Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Ett förutsägbart Sevilla, en hyllad Torres & ett hatmöte

Twitter: @pinthorp

Helgens minst överraskande resultat? Givetvis det på Vicente Calderón.

Efter Sevillas uttåg ur Champions League kändes det inristat i klubbemblemet att det skulle bli en förlust mot Atlético de Madrid i det som ändå får ses som en nyckelmatch i kampen om tredjeplatsen.

Det är ju ändå vital, den där tabellplaceringen. Sevilla har fallit i kvalspel tidigare, vi minns för några år sedan som favorit mot Braga, och vill förstås inget hellre än att direktkvalificera sig för CL och kunna förhålla sig till en helt annan budget.

Nu föll man på Calderón med klara 3-1 (tröstmålet kom sent, efter Antoine Griezmanns frisparkspärla en bit in i andra kändes det stängt) och från att ha haft häng på den absoluta toppen från säsongsstart är den där tredjeplatsen just nu i en rejäl farozon.

Atleti är bara två poäng bakom och har den senaste månaden sett allt mer Diego Simeone-symboliskt ut igen.

Jag tror Atlético springer om i slutspurten. Däremot ska det krävas en kollaps av stora mått om Sevilla faller längre ned än så.

***

Så himla vackert att se och framför allt höra hyllningarna till Fernando Torres när han byttes in mot Sevilla.

Lyckligtvis var det ingen fara med huvudskadan han fick mot Deportivo för ett par veckor sedan men publiken på Calderón höll knappast igen när man visade sin tacksamhet och uppskattning gentemot “El Niño”.

Nu pratar det om att han kommer bli erbjuden förlängning med Atlético.

Och det klart. Vad vore finare än att se Fernando Torres springa in på La Peineta (eller Wanda Metropolitano som Atléticos nya arena heter officiellt) till hösten.

***

Ett av ligans största klassikermöte spelades i lördags. Athletic mot Real Madrid.

Jag vet inte hur välkänt det är för den generella fotbollsälskaren, men det här är en historisk match – framför allt när den spelas i Bilbao – och detta ur väldigt många aspekter. Bortsett från den logiska rivaliteten mellan två av Spaniens mest framgångsrika klubbar är det framför allt Baskien mot centralmakten som ofta stått i fokus.

Folket i Bilbao hyser enormt agg mot Real Madrid.

Derbyt mot Real Sociedad är stort och engagerar, men är mer av det vänskapliga slaget. Vad som kan sägas om känsloladdningen gentemot Real Madrid är raka motsatsen.

Därför var det, som alltid, otroligt livat på läktarplats när Athletic och Madrid möttes i lördags. En av de tuffaste bortafighterna under en hel säsong för Real. Och man gick vinnande ur den här striden också.

Det är alla dessa uddamålssegrar som gör att Real Madrid, högst troligt, kommer ta hem guldet i vår. Det har definitivt inte varit någon klockren säsong för klubben. En hel del skador som oroat truppen och en anfallstrio som egentligen aldrig varit i form under samma period. Ändå har Real Madrid vunnit. Det är sådana vinnarkultur som leder till titlarna.

***

Det går inte slutas imponeras av Mauricio Pellegrinos jobb i Alavés.

I helgen tog man en ny skalp mot Real Sociedad och sköt laget längre ifrån en CL-plats samtidigt som man själv befäste sin position på övre halvan.

Det brukar heta att man klarar sig kvar i La Liga om man når 40 poäng. Det har Alavés gjort nu – med tio omgångar kvar.

Klubben kan med gott om tid redan nu börja förbereda sig inför framtiden och dessutom preparera inför den cupfinal som väntar mot Barcelona.

Det kommer skrivas många kapitel om den här säsongen i Alavés historieböcker.

***

Precis när John Guidetti ökat sin positiva formkurva skadar han knät, tvingas bryta derbyt mot Depor och missar såväl VM-kvalet mot Vitryssland som ett gäng vitala matcher för Celta direkt efter landslagsuppehållet.

Fruktansvärt ödesdigert, även om det förstås hade kunnat vara ännu värre.

Derbyt i sig lyckades Celta vinna ändå. Och det var förstås den mest ogillade personen i hela A Coruña som sänkte Depor: Iago Aspas.

Han är uppe på totalt 21 mål den här säsongen. Landslagsplatsen är sedan en tid helt given.

Faktum är att ingen annan spanjor gjort lika många mål den här säsongen. Diego Costa är tre efter. Aritz Aduriz fyra efter.

Det borde, med andra ord, pratas ännu mer om Iago Aspas. Däremot hoppas jag han är sund nog att inte flytta ifrån Vigo den här gången.

***

Neymar håller en sådan vansinnigt hög nivå just nu. Det här är den bästa versionen av brassen i Barcelona – även om han just för tillfället inte varit lika lyckosam framför mål som tidigare.

Den dagen han blir ännu mer effektiv framför mål…

***

Föga överraskad att Julen Lopetegui valde att plocka ut Gerard Deulofeu i A-landslaget. Lopetegui känner Deulofeu utan och innan och vet precis vilka spetsegenskaper han besitter.

Jag tycker det är helt rätt att ge Deulofeu förtroende, inte bara på grund av hans fina start i Milan. Han besitter en råtalang som få kan mäta sig med och exklusiviteten och förmågan att utmana en-mot-en är tämligen unik i ett spanskt landslag. Därför adderar han någonting som har saknats och framöver kommer behövas.

Adam Pinthorp

Guidettis lyft, Atléticos drömlott och Las Palmas nitlott

Twitter: @pinthorp

Det har varit två konkurrenstuffa säsonger för John Guidetti i Celta Vigo. Först nu känns det som att svensken på allvar etablerat sig som ett namn i startelvan. Nu är det han som tillhör den skara som vilas i de lite lägre prioriterade matcherna och matchas hårt i de tuffa matcherna.

Inte minst i Europa League-spelet. Att det dessutom är han som numera ofta är kvar på banan när laget jagar i underläge (typexemplet i EL-sextondelen borta mot Shakhtar då både Daniel Wass och Pione Sisto byttes ut och Guidetti var kvar, vilket blev högst avgörande i slutändan) visar inte bara fingertoppskänsla från Eduardo Berizzo utan är också ett bevis på vilken status Guidetti har uppnått och vilken betydelse han har.

I liknande lägen behövs karaktärer som John Guidetti. Vinnarskallar. Matchvinnare.

Han ordnade straff i slutminuten mot Shakhtar. Han låg bakom båda målen i EL-returen mot Krasnodar i torsdags.

Äntligen kan vi slå fast att Guidetti växlat upp på allvar i Celta Vigo och gjutit fast en plats i startelvan. Han betyder mer än någonsin och kommer fortsätta vara en väldigt viktig pelare i klubbens dröm om att nå Europa League-finalen på Friends Arena.

Nu är det bara målskyttet som ska lossna hundraprocentigt, med i takt med den successivt ökande speltiden och medförande ansvaret kommer resten komma med tiden. Han är redan väldigt delaktig i anfallsspelet och har varit avgörande i många viktiga lägen. Det räcker långt.

***

I går var det såväl Champions- som Europa League-lottning. Och på förhand är Atlético de Madrid så klart den stora vinnaren. Klubben fick Leicester City på sin lott i kvartsfinalen, det på pappret sämsta laget kvar i turneringen, och gäller förstås som storfavorit.

Sevilla var en sak. Förvisso ett lag med mycket europeisk rutin, men inte ett lag som har för vana att gå långt i Champions League.

Nu ställs Leicester för första gången mot en av jättarna. Det vore en praktskräll om det inte tog stopp här.

Det här mötet kommer Atlético vinna. Jag har svårt att se att Diego Simeone skulle tillåta sitt lag att underskatta i en kvartsfinal, även om jag tror uppgiften kan bli klurigare än väntat. Leicester spelar en fotboll som inte direkt passar Atlético. Nu kommer man tvingas styra matcher och det är i sådana lägen som laget haft problem tidigare.

I övrigt då? Real Madrid-Bayern München är ett gigantmöte. Och kanske, kan man tycka, ett steg för tidigt. Samtidigt tycker jag personligen det är kul att vi kommer få ett sånär på nytt inslag i semifinalen. Dortmund eller Monaco kommer nå dit. Två fantastiskt roliga fotbollslag som förtjänar all framgång.

Vidöppet mellan Madrid och Bayern där fördelen (eller?) av att returen spelas på Santiago Bernabéu mycket väl kan bli en avgörande faktor. Det finns ingen favorit här.

Barcelona-Juventus är också en gigantmöte. Välpolerad defensiv mot utpräglad offensiv. Sanslös kollision av två olika spelstilar som väntar, vilka fighter det kan bli.

***

För Celta Vigo låter Genk som en drömsk lott på förhand. Laget har dock imponerat under Europa League-spelet och har allt att vinna. Det kommer inte bli någon enkel uppgift – men fortfarande, det är en bättre lott än Manchester United.

Den där drömlika känslan om ett svenskmöte i finalen på Friends Arena börjar krypa sig på allt mer…

***

I dag kom chockbeskedet att Quique Setién inte förlänger sitt kontrakt med Las Palmas, som klubben annars hade önskat och hoppats på.

Setién har verkligen gjort ett föredömligt jobb sedan han kastades in från ingenstans i början av förra säsongen efter att Paco Herrera fått sparken. Det är aldrig lätt att ta på sig ett uppdrag på det sättet, men Quique har gjort det mesta rätt och utvecklat Las Palmas till ett ännu mer spelande fotbollslag där han dessutom fått ihop ett starkt kollektiv av många skickliga individualister.

Jag hade hoppats på en längre relation mellan Quique och Las Palmas. Till sommaren tar den slut och nya band kommer skapas.

Plockar Quique med sig Jonathan Viera och låter honom lyckas i Valencia nu en gång för alla? Föga troligt. Men att Quique Setiéns nästa destination är Valencia är rimligt att tro.

Adam Pinthorp

Unga Atlético ångar på – med en levande vägg i mål

Twitter: @pinthorp

Atlético de Madrid spelar Champions League-kvartsfinal för fjärde året i rad. Klubben har cementerat en plats bland Europas främsta och fortsätter visa sig otroligt slagkraftiga i den allra tyngsta av turneringar.

Med det sagt kommer inte gårdagens returmöte med Bayer Leverkusen skriva sig in i historieböckerna som någon sprakande tillställning. Snarare en match där Jan Oblak ännu en gång bevisade för den stora fotbollsscenen att han är en av världens bästa på sin position.

Trippelräddningen han står för i den andra halvleken är bland det svettigaste jag sett den här säsongen.

Nu hade kanske ett relativt sent Leverkusen-mål ändå inte ändrat så mycket (man behövde ju som bekant göra minst tre), men känslan för ett Atlético – som inte sett lika solida ut bakåt – att hålla nollan är värd mycket. Inte minst för Oblak själv.

***

När vi ändå är inne på Atlético kan vi nu en gång för alla konstatera att Sime Vrsaljko etablerat sig som en startspelare.

Fram till mitten av december i fjol hade han bara startat blott en match i ligaspelet. Juanfran, som varit gjuten på högerbackspositionen under hela Diego Simeones tid som tränare, var då fortfarande bofast på sin kant.

Men i takt med ett par halvdana insatser från Juanfran samtidigt som Vrsaljko tog väl vara på de chanser han fick har kroaten successivt spelat till sig en plats.

Sedan det oavgjorda cupmötet med Barça i början av februari har Sime Vrsaljko spelat alla åtta matcher för Atlético och även om han inte varit hundraprocentig defensivt har han vuxit i rollen och framför allt tagit för sig i offensiven.

Vrsaljko är en av alla yngre spelare i Atlético som ingår i Simeones generationsväxling. Den har pågått under ett par år och tog fart på allvar i fjol när Carrasco, Correa & Lucas fick alltmer utrymme.

I går mot Leverkusen startade Atleti med tio spelare födda 1991 eller senare. Bara pappa Godín (31) var äldre än 25 ur startuppställningen.

Det säger en del om den tillväxt och potential som fortfarande finns att kräma ur detta Atlético.

***

Det enda jag hoppas på inför fredagens CL-lottning är att Real Madrid, Barça & Atlético lyckas undvika varandra. Precis som jag lika mycket hoppas att det inte blir ett heltyskt möte mellan Dortmund och Bayern.

Adam Pinthorp

Så typiskt Sevilla – nu tappar man tredjeplatsen också

Twitter: @pinthorp

Leicester City vidare till kvartsfinal i Champions League.

Det känns sjukt i sig att skriva den meningen, men så är fallet. Och man gjorde en genuin insats på hemmaplan i returen och fick precis de marginaler med sig som krävdes för att skicka bort Sevilla från turneringen.

Det är med ett enormt missnöje som Sevilla lämnar CL-äventyret för den här gången. Och så känns så vansinnigt typiskt. Att dominera första mötet men ändå släppa till ett reduceringsmål i stället för att stänga matchen. Att ha ribba ut och släppa in ett 2-0-mål i anfallet efter. Att bränna sin fjärde straff i rad.

Det var knappast så att Sevilla saknade chanser över 180 minuter. De fanns i överflöd. Med skärpa hade det här blivit en ganska behaglig åttondelsfinal. Nu blev det rena mardrömmen i stället.

Vi har hyllat Jorge Sampaoli, underhållits av den fina fotbollen och de resultat som Sevilla uppnått under säsongen. När allt kommer kring är det ändå det här CL-uttåget som jättefavorit mot Leicester City som vi kommer minnas.

Att Sevilla föll på målsnöret. Inte lyckades knyta ihop den där berömda säcken och ta ytterligare ett steg närmare toppen. Så väldigt typiskt Sevilla, på något sätt.

Nu tappar man tredjeplatsen i ligan av bara farten också.

***

För ett par veckor sedan skrev jag om Joaquín Correas straffmiss från första mötet. Att det nödvändigtvis inte betydde så mycket, med tanke på vilket förtroendeingivande spel Sevilla mestadels visade upp och att man ändå vann matchen.

Efter 180 minuter är Leicester vidare med totalt 3-2. Sevilla missade två straffar under den tiden. Först Correa, därefter Steven N’Zonzi.

Det var alltså fjärde straffmissen i rad för Sevilla – och ÅTTONDE straffskytten den här säsongen.

Snacka om att sakna en Kévin Gameiro eller Carlos Bacca som gör mål nio av tio. Och att sakna det där psyket i stundens allvar.

***

Samir Nasri…

Allvarligt talat. Med den rutinen. Med den betydelsen för ditt lag. Du kan inte kliva RAKT in i den fällan och bli utvisad när laget behöver dig mer än någonsin i jakten på mål.

Och på ett sådant sätt?

Nu spelade det kanske ingen roll i slutändan. Men hade jag varit tränare hade jag inte velat se honom efter att ha sänkt sitt lag på det viset. Totalt ansvarslöst.

***

Om Sevilla hade en liten fördel inför sin returmatch i går har Atlético en gigantisk fördel när man kliver in på Vicente Calderón i kväll och har 4-2-överläge mot Bayer Leverkusen.

