Alarmerande lunk från Spaniens sida

Hand upp ni som förutspådde dramatiken när Grupp B skulle avgöras!

Jag har fortfarande inte hämtat mig. Och det handlar rent personligen inte om att Spanien lyckades ta sig tillbaka och inte bara fixa krysset utan också vinna gruppen, utan hela unika upplösningen.

Två VAR-situationer på tilläggstid. En ger Iran straff för att utjämna mot Portugal. En ger Spanien korrekt ett mål som linjedomaren felaktigt först bedömde som offside.

Två situationer som tillsammans förändrar hela utgången. Spanien går upp i gruppledning. Och helt plötsligt har Iran några minuter på sig att ordna segern – som skulle vara tillräckligt för avancemang.

Jag såg matcherna på en sportbar i går. Det var ingen övervägande majoritet av supportrar åt något lag. Marocko en minoritet, annars var det ganska befolkat med fans som höll på Iran, Portugal & Spanien. Vilket gjorde situationen på tilläggstid i båda matcherna smått bisarr.

Det har redan diskuterats flitigt angående VAR och dess vara eller ickevara. Jag tycker, även om det ibland drar ut på tiden när många situationer ska granskas, att fler korrekta beslut tas. Det borde väl i grund och botten vara det viktigaste?

Det kommer aldrig bli hundraprocentigt. Dit kommer vi aldrig. Men det är närmare en korrekt nivå nu än tidigare. Jag tycker den där extra minuten av väntetid då och då är värt det.

***

Spanien-Marocko då?

Först och främst lider jag med Marocko. Eller nej, jag är glad för Marocko att laget faktiskt grejade poäng till slut.

Sällan har väl ett lag ramlat ur ett VM-gruppspel och förtjänat fler poäng. Att inte ens ha chans till avancemang inför sista matchen med tanke på hur allting såg ut i de två inledande omgångarna är lite besynnerligt.

Men det är det som är fotboll. Ibland studsar allt bara fel. Marocko var bättre än Iran i premiären, det var inget snack om saken.

Portugal-matchen? Också bättre. Nordin Amrabat har gjort lite vad han velat i alla tre matcher. Han hade kunnat vara poängkung i VM vid det här laget om allt studsat hans väg.

Marocko har åtminstone charmat mig – men inte heller haft det där sista som krävs.

Nåväl, laget gjorde återigen en väldigt bra match, ledde vid två tillfällen och fick till slut ett kryss. Jag tror det säger mer om Marocko än om Spanien.

Samtidigt tror jag att det fanns en viss underskattning från det spanska lägret. Äh, laget med noll poäng, inget avancemang att spela för, det klart vi vinner med ett par bollar. Så enkelt är det inte längre. Gapet mellan de största fotbollsnationerna och de mindre har krympt för varje år.

Jag tycker inte Spanien gjorde en genomusel match, men däremot att alldeles för många inte var i närheten av sin normala nivå. Silva slarvig och omotiverad, Iniesta blandade och gav, Busquets inte lika snabb i tanken, Ramos inte tillräckligt resolut, Thiago inte lika självklar som han borde i sin roll som spelmotor.

Jag tror det var ett Spanien som sneglade alldeles för mycket mot åttondelsfinal och inte ville ta ut sig fullständigt inför kommande uppgifter. Samtidigt var det på sina håll en alarmerande insats.

Nu stundar Ryssland i en åttondel. Ett lag som bara ska besegras. Förvisso påverkat av det röda kortet mot Uruguay, men de himmelsblå hade redan en stabil ledning dessförinnan och såg väldigt stabilt ut. Ryssland? Mindre fantasifullt och anfallsinriktat när ett välorganiserat lag stod på andra sidan.

Jag hoppas att Fernando Hierro inte är rädd för att peta stora spelare. I min värld är det inte längre självklart att David Silva och Andrés Iniesta ska starta varje match. Det gäller att leverera också. När Marco Asensio, Saúl Ñíguez och Koke sitter på bänken går det inte lunka sig vidare.

