Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Cristiano är inte rätt man att kritisera

Om Roma var det första testet så var Atlético de Madrid det första riktigt stora testet för Zinedine Zidanes lag.

Real Madrid hade gjort 20 (!) mål på fyra hemmamatcher under fransmannens första tid som huvudansvarig. Men just där ligger också problemet för Madrid den här säsongen. En “manita” mot Sporting Gijón eller Deportivo La Coruña betyder ingenting i längden såvida laget inte presterar när det gäller som mest.

Atlético nollade Real Madrid på Santiago Bernabéu. Och tog tredje raka segern i ligaspelet på antagonistens hemmaborg. Samtliga uddamålssegrar, givetvis.

Undantaget Paris Saint-Germain, som Madrid besegrade med 1-0 hemma på Bernabéu i höstas utan att för den sakens skull imponera, har insatserna och framför allt resultaten varit en besvikelse mot topplagen.

Förluster mot Barcelona, Villarreal, Sevilla och nu även Atlético. Det är i de matcherna som Real Madrid har spelat bort sina chanser att ta ligatiteln.

Och det sticker förstås ännu mer i ögonen på den vita huvudstadsklubben när lokaltivalen, den historiska lillebrorsan i sammanhanget, återigen vinner på Bernabéu. Nu skiljer fyra poäng – men med Atletis övertag gällande inbördes möten måste Real ta in fem poäng för att nå andraplatsen.

Oavsett vilket kommer det inte bli någon ligatitel. Zinedine Zidane får gå in allt för turneringen där Real Madrid fortfarande är kvar i racet – Champions League.

Men trots derbyförlusten i helgen tycker jag det finns fina intentioner från Zidanes lag. Många spelare ser hungriga ut och jag tror flertalet av de yngre lirarna kommer kunna ta nästa kliv. Raphaël Varane & Isco framför allt.

***

Atlético då? Makalöst imponerande, förstås. Det offensiva spelet har, med all rätt, varit kritiserat hela säsongen. Jackson Martínez blev en flopp, Luciano Vietto har fortfarande inte vuxit in i skorna och Fernando Torres är den Fernando Torres han har varit de senaste fyra åren.

Mycket står och faller med Antoine Griezmann. Fransmannens utveckling det senaste året har varit sensationell. Efter den svåra första hösten i Atlético, som ändå avslutades med ett hattrick på San Mamés, har Griezmann klivit ifrån talangträsket rakt upp bland de stora stjärnorna.

En gång i tiden var det Fernando Torres som regerade. Därefter Diego Forlán. Kun Agüero. Radamel Falcao. Diego Costa.

I dag är det Antoine Griezmann som står för majoriteten av målproduktionen. Så även på Santiago Bernabéu där han avgjorde efter en lysande kontring och samspel med Filipe Luís.

Fransmannen vinner matcher åt Atlético. Men det är den defensiva stålgrunden som gör att laget inte går att räkna bort i det långa loppet, och som gör att laget utmanar om titlar.

***

Guiseppe Rossi återvände till El Madrigal i går – en arena där han har samlat på sig otaliga minnen genom åren och är älskad som få.

Han var förstås mest populär i mixade zonen efteråt och många var intresserade av att veta om det blir någon comeback till Villarreal nästa säsong. Hans start i Levante bådar gott inför framtiden och det känns långt ifrån omöjligt – såvida hans knän håller – att Rossi är tillbaka på El Madrigal i rätt tröja nästa säsong.

Hans Levante hade dock inte mycket att sätta emot ett reservbetonat Villarreal. Klara 3-0 trots att flera viktiga spelare vilades vittnar om vilken bredd och kvalitet som de gula ubåtarna besitter och varför laget sitter bekvämt i förarsätet när det gäller kampen om fjärdeplatsen.

***

Välkommen tillbaka, Nolito!

Och vilken entré sen. Målskytt och matchvinnare direkt.

Välkommen tillbaka till bänken, John Guidetti?

Blir definitivt svårare för svensken, alla mål till trots, att behålla sin startplats när “galatrion” är återförenad i Celta Vigo.

***

Valencia har varit en skrattretande betraktelse på Mestalla hela säsongen. Det kommer aldrig bli någon Europa-plats om Gary Neville inte lyckas få fart på laget.

Det räcker inte att vinna mot Rapid Wien med 11-0 över två möten för att tillfredsställa supportrarna.

***

Kul för övrigt att se Iker Muniain tillbaka i form. Gjorde en riktigt fin insats mot Valencia med både mål och flera soloaktioner.

Jag tror aldrig Athletic haft ett så här bra lag. Inte ens under Marcelo Bielsas tid.

Och lagom stark passning från Athletic mot Valencia att åka och vinna med 3-0 inför lagens Europa League-möte. Jag vet vilket lag jag håller som favorit.

***

Att Cristiano Ronaldo har mage att ens öppna munnen och kritisera lagkamraterna efter alla hans svaga insatser mot högkvalitativt motstånd den här säsongen är bedrövligt och högst respektlöst.

Det är möjligt att det hade blivit 10-2 lite oftare om medspelarna varit på hans nivå. Mot Sporting Gijón och Deportivo La Coruña. Mot de bättre lagen högst tveksamt.