Det kommer krävas en underprestation av maximala mått för att Atlético ska tappa den här ledningen. Det kommer kanske krävas en av de sämre insatserna under Diego Simeones tid som tränare för att avancemanget ska fallera.

Nu när saker och ting börjar sitta, Antoine Griezmann hittat storformen och Jan Oblak är tillbaka mellan stolparna så bör det här bli 90 minuters transportsträcka mot kvartsfinalen.

Adam Pinthorp

Nästan Fernando Hierro-siffror på Ramos

Twitter: @pinthorp

Det var en ganska sömnig tillställning på Santiago Bernabéu i går. Real Madrids anfallsspel har mycket kvar att önska och Keylor Navas stod och sov i målet.

Men när det var på väg mot ett oavgjort resultat så klev han fram igen, Sergio Ramos. Vilket monster han är i offensivt straffområde. Det är farligt varenda gång.

Det är verkligen Ramos som nickar Real Madrid mot titeln den här säsongen. Alla avgörande moment som han har dykt upp och frälst laget. När säsongen summeras lär vi minnas sådana här tillfällen. Liksom 1-1-nicken i El Clásico i höstas.

Det är snart dags att skola om Sergio Ramos till anfallare på heltid. Utan mittbackens mål den här säsongen hade Real Madrid nio poäng fattigare. Med andra ord en tredjeplats i tabellen, fyra poäng bakom Sevilla och sju bakom Barça. Det säger en del.

Hade han tagit alla straffar hade han snart varit uppe på Fernando Hierro-siffror.

***

Athletic Club var starkast i det baskiska derbyt i går. Man vann en ganska jämn match på individuella prestationer och färre misstag än Real Sociedad.

Framför allt gläds jag att Kepa är tillbaka mellan stolparna i Athletic. Jättetalangen har dragits med skadebekymmer under säsongen men kastades rakt in i hetluften när han fick förtroendet i derbyt.

Han svarade med att hålla nollan och stå för ett par högklassiga räddningar.

Här har verkligen Athletic ett guldkorn och en spelare som kan vara framträdande i laget i ett decennium framåt. Jag tror, så länge han slipper skador, att han har en plats i landslagstruppen inom ett par år.

***

Det är aldrig enkelt att åka till Riazor och hämta poäng. Inte för något lag.

Men nog var den generella känslan att Barça, uppumpade med självförtroende efter den redan klassiska vändningen mot PSG, skulle åka och hämta tre poäng.

Kanske såg man för enkelt på uppgiften. Kanske var det fortsatt väldigt trötta spelare, både fysiskt och mentalt, efter urladdningen i onsdags.

Eller så var det bara ett Deportivo som var mer taggar och bevisade ytterligare en gång vilken högstanivå man har hemma på Riazor.

Vägen tillbaka till toppen känns så vansinnigt lång för Depor i nuläget – man måste börja tänka mer långsiktigt och få bättre ordning på ekonomin framför allt – men samtidigt har vi sett hur snabbt det kan gå. Inte minst för den galiciska grannrivalen Celta Vigo.

Och segrar likt den i går ger hopp om en ljusare framtid. Det krävs att stabilisera sig några år, få in rätt tränare och börja bygga framåt. För mig kommer alltid associationen med Deportivo vara ett topplag. Jag hoppas det återigen kommer bli så i framtiden.

I går, för övrigt, borde man gjort fler mål på Barça. Marc-André ter Stegen gjorde en jättematch och hade inte egoisten i vissa spelare trätt fram skulle matchen varit avgjord tidigare.

***

Omgångens galnaste?

Det är som vanligt Las Palmas fight. Den här gången borta mot Espanyol. Barcelona-laget vann med 4-3, Pablo Piatti och Gerard Moreno gjorde mål i vanlig ordning, samtidigt som Las Palmas mittfält inte alls kom upp i normal standard.

***

I veckan fortsätter Europa-spelet och i morgon står Sevilla inför en livsviktig uppgift borta mot Leicester. För att klubben ska behålla den position man tagit den här säsongen krävs det att Champions League-stålarna rullar in.

Att nå en kvartsfinal hade betytt enormt mycket för Sevilla och gett helt andra förutsättningar inför framtiden.

Och jag tror 1-1-resultatet hemma mot Leganés i lördags säger en hel del om vart tankarna finns hos spelarna för tillfället.

Adam Pinthorp

549 magiska sekunder för Neymar högre i fotbollshierarkin

Twitter: @pinthorp

Det är trist att mycket efter gårdagens match på Camp Nou handlar om Barcelonas fuskande och i synnerhet Luis Suárez uppträdande på planen. Det är förståeligt att det skapar rubriker när han faller handlöst till marken som man har fått en kula i ryggen vilket ledde till straffspark och sedermera 5-1.

Jag tror inte det finns någon som står bakom Luis Suárez (eller andra spelare för den delen) beteende. Han är en så pass begåvad fotbollsspelare att han inte behöver fuska sig till fördelar. Han är bättre än de flesta han möter. Det är fördel nog.

Den rätta vägen att vandra är att börja straffa spelare i efterhand. Låta dem stå över matcher. Det är sådant som känns. För både spelaren individuellt och laget som kollektiv.

