Är karriären över för ligans bästa målvakt?

Jag kan inte ens föreställa mig tankarna i huvudet och känslorna hos Sergio Asenjo just nu.

När han vid 27-års ålder, i sin livs form, får beskedet om ännu en korsbandsskada. Den FJÄRDE i ordningen. FJÄRDE.

Det är många spelare som lyckas komma tillbaka från en svår knäskada. Men från fyra?

Som toppmålvakt borde Sergio Asenjo lätt ha åtta år kvar. Om det inte vore för skadehelvetet som redan ställt till det för honom i karriären.

När Asenjo slog igenom i Valladolid för knappt tio år sedan målades han snabbt upp som Spaniens näste stormålvakt. Han var talangen det pratades om. Glöm David de Gea, Antonio Adán och Joel Robles.

När Asenjo värvades till Atlético de Madrid 2009 var han tilltänkt etta mellan stolparna, före såväl de Gea som Joel. Första hösten gick dock inte Asenjos väg alls. Efter mindre lyckade insatser bänkades han i närmare ett halvår innan han fick chansen sent in på våren – då kom första korsbandsskadan.

Lång rehabilitering väntade och i november 2010 var Asenjo tillbaka. Han lånades ut ett par månader senare till storsatsande Málaga för att få speltid, men slet av korsbandet i samma knä som tidigare efter bara en handfull matcher.

Jag tror det var ytterst få som trodde att Asenjo skulle klara av att komma tillbaka till toppnivån. En nivå han egentligen bara hade visat upp under en en period i Valladolid.

Men tillbaka kom han. Efter att ha varit reservslips bakom Thibaut Courtois lånades han ut till Villarreal 2013. Och pang. Dundersuccé direkt. Äntligen fick vi se den Sergio Asenjo många hade hoppats på.

Flytten gjordes permanent året därpå och målvakten kritade på ett femårsavtal med Villarreal.

Nu började saker och ting gå Asenjos väg. Han gjorde en jättefin säsong och belönades med en landslagsplats i mars 2015. Månaden senare var olyckan framme igen. Ny korsbandsskada.

Lite samma sak, och samma känsla, är det i dag. Nu när det är bekräftat att Asenjo återigen – för FJÄRDE gången – drabbats av en allvarlig knäskada.

Han har spelat sin bästa fotboll i karriären. Han har bäst räddningsprocent av ALLA i de största europeiska ligorna. Han har hållit flest nollor i La Liga den här säsongen. Lyckats ta sig tillbaka till landslaget.

Orkar man kriga sig tillbaka ytterligare en gång? När passerar man gränsen?

Fyra korsbandsskador som 27-åring. Det är höjden av otur för en fotbollsspelare.

Förhoppningsvis är karriären inte över för Sergio Asenjo – men jag förstår om han funderar i banorna att lägga handskarna på hyllan. Någon gång passerar man den där gränsen.

Jag vet inte om det var John Guidettis otroliga vikinga-bild som han postade på Instagram före returmatchen mot Shakhtar som hjälpte laget att ge extra energi eller inte. Men ändå. Urladdningen och styrkan att komma tillbaka i absoluta slutskedet och dessutom avgöra i förlängningen är vansinnigt imponerande.

På förhand hade jag satsat större slantar på att Athletic och Villarreal skulle gå längre av de spanska lagen i Europa League. Ett lag satte världsrekord i ineffektivitet och ett annat blev, åtminstone på hemmaplan, avklätt av Roma.

Celta då? Segern mot Shakhtar slår skyhögt. Ukrainarna har både kvalité och rutin i sammanhanget. Att åka och vinna med 2-0 på bortaplan säger en del om den kapacitet som finns. Precis som laget visat upp vid flertalet stormatcher i ligan.

Celta har definitivt högstanivån att gå långt. Ja, hela vägen. Man har en tydlig spelidé, ett sammansvetsat lag där många spelat ihop under väldigt lång tid och ett par självklara matchvinnare. Men ska Celta fortsätta spela Europa League hela våren behöver man ha en näst inpå helt skadefri trupp. Det finns vissa spelare, Daniel Wass och Iago Aspas i första hand, som är omöjliga att ersätta i nuläget.

Håller sig truppen intakt kan det dock bli en väldigt rolig vårsäsong.

***

Mellan Jimmy Floyd Hasselbainks tid och João Mirandas segernick i Copa del Rey-finalen vann inte Atlético ett enda derby mot Real Madrid. Inte en enda match.

Det tog 14 år.

Nu är det inte riktigt uppe på samma nivå, men Real Betis derbystatistik hemma på Benito Villamarín är spöklik. Det pratas om det från journalister, tränare, spelare och fans. Det klart att det satt sig i huvudet.