Att Cristiano bränner sitt jätteläge i andra halvlek – som han sätter 99 gånger av 100 – säger det mesta. I dagsläget är det han som måste höja sig.

Adam Pinthorp

Den spanska dominansen är total

Tvålagsligan har blivit trelagsligan. Atlético kommer aldrig bli varken Barcelona eller Real Madrid, men laget lett av Diego Simeone har gett eko ute i Europa. Folk pratar, känner till – och ser framför allt Atleti som en titelutmanare på riktigt numera.

Men därefter tar det ofta stopp. Bara att Atlético brutit tvålagsdominansen i Spanien är en saga för sig, och någonting som förnyat den spanska fotbollskartan för betraktaren.

Ofta glöms dock alla övriga topplag bort. Bara för att Villarreal inte har någonting med titelracet i Spanien att göra innebär det inte att det är ett halvdant lag. Det är därför Europa League är så bra – och år efter år bevisar motsatsen.

I Champions League lär Real, Barça & Atlético trippa vidare till kvartsfinal. Alla sitter i förarsätet efter första mötet mot respektive lag, och bara det är nog för att Spanien ska befästa sin position som Europas högst rankade fotbollsliga.

Men det finns ju mer än så. Lagen bakom topptrion står sig mer än väl mot topplag i övriga ligor. Villarreal slog ut Serie A-tvåan Napoli, Athletic klamrade sig vidare mot Olympique Marseille.

Det är ord och inga visor. Den spanska dominansen i fotbollseuropa är total just nu.

Och min känsla att att La Liga-klubbarna är starkare än någonsin den här säsongen. Alla tre i Champions League har kapacitet nog att vinna turneringen. Detsamma gäller den kvartett som fortsatt är med och krigar i systerturneringen.

Nu är Europa League-lottningen bara några fåtal minuter bort när jag skriver det här inlägget. Förhoppningsvis slipper de spanska lagen stöta på varandra redan i åttondelen. Tänk ett Tottenham-Villarreal (med Roberto Soldado som målskytt?) och ett Dortmund-Sevilla i stället. Vilka matcher.

Fast i den bästa av världar sker möten av den digniteten först om ett par rundor. Många lag aspirerar på titeln den här säsongen. Borussia Dortmund har fortsatt mitt favoritskap. Mot någon ur den spanska kvartetten i finalen.

***

Valencia gjorde elva (!) mål på två matcher mot Rapid Wien. Styrkebesked i sig – men varför inte dela med sig av målskyttet till ligaspelet?

***

El derbi Madrileño i morgon. Hoppas kunna ratta upp någon form av storbildsskärm ute på Bosön där FC Sampierdarenese har internmatch 16.30 för att slipa formen inför division sju-säsongen.

Den stora pressen inför mötet ligger på Real Madrid. Tveklöst.

Atlético vill givetvis befästa sin plats som tabelltvåa och hålla den stora antagonisten bakom sig i tabellen. Men grundmålet är alltjämt att sluta topp tre och direktkvalificera sig för Champions League så att stålarna fortsätter trilla in i takt med att Simeone bygger och formar sitt unga lag i hopp om att nå perfektion.

För Real Madrid är inte ens en andraplats okej – men att förlora en ligatitel till Katalonien och därtill parkera efter Atlético i tabellen är höjden av underprestation.

Santiago Bernabéu. I morgon. Real Madrid-Atlético. Det kommer bli ett stenhårt rävspel mellan Zinedine Zidane och Diego Simeone.

Adam Pinthorp

Arsenals viktigaste uppgift är att blockera Busquets

Det är sån där dag då det verkligen känns av i luften att något stort är på gång. Ingen vanlig tisdag. Det är nu allvaret drar i gång. Veckokvällarna vi har väntat på i flera månader. Matcherna där de största lagen gör upp. Där en dålig insats betyder så mycket mer än tappade poäng i ligaspelet.

Det är två drömfighter som bara ligger och gror några timmar bort. Arsenal-Barcelona och Juventus-Bayern. Med tanke på vilken högstanivå som den kvartetten har visat upp under den här säsongen hade det mycket väl kunnat vara två semifinaler. Nu har vi bara hunnit nå åttondelen – men det kittlar lika mycket för det.

Det pratas om hur Arsene Wenger ska chocka Barcelona på Emirates. Hur han en gång för alla ska lyckas tråckla sig igenom labyrinten han haft så svårt med. Det är inte en eller två gånger som Barça satt in dödsstöten på Arsenals Champions League-resor de senaste åren. Ett mardrömsmotstånd för London-klubben, har det visat sig – trots att Barça fortfarande inte vunnit på Emirates.

I kväll väntar nytt möte i London. Alla blickar är riktade mot stjärntrion i bortalaget – den kanske främsta som fotbollen någonsin skådat. Hur ska Arsenal klara av att hantera den? Finns det någon medel?

Eftersom ingen har frågat mig vem som är Barcelonas viktigaste spelare ställer jag i stället frågan till mig själv. Och i min bok är svaret enkelt – men kanske inte fullt så logiskt som man kan tro. Jag svarar varken Leo Messi, Neymar eller Luis Suárez. Inte Andrés Iniesta eller Ivan Rakitic heller för den delen.