Men matchen i sig då. Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag ska skriva. De flesta raderna har redan kritats ned och det mesta är redan sagt. Barcelona genomförde en vändning som ska vara omöjlig. I alla fall när man i matchminut 88 måste göra tre mål och samtidigt hålla tätt bakåt.

Det ska inte gå att vända ett sådant underläge.

Jag såg alldeles nyss ett videoklipp på Neymars frispark fram till 4-1, filmat av en åskådare. Det var inget hysteriskt jubel efter målet. Jag tror de allra flesta redan hade gett upp. PSG ska vara alldeles för bra för att släppa in tre mål på den korta tiden.

Men uppenbarligen lyckades Barça göra det omöjliga möjligt. 549 sekunder av magi från Neymar vad anledningen – för det var han som vände matchen för de blårödas del.

Han slog en drömfrispark till 4-1, visade nerver av stål när han stegade fram för att lägga straffen som blev 5-1 och hade kyla nog att inte bara slänga in bollen i straffområdet i slutet utan hålla i och invänta bästa möjliga läge i det som till sist blev 6-1.

När vi kommer se tillbaka på den här matchen om några år tror jag snarare det är Neymar vi kommer prata om än någonting annat. Hans senaste två år i Barça har varit väldigt bra. Han senaste månader har varit helt fenomenala.

Och hans 549 sista sekunder mot PSG var direkt avgörande. Det räddade inte bara Luis Enrique från ett fiasko utan tog förmodligen Neymar själv ännu högre upp i fotbollshierarkin.

***

Att Sergi Roberto får avgöra trots allt. Bänkad, liksom Jordi Alba, efter Luis Enriques val av trebackslinje. Sedan inhoppare och segerskytt.

För en spelare som väldigt sällan gör mål men också gått hela långa vägen från La Masía in i Barças A-lag måste det vara en helt oförklarlig känsla att sträcka fram foten och göra 6-1 framför 96 000 åskådare.

Kul att det var Roberto som fick avgöra.

Adam Pinthorp

Lätt att glömma Zidane mitt i Ramos-hyllningarna

Twitter: @pinthorp

Försvarsmässigt tycker jag, uppriktigt sagt, att Sergio Ramos inte tillhör den absoluta världstoppen. Framför allt lämnar hans positionsspel en del att önska och han kommer alldeles för ofta in i situationer fel (orsakat flest straffsparkar av alla Real Madrid-spelare i år och är den mest flest utvisningsminuter i hela La Liga någonsin) i stället för att agera med kyla.

Ibland är han fläckfri bakåt. Det är viktigt att poängtera. Men det är långt ifrån alltid.

Däremot, när allt kommer kring, går det inte blunda för Ramos storhet. Han är en vinnarskalle ut i fingerspetsarna, en ledare och en matchvinnare.

I går skallade han Real Madrid enkelt vidare till kvartsfinal i Champions League (även om nu ett av målen bedöms som självmål) och har totalt gjort 81 mål under sin karriär. 81 mål! Förstår ni hur mycket det är för en mittförsvarare?

För att sätta det i perspektiv. Sergio Ramos har gjort nio fler mål än vad Andrés Iniesta har gjort under sin seniorkarriär och 29 fler än vad Toni Kroos har gjort.

Då pratar vi trots allt om två av modern tids absolut bästa mittfältare, som åtminstone under största delen av sina respektive karriärer varit mer präglade i en offensiv än defensiv riktning.

Det känns inte minst också som att Ramos, så fort det börjar kritiseras ur ett försvarsmässigt perspektiv, kliver fram och gör avgörande mål för sitt Madrid. Och då spelar resten inte lika stor roll. Fotboll handlar om att vinna. Sergio Ramos är en vinnare. Han avgör matcher.

Det är den där beundransvärda vinnarskallen som trots allt tagit honom till toppen och ser till att han alltjämt kommer anses vara en av världens bästa på sin position.

***

Efter Dries Mertens ledningsmål i första halvlek levde hoppet i allra största grad för Napoli. Att det i slutändan blev en 6-2-seger över två möten och att Sergio Ramos får alla stora rubriker från gårdagen är logiskt.

Däremot förtjänar Zinedine Zidane en eloge för sitt taktiska drag i den andra halvleken. Valet att spela med ett mer tydligt 4-4-2 förändrade matchbilden och gjorde Madrid betydligt mer stabilt.

Kul också för Álvaro Morata att få komma in och äntligen hänga en balja. Det var han värd efter tre bortdömda mål förra veckan mot Las Palmas…

***

Fokus Barcelona-PSG i kväll.

Jag gillar Luis Enriques väldigt optimistiska tongångar inför matchen.

“Kan de göra fyra mål på oss, kan vi göra sex på dem”.

Få tränade hade stuckit ut hakan och vågat visa kaxighet på det sättet efter en fullkomlig demolering likt den på Parc de Princes för ett par veckor sedan. Det säger en del om tron som någonstans ändå finns – även om utgångsläget är tuffast möjliga.

Leo Messi och Neymar måste bygga vidare på helgens form. Och ytan mellan mittfält och försvar, där Sergio Busquets inte varit helt solid, blir en lika stor nyckel för Barcelona.

