanske får filmproducenten Aurelio De Laurentiis sitt Hollywoodslut nästa år, efter att ha räddat klubben för 13 år sedan. Kanske blir De Laurentiis och Sarri de som skrattar ihop till sist.

Erik Hadzic

Senaste tweets

Annons
Annons