Vem som är bäst är en helt annan fråga – och likväl en väldigt svårdefinierbar sådan då det är komplicerat att bedöma och sätta olika spelartyper mot varandra – men den viktigaste kuggen i Luis Enriques lagbygge är tveklöst Sergio Busquets.

Fem ligatitlar, tre CL-troféer, ett VM- & ett EM-guld senare är 27-åringen fortfarande en underskattad spelare. Det pratas framför allt lite om honom i Sverige. Han är en i mängden, eller rent av en i skymundan av alla stjärnor. I Spanien är han större och det är ofta som sportkanalerna går på djupet och visar vilken vital figur han är för Barcelona.

Och det är inte för inte som Luis Enrique sagt att “Busquets är den mest intelligenta spelare jag någonsin coachat”. Eller att Vicente del Bosque uttryckt att “om jag vore en spelare, hade jag velat vara Busquets. Han läser spelet som ingen annan”.

Sergio är nyckeln i Barcelonas spel. Han gör jobbet som många lag behöver två sittande mittfältare för helt ensam. Mot Valencia i 7-0-krossen för ett par veckor sedan bröt han ett anfall i snitt var tredje minut. Och var därtill med och regisserade flera av målen.

Det framgår framför allt tydligt när man ser Sergio Busquets live hur smart han är som fotbollsspelare. Vilken ledarfigur han är, vilka ytor florerar i, sättet han läser spelet och sättet han agerar spelfördelare. Barcelona har aldrig någonsin haft en defensiv mittfältare av samma kaliber. Hade han varit aktiv i en annan tid – eller åtminstone gjort lite fler poäng – hade han också fått den uppskattning han förtjänar.

Nu får han nöja sig med att leva i skuggan bakom en kvintett storstjärnor framför sig i banan som drar åt sig all uppmärksamhet. Framför allt en speciell trio.

Men ska Arsenal lyckas störa Barcelona över två möten är den primära uppgiften att blockera den stora nyckeln. Inte Messi, inte Neymar, inte Suárez – Sergio Busquets. Navet i Barcelonas anfallsspel. Ett alltjämt underskattat fotbollsgeni som är den stora hjärnan på planen bakom Barças fortlöpande framgångar.

***

Det ska för övrigt bli intressant att se hur Héctor Bellerín sköter sig under det här stundande dubbelmötet. La Masía-bakgrunden finns där. Likaså historien att Barça gärna värvar från Arsenal.

Ska vi säga att Bellerín ersätter Dani Alves till sommaren om han gör solida insatser i det här dubbelmötet?

Adam Pinthorp

Santi Mina, Real Sociedads examensprov och lite futsal

Har vigt veckan åt futsal. Ja, ni vet, inte inomhusfotboll som bara spelas utan diverse regler utan futsal. Fyrasekundersregeln, tiometersstraffar och hela faderullan.

Har närmare bestämt varit i Uddevalla och kommenterat SM-slutspelet som avgjordes i helgen. Riktigt kul, även om man är lagom mör i skallen efter drygt 16 timmar kommentering.

Lyckades dock bara säga Spartak Moskva om Spartak Örebro en gång. Och jag har nog hört Samir & Viktors låt från Melodifestivalen 491 gånger, minst, den här helgen. Den gick på högvarv under varenda lilla spelavbrott.

Hade jag delat ut pris till turneringens bäste spelare på herrsidan hade Héctor Maravilla fått priset från IFK Uddevalla. Motivering överflödig förstås. Världsklass på det högst Spanien-influerade namnet.

***

Med helgens bravader i åtanke har det därför blivit dåligt med riktig fotboll. Den som spelas utomhus. Och framför allt den som spelas i Spanien.

Men efter en timme läsande och betraktande av höjdpunkter samt sista timmen av Atlético-Villarreal – typiskt att man lyckas se matchen där det händer absolut minst – går det ändå konstatera en hel del.

John Guidetti fortsätter att gå som tåget. Vilket 2016 han har haft så här långt. Stående ovationer av Balaídos-publiken efter två nya fullträffar i ligaspelet. Elfte totalt under säsongen – det är ett riktigt bra facit för en spelare som bara startat regelbundet den senaste månaden.

Barcelona fortsätter vinna och stjärntrion gör alla mål. Det var snärjigt mot Las Palmas, men en uddamålsseger betyder lika mycket tre poäng som en 6-1-seger mot Celta Vigo.

Real Madrid tappade, för andra gången under säsongen, poäng mot Málaga. Efter en mållös match på Bernabéu i höstas fick Madrid-laget bara 1-1 under söndagen. Ett inte helt otippat resultat då Málaga dels brukar störa giganten från huvudstaden, men också med Real Madrids CL-fight mot Roma i åtanke som säkerligen inneburit en del slitna och trötta ben.

Då Atlético aldrig fick hål på Villarreal (fortsätter imponeras av Eric Bailly varje gång han får chansen, han har allt för att bli något enormt stort) vill det till ett miraklen för att ligatiteln inte hamnar i Katalonien igen.

***

Gary Neville + Valencia = sant? I alla fall den senaste veckan. Tre raka segrar. Det sitter fortfarande långt inne i ligaspelet, men sex poäng var skickade som ett lyckobrev på posten och med 6-0-viktorian mot Rapid Wien från veckans Europa League bör självförtroendet i truppen vara på uppåtgående.

Framför allt är det en spelare som har utmärkt sig: Santi Mina. I torsdagens Europa League-match mot Rapid Wien gjorde han sitt livs match. Ja, den var bättre än när han blev känd i hela Spanien över en natt efter att ha tryckt dit fyra bollar mot Rayo Vallecano för Celta Vigo i april 2015.

Löpningarna, visionen, tillslaget, tajmingen. Hans första halvlek mot Rapid Wien var snudd på perfektion när det handlar om effektivitet. Två mål och tre assist.

Och under söndagen kom han in från bänken – fråga Gary Neville varför han inte startade – och stötte in Valencias 2-0-mål på tilläggstid vilket i slutändan blev högst avgörande då Granada reducerade kort därpå.

Kommer det just den här vara veckan vi blickar tillbaka mot när vi diskuterar när Santi Mina tog det stora klivet från vanvettig talang till en stor spelare om några år? Jag tror det kan vara det.

Dags för Gary Neville att starta honom även i ligaspelet.

***

Vad händer med Leandro Damião? Har han kommit till Europa, efter många om om men, för att inte kriga till sig en plats i Real Betis matchtrupp?

Hela övergången känns för tillfället som en gåta.

***

Efter två ruskigt imponerande insatser för det “nya” Real Sociedad, med en produktiv Jonathas och en aktiv Carlos Vela, väntade examensprovet i helgens baskderby mot Athletic.

Och visst. På San Mamés, i Bilbao, skulle man roffa åt sig hela kakan själv. Och då var det förstås en pånyttfödd Jonathas som avgjorde tillställningen med ett drömmål bara en kvart in i matchen.

Real Sociedad är uppe på övre halvan nu. Två poäng bakom Athletic, och bara ytterligare en pinne till Eibar som i nuläget har beslag på den sista Europa-platsen.

La Real har ett alldeles för bra lag för att inte blanda sig i Europa-striden. Synd att det tog 22 omgångar innan laget började bevisa det.

***

Vilka som vann futsal-SM? Lindahl FF på damsidan, IFK Göteborg på herrsidan.

Men Héctor Maravilla hade fortfarande helgens läckraste namn. Nummer tio, förstås. Dirigent där bak. Styrde och ställde. Säregen spelstil, säreget tillslag. Lite irriterad då och då, både på med- och motspelare.

Helt enkelt Héctor Maravilla. Vilket namn.

Adam Pinthorp

Nu kastas Zidane in i hetluften på allvar

Smekmånaden är över. Nu har Zinedine Zidane fått ett antal veckor på sig att i lugn och ro bli varm i kläderna som Real Madrid-tränare, lära känna spelargruppen ännu bättre och hinna sätta sin prägel på laget.

Facit så här långt? Fem segrar och en oavgjord på sex matcher. Ett godkänt facit, även om 1-1-resultatet borta mot Real Betis betydde ett dyrbart poängtapp.

Som bekant för ju allting ont även något gott med sig. Som Real Madrids diskvalificering i Copa del Rey. Det positiva är att Zidane helt utan något pressat schema fått tid på sig att sätta sig in i sin nya arbetsmiljö och jobba in sig med laget.

Och att döma på de först laguttagningarna verkar fransmannen prioritera Isco före James på det centrala mittfältet – vilket i sig inte alls är överraskande. Redan när Zidane var assisterande tränare under La Décima-säsongen uttryckte han gång efter annan sin uppskattning gentemot Isco och har också sagt att “han påminner mycket om mig själv som spelare”.

Att Zidane tagit över som tränare kan vara den bästa nyheten som hänt Isco på länge. I och med att det allt som oftast varit ett ganska tungt skadeläge på Real Madrid-mittfältet under spanjorens tid i klubben har speltiden ändå varit kontinuerlig, men med en skadefri trupp har han ofta prioriterats bort i de stora matcherna.

Är det nu Isco lyfter till nästa nivå? Zidane verkar tro på honom – upp till bevis att ta chansen.

Framför allt blir de kommande veckorna ett riktigt examenstext för Zidane som tränare. Han sa inför helgens ligamatch mot Athletic att “det blir mitt största test hittills”, vilket stämde tveklöst.

Men som det sett ut under fransmannens tid som tränare har Real Madrid manglat ned varenda motstånd på Santiago Bernabéu. Det blev 4-2 mot Athletic i en underbar fotbollsmatch som bjöd på stor underhållning. Med lite marginaler på Bilbao-lagets sida i första halvlek hade utgångsläge inför andra och resultatet mycket väl kunnat se annorlunda ut – men i slutändan blev det aldrig riktigt spännande.

På fyra hemmamatcher under Zidane har Real Madrid producerat 20 (!) mål. Ett mäktigt facit – och något som ger eko.

