Globaliseringen har haft många effekter på vårt samhälle. Oavsett om vi uppskattat den eller inte har krafterna varit enorma och konsekvenserna svåra att överblicka. Precis som det mesta i världen är det inte svart eller vitt – utan grått och därmed svårare att enkelt hylla eller hata.
Vissa arbetstillfällen har försvunnit, andra har kommit och många har hamnat i kläm. I dag blir mycket strömlinjeformat när affärskedjor sprider sig över världen och allt från film, musik och annan kultur kan nå alla i princip omedelbart. Likadant är det med idrotten där vi under de senaste 30-35 åren sett hur en del lokala angelägenheter i form av klubbar och stjärnor blivit globala jättar inflytandemässigt och ekonomiskt.
För alla oss som på riktigt upplevt tiden när SVT var ett stenhårt monopol – och då inte sådana som nostalgirunkar om att allt SVT-Sporten gjorde var underbart – är det svårt att tänka sig en tid utan man vill ha in satelliter, Jan Stenbeck, reklam-tv och annat som bröt monopolet. Men jag kan inte påstå att jag förstod konsekvenserna till fullo.
Tänk att vi fram till för dryga 30 år sedan såg dåtidens Premier League mellan november och mars och inte fick se upplösningen av ligaspelet. Och accepterade det. Ja, jag vet att det var fotbollsförbundet som stoppade visningar av matcher av rädsla för publikflykt. Spansk, tysk och italiensk fotboll kunde man nästan glömma förutom korta svep i Sportnytt och några europeiska cupfinaler på våren.
Teknikutvecklingen har inneburit att det numera i princip går att se all idrott. Hela tiden. Dygnet runt. Från betal-tv-satsningar kring de bästa ligorna ner till lokaltidningar som visar träningsmatcher och seriespel långt ner i divisioner. Om det är bra? Klart att friheten är bra, men jag förstår att det finns synpunkter på pris, kvalitet och så vidare.
Efter några veckor i USA där jag såg mycket idrott både från läktare och TV-skärmar har jag sett svensk cupfotboll på läktaren (varje gång fascineras jag av att cupen lever på det här sättet) och Champions League i Frankrike och Tyskland. Och jag älskar att olikheterna existerar, och vill inte blanda.
Jag kan givetvis det slentrianmässiga avfärdandet av nordamerikansk proffsidrott. Där det är mycket fokus på underhållning i samband med matcher och lagen inte kan åka ut. Och där vissa klubbar förlorar med flit för att hamna sist och då kunna tinga den största talangen inför framtida framgångar.
Relevanta invändningar, men det är samtidigt sympatiskt att det är svårare att bli ett Bayern München eller Real Madrid i Nordamerika. Att det finns en sportslig rättvisa att den sämsta klubben får möjligheten att välja först och på så sätt kunna utmana de bästa om några år. Det gör det levande.
Baksidan är att idrottarna är lätt livegna. Att man inte alltid kan få spela för klubben man vuxit upp i närheten av och identifierat sig med. Framsidan är att det lätt socialistiska upplägget med ägare och starka fackförbund för spelarna gör att ligorna och de flesta klubbar är lönsamma och man delar på vinsten. Något som ger en större hållbarhet, om än på bekostnad av supportrar och TV-tittare.
Även om det är fascinerande att vara på en match i NBA, NHL eller NFL och uppleva hur arrangörerna inte klarar av en tyst sekund eller en stund där inget händer finns det en supporterkultur. Folk som brinner för sina klubbar på ett sätt som påminner om i Europa och där passionen och engagemanget är underbart.
När jag var i Philadelphia inför Eagles första slutspelsmatch på vägen mot Super Bowl gick det att ta på stadens stolthet. Alla var klädda i Eagles-grejer. Unga. Gamla. Barn. Pensionärer. I affärer. På gatan. Staden institutioner flaggade för Eagles. Det var rörande att se hur konstmuseet på olika sätt manifesterade för stans lag.
Tack vare Instagram fick jag tips om ett ställe på parkeringen utanför Lincoln Financial Field där man kunde pröjsa 40 dollar och vara med på tailgateparty. Jag var där fem timmar före avspark och festen var i full gång. Nyfriterade kycklingvingar och nygrillade burgare med gott om tillbehör sköljdes ner med öl och drinkar.
Det jag fastande för när jag gick runt bland de stora husbilarna och andra fordon som parkerats för fest var skrifterna om "No one likes us we don’t care". Det kunde varit Millwall eller någon av många fotbollsklubbar i Europa, men det var Eagles-supportrarna. Jag är väl medveten om deras rykte, men det var ändå slående.
Nej, det är inte samma koordinerade läktarsång som i Europa men buandet och passionen går igenom oavsett. Det kan inget ett uppträdande eller hög musik kan dölja och det kände jag av många gånger i Philadelphia, New York och på Super Bowl i Phoenix. Vilket jag uppskattade, då det bröt mot bilden av en putsad industri.
Under VM i Qatar fick vi se många av inslagen från amerikanska arenor. Likadant har det varit på många av Uefa:s turneringar och finaler. DJ:s. Ljudmattor. Effekter och filmer från enorma skärmar. Att man inte längre litar på supportrarnas stämning, alternativt att man vill kontrollera vad som når ut. Helt enkel tvätta läktarna.
Nej, jag vill inte blanda de olika former. Vilket inte betyder att jag ogillar nordamerikansk idrott. Snarare tvärtom. Men jag vill behålla särarterna och undvika mer effekter som följer när globaliseringen trycker på och vi suddar ut det som är speciellt för Sverige eller Tyskland, England och så vidare.
En del är svårt, för att inte säga omöjligt att ändra på. Exempelvis lönetak inom EU där det skulle hämma konkurrensen. Stödet för Europas sportmodell med öppna ligor är fortsatt stort, även om det givetvis alltid är under hot från ägare som vill säkra intäkter och investeringar. Det går nog aldrig att slappna av.
Givetvis förstår jag de som sneglar på arenaupplevelserna i Nordamerika och vill ta hit en del, men var försiktiga och håll emot. Fotbollen som har rötterna och de bästa klubbarna, ligorna och spelarna i Europa har givetvis lättare att stå emot än exempelvis ishockeyn där NHL är agendasättande på ett helt annat sätt.
Klart att idrotterna förändras och det är svårt att komma åt. Ibland blir ett skifte riktigt bra, som med svenska cupens gruppspel, men ofta hamnar man fel. Där har svensk klubbfotboll kommit en bra bit, när man lyssnar på fler grupper som är engagerade, och dialog är enda vägen fram när det handlar om att varsamt förändra en idrott där kärleken till den är det som förenar.