Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

LUNDHS KRÖNIKA
2v

Lundh: Ge oss en ny klassiker att samlas kring

SAMARA. Hamrin. Edström. Brolin. Och Ibrahimovic.
Var generation har sin hjälte – och sina minnen.
Dags för en ny att kliva fram mot England och ge oss en klassiker.

Återigen har det svenska landslaget anlänt till en tidigare stängd, rysk stad för att spela VM-fotboll. Denna gång ett sommarvarmt Samara, eller Kujbysjev som den hette på Sovjet-tiden då inga utlänningar fick komma hit.

Nu stryker en del matchklädda svenskar och engelsmän runt på gågatan i den äldre delen av staden. En del öl rinner ner. Det hänger flaggor och vimplar. Men tyvärr har varken stans hotellkapacitet eller flyglinjer gett kvartsfinalen publikmässig rättvisa.

Det är långt ifrån St Petersburg, Jekaterinburg, Sotji och Nizjnij Novgorod där svenska fans färgat delar gult och skrålat fram sånger. Nej, det är inte alltid charmigt på nära håll men på arenorna ger det spelarna energi och matcherna inramning.  

Att det finns intresse att komma hit går att ta del av i min mejlbox där besvikna fans undrar om extrainsatta plan. Det går att förstå när två svältfödda nationer möts i en match där vinnaren är garanterad en medaljmatch och en vecka till med nationell eufori.

Samara har plötsligt blivit en stad som kommer att skriva in sig i fotbollshistorien för både England och Sverige. Miljonstaden vid Volgas strand var reservhuvudstad under andra världskriget men även centrum för tung industri och framför allt inriktad på raketer och rymden. I dag är fortfarande ryssarnas rymdcentrum.

På vägen ut till den mäktiga och spejsiga (!) matcharenan Kosmos – nybyggd till VM för tre miljarder kronor – så passerar man både rymddraketer som kunde varit hämtade ur ett Tintin-album och en minnesplats för Jurij Gagarin som var först ut i rymden.

På något sätt är det vackert att se hur VM-fotbollen både öppnar upp Ryssland och genererar ett internationellt utbyte människor emellan. Det har varit många häftiga, färgglada, ljudliga och sköna scener under veckorna i Ryssland.

Självklart snor Vladimir Putin en del av det, men i grunden måste det vara positivt att vi får komma hit och uppleva hur ryssar och ryskor gör vad de kan för att bidra till att det blir en fest. Något det varit i stora stycken.

För första gången har jag i Samara fått del av en post-sovjetisk upplevelse när det varit så ont om hotellrum att jag varit inkvarterad i ett rum där tiden stått stilla. Inte heller några fönster och med så starka malmedel att ögonen sved och näshåren stod i givakt.

Samtidigt är det inte svårt att stå ut med det för att vara med om en historisk match. Trodde efter en plats i svenska klacken i Palo Alto 1994, då Sverige slog ut Rumänien efter straffar, att VM-kvartsfinaler var något som inte var för svenska landslag.

Även om Lars Lagerbäck excellerade att ta landslaget till mästerskap så blev det alltid respass direkt efter gruppspelet. Och då disponerade ändå han en fantastisk svensk generation av spelare som var aktiva på allra högsta nivå.

Ta bara att när Sverige kom till VM i Tyskland 2006 så hade både Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg spelat Champions League-final i Paris några veckor tidigare. Zlatan spelade i Juventus och det kryllade av spelare i högre ligor.

Annat för Janne Andersson som likt en Cajsa Warg fått koka till något av vad som fanns kvar i skafferiet efter att Erik Hamrén och Zlatan Ibrahimovic drömt om medalj. Men där det slutade med två tidiga EM-uttåg och ett missat VM-slutspel.

Under Janne Andersson har Sveriges utdömda landslag gång på gång trotsat fotbollens naturlagar. Frankrike hemma. Italien gånger två. Och nu har man tagit sig till en kvartsfinal i VM och är närmare en svensk medalj på herrsidan än någon varit sedan 1994.  

Om landslaget klarar av det är det en av de största insatserna i svensk idrott alla kategorier. Fotbollen är världens största och mest konkurrensutsatta sport och det borde inte gå 2018 när så många länder är med och slåss om VM-guldet. Tänk så många gånger som Granqvist och de andra visat att omöjligt inte existerar för dem. En gång till?

I vägen står England som kommit till VM i Ryssland med en ödmjuk inställning om man ser historiskt. Efter strafftriumfen mot Colombia är det inte konstigt att förbundskapten Gareth Southgate och andra ser möjligheterna. Vägen till en final i Moskva den 15 juli är oväntat öppen.

Även efter triumfen mot Schweiz har landslaget upprepat om hur de inte är nöjda, inte mätta och även om de har allt att vinna och ska njuta så handlar allt om att inte känna ånger. De ska göra sitt yttersta för att nå VM-semifinalen på onsdag.

Under fredagen åkte Brasilien ut och följer därmed Spanien, Argentina, Tyskland och Portugal på tidig semester från VM. Av lagen som är kvar är det bara Frankrike och England som vunnit tidigare och av resten har bara Sverige spelat final.

Samtidigt var engelsmännens respekt för Sverige både uppenbar och tydlig. På förhand är det en jämna match och där Sverige tagit det engelska arvet från Houghton och Hodgson och tagit fram version 4.0 och excellerat med den.

Att det inte är en fotboll som sprakar och underhåller är väl ointressant. Allt handlar om att göra resultat och det kommer Sverige göra allt för att klara av även mot ett England som är fullpumpat av självförtroende. 

Även om landslaget redan skrivit historia och förgyllt mångas sommar så kommer spelarna alltid fundera över vad som kunde blivit om de faller mot England. En seger till och de kan återvända som VM-medaljörer och för evigt skriva in sig i en ytterst begränsad och exklusiv skara spelare. Se till och gör det och ge oss en ny klassiker att samlas kring. 

Vi har alla matcherna som präglat oss. Eller triumferna. För den äldre generationen som minns hemma-VM 1958 är det givetvis Kurre Hamrin mot tyskarna på Ullevi. Eller så är det Ralf Edströms volley under VM 1974.

Lika tungt som det var att se Robert Prytz tårar i Prag på tv, lika häftigt var det att följa Brolin, Dahlin, Brolin 1992 eller Brolin, Kennet Andersson och de andra hjältarna i USA 1994.

Eller ta Zlatan Ibrahimovic klack mot Italien 2004 och Mattias Jonsons makalösa 2-2 mot danskarna. Fredrik Ljungbergs segernick mot Paraguay på Berlins Olympiastadion sticker naturligtvis ut.

Var tid har sina hjältar. Även om Sverige har gjort avtryck bara genom att ta sig till Ryssland och sedan vinna gruppen och ta sig till kvartsfinal så ligger något ännu större och väntar efter matchen i Samara.

Publicerad 2018-07-07 kl 12:41

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER