Låt mig inleda med att jag vet att Ishockeyförbundet med berått mod struntat i att paragraf 6:1 i dess tävlingsbestämmelser stridit mot både svensk lag och Europakonventionen och felaktigt försökt hålla kvar Boden Hockey i Hockeyettan. Först sedan idrottens egen domstol, Riksidrottsnämnden, i förra veckan gett Boden dispens och signalerat att förbundet måste revidera tävlingsbestämmelserna så backade förbundet.
Av allt jag läst kring Boden Hockeys kamp är jag till hundra procent på klubbens sida. Skrev följande i Dagens Industri i november: "Ishockeyvärlden verkar onekligen ha problem med grupptryck, tystnadskultur och att tvinga folk att gå med på saker de inte vill göra. Där de starka trycker ner de svaga och gör allt för att frysa ut den som bryter mot kulturen".
Och då tänkte jag inte på på svallvågorna efter den sorgliga skandalen i Chicago Blackhawks, som lett till nyttiga och nödvändiga diskussioner även i Sverige efter att förre målvakten Erik Granqvist berättat om sina upplevelser av en inkilning. Utan om hur hockeyetablissemanget tryckte till Boden och även Karlskrona.
Kopplingarna mellan ATG som är rättighetsinnehavare till Hockeyettans matcher och hockeyförbundets styrelseledamot Anders Källström som även sitter i ATG:s styrelse och är ordförande i SHL gör att man förundras. Inte sällan ser det ut så här inom idrottens värld där man vill sköta allt ”in-house” och skicka ut rätt värdeord till omgivningen.
I C Mores Hockeylördag frågade min kollega Lasse Granqvist ut hockeyförbundets ordförande Anders Larsson om turerna i Hockeyettan, del 1 här och del 2 här. Det framkom att andra idrottsförbund följer det här med tanke på att flera har intresseorganisationer som sköter affärerna kring Tv-rättigheter och sponsorer.
Rädslan finns naturligtvis i hockeyvärlden att fler kan lämna intresseorganisationerna SHL, SDHL och Hockeyallsvenskan om man tror sig kunna få mer på egen hand. Den rädslan finns garanterat i andra idrotter också, även om man inte har lika tydliga skrivningar i tävlingsbestämmelserna som hockeyförbundet haft fram till nu.
Våren 2012 skildrade vi på Fotbollskanalen hur Svenska Fotbollförbundet skrev avtal med Svenska Spel som var bindande för alla i svensk fotboll trots att bara klubbar i allsvenskan och superettan fick betalt. Klubbar längre ner i seriesystemet försökte utmana avtalet, men SvFF-juristen vägrade ens visa avtalet. Det statliga spelbolaget och fotbollsförbundet höll bort småklubbar på jakt efter viktiga intäkter.
Nye SvFF-basen Karl-Erik Nilsson bloggade upprört: "En paradox är att vi i andra sammanhang sitter tillsammans Svenska Fotbollförbundet, Svenska Spel och TV4 och pratar om framtida fruktbart samarbete. En av dessa aktörer smutskastar nu de båda andra aktörerna. Hur kan detta bidra till ett framtida fruktbart samarbete? Jag och många fotbollsföreträdare skulle gärna vilja ha ett svar på den frågan från företrädare för TV4 och det ganska snart....".
Emmabodas tidigare kommunalråd förstod inte hur journalister kunde göra ett jobb för TV4 samtidigt som man hade kommersiella samarbeten med tv-kanalen som köpt rättigheter av förbundet för stora belopp. Ungefär som det måste fungera med Aftonbladet som både kan granska SvFF men samtidigt är en sponsor till SvFF och delar ut Guldbollen med förbundet.
Solidaritet är som fint och vackert när det funkar, men det blir jobbigt när någon tvingas vara med på något som inte passar den parten som tvingas till att anpassa sig mot sin vilja. Eller när andra faktiskt utnyttjar solidariteten. Likt alla som inte vaccinerar sig mot Covid-19, men där vi som gör det faktiskt ger dem mindre risk att drabbas. Där hade man gärna sett att alla var med.
Spanska La Liga är fortfarande ett exempel på hur två storklubbar dominerar en liga tack vare en kombination av popularitet, skicklighet och att vara en del av storstäder. Även om både FC Barcelona och Real Madrid slutat sälja sina medierättigheter för egen del vilket skapade ett enormt gap i ligan så är det fortsatt stora skillnader i La Liga.
Säsongen 2020-21 som präglades av corona fick Barcelona 1,65 miljarder, Real Madrid 1,63 miljarder och Atletico Madrid 1,3 miljarder. Sevilla var fyra på 850 miljoner och Villarreal femma med 730. De flesta andra låg kring 500 miljoner kronor. De två spanska giganterna hävdar givetvis att de stora skillnaderna speglar klubbarnas marknadsvärde, en nivå som ligamästarna Atletico Madrid närmat sig.
Ändå är det svårt att tro att Real Madrid och Barcelona klarat sig utan motståndare. Visst, jag känner till att klubbarna var med i försöket att skapa en superliga. En brist på solidaritet som fick de flesta att rasa mot utbrytarna, och knappast mot parterna som försökte hålla fast dem i systemet.
I veckan ringde vi på Fotbollskanalen till bland andra Malmö FF som tidigare drivit på en förändring av systemet för fördelning av TV- och marknadsintäkter. Från gällande 75 procent till allsvenskan och 25 procent till superettan mot 80-20. MFF var uppbackat av AIK, Hammarby, Blåvitt och Djurgården men i Sef är det bara fem av 32 medlemmar och i slutändan blev det rätt små skiften om än någon procentenhet.
Det är på något sätt nedärvt att man tar den mindres parti och därför är det givet att stötta Boden. Jag har svårt att tro att om Malmö FF, AIK, Hammarby eller Blåvitt bröt sig ut från Sef för att sälja Tv-rättigheter och sluta ett eget spelavtal hade välkomnats av alla. Det hade knappast varit så att en majoritet tagit storklubbens parti.
Nu verkar inte Malmö FF tänka de tankarna, enligt vd:n Niclas Carlnén. Ändå är det klart att det är ett vapen i händerna på de som vill ha en förändring. Kanske skulle Sef:s första steg vara att tydligare dela på allsvenskan och superettan i stället för att 32 klubbar ska rösta om frågor? Möjligen blir det en följd, för över tid riskerar missnöje med fördelningen slå mot den gemensamma styrkan.
Klart att en intresseorganisation bara kan överleva genom att vara attraktiv för sina medlemmar. Om man sluter avtal som missgynnar några så kommer det att slå mot organisationen. Då är det givet att man inte kan ha några tvingande regler för att hålla medlemmarna i fållan. Ännu så länge har svensk fotboll inte hamnat där och det är bara att hoppas att det förblir så.