På bortaplan har det gått vansinnigt mycket tyngre. Helt annan intensitet och helt annan rädsla på Benito Villamarín gav bara en poäng. Och laget var bara en Luka Modric-praktträff från att tappa poäng även på Nuevo Los Cármenes mot Granada.

Nu börjar allvaret för Zidane. I kväll kliver han in som Champions League-tränare för första gången i karriären och även om Madrid ställs mot ett formsvagt och defensivt ihåligt Roma är det utan tvivel lagets största test hittills det här året.

Det är en sak att demolera Sporting Gijón framför hemmafansen. Nu gäller det att prestera i de stora matcherna – något som varit Real Madrids stora problem den här säsongen.

Överkört av Barcelona, tappad ledning i derbyt mot Atlético och två spelmässigt halvdana insatser mot Paris Saint-Germain i CL-gruppspelet.

Efter Roma väntar ett besök till Andalusien och Málaga, innan säsongens andra derbi Madrileño stundar helgen därpå.

Det är nu Zinedine Zidane kastas in i hetluften på riktigt. Det är nu Real Madrid måste börja leverera även i de stora matcherna.

***

En spelare som kliver in formstark till mötet på Olimpico är Cristiano Ronaldo. Med sina elva fullträffar i gruppspelet är han tämligen ohotad i skytteligaledningen för tillfället.

Framför allt har Cristiano inte bara börjat göra mål på kontinuerlig basis igen – jämnheten i både spelet och målskyttet lös med sin frånvaro under hösten – och har även visat ett kroppsspråk som tyder på självförtroende.

Ska Real Madrid gå hela vägen i Champions League behöver man sin superstar i form.

Adam Pinthorp

Barças stjärntrio, John Guidetti & Real Sociedads uppvaknande

Först 7-0-krossen mot Valencia. I går var det Celta Vigo som fick känna på demoleringen från Barcelona.

Men det var inte utklassning på exakt samma vis. Celta höll ändå jämna steg i första halvlek och hade 1-1 med sig ut i pausvilan. Sedan fanns ingenting att sätta emot. Barça la i både en och två högre växlar, och framför allt så klev stjärntrion in i handlingen på allvar.

Messi till Suárez, 2-1.
Neymar till Suárez, 3-1.
Messi med straffsmekning i sidled till Suárez, 4-1.

Lionel Messi hade chansen att göra mål nummer 300 i La Liga när han la upp bollen på straffpunkten. Men slår man nya rekord var och varannan vecka och är ensam genom historien att sitta på fem guldbollar så betyder ett mål hit eller dit inte allt. Med en Johan Cruyff-hyllning lät Messi i stället Luis Suárez göra hattrick och dra ifrån i skytteligan.

– Vi älskar varandra och vår vänskap är nyckeln. Vem som gör mål är irrelevant, det handlar om att vinna. Vi hade övat in straffen på träning. Tanken är att den var till mig, men Fattie (Suárez) hann före, sa Neymar efter matchen.

Man ser på varenda aktion att Barças stjärntrio trivs utomordentligt med varandra. Och alltid vill det bästa för varandra. Har två gjort mål hjälps de åt för att den tredje också ska näta. Hade de inte trivts med varandra utanför planen hade inte prestationen på densamma varit i närheten av lika hög.

Som av en händelse rapporterar nu Onda Cero att Neymar – som i går dessutom bekräftade att det pågår förhandlingar om att förlänga kontraktet – kikar på hus i Castelldefels, i ett område nära där såväl Messi och Suárez bor. Så klart.

Det slutade 6-1 på Camp Nou i går. Barças andra halvlek var en ny uppvisning utan dess like och i den form som laget befinner sig är det svårt att förutspå vilket lag som skall kunna hota om de stora titlarna när säsongen summeras i vår.

***

Snacka om att John Guidetti visade cojones när han på nytt var den som fixade straff, men utan diskussion tog upp bollen och signalerade till medspelarna att “jag tar den”.

I ett så pass viktigt läge, efter att ha bränt en straff bara dagar tidigare, inför över 70 000 på Camp Nou krävs det nerver av stål och ett gigantiskt mod. John Guidetti har både och.

Att han byttes ut i andra halvlek måste haft med trötthet att göra, annars var det snudd på tjänstefel av Eduardo Berizzo då svensken tillsammans med Daniel Wass var Celtas enda hot offensivt under hela matchen.

Guidetti fortsätter oavsett vilket att höja sin status i såväl Celta som i hela den spanska fotbollen. Folk börjar känna till honom på allvar nu.

Det blir lätt så om man gör mål på Barça två matcher i följd och dunkar in ett drömmål mot Atlético.

***

Sagan om Eibar och Borja Bastón bara fortsätter.

Laget tog din tionde seger i helgen, nu uppe på sjätteplats i tabellen.

Borja Bastón? Han gjorde mål nummer 16. Otroligt.

***

Ett annat baskiskt lag som verkligen vaknat till liv är Real Sociedad. Vi har väntat, väntat och åter väntat på ett uppvaknande. Nu tycks björnen klivit ur sitt ide och börjat gå för sina byten.