Det lär inte bli några stora förändringar inför Ryssland, men ett par nya namn i startelvan tror jag bara hade varit positivt. En signal att det gäller att hitta nivån. Något som är ett måste om det ska bära långt i den här turneringen för Spanien.

Om den spanska insatsen mot Portugal var imponerande och förtroendeingivande var prestationen mot Iran snarare i motsatt riktning. Å andra sidan mot ett mer defensivt orienterat Iran som redan på förhand hade ställt in sig på mycket försvarsspel.

Men det spanska spelet hade svårt att lossna. Inte alls samma passningsspel varken i uppspelsfas eller i det etablerade spelet på offensiv planhalva. Sista tredjedelen? Det var knappast effektivt – men inte heller ett Spanien som skrapade ihop mängder av målchanser.

Nu räckte det ändå till tre poäng. Vilket var det primära.

PLUS FRÅN MATCHEN
+ Ofantligt viktigt för hela laget att hålla nollan, men inte minst för David de Gea efter en sämre premiär mot Portugal.

+ Diego Costa. Om någon som inte såg det här världsmästerskapet i framtiden kommer fråga hur ett typiskt Diego Costa-mål såg ut kommer jag snabbt hänvisa till 1-0-målet mot Iran. Inte snyggt alls. Men han är där, på rätt ställe, och det är väldigt viktigt för Spaniens framtid att Costa är i målform.

+ Isco. Fortfarande mållös. Fortfarande poänglös. Men likväl fantastiskt bra och stormtrivs i sin offensiva roll på mittfältet.

MINUS FRÅN MATCHEN
– Bristen på fantasi. Ofta ett tråcklande utanför straffområdet utan att någonting skapas. Lika mycket kredd till Iran, men det går att kräva betydligt mer. Asensio? Thiago?

– Andrés Iniesta. Slarvade en hel del, lirade inte med samma speed som vanligtvis och återigen utbytt. Han är inte i gammalt gott slag men brukar vakna till när det gäller som mest. Har inte fått någon drömstart på turneringen. Det är möjligt att det finns mer i Iniesta, en sista dans på den stora scenen, men jag tycker Fernando Hierro också måste våga se över alternativen som finns på bänken. Där finns många potentiella jokrar vars högstanivå

Ja, jäklar vad vi är igång. All väntan, alla förberedelser, alla spekulationer och alla förhoppningar. Sedan blev det 14 juni och VM-premiär. Sedan satte Portugal-Spanien ribban precis så högt som sig bör och sparkade dagen efter igång det här mästerskapet på allvar.

Nu är vi några dagar in. Första omgången är helt färdigspelad, drömmålen har avlöst varandra, ett par skrällar har redan hunnit kasta omkull mångas förhandstips och ibland är det svårt att verkligen hinna stanna upp och njuta av det.

Nu jobbar jag intensivt under hela VM mot TV4:s sändningar och under själva matcherna har det ofta blivit att de ses med ena ögat. Därför var Portugal-Spanien också starten på allvar på mästerskapet för egen del, för att jag kunde se den fokuserat. Likaså blir fallet med morgondagens fighter.

Grupp B ska in i omgång två. Portugal-Marocko är först ut och det finns väl egentligen inget annat än en rak etta där? Sargat Marocko, dessutom pressat att kliva framåt och vinna, mot ett Portugal som stundtals såg bra ut mot Spanien och framför allt hade en nummer sju som såg ut att gilla fotboll.

Spanien går en på förhand tuffare uppgift till mötes mot Iran. Det kommer bli ett väldigt stort bollinnehav och ett Iran som kommer försöka täppa till alla ytor som går på egen planhalva.

Som jag var inne på efter Spaniens premiärmatch var det väldigt mycket som var positivt. I stort sett allt, förutom tre insläppta mål vilket åtminstone i ett av fallet också understryker David de Geas tama insats.

