Jonny Rödlund smsade måndag eftermiddag att han var nöjd med podd-intervjun. Alltid något. Den forna supertalangen är i dag 43 år och han var en John Guidetti eller Bojan Djordjic i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Fick lika mycket rubriker för livet utanför planen som för talangen han hade på planen och det finns något spännande i att ta reda på vad som hände sedan.
Tog mig därför till Skiljebo i Västerås i förra veckan och snackade om karriärens berg-och-dal-bana och det var rätt befriande att höra hur Rödlund i dag kunde inse att både förbundet och IFK Norrköping försökt hjälpa honom, men att han inte var mottaglig för hjälpen. Och att han dessutom trivs med livet som talangutvecklare trots diverse smällar och att karriären trots allt var okej.
Det är fullt förståeligt att han än i dag kan känna viss irritation kring skriverierna, och det är något spelare som både Guidetti och Djordjic säkert kan känna igen sig i. Eller en sådan som Zlatan Ibrahimovic, som ju också fått mycket skriverier och varit en spelare som på många sätt delat opinionen även om alltfler flyttat över i hans hörna med tiden.
Podden ”Lundh” är nu uppe i 38 avsnitt och den går alltid att finna via Fotbollskanalen.se eller via iTunes, Acast, Youtube. Naturligtvis går det lätt att googla fram den och den finns även på podcaster och andra typer av plattformar för poddar. Där finns intervjuer med Lennart Johansson, Henrik Larsson, Jonas Thern, Pia Sundhage och många, många fler.
***
Fascinerad att 100 000 kollar Fotbollskanalen Europa när det är avspark 00:05. Om ni inte var uppe får ni allt om Zlatans gula kort, toppstriden i Ligue 1, Ronaldos baksmälla, Fiorentinas succévärvningar, Bayerns punggrepp på Bundesliga, veckans svensk och Bradfords femte Premier League-skräll här:
I Fergie Time tippar vi vinnare i Champions League och Europa League som drar i gång i veckan:
***
Kul att läsa en längre intervju med Rikard Norling, signerad kollega Andreas Sundberg. Norling är onekligen en färgstark person.
***
Uppskattar verkligen att Zlatan Ibrahimovic använder sin enorma kraft till ett projekt mot svälten. Visst, det är förståeligt att Laurent Blanc blev irriterad men det får han tugga i sig. Att se Zlatan lyfta annat än Volvo och Vitamin Well är härligt, och Sveriges lagkapten gör mycket i det tysta med sjuka barn och det är en viktig sida hos honom.
***
Sef-basen Lars-Christer Olsson utmanade Karl-Erik Nilsson om att ta över efter Lars-Åke Lagrell. Den förre Uefa-vd:n Olsson hade inte en chans. Om det berodde på Michel Platinis motstånd (ogillade att Olsson som tjänsteman tog strid för Lennart Johansson i valet 2007) eller att en del äldre herrar (Gunnar Larsson och Bengt Madsen bland andra) ville ha en S-märkt ledare eller en kombination går att diskutera.
Däremot var Olsson tydlig när han 2012 inte satte sig i SvFF-styrelsen. En manöver som jag uppskattade eftersom jag tror mer på maktdelning och öppnare maktkamper än en styrelse där alla ska sitta och skaffa sig hållhakar på varandra och kompromissa sig fram till olika förslag som lagom urvattnade och inte stöter med någon eller något.
Nu är det ändrat, Lars-Christer Olsson kommer från 21 mars 2015 att kliva in i SvFF-styrelsen när förre Bois-basen Kenneth Håkansson packar ihop. Olsson sitter därmed i styrelsen på Sef:s mandat i svensk fotbolls modell. Alla ska vara med vid grytan när man tar beslut och alla ska få en del av det som finns i grytan.
Det känns som en modell som tog avstamp i Saltsjöbaden 1938, där man slöt Saltsjöbadavtalet mellan arbetsgivare och arbetstagare och som många förklarar Folkhemmets framväxt med. Med ett finare ord kan man tala om en slags försvagad korporativism och där stat, näringsliv och fack jobbar ihop och man ser till att ta hand om individen som bara ingår i laget.
Ibland längtar jag tillbaka till tiden när Televerket, Posten och SJ var institutioner i samhället som gick att lita på. En tid när skolan och vården var reglerad och det inte fanns några val om något. Ja, jag vet att allt inte var bättre då, framför allt var det väldigt mycket dyrare att ringa och resa, men det var så förbannat mycket enklare att inte behöva skaffa information för att behöva välja.
Annat att vara medborgare i Sverige i dag. Det är så många val att jag kan bli sjösjuk varje gång jag ska botanisera i vilket bredband är bäst för hemmet eller vilket mobilföretag som ska få råna mig för att barnen ska kunna ringa. Nationalekonomins teori om utbud, efterfrågan och marknad är en sak, verkligheten är en annan.
Kan inte riktigt se hur det ska gynna barn i skolans värld att skolorna måste lägga pengar på reklam och information för att ragga elever. Räckte med ett par öppna hus inför gymnasiet för att fatta att det är i princip omöjligt att ta reda på vad som gäller just den här skolan och om den är lämplig för att ta sig vidare på livets stig.
Samtidigt är jag glad över att Sverige inte bara är samma S-stuk som jag upplevde under uppväxten. Då S-rörelsen skulle styra ALLT från första steget ur vaggan ända ner i graven, och jag kan fortfarande bli svettig av nervositet när jag minns hur SIA var på förslag och det talades om att man skulle vara på plats i skolan i princip all ledig tid.
Vändpunkten var 1985 när dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt genomförde “novemberrevolutionen” och började avreglera kreditmarknaden. Det var ett första steg på att lösa upp Folkhemmet och sakta men säkert har man tagit steg på steg till dagens svenska modell som kan vara en av västvärldens mest avreglerade samhällen och där en bättre valfrihet har ett pris, men där rätt få nog vill backa hela vägen tillbaka till 1985.
I det här fallet finns inte svart eller vitt, tyvärr. Något som alltid gör det lättare som journalist, men jag är övertygad om att även svensk fotboll hade mått bättre av en slags avreglering. Där man släppt in fler idéer och dessutom kanske öppnade för ett modernare sätt att arbeta. Man behöver naturligtvis inte gå för långt, som det svenska samhället när man säljer ut skola och vård till riskkapitalister som räntesnurrar sig till miljarder i skatteparadis.
Däremot så är inte en modell som var framgångsrik för 20 år sedan perfekt för 2015. SvFF och svensk fotboll behöver moderniseras i flera skeenden och det handlar om allt från kommunikation till talangutveckling, ledarrekrytering, jämställdhet och hur man jobbar för att få till en större mångfald och samtidigt se till att svenska klubbar och landslag kan nå så långt man bara kan.
Är inte övertygad om att Lars-Christer Olsson i SvFF-styrelsen är rätt väg att gå, eller ens ett kliv framåt. Snarare känns det som om man kliver tillbaka i tiden och inte vill närma sig framtiden. Kan givetvis ha fel, för jag sitter inte i styrelserummet men det mina sageshen berättar om arbetet i och kring svensk fotbollsledning gör inte att jag går ner i spagat av upphetsning. Tyvärr.