Jag tippade La Real på en Europa-plats inför säsongen. Med hyperintressanta värvningar som Jonathas, Asier Illarramendi, Diego Reyes och Bruma spetsades truppen till mer än någonsin, och mer flera ynglingar på väg uppåt fanns en stark bredd.

Men som bekant krävs ju mer än ett bra lag på pappret. Fråga bara Eibar.

De senaste omgångarna har dock Real Sociedad levererat gedigna prestationer och imponerat å det grövsta. 5-0-viktorian borta mot Espanyol i förra veckan satte takten och i helgen fyllde laget på med bombsäkra 3-0 hemma mot Granada.

Carlos Vela har äntligen vaknat upp från sin dvala, Jonathas gör mål, 18-årige Mikel Oyarzábal är på väg att få sitt genombrott, Rubén Pardo levererar assist och Gerónimo Rulli är bara Gerónimo Rulli.

Och tänk vad fort det kan svänga. Från att harva i bottenskiktet av tabellen närmar sig nu Real Sociedad den övre halvan med stormsteg, och är bara fem poäng ifrån en Europa-plats.

Det kan bli en kul vår i San Sebastián trots allt.

Adam Pinthorp

Dags för förbundet att öppna ögonen och slopa dubbelmöten

Twitter: @pinthorp

Barcelona åkte till Mestalla utan en hel startelva, utan storstjärnorna och med ett halvt dussin lirare från reservlaget. Det var ju bara returmötet i Copa del Rey-semifinalen mot Valencia som skulle spelas.

Normalt sett en jättematch. Den här gången? Mja. Inte direkt.

7-0 efter mötet på Camp Nou punkterade Valencias lunga redan innan returen hade spelats.

I den andra semifinalen har Sevilla 4-0 att gå på inför returen borta mot Celta Vigo. Det är inte lika tung uppförsbacke, men det krävs ett smärre mirakel för att Celta överhuvudtaget ska skaka fram nerv i det mötet i kväll.

På Mestalla blev det förstås aldrig ens spännande. Aldrig ens kul. Valencia-supportrarna demonstrerade emot Gary Neville, emot laget och emot styrelsen genom att inte dyka upp. Det var som en träningsmatch där reserver luftades och alla skulle få chansen.

Att supportrarna agerade som de gjorde är förstås helt begripligt. Klubbens vision och ambition är så långt ifrån verkligheten just nu att det är skrämmande. Att nå semifinal i cupen på förhand hade varit ett okej facit, om än inte tillräckligt bra, men att ramla ur densamma efter totalt 8-1 mot Barcelona är förnedrande.

Då ska supportrarna reagera. Och i symbios med allt debacle som präglat laget och klubben de senaste månaderna lyser besvikelsen igenom i staden. Någonting måste hända. Det gäller inte bara att försöka handskas med de små problemen. Det gäller att ta tag i de stora problemen. Och då är frågan: vem finns överhuvudtaget där för att göra det?

Flertalet tränare har testats. Spelarmaterialet är fortfarande bra rent individuellt. Det är i styrelsen de verkliga problemen är. Just nu hade Valencia behövt en Amadeo Salvo som alltid – oavsett vad Jorge Mendes tycker eller tänker – skulle ha krigat in i det sista för att få sin vilja igenom för Valencias bästa.

Det var menat att Peter Lims inträde i klubben skulle få Valencia att växa både ekonomiskt & sportsligt och framför allt undvika stora kriser. Ingen hade kunnat ana vad som väntade runt hörnet. Det Valencia som existerar just nu bara är ett bedrövligt kaos där ingen vet varken in eller ut.

Dessutom hoppas jag att säsongens cupsemifinaler får förbundet att inse och starkt överväga att slopa dubbelmöten framöver. Det skulle inte bara ge en större och ärligare chans till de mindre lagen (Barça spelar sin sjätte final på åtta år senare i vår och senast det bjöds på en stor vinnarskräll var när Espanyol bärgade titeln 2006) utan även reducera helt onödiga matcher likt den som spelades på Mestalla under onsdagskvällen.

***

När Wilfrid Kaptoum rakade in kvitteringen i minut 84 såg han till att Barcelona förlängde sin förlustfria svit och därmed också slagit nytt klubbrekord. 29 matcher har nu gått i följd sedan laget förlorade – ett smått osannolikt facit.

Och laget ser fortfarande hungrigt ut.

***

Oddsen talar inte mycket för Celta Vigo inför kvällens cupretur, men det andas ändå blygsam optimism i Vigo och laget har långt ifrån gett upp.

För spänningens skull hoppas jag på ett par snabba hemmamål så att det kan bli åtminstone lite nerv i tillställningen.

Och för John Guidetti mål sätter han stor press på Lionel Messi och Luis Suárez att näta i finalen för att gå förbi i cupens skytteliga. Såvida inte svensken själv tar sig till final – men vägen dit är just nu lång. 0-4-lång.

Adam Pinthorp

Fernando Torres sprängde spökmuren

– Jag tillägnar det här målet till Miguel Briñas, som är den största anledningen till att jag står här i dag. Han såg potential i mig vid 10 års ålder. Nu har jag gjort 100 mål i Atlético.