“Det finns ingen oro, han kommer bevisa vilken världsmålvakt han är”, basunerade Fernando Hierro ut på presskonferensen inför Iran-matchen. Han har gjort värre misstag i karriären och fått utstå betydligt tuffare kritik. Varje gång, både i Atlético och Manchester United, har de Gea rest sig och kommit ut på andra sidan både starkare och bättre.

Egentligen bör det inte förändras något i ett lag som stora delar såg så fantasifullt och spelglatt ut, men när Hierro deklarerade att Dani Carvajal är tillgänglig för spel så blir det huvudbry kring positionen till höger i backlinjen.

Nacoh fick förtroendet i premiären före Álvaro Odriozola – som hade gått före under Julen Lopetegui och startade båda träningsmatcherna inför VM – och svarade med en solid insats och ett drömmål. Kanske spelade han för att han är av mer defensiv prägel. Kanske för att han rimligen bör ha bättre koll på Cristiano än Odriozola.

Oavsett vad är det svårt att peta någon som fått den starten, och av alla uppenbara skäl är fylld med självförtroende.

Däremot är det fullt rimligt att den här gruppen kommer avgöras på målskillnad. Carvajal är en bättre fotbollsspelare än Nacho, men framför allt en mycket bättre offensiv spelare. Är han frisk och har tränat bra borde han spela. Det kan bli mer vitalt än man kan tro.

I övrigt lär vi se samma spanska lag. Jag sneglar gärna mot Thiago i en startelva men är ganska säker på att Koke kommer fortsätta. Vilket inte heller är fel. Det är mer ett lyxproblem och bara helt bisarrt att en spelare av Thiagos kaliber inte startar fotbollsmatcher.

Vem det än blir, både till höger i backlinjen och centralt på mittfältet, kommer det bli full kareta framåt och ingenting annat. Var så säkra på det.

Dra mig baklänges!

Det har gått 16 timmar sedan domaren blåste av en av årets hittills häftigaste fotbollsmatcher. Portugal-Spanien hade allt vad en match av den digniteten, med den nerven och så många storstjärnor, man kan begära. Och lite till.

Låt börja vid den spanska insatsen, som jag tycker lovar väldigt gott inför fortsättningen. Framför allt med tanke på Cristianos tidiga 1-0-mål. Portugal såg otroligt bra ut första tio, sedan växte Spanien in i matchen. Högre tempo i passningsspelet, ytterbackar som klev upp i banan och en Diego Costa som blev med delaktig.

Mellan minut 15-65 var Spaniens högstanivå vansinnigt hög. Isco, Silva & Iniesta dansade stundtals fram och kombinationsspelen borde lett fram till ännu fler målchanser och ännu fler mål.

Ändå slutade det i en spansk poäng. Normalt sett okej med tanke på underläge vid två tillfällen, men samtidigt en bitter eftersmak när helhetsinsatsen var bra – eller rättare sagt högstanivån – och den tappade segern i slutminuterna.

Med spanska ögon väljer jag dock att fokusera på det som var väldigt positivt, och når laget upp i 80-90 procent av gårdagens insats i de resterande gruppspelsmatcherna är jag tämligen övertygad om att La Roja vinner den här gruppen.

Hyfsad fingertoppskänsla från Fernando Hierro, för övrigt. Det var tre positioner som var öppna inför premiären. Högerbacksplatsen, Thiago eller Koke på det centrala fältet och vem som skulle starta i anfallet. Hierro valde Nacho, Koke & Diego Costa. Med facit i hand tre väldigt bra val.

Det blev lite av anfallsstjärnornas duell mellan Cristiano och Costa och det klart, den förstnämnde vann i sällan skådad stil, men att Spanien redan fått igång Costa kan bli väldigt avgörande när vi blickar framåt i turneringen.

