En familjs reseberättelse från VM och drömmen som blev något annat

Nedan är Mats berättelse om familjens resa till Le Havre för att se Sverige–USA i gruppspelet. Som han skickade efter mitt blogginlägg om Fifa som inte gärna svarar på kritik. Något som var en drömresa men blev en annan upplevelse.

Hej Olof, Jag läste just ditt blogginlägg på Fotbollskanalen med titeln ”FIFA har makten men vägrar låta sig ställas till svars”. Då slog det mig att du kan vara intresserad av att läsa vår familjs erfarenhet av FIFA World Cup 2019.

Vår 11-åriga dotter Mia älskar fotboll – både att spela och titta på matcher. Vi går ofta på matcher i både herr- och damallsvenskan. Jag lovade henne redan för länge sedan att vi skulle åka till VM i Frankrike i sommar. Sagt och gjort, vi fixade tre biljetter till Sverige-USA den 20 juni. Vi fixade flygbiljetter, tågbiljetter och hotellbokning i Le Havre. Mia såg fram emot denna resa som sommarens stora höjdpunkt.

Vi anlände med tåg till Le Havre tre timmar före matchstart i torsdags. Vi letade upp vårt hotell i närheten av centralstationen. Då kom den första motgången. Hotellet (som vi hade fixat genom bokningssajt) var överbokat. Det fanns inget rum till oss. Vi var inte de enda drabbade. I lobbyn stod redan ett dussintal upprörda amterikaner och skällde på receptionisten. Efter lite palaver lovade receptionisten att fixa ett nytt hotellrum till oss. Det visade sig att det närmaste hotellrumet fanns i Deauville (1 timmes resa från Le Havre). Vi hade inget annat val än att acceptera detta hotellrum. Annars skulle vi missa matchen. Receptionisten förklarade att det säkert ordnades transporter från centralstationen till Deauville efter matchen. Många fans skulle bo där. Annars kunde vi alltid ta en taxi (till en merkostnad av ca 1000 kronor).

Vi deponerade vårt bagage vid centralstationen och åkte ut till arenan. Vi var ganska förvånade över att arenan inte var fullsatt (bara 22 000 åskådare) och att stämningen var lam. Dessutom var all service hopplöst underdimensionerad. Eftersom vi inte ätit något ställde vi oss i kö för att köpa korv, smörgåsar och läsk. Det tog en timme att expediera de ca 30 personer som stod framför oss i kön. Att VISA har monopol på alla elektroniska betalningar på matcharenorna befrämjar ju inte precis en snabb betjäning. Det var många som i vredesmod lämnade kön utan att få med sig någon mat…. Servicen och bemanningen var rent ut sagt bedrövlig jämfört med en vanlig match på Tele2Arena med motsvarande antal åskådare.

Men de stora problemen började efter att matchen slutat. Arenan i Le Havre ligger ca 5 km utanför centrum. Det fanns visserligen gratis skyttelbussar till centralstationen. Men logistiken var kraftigt underdimensionerad. Eftersom vi satt på bortre långsidan hamnade vi nästan längst bak i den fullständigt kaotiska busskön. Vi insåg att det skulle ta evigheter att vänta på en buss och beslutade liksom många andra åskådare att vandra tillbaka till centralstationen. Genom dåligt upplysta industriområden. Det tog en dryg timme att vandra tillbaka till centralstationen dit vi anlände kl 00.30. Döm om vår förvåning när det visade sig att centralstationen hade stängt för natten. Vi kunde inte hämta vårt bagage. Och det fanns inte tillstymmelse till personal. Det fanns inga extratåg, inga extrabussar, inga taxibilar, inga FIFA-värdar… Absolut ingenting. Flera hundra amerikanska och svenska fans samlades utanför stationen – strandsatta. Där fanns många barnfamiljer som liksom vi hade hotell eller hyrda lägenheter i olika grannorter. Vi väntade en timme. Det fanns inte en enda tillgänglig taxibil. Så vitt jag förstod från andra strandsatta åskådare så hade hela taxilogistiken kollapsat. Inte ens personer som hade beställt taxi i förväg blev upphämtade. Ett femtiotal upprörda åskådare lyckades ”kapa” en lokalbuss och tvingade chauffören att åka till en annan angränsande ort (Honfleur) där det tydligen också var många fans inkvarterade. Tyvärr fanns det inga fler bussar tillgängliga att kapa.

Vår dotter satt frysande på marken och grät: ”Pappa, förlåt att jag tjatade att vi skulle åka hit. Jag har längtat så efter den här resan men det blev min värsta mardröm”. Till slut lyckades vi övertala två nattvakter på centralstationen att öppna upp väntsalen. Först släppte de bara in barnfamiljer men efter ett tag släpptes alla strandade fans in. Jag bedömer att åtminstone hundra strandade fans fick sova över på golvet i väntsalen. De två nattvakterna blev våra hjältar: På eget initativ delade de ut snacks och mineralvatten. De lånade även ut sina jackor till några frysande barn. Sedan tog vi första morgontåget till Paris. Trots att vi övernattade i väntsalen så tvingades vi betala 1500 kronor för hotellrummet vi aldrig kunde utnyttja.

Varför skriver jag detta? Jag kan leva med den ekonomiska förlusten och i efterhand kan vi till och med tycka att hela den misslyckade resan blir ett lustigt minne. Men det som irriterar mig är att FIFA levererar ett så undermåligt organiserat mästerskap. Hur kan man lägga ett mästerskap i städer utan tillräcklig hotellkapacitet (det var ändå bara 22 000 åskådare på matchen) och hur kan man blunda för behovet av transporter till och från arenorna och till angränsande städer där fansen är inkvarterade? Varför struntar man fullständigt i åskådarna? Varför stängde man centralstationen innan alla fans hade bussats tillbaka från arenan? Varför lånar man inte in taxibilar från angränsande städer? Varför fanns det inga FIFA-värdar i centrala Le Havre? Matcharrangemanget var som sagt betydligt mer amatörmäsigt än en normal allsvensk match på Tele 2 Arena. Det var faktiskt ett pinsamt dåligt arrangemang. Jag har skickat denna berättelse även till FIFA. Det ska bli intressant at höra om jag får något svar. Hälsningar, Mats

Blir väldigt intressant att följa om Fifa har något svar. Man kan givetvis inte ta ansvar för hotellbokning som fallerar men mycket annat är svårt att förstå när det gäller de lokala arrangörernas förberedelser. Som logistiken till och från matcher och när det handlar om försäljning på arenor.