 

Adam Pinthorp

Existerar omöjliga uppdrag för Barça med sina superstars i form?

Twitter: @pinthorp

På onsdag ska Barcelona göra ett försök i att hämta upp 0-4-underläget mot Paris Saint-Germain i Champions League.

Omöjligt uppdrag? Baserat på hur matchen i Paris såg ut så definitivt. Baserat på Barças ändå uppåtgående form så inte lika omöjligt.

Det kommer fortfarande krävas någonting i hästväg om “den där omöjliga remontadan” kommer bli verklighet. Det mesta, ja näst intill allt, måsta klaffa. Inte minst ett fläckfritt försvarsspel. Ett PSG-mål och inte ens en 5-1-seger räcker för avancemang.

Men även om Celta Vigo inte är PSG så skickade Barcelona ändå en tydlig passning i helgen att det inte kommer bli någon enkel transportsträcka på Camp Nou för Unai Emerys spelare.

Framför allt inte när lagets superstjärnor hittat formen på allvar. Neymar har inte varit lika lyckosam rent poängmässigt den här säsongen, men har spelmässigt varit en av de klart jämnaste spelarna. Han har haft få dåliga matcher och inga längre svackor. Framför allt har han under 2017, inte minst den senaste månaden, accelererat formmässigt och då har dessutom målen börjat trilla in.

Hans lobb som betydde 2-0 mot Celta osar oändligt mycket självförtroende. För att ta det kanske mest tydliga exemplet. Jag tycker också Neymar varit mer framstående i en-mot-en-sitautioner än tidigare. Tar sig nästan alltid förbi, skapar chanser stup i kvarten.

Ännu bättre mot Celta var förstås Leo Messi. Han gör två mål som många drömmer om under en hel karriär. Det kanske inte ser så svårt ut, men kräver så mycket vad gäller teknik, balans och speluppfattning för att utföra.

Det är så mycket mer än ett anfallsspel som ska fungera om Barça ska lyckas med det “omöjliga”. Ytan mellan mittfält och försvar får inte lämnas lika öppen som i första mötet, försvarsspelet måste sitta och individuellt måste alla upp en nivå.

Men har man sina två största superstjärnor i högform finns åtminstone en rimlig chans att det blir intressant hela vägen in på målsnöret.

***

Jonathan Viera firade 100 La Liga-matcher i helgen. Tog emot en hyllningströja av Juan Carlos Valerón inför matchen mot Osasuna, blev märkbart rörd och svarade därefter med att vara fullkomligt briljant i Las Palmas 5-2-kross.

In med honom i landslagstruppen nu. Det är dags, om något.

Jag skulle säga att han är en av hela ligans bästa spelare för tillfället.

***

Apropå den matchen, Las Palmas-Osasuna, så bjöd den ju dessutom på säsongens snöpligaste självmål. Unai Garcías halkning som gav kanarierna 3-2 blev tämligen avgörande för slutfasen av matchen.

Det är inte lätt alla gånger.

***

I helgen var jag i väg och kommenterade SM-finaler i futsal. Ni vet, fotboll fast inomhus fast ändå inte alls.

Det är ju vansinnigt stort i Spanien där man till skillnad från i Sverige uppmuntrar de allra flesta till att spela futsal. Det är ju ganska många duktiga fotbollsspelare som kommer från futsal-kulturen. Neymar dagens kanske bästa exempel.

Och kul att mannen med futsal-Sveriges bästa namn, Héctor Maravilla, äntligen fick vinna det här året med sitt IFK Uddevalla. Klart välförtjänt dessutom, baserat både på ett slutspel och en lång säsong.

Stort grattis även till Lindahl FF på damsidan som tog sitt andra raka SM-guld. Min gubbe Benjamin Namini (det existerar bara supernamn i futsal) har lyckats enormt bra med sitt projekt Lindahl sedan han drog i gång det och lät dessutom hälsa att han firar med att ta ett halvår semester längs den spanska östkusten. Kämpigt.

Men det går knappast befinna sig i ett bättre land om man både vill njuta av fotboll och futsal.

Adam Pinthorp

Han är det rimligaste tränarvalet för Barcelona

Twitter: @pinthorp

Under presskonferensen efter Barcelonas 6-1-seger mot Sporting Gijón deklarerade Luis Enrique att han, efter många tankar och funderingar, inte kommer fortsätta som tränare i klubben nästa säsong.

En väldigt väntad nyhet, så klart.

Och nu har Barça gott om tid på sig att leta efter en efterträdare utan att det blir panikval. Men det är ju fortfarande ingen barnlek att hitta en tränare som förstår Katalonien, grunderna, filosofin och hanterar pressen som per automatik tillkommer.

Det är tveklöst vem som är fansens favorit i nuläget. På El Mundo Deportivos sajt vann Jorge Sampaoli en omröstning med 57 procent före Jürgen Klopp, Ernesto Valverde och Ronald Koeman.

Ett annat alternativ som nämnts är Juan Carlos Unzué, nuvarande assisterande, och skulle i sådana fall bli jämförbart med när Pep Guardiola lämnade och Tito Vilanova tog över.