***

Cristiano då? Vilken jävla match han gör. Inte bara mål, inte bara som en ledare med ansvar, utan alltihop. Han satte få fötter fel i den här matchen. Och klev framför allt fram när det som mest gällde.

Mål i åtta raka mästerskap. Så presenterar sig en mästare i ett VM.

Ja, herregud vilken premiärmatch vi har framför oss. Portugal-Spanien. Iberiskt derby, eller vad vi ska kalla det, och en kamp mellan två stora fotbollsnationer. Vändningen kring Julen Lopetegui för ett par dagar sedan har givetvis trissat upp det här mötet och gjort saker och ting mindre självklara i det spanska lägret.

Hur mycket vill Fernando Hierro, som nu tagit över tränarrollen, förändra så här tätt inpå en premiär? Det klart att han också han sina favoriter till spelare i truppen. Sitt sätt att praktisera fotboll. Sitt sätt att vilja göra avtryck och sätta en prägel.

Jag gissar dock att det blir så få förändringar som möjligt just i det här läget. Något annat vore väldigt märkligt.

Här kommer hur som helst en kort genomgång av de spanska lirarna som ska göra jobbet i VM. De flesta välkända för den stora massan, men några lirare har smugit lite under radarn.

1. David de Gea (målvakt, Manchester United)
Andra mästerskapet som förstakeeper för de Gea. Har varit enastående i kvalet och på nytt gjort en fenomenal säsong i klubblaget. En av världens bästa på sin position.

2. Dani Carvajal (högerback, Real Madrid)
Missade EM för två år sedan efter att ha skadat sig i Champions League-finalen. Och det klart han tänkte de värsta tankarna när han skadade sig på nytt i CL-finalen mot Liverpool i slutet av maj, men även om han inte är fit for fight till inledningen är han kvar i truppen. Har en bra vår i ryggen.

3. Gerard Piqué (mittback, Barcelona)
Gjort en ganska stark säsong i klubblaget, framför allt en bättre vår än höst. Rutinerad som få i sammanhanget och samarbetet med Ramos har varit bra i kvalet.

4. Nacho Fernández (ytterback, Real Madrid)
Kan användas på alla positioner i försvaret men framför allt backup som högerback och centralt. En av de som levererat på jämnast nivå i Real Madrid den gångna säsongen.

5. Sergio Busquets (central mittfältare, Barcelona)
Nyckelspelare både i klubblaget och landslaget. Stod över en träningsmatch på grund av sjukdom.

6. Andrés Iniesta (offensiv mittfältare, Vissel Kobe)
Redan vunnit allt som går att vinna och gör nu sina sista veckor på den stora fotbollsscenen. Ofta bäst när det gäller.

7. Saúl Ñiguez (central mittfältare, Atlético)
Utvecklats enormt i Atlético de senaste 2-3 säsongerna och nu en given spelare i laget. En av få i Spanien som kanske är bättre utan boll än med boll. En annorlunda typ som kan bli viktig i längden.

8. Koke (central mittfältare, Atlético)

9. Rodrigo Moreno (anfallare, Valencia)
Gjort sin bästa säsong i karriären. 16 mål på 37 ligamatcher för Valencia. Få spetskvalitéer men bra på mycket.

10. Thiago Alcântara (central mittfältare, Bayern München)
Har varit en viktig spelare när han hållit sig skadefri under kvalet. Bollbegåvning som få, alltid en potentiell matchvinnare.

11. Lucas Vázquez (yttermittfältare, Real Madrid)
Gjort en väldigt fin säsong i Real Madrid. Inte mycket landslagsrutin men erbjuder djup och speed och kan bli en joker i turneringen.

12. Álvaro Odriozola (högerback, Real Sociedad)
Har inte ens en handfull landskamper på kontot men startar förmodligen premiären. Har en bra säsong i Real Sociedad med sin in i mästerskapet. Följsam, bra i passningsspelet, kliver gärna på i offensiven.

