Malmö FF:s förslag att tillsätta en arbetsgrupp för att utreda en ny fördelning av tv-pengarna (och sponsorpengarna) fick nobben på ett Sef-möte i veckan. Det slutade 15-10 i omröstningen i en fråga som kommer pröva Svensk Elitfotboll.
Frågan är om organisationen överlever i den här formen? Det är 16 klubbar från allsvenskan och 16 från superettan. Även om man jobbar på olika vis så tar klubbarna de stora besluten tillsammans och då blir det ofta väldigt små skiften.
Om två år börjar det nya tv-avtalet för svensk fotboll att gälla och då mer än dubblas pengarna till allsvenskan och superettan. Under första året går man från dagens 230 miljoner kronor till 555 miljoner kronor i ersättning, även om klubbarna får lite extra pengar redan i år och även nästa.
Samtidigt är det troligt att Sef-klubbarna till 2020 även tecknat ett nytt avtal med Svenska Spel. Man jobbar frenetiskt för att få till det inför avregleringen av den svenska spelmarknaden i januari 2019. I dag är avtalet värt minst 92 miljoner kronor årligen och det kommer att öka.
Därmed kommer pengasäcken till elitklubbarna från och med 2020 vara väldigt mycket större. Även om det går av en del centralt till Sef:s projekt är det rimligt att det kan handla om en bit över 600 miljoner kronor.
För tre år sedan tog Sef-klubbarna ett beslut om att man skulle dela på pengarna på ett enkelt sätt: de allsvenska klubbarna fick 75 procent och superettan-klubbarna fick 25 procent av intäkterna som kommer in.
Inom allsvenskan delar man sedan på sin del via en tabellplacering som görs upp av ett snitt på de fem senaste årens placeringar. De fyra sista lagen får vars 5,4 procent av stålarna, det bästa laget får 9,35 procent.
När det gäller fördelningen inom allsvenskan så innebär upplägget att man är en av ligorna med jämnast fördelning i Europa, enligt Uefa. Allsvenskan får bara stryk av Österrike och England (!) när man jämför vad medianklubben får med den som får mest.
I andra änden av skalan finns portugisiska ligan där de tre största klubbarna Porto, Benfica och Sporting säljer rättigheter på egen hand. Även Spanien, Grekland, Holland och Italien finns med i den änden av skalan.
Det är väl jättebra. Varför har då klubbarna olika uppfattningar om den här frågan? Jo, för att de stora klubbarna anser att de ligger bakom en större del av värdet och därför borde ha en större del av kakan. De vill därför ha in andra parametrar i hur man fördelar.
De mindre klubbarna i allsvenskan vill givetvis inte ändra på något. Framför allt vill inte klubbarna i superettan avstå från någonting när de nu har rätt till 25 procent. Vilket kan betyda ett rejält tillskott när det nya tv-avtalet börjar gälla. Vem vill ändra då?
De fem stora klubbarna i allsvenskan har haft separata möten, enligt uppgifter jag fått och som jag både skrivit om i krönikor tidigare och även i en kommande bok om allsvenskan. Där har man talat om att man vill förändra modellen för fördelning.
Det var bakgrunden till att Malmö FF kom med ett förslag om att tillsätta en arbetsgrupp för att utreda nya modeller. Man har tankar på prispengar gällande säsong, fallskärm för klubbar som faller ur serierna och att införa delar som styrs av publik och streaming.
Dessutom vill man ändra på fördelningen mellan superettan och allsvenskan när pengarna ökar så mycket. Då kommer det ändå bli mer pengar för lagen i superettan trots att man ser över procentsatserna.
Förslaget att tillsätta en arbetsgrupp fick nobben, men det är nog bara början av kampen. För det är uppenbart att detta är en fråga som engagerar. Alla kan nog inse att Hammarby, AIK, Blåvitt och Malmö FF är värda mer på marknaden än Sundsvall, BP och Häcken.
Det är svårt att balansera när olika världar möts. Man ska både leda föreningen som kommer från folkrörelsen och vara affärdrivande och få in intäkter på en kommersiell marknad. Vad är bäst för ens egen klubb? Vad är bäst för svensk fotboll? Svaren är inte helt givna.
Å ena sidan kan inte de stora klubbarna spela på egen hand? Å andra sidan ska en del små klubbar vara nöjda med att de får rida med på vad de stora klubbarna bidra till att åstadkomma i form av allt från tv-avtal till bortaföljen.
Livet är inte rättvist, ju förr man lär sig desto bättre är det. Häcken har kanske inte så mycket publik men har skickligt byggt upp Gothia Cup som ger en stabil intäkt till klubben. Men ingen kräver att man ska dela med sig av det av vad man byggt upp med driv och kraft.
Det är lätt att se en kommande debatt som den som framför allt varit i Aftonbladet kring det nya SHL-avtalet kontra hockeyallsvenskans där det är enorma skillnader. Om superettan har en fjärdedel av intäkterna till de två högsta serierna i fotboll så har hockeyallsvenskan kanske fem procent.
För stora skillnader utarmar de mindre klubbarna, menar kritikerna. Dock finns det en stor skillnad mellan ishockey och fotboll, och det är spärrarna mellan SHL och Hockeyallsvenskan. I svensk fotboll är det ännu så länge öppet både neråt och uppåt.
Varje år åker två klubbar ur allsvenskan och en tredje får kvalspela och på samma vis tar två klubbar klivet upp från superettan, och en tredje får möjligheten via kval. Det gör att det trots allt finns en rörelse kring allsvenskan.
Det är dock svårt att få till en rättvisa. Varför ska klubbarna i superettan ha 25 procent om klubbarna i division 1 får noll? De klubbarna hjälper också till och försörjer med spelare till svensk fotboll. Kanske en del av pengarna skulle gå till lägre divisioner?
Det finns en logik i att skicka in parametrar kring publik och attraktionskraft när man fördelar pengarna i allsvenskan. På samma sätt som att rena prispengar för den pågående säsongen vore bra för att ge incitament till fler i slutskedet av allsvenskan
I Norge kör man med tre parametrar: resultat, spelarutveckling och kommersiellt värde. När det handlar om resultat och kommersiellt går 81 procent till förstaligan och 19 till andraligan. Däremot är det jämnt mellan ligorna kring spelarutveckling.
När det handlar om resultaten så går hälften av intäkterna ut till alla klubbar i högstaligan och andra hälften hänger på resultat. Där får vinnaren 20 procent av pengarna och sistalaget 2,5 procent. Något som också verkar vettigt.
Den kommersiella delen hänger ihop med antalet åskådare, omdöme som varumärke samt engagemang i sociala medier. Där man i slutändan rankar klubbarna efter de tre senaste årens kommersiella arbete.
Den här debatten slutar gärna i att de stora klubbarna målas ut som giriga. Men utan dem hade allsvenskan varit betydligt svalare och det är något man borde ta i beaktande. Annars tror jag att Sef spricker, då för många kommer känna sig förfördelade, och det är mest negativt för de mindre klubbarna.