Att Xavi Hernández en dag kommer börja sin tränarkarriär på allvar (han har utbildat sig parallellt med sitt Qatar-äventyr) råder inga tvivel om. Men det mest troliga i fallet Xavi är att han börjar på en lägre nivå, likt Guardiola, och arbetar sig uppåt.

Ernesto Valverde verkar vara högt prioriterad av klubbledningen men han håller på att bygga någonting väldigt fint i Athletic och jag tror i ärlighetens namn inte han är hundraprocentigt lockad av en flytt i nuläget – oavsett den ekonomiska aspekten eller den sportsliga utmaningen. Han nekade Valencia som hade en betydligt större budget för att hoppa på det här projektet med Athletic.

En annan som så klart bör känna sig motiverad att fortsätta sitt projekt är Jorge Sampaoli som gjort jättesuccé med Sevilla den här säsongen. Just nu två poäng efter serieledning (vann 1-0 mot Athletic i går) och ledning efter första CL-åttondelen mot Leicester.

Det spekuleras redan i att Sevilla lagt fram ett blank papper för Sampaoli att få “vad han vill” för att stanna kvar och inte lämna om Barcelona knackar på dörren. Men skulle Sampaoli segla upp som givet förstaval har jag väldigt svårt att se att han inte antar utmaningen. Han må ha få europeiska tränarmeriter men har framför allt praktiserat en fotboll i alla lag han har tränat som passar Barça mer än väl i smaken och pratat gott om klubbens speltänk tidigare.

Det kommer spekuleras hej vilt hela våren innan vi får svaret, men ska jag gissa ligger Jorge Sampaoli absolut bäst till.

Det är alternativet av de som känns hetast på marknaden som också känns klart bäst. Personligen hade jag älskat vilket kaos Marcelo Bielsa hade ställt till med – och sportsligt säkert också lyckats enastående i någon mån – men han kallas inte “el loco” utan anledning och förblir alltid en chansning.

Så, Jorge Sampaoli till sommaren. Xavi Hernández efterträder några år senare?

***

Hjärtskärande bildet från Riazor i går när Fernando Torres slogs medvetslös. Han hann knappt landa till marken innan spelarna runt omkring insåg allvaret i situationen.

Det var Antonio Puerta-vibbar över alltihop och kändes fruktansvärt obehagligt.

“Jag hörde smällen från bänken, jag vet inte om det var nacken eller vad det var. Men något hörde jag”, kommenterade Diego Simeone efter matchen.

Marginalerna är små när sådant händer. Nu kördes Torres i väg med ambulans och Atlético meddelade sent i går kväll att det rör sig om en huvudskada men att nacke och rygg har klarat sig bra. När Torres spelar fotboll igen känns totalt sekundärt i nuläget. Det hade kunnat gå betydligt värre.

Däremot var det förstås positiva nyheter att läsa hans egna ord i natt.

“Tack för att ni bryr er om mig och alla uppmuntrande meddelanden. Det var bara en chock. Jag hoppas återvända väldigt snart”.

Ánimo Fernando!

Adam Pinthorp

Intervju med svenske Alex Seger i Real Avilés: "Jag är lagets Mateo Kovacic"

Twitter: @pinthorp

Det fortsätter vara ynka en svensk i La Liga. Daniel Larsson bar den svenska flaggen för några år sedan och nu är det John Guidetti som är det enda blågula inslaget i den spanska fotbollen. Åtminstone om vi pratar högstaligan.

För längre ned i divisionssystemet finns 20-årige Alexander Seger. Han är fostrad i Brommapojkarna och har en säsong i Superettan i bagaget. Efter säsongen 2015 fick han dock inget förlängt kontrakt och började se sig om efter alternativ. En gammal BP-tränare tipsade om att “det är nu du ska ta chansen, stick till Spanien och testa lyckan”.

Eftersom Seger dels har spanska rötter, är väldigt intresserad av spansk fotboll och har som dröm att en dag spela fotboll i Primera División var det rätt läge att köra.

I dag spelar Alex i Real Avilés i Tercera División (motsvarande división 2 i Sverige – sett till seriesystem) och jag ringde upp honom i går för att höra hur fotbollslivet var i norra Asturien – där klimatet knappast är det många associerar med Spanien.
– Det har varit ganska bitit i vinter, men nu har det börjat bli vårkänsla. Regnar och blåser rätt kallt emellanåt, så det är inte alls som i södra Spanien. Men jag ska inte klaga, det är bättre här än i Sverige.

Det här är andra klubben du representerar på två säsonger, berätta lite hur allt gick till från början.
– En målvaktstränare från U19 i BP (Alexander själv spelar främst mittfältare) hade dragit till Las Palmas och jag kom via honom i kontakt med Las Palmas B. De kollade lite videor och blev intresserade. Därefter åkte jag ner till Málaga där vi har sommarhus och var där ett par veckor. Sedan började jag träna med San Pedro som lirar på samma nivå som Las Palmas B i väntan på provspel, men jag hörde aldrig något. I stället gick det bra i San Pedro och jag blev erbjuden ett kontrakt och körde på det.

Har du fortfarande inte hört något från Las Palmas?
– Nej, helt dött. Över ett år senare och fortfarande ingenting.