13. Kepa Arrizabalaga (målvakt, Athletic Club)
23-åringen är en av e största spanska målvaktstalanger som kommit fram de senaste åren. Ryktades friskt till Real Madrid tidigare men har nu förlängt med Athletic. Otroligt reflexsnabb.

14. César Azpilicueta (ytterback/mittback, Chelsea)
Kan lira överallt i backlinjen. Varit en av Chelseas bästa spelare över flera år nu.

15. Sergio Ramos (mittback, Real Madrid)
Lagkapten och en självklar nyckelfigur.

16. Nacho Monreal (vänsterback, Arsenal)
En av få miniöverraskningar i truppen på en position där konkurrensen är hög. Tvåa, eller kanske rent av trea, bakom Alba.

17. Iago Aspas (anfallare, Celta Vigo)
Fullkomligt öst in mål i Celta Vigo under säsongen och kommer i stor form till VM. Hoppade in och nätade i förra träningsmatchen.

18. Jordi Alba (vänsterback, Barcelona)

19. Diego Costa (anfallare, Atlético)
Besten som återvänt till Atlético har knappast öst in mål under våren, men blotta närvaron på planen höjer ofta medspelarna. En annorlunda och mer statisk och fysisk anfallsspelare än konkurrenterna.

20. Marco Asensio (offensiv mittfältare, Real Madrid)
En av världens bästa vänsterfötter. Ett ständigt hot och en rejäl jokerstämpel.

21. David Silva (offensiv mittfältare, Manchester City)
Har en ny väldigt fin säsong bakom sig i Manchester City. En av lagets mest rutinerade spelare. Nyckel för offensiven.

22. Isco (offensiv mittfältare, Real Madrid)
Trollgubben från solkusten har varit ordinarie och som bäst i de viktigaste landskamperna de senaste två åren. Har ofta startat i en fri roll på mittfältet eller rent av som anfallare.

23. Pepe Reina (målvakt, Napoli)
Har varit tredjeslips i över ett decennium nu. En skojare i gruppen och en av lagpapporna.

***

Det ska bli väldigt intressant att se om Hierro väljer att göra någon tydlig förändring jämfört med hur det har sett ut i träningsmatcherna. Det starkaste tipset är att Rodrigo får flytta på sig och Aspas eller Costa går in som anfallare. Eventuellt att Koke tar en plats på det centrala fältet. I övrigt bör det vara oförändrat.

Julen Lopetegui sparkas som spansk förbundskapten – två dagar (!) före VM-premiären mot Portugal. Jag vet inte om VM-historien upplevt något liknande tidigare.

Spanska fotbollsförbundets president Luis Rubiales lämnade kongressen i Moskva för att i stället åka raka vägen till den spanska samlingen och kallade till omedelbar presskonferens. Ryktena började florera och vips så var det hela officiellt. Lopetegui sparkas dagen efter att ha offentliggjorts som ny Real Madrid-tränare, ett uppdrag som var tänkt att ta sin början efter VM. Uppenbarligen hade Rubiales fått beskedet om Lopeteguis nya jobb bara minuter innan nyheten spreds över hela världen. Dessutom bara ett par veckor efter att Lopetegui förlängt sitt kontrakt som förbundskapten till 2020.

Rubiales och det spanska fotbollsförbundet blev svikna. Lopetegui agerade högst naivt och gick bakom allas rygg. Det klart att Rubiales egentligen hade velat ha kvar Lopetegui, som gjort fantastiska resultat under sin tid på posten, men kände att den här åtgärden var nödvändig och den enda möjliga utvägen.

Det här är framför allt ett bevis på att det spanska landslaget aldrig någonsin är det största och det mest prestigefyllda jobb en tränare kan ha i Spanien. Det är mycket större att träna Real Madrid – världens främsta klubblag. Det talar Lopeteguis aktion om tydligare än något annat.