Orden är Fernando Torres efter att han bräckt den spökliga muren som i månader hållit honom borta från att göra ett historiskt hundrade mål i Atlético-tröjan. I lördags kom det, i skadecomebacken mot Eibar, efter att Torres hoppat in i andra halvlek och stött in en boll från nära avstånd efter ett inspel från Luciano Vietto.

Det återstår att se vad som händer med “El Niño” i framtiden. Han är inte den anfallaren Atlético kan lita på. Och han blir knappast yngre.

Men han kommer åtminstone få sina chanser under våren i och med Jackson Martínez försäljning.

Personligen har jag svårt att se vad Don Fernando kommer kunna erbjuda för Atlético efter den här säsongen. Status och en stor personlighet? Visst, men det är inte allt. Det gäller att leverera och prestera på planen också.

Risken är stor att det här blir Fernando Torres sista säsong som spelare i Atlético. Nu har han åtminstone spräckt den magiska 100-gränsen. Låt se om han får uppfylla sin dröm och fira en titel med sin älskade klubb också.

***

Real Madrid på hemmaplan under Zinedine Zidane = har demolerat varenda motstånd.
Real Madrid på bortaplan under Zinedine Zidane = haft olidliga bekymmer att få igång spelet.

***

Motivationsfaktor i all ära, men det ter sig ändå något obegripligt hur Barcelona kan göra en av säsongens skarpaste insatser och spöa Valencia med 7-0 för att några dagar efter spela en helt slätstruken match mot Levante.

Har man en Leo Messi och Luis Suárez i laget räcker det ändå för att vinna. Men ändå.

***

Jag orkar inte Valencia. Jag ger upp. Det finns absolut ingenting logiskt som händer kring den klubben.

Allt är åt h*lvete, rent ut sagt.

Fyra poäng ifrån nedflyttning nu. 20 poäng upp till CL-plats. Det säger allt.

***

Tycker för övrigt om att Málaga vaknat till liv efter sin bedrövliga säsongsinledning där laget hade fördärvat svårt att göra mål. I helgen blev det klara 3-0 mot Getafe – och Charles fortsätter leverera som lagets enda riktiga nummer nio-spelare.

Málaga har klättrat till övre halvan nu. Det känns som laget kan undvika en bottenstrid helt och hållet i vår.

Adam Pinthorp

En av tidernas största förnedringar i spansk fotboll

Jag vet inte vems namn som skanderades mest på Camp Nou i går. Lionel Messis? Luis Suárez? Eller möjligen Denis Cheryshevs?

Något jag däremot vet säkert är att vad som skedde på Camp Nou i går var en av tidernas största förnedringar i spansk fotboll. Det är skillnad när Barça spelar hemma i ligan och möter ett på pappret extremt underlägset lag och kliver av planen med 5-0 i bagaget.

Men i en cupsemifinal, 60 000 på läktarplats, mot ett Valencia som spenderade mer pengar än någon annan spansk klubb under sommarens transferfönster, är det en helt annan sak.

Känslan från start till mål var att Barcelona spelade sin årliga match i Joan Gamper-trofén – träningsmatchen inför varje säsong där det mer ska lekas fotboll än tas några extra löpmeter. Där nyförvärven ska visa upp sig inför hemmafansen för första gången, där Messi ska göra ett hattrick och få hela arenan att skandera hans namn – och där tränaren kan ha råd att kasta in lite reservspelare när det behagas i andra halvlek.

Det var exakt en sådan match i går. Med enda skillnaden att det var tävlingsmatch, semifinal och ett motstånd som har ambitionen att mäta sig med de spanska giganterna.

7-0. Sju-noll. Det är helt osannolikt.

Nu hjälpte det förvisso inte till att Shkodran Mustafi blev utvisad precis före paus vilket tillät Barcelona lira 45 minuter i numerärt överläge – men i ärlighetens namn var Barças första halvlek bättre än den andra. Det var inte bara A-laget som mötte pojklaget. Inte bara utklassning. Det var ren förnedring.

Det värsta av allt är att det ändå är svårt att veta hur stora växlar man ska dra av den här matchen. Ja, Barcelona har på pappret världens i särklass bästa fotbollslag. Anfallstrion är i aldrig skådad form och Aleix Vidal & Arda Turan ser ut att ha spelat i laget i all evighet.

Men hur stor värdemätare är egentligen dagens Valencia? Laget vill utmana i toppen. Klubben har som ambition att närma sig den europeiska tronen. Men bortser man från historien och bara är realistisk är Valencia så långt ifrån där man vill vara i nuläget.

En tränare som redan fått näsdukarna vevade efter sig på Mestalla, en spelartrupp som är vilsen och en sportslig ledning som följer Jorge Mendes order utan att tänka till en extra gång.

Det här var bara ännu en dag i det valencianska infernot som pågått under flera års tid. Oavsett vart klubben står eller hur man ska betrakta laget är det enklare att bara gratulera Barcelona till finalbiljetten. Insatsen på Camp Nou i går var av sällan skådat slag.