Hur var nivån i San Pedro?
– Den var helt okej. Det var ju också i Tercera División men ett mittenlag. Jag fick starta alla matcher men inte som mittfältare som tidigare i karriären utan mest som ytterback.

San Pedros egen Sergi Roberto?
– Haha, det var faktiskt det de kallade mig ibland, för att jag alltid kunde fylla upp på flera positioner.

Det blev bara en säsong i San Pedro. Vad hände efter det?
– Klubben hade inte direkt ambitioner att satsa uppåt. Så efter säsongen hade jag kontakt med lite olika klubbar. Sporting Gijón B bjöd in till provspel, så jag åkte dit under försäsongen och spelade under tio dagar. Det var grymma faciliteter, samma där A-laget tränar, och det gick riktigt bra.

Ändå blev det inget kontrakt med Sporting?
– De sa att de hade värvat mig om jag var fem-tio centimeter längre. De ville ha en lite längre spelare. Men under en träningsmatch mot ett Segunda B-lag (en division högre) var sportchefen från grannklubben Avilés där och såg mig. Sedan gick det ganska fort och nu sitter jag ett tvåårskontrakt.

Real Avilés är ju ett topplag i Tercera, vad är det för typ av klubb?
– Det är mycket annorlunda jämfört med San Pedro. Real Avilés är stadens lag (nästan 100 000 invånare), intresset är större och klubben satsar rejält för att ta sig uppåt. I december kom nya mexikanska ägare in och tog över klubben så nu har man satt upp en plan att vara i Segunda División inom fyra år. Så det är höga ambitioner.

Jag antar att det även spelmässigt är ett steg uppåt för dig?
– Ja, det här har varit ett jättestort steg. Jag har dessutom fått spela på mittfältet igen vilket känns kul.

Startar du varje match?
– Nej, inte riktigt. Jag är lite som Mateo Kovacic i Real Madrid – spelar nästan varje match men är inte helt ordinarie. Vi har haft en del skador så det har blivit många chanser för mig. Nu har jag startat tre matcher i rad.

Men du lever helt och hållet på fotbollen?
– Ja, alla är som heltidsanställda kan man säga. Jag kan livnära mig på det och pluggar lite på distans hemifrån Sverige mest för att ha någonting att stimulera hjärnan med vid sidan av fotbollen. Bor med en argentinsk kille från juniorlaget i centrala Avilés och det funkar riktigt bra.

Hur bra är Real Avilés om du skulle jämföra med nivån i Sverige?
– Vi spelar i en väldigt ojämn serie. Topplagen är riktigt bra, de skulle hålla bra Superettan-nivå i alla fall. De sämre lagen kanske svaga division 1-lag.

Ni hänger med bra i toppen och kommer om inget sensationellt sker spela play-off framöver.
– Ja, det har gått bra. Men vi ledde serien fram till för ett par veckor sedan. Nu är det riktigt tight. Vi fick oavgjort hemma mot Langreo som leder serien en poäng före oss och Sporting B just nu.

Hur var den matchen att lira?
– En av topparna i karriären, förmodligen den finaste matchen jag har spelat. Det är två lag som är störst i sina respektive städer, har varit rivaler länge och det var mycket folk som tittade och mycket snack inför matchen.

Hur stor är fotbollen generellt i Asturien?
– Extremt stor. Alla kan fotboll. Men det som slagit mig jämfört med Málaga-området är att här uppe håller nästan alla på Sporting Gijón, och en del på Real Oviedo och vissa här i staden på Avilés. Runt Málaga är det mycket Real Madrid och Barcelona, eller Málaga förstås.

Är det lika mycket triangelspel och possession-övningar som ryktet säger?
– Det är en del, men vi vi har faktiskt en tränare som är ganska primitiv i sin spelidé. Vi spelar mer långbollar än andra lag trots att vi har seriens bästa spelartrupp, vi skulle helt klart kunna spela mer med bollinnehav.

Joaquín Caparrós-vibbar?
– Haha ja, lite så. Det är lite synd men det är inga tvivel om att det är hög teknisk nivå och framför allt så hittar spelarna helt andra lösningar på svåra situationer i possession-spelet.

Jag vet ju att du håller på Real Madrid och jag antar att det är största drömmen, men vad tänker du ur ett mer kortsiktigt perspektiv?
– Det bästa scenariot vore om vi tog oss upp till Segunda B. Då är man i en klubb där man känner sig hemma, en trygg plats och en klubb som vill ännu högre upp. Ett annat alternativ är att man söker sig till ett B-lag i någon större klubb för att senare försöka kriga sig upp till A-laget. Ofta mycket bättre träningsmöjligheter och faciliteter i de klubbarna.

Inga planer på Sverige?
– Grundpremissen jag kände var att jag har en dröm om att en dag spela i Primera División. Då ställde jag mig frågan om det är enklast att ta sig dit via spel i division 1 hemma i Sverige eller Tercera División i Spanien? Då var valet ganska enkelt för mig och än så länge har det gått väldigt bra.

Real Avilés har elva omgångar kvar av seriespelet innan play off-spel stundar med största sannolikhet.

Adam Pinthorp

Senaste tweets