I de flesta länder är det raka motsatsen, både för spelare och ledare. Att representera sitt land är det absolut största.

I Spanien finns en tydligare splittring. Gerard Piqué hade helst sprungit runt med en katalansk flagga vid ett potentiellt guldfirande. Kepa Arrizabalaga hade må hända velat inkludera ett baskiskt inslag. Det är så det funkar i Spanien. Det är uppdelat, många regioner som under lång tid velat bryta sig loss, och som på många punkter både administrativt och kulturellt har sitt eget.

Därför blir inte heller jobbet som spansk förbundskapten ett större uppdrag än att träna Real Madrid. Och därför struntade Julen Lopetegui att huvudstadsklubben gick ut med nyheten bara tre dagar före VM-premiären mot Portugal och tänkte förmodligen inte över eventuella konsekvenser. Ett sekret avtal som hade fått vila i en månads tid hade givetvis varit det bästa. Lopetegui hade ändå svikit förbundet – men inte på samma vanvettiga och naiva sätt.

Enligt Rubiales vill förbundet “förändra så lite som möjligt” när det handlar om vem som står som huvudansvarig i det stundande mästerskapet. Vi kan väl därmed gissa att ingen utifrån kommer rakt in på posten. Fernando Hierro ligger bra till.

Jag trodde den kaotiska bilden av Spanien hade lagt sig efter två misslyckade mästerskap. Nu har det tagits till helt nya nivåer och två dagar före premiären står Spanien står utan förbundskapten.

Från ingenstans offentliggjorde i dag Real Madrid vem som ersätter Zinedine Zidane på tränarposten. Det blir Julen Lopetegui, nuvarande spansk förbundskapten, som tar över ansvaret och kontraktet sträcker sig över tre säsonger.

Oväntat? Ja, det kan man säga.

President Florentino Pérez hade nog helst velat ha kvar Zidane länge på posten, inte minst med tanke på den befarade rokad som kommer ske i truppen den här sommaren. De första alternativen som dök upp var Max Allegri, Antonio Conte och Guti. Alla tre väldigt spännande namn. Den sistnämnde med en profil lik Zidane som själv var otroligt uppskattad som spelare i Madrid och en av klubbens största ikoner, och som inlett sin tränargärning i klubbens akademi. De andra två betydligt större namn. För jag tror alla delar känslan om att ingen tränare med halvdana meriter skulle få ta hand om uppgiften – såvida det inte handlade om just Guti.

Skulle Lopetegui föra Spanien till ett mästerskapsguld hade han kunnat kasta det i ansiktet på alla som möjligen tvivlar. Men dags dato är en tämligen orutinerad tränare med få stora meriter som nu ska handskas med pressen i Madrid. I alla fall när vi pratar klubblagsnivå. Som förbundskapten har han vunnit både U19- och U21-EM där flera av nyckelspelarna i dag utgör en stor del av A-landslaget som precis landat i Ryssland. Men sejouren i Porto, som satsade hårt sommaren 2014 där Lopetegui kom in på tränarposten, var en enda stor besvikelse. Två år senare och utan någon stor titel fick Lopetegui lämna sin position i klubben och samma år var han ytterst nära att hamna i Wolverhampton. Tänk om…

I stället fick han frågan att efterträda Vicente del Bosque som förbundskapten och därefter han insatserna med landslaget varit lysande.

Det känns dock som en liten chansning och Real Madrid plockar in en tränare som enbart gjort resultat med ett landslag – uppdrag som skiljer sig väldigt mycket kontra det dagliga arbetet i ett klubblag. På den positiva sidan finns en bakgrund i den spanska huvudstadsklubben för drygt tio år sedan, då han var verksam som tränare i klubbens reservlag. I övrigt återstår det att se om han har lärt sig något sedan Porto-tiden. Redan då fanns en överhängande press med en klubb som alltid behöver vinna inhemskt och göra resultat i Europa. Nu väntar en press att återupprepa det Zidane alltid lyckades med – vinna Champions League – och dessutom börja prestera bättre i ligan.