Det kanske inte hade blivit 7-0 mot ett välorganiserat lag – vi minns vilka problem Barça hade mot Atlético för bara några dagar sedan – men med samma mod, fantasi och energi hade inget lag rått på att stoppa Leo Messi och hans soldater just i går kväll.

Adam Pinthorp

Jackson Martínez – tidernas floppvärvning i Atlético

Jackson Martínez är klar för Guangzhou Evergrande. För 42 miljoner euro (!).

Med andra ord går Atlético plus på affären då man köpte loss colombianen i somras för drygt 35 miljoner euro. Vilket i sig är fullständigt obegripligt med tanke på den status och de förväntningarna han hade på sig inför flytten till Atlético, att han fyller 30 senare i år och har gjort blygsamma två mål på 15 ligamatcher under säsongen i Madrid-klubben.

Utan att blinka pekar jag ut Jackson som tidernas floppvärvning av Atlético Madrid. Klubben har bara lagt ut mer pengar för en spelare genom historien, och det var när man plockade in en annan colombiansk anfallare från Porto – nämligen Radamel Falcao. Den historien fick ett gott slut. Den här slutade i fullständig misär.

Jackson kom till Atlético i ganska dåligt skick, och fick av den anledningen kliva in i händelserna från bänken en hel del under säsongsinledningen. Diego Simeone hade tålamod, colombianen fick sina chanser – men levererade aldrig utifrån förväntningarna.

Som spelarprofil passar han betydligt bättre in i Atlético än vad exempelvis Mario Mandzukic gjorde, som var förra säsongens nummer nio-spelare. Den stora skillnaden? Inställningen. Kroaten gav alltid hundra procent och även om han saknade en del bitar för att vara den anfallsspelare som Simeone eftersökte med bristande djupledsspel som största anledning, gjorde han mycket bra utefter sina och lagets förutsättningar.

Jag vet inte om det finns någon klubb som jobbar på det sättet som Atlético har gjort de senaste åren. Under Simeone måste man förtjäna sitt förtroende. Det spelar ingen roll vilka klubbar du har representerat tidigare eller vad du har för meriter. Det är därför han utan några problem kan välja en oerfaren Ángel Correa från start i ett Madrid-derby före mer profilerade spelare.

Även om Jackson brände ofantligt många målchanser under hösten var jag tämligen säker på att han skulle lyfta efter nyår. När han acklimatiserat sig till fotbollskulturen, sin nya omgivning i Atlético och förbättrat sin fysiska status. Men uppenbarligen var det inte bara där problemen fanns. När Simeone efter sju månader av tålamod deklarerar att han inte längre litar på en spelare handlar det om attitydsproblem – det klart viktigaste ingrediensen för att överhuvudtaget lyckas i Atlético.

Med tanke på att transferfönstret i Spanien redan har stängt får nu Atlético klara sig på den anfallsuppsättning som finns till förfogande. Det innebär att Luciano Vietto med all säkerhet lär få sin stora chans att etablera sig i startelvan, säkerligen att Yannick Ferreira Carrasco – efter sin fina insats på Camp Nou – lär utmana om en anfallsplats och att det öppnar dörren för Ángel Correa i en ännu större utsträckning.

I det längre perspektivet har jag svårt att se hur det ska missgynna Atlético. Man har blivit av med en stor lönepost och en anfallare som underpresterat å det grövsta – samtidigt som det ger vägen alltmer öppen för de yngre förmågorna.

Däremot lär det finnas en del besvikelse inom ledningen att affären gjordes klart så sent. Hade det skett några dagar tidigare borde klubben gjort allt för att bryta Borja Bastóns lånekontrakt i Eibar. Som tur är finns ändå mycket kvalitet i anfallsuppsättningen.

***

I kväll drar Copa del Rey-äventyret vidare. Barcelona-Valencia sparkar i gång semifinalerna och det är framför allt en man som är i fokus inför det första mötet: Denis Cheryshev.

Ryssen blev utpekad som Real Madrids svarta får efter att han spelat – och dessutom gjort mål – i sextondelsfinalen mot Cádiz. Som många av säkert känner till skulle Cheryshev inte ha fått spela matchen då han var avstängd efter att ha dragit på sig för många gula kort i förra säsongens upplaga av Copa del Rey, då han representerade Villarreal.

Varken Real Madrid eller Cheryshev hade koll på det här. Resultatet blev att Madrid-klubben kastades ur turneringen.

Varken innan eller efter incidenten har Cheryshev fått något större förtroende i Real Madrid, och det var fullt logiskt att han skulle lämna klubben i januari i hopp om ökad speltid. En comeback till Villarreal låg högt i kurs till en början, sedan ryktades även Liverpool och Sevilla blanda sig i leken. Det hela slutade med att Valencia agerade i panik under transferfönstrets sista timmar.

Och nu när vi nu står här inför kvällens första semifinal finns givetvis Denis Cheryshev uttagen i Valencias trupp. RFEF, det spanska fotbollsförbundet, bekräftade tidigt att han får representera sin nya klubb i cupen – något som givetvis svider i ögonen hos Real Madrid.

Höjden av ödets ironi att det svarta fåret som fick Real Madrid utkastat ur cupen trots allt kan vinna densamma med en ny klubb.

Adam Pinthorp