Real Madrid-sommaren blir spännande. Och räkna med att den börjar på allvar från och med nu. Lopetegui kommer få minst lika mycket frågor relaterade till det som sker efter VM som det som sker under mästerskapet.

***

Valet av Lopetegui känns dock väldigt uppfriskande.

Han har otrolig koll på ungdomsspelarna och den yngre generationen av spanska lirare som nu tagit sig fram i A-landslaget. Däribland Isco, som varit fullkomligt fenomenal och ofta fått en skräddarsydd roll. Är det nu han månne kan ta ytterligare ett kliv och växla upp ytterligare även i Real Madrid?

Hela Real Madrid har inte präglats av samma Galactico-anda som tidigare. Känslan av att det måste spenderas i varje fönster finns inte längre. Och sett till spelarrekryteringar under de senaste åren har få varit panikartade utan det långsiktiga tänket har varit mer påtagligt och sannerligen också gett resultat.

Lite samma sak känns det kring valet av Lopetegui. Orutinerad må hända, men ett intressant val.

***

En undrar ju vad det här gör med Gareth Bale. Han bör åtminstone vara på tå när försäsongen drar igång.

För tre år sedan delade Lopetegui ut en ganska rejäl känga gentemot Bale.

“En spelare i Real Madrid måste alltid ge 100 procent. Om han inte gör det måste han lämna. En spelare som inte ger allt skulle inte få spela i mitt lag”.

Ett hundraprocentigt inhopp i Champions League-finalen kanske ger Bale en vettig chans hos Lopetegui i alla fall.

Rodrigo Hernández, som nyligen kritade på för en comeback i Atlético Madrid efter sitt genombrottet i Villarreal under den gångna säsongen, har tränat med det spanska landslaget den senaste tiden.

Han är, liksom Jesús Vallejo som gjort samma sak, inte med i den definitiva VM-truppen utan mer för att sparras.

Däremot är Rodri en av få som hade fungerat som komplement till Sergio Busquets. Bortsett från Dani Carvajal som rehabiliterar från sin hamstring skada har det varit få frågetecken i den spanska truppen. Förutom kanske just Busquets. Och inte det faktum att han stod över i träningsmatchen mot Schweiz (1-1 i söndags) utan snarare hur mycket det faktum att Busquets inte spelar påverkar Spanien. Det finns ingen naturlig ersättare.

Koke, Thiago, Saúl. Ja, alla kan lira som pivoté. Men som ensamma ankare på mittfältet är ingen av dem särskilt vana att lira.

Busquets har ju ingen känd skadehistorik utan har haft en snudd på osannolik tur att hålla sig undan från skador. Förblir det på det sättet förblir det inget huvudbry för förbundskapten Julen Lopetegui heller.

Vad gäller just Carvajal är det möjligt att han missar VM-premiären. Det blir en kamp mot klockan – och även om det är Portugal i första matchen är frågan hur värt det är att chansa?

Min gissning är att Álvaro Odriozola, som Lopetegui verkar satsa på, startar i premiären.

***

Trots att VM snor mest uppmärksamhet i dessa tider är det vissa som knappast ligger på latsidan så här i Silly Season-tider. Det har eskalerat den senaste veckan och det är framför allt kring vissa spelare som surret trissats upp.

Antoine Griezmann kanske är i ropet allra mest. Det som för några månader kändes ganska självklart som en flytt ifrån den spanska huvudstaden till sommaren är i dag inte lika givet. Många pekar med hela handen och hävdar att han kommer stanna i Atlético – som skall ha snickrat ihop ett monsterkontrakt till fransmannen om han stannar. Däremot sägs det att kraven från Griezmann är en betydligt mer spetsad trupp, däribland flera stora namn.

Och en spelare som Rodrigo Hernández, hur bra han än må vara, kvalificerar sig inte till den kategorin. Thomas Lemar gör det däremot och det kan bli en intressant följetong.

***

En annan följetång i sommar lär bli Thiago Alcântaras vara eller icke vara i Barcelona.

Jag hävdar fortfarande att Barças sämsta värvning på den här sidan millennieskiftet är köpet av Cesc Fàbregas. Kanske inte för att han nödvändigtvis var dålig, om än inte lika framträdande som många hade hoppats på, utan snarare för vilka bieffekterna blev. Cesc stängde dörren för Thiago. Vägen låg öppen och hans utveckling innan Fàbregas återkomst till Barcelona var enorm på bara ett par år.

Thiago gjorde givetvis helt gick som gick där Bayern och blev en bärande spelare men nu kan den tyska giganten tänka sig att sälja mittfältsteknikern om rätt prislapp kommer upp på bordet.

Men Andrés Iniesta borta ur bilden finns stora hål att fylla på Barças mittfält. Jag tror att en Thiago-återkomst hade varit precis allt vad Cesc Fàbregas-värvningen inte var – nödvändig och utvecklande.

***

Det som i överlägsen stil sett med spanska ögon blir det mest spännande att följa i Silly-väg den här sommaren är vem Florentino Pérez går efter som ersättare till Zinedine Zidane. Max Allegri? Jogi Löw? Antonio Conte?

Ett mindre namn?

Guti? Som finns nära till hands?

Guti känns som en hyfsad lågoddsare just nu. Någon gång är känslan att det kommer ske.

VM närmar sig med stormsteg och jag kommer så klart följa upp en del kring det spanska lägret här i bloggen.

Men innan vi tar grepp om mästerskapet i Ryssland tänkte jag blicka tillbaka kort mot ligasäsongen och några av de nyförvärv som på mig gjorde störst avtryck.

Här kommer en klassisk topp fem-lista.

5. Maxi López (från Defensor Sporting till Celta Vigo)
Raka vägen från uruguayanska ligan in i hetluften. Att han hade ett bra målfacit var välkänt – men att han kunde leverera på den allra högsta nivån utan egentligen någon tid att acklimatisera sig var imponerande. Landade till slut på 16 mål.

4. Pablo Fornals (från Málaga till Villarreal)
Tog på sig en stor kostym när han värvades för ganska stora pengar inför säsongen. Det tog lite tid att växa in i den, men efter han har Fornals blomstrat till en ännu bättre spelare än vad han var i Málaga.

3. Andrés Guardado (från PSV Eindhoven till Real Betis)
En av de värvningarna som jag personligen hade störst förväntningar på inför säsongen. Många minns honom säkert som en skicklig ytter från tiden i La Liga och kanske främst Deportivo La Coruña tidigare, men har skolats om till central fältare i PSV Eindhoven och tagit nya steg framåt i karriären.

Inbringat både rutin, passningsspel och välbehövlig spelförstående på ett annars ofta kaotiska Betis-mittfält.

2. Cristhian Stuani (från Middlesbrough till Girona)
Har målmässigt gjort en bättre säsong en gång tidigare i karriären. Men då handlade det om Segunda División och Albacete. Hackade sig länge fram i Espanyol och gjorde störst avtryck säsongen 2014/15, men efter två misslyckade år i England återvände Stuani till La Liga och gjorde omedelbar succé i Girona. 21 ligamål var 42% av lagets totala målproduktion.

Har välförtjänt belönats med en plats i Uruguays VM-trupp – även om konkurrensen framåt är mördande.

1. Gonçalo Guedes (från PSG till Valencia)
Tveklöst säsongens värvning. Lånades in via demon-agenten Jorge Mendes och blev ett av hela Europas största fynd. En av ligans mest sevärda spelare, framför allt under hösten, och en otrolig påverkan på Valencias framfart.

Kommer förhoppningsvis få en viktig roll för Portugal i VM.