Den 2 april 2006 var senast Betis hemmaslog Sevilla i ett derby. Elva år sedan nu. Och det var också genomgående känslan i lördagens derbi Sevillano att det förmodligen blir samma visa igen. Inte bara för att Sevilla är ett bättre lag än på många år. Utan för att Sevilla är Sevilla. I sammanhanget så mycket storebror det går att bli.

Under de elva senaste derbyna på Benito Villamarín har Betis bara gjort mål i tre. Så möjligen var det ett steg i rätt riktning att åtminstone göra mål på Sevilla inför hemmafansen för första gången sedan 2013?

Jag tycker ändå det är ganska sjukt. Precis som i fallet med Atlético tidigare.

Det är skillnad på lagen och ska vara skillnad på lagen. Men det är ingen ofantlig differens. Och Betis har ju trots allt tagit ett par skalper på Ramón Sánchez Pizjuán.

Det är som att allt som borde vara en fördel med en hemmamatch i stället vänds emot Betis. Pressen blir monumental för spelarna.

Ny chans nästa säsong.

***

Det är för övrigt en ren fröjd att skåda Sevilla för tillfället. Det må inte ha varit sprudlande under hela derbyt och resultatet mot Leicester förra veckan var rejält i underkant – men laget vinner och ser harmoniskt ut.

Det kommer man hur långt som helst på.

***

Real Madrid har precis vänt på El Madrigal (jag hinner ändå skriva ut ex-arenanamnet innan jag inser att den numera heter Estadio de la Cerámica, som förmodligen aldrig kommer skrivas mer i den här bloggen). Vansinnigt starkt.

Det är sådana segrar som gör att Real Madrid kommer stå som mästare när säsongen summeras. Krigarinsatserna. De där viktiga uddamålssegrarna utan att spelet var bra i 90 minuter.

Poängtapp för Real Madrid hade varit extremt angenämt för Barcelona – som ju lyckades gneta till sig en trea på Vicente Calderón trots blandad kompott rent spelmässigt – och Sevilla och alla som vill se en nervkittlande toppstrid hela vägen in på målsnöret. Det ska fortfarande spelas derbyn och något El Clásico, mycket kan ske, men mycket ska gå emot Real Madrid om det inte blir en ligatitel i vår.

Kul att se Sevilla tillbaka i ett Champions League-slutspel. Sett till insatsen, som framför allt imponerade i den första halvleken, borde resultatet förstås varit betydligt större. Att “bara” plocka med sig en 2-1-ledning till de brittiska öarna känns tämligen skört.

Å andra sidan. Spelar Leicester som de gjort den här säsongen, samtidigt som Sevilla når upp i en likvärdig nivå som i går, kommer det inte spela någon roll. Sevilla ska och kommer ta sig vidare härifrån. Allt annat vore fiaskoartat.

Kul att Joaquín Correa visade framfötterna när han på allvar fick chansen från start, och förhoppningsvis blir den där straffmissen (när ska spelare inse att den som fixar straffen inte skall slå den?) inte ödesdiger i slutändan.

Ett par andra spelare som fortsätter imponera är Pablo Sarabia och Stevan Jovetic. Den förstnämnde har varit involverad i 20 mål (!) den här säsongen utan att ens varit helt ordinarie. Fram tills nu. Hädanefter kommer det krävas något extraordinärt för att någon ska peta Sarabia ur startelvan. Så bra har han varit. Så avgörande har han varit.

Och vem hade trott det, när han värvades in för struntsummor med känslan att “Sevilla kanske är ett litet för stort steg”.

Det är uppenbarligen helt rätt nivå för Sarabia.

Precis som för Jovetic i nuläget. Snacka om upprättelse efter en tuffare höst. Han har hittat helt rätt under Jorge Sampaoli och mot Leicester satt både Luciano Vietto och Wissam Ben Yedder på bänken hela matchen.

Med en tränare som har visat taktisk fingertoppskänsla och dessutom har en enorm spelartrupp där betydligt fler än de som fyller en startelva är i bra form kan Sevilla bli en rejäl joker den här våren.

***

Apropå upprättelse, det var ett hyfsat mål Simone Zaza smällde till med på Mestalla i går.

Nyförvärven från januarifönstret fortsätter leverera och Mestalla fortsätter vara en mardrömsarena för Real Madrid de senaste åren.

Nu lever ligan i allra högsta grad igen, och i helgen väntar tre högintressanta möten som kan avgöra mycket inför slutspurten.

***

Det är tur jag inte spelar på fotbollsmatcher alltför ofta. Satt och kollade på Leverkusen-Atlético med en god vän och nämnde tidigt i matchen att “ja, det blir förstås inget målkalas. Antingen vinner Atlético med 1-0 eller så blir det mållöst”.

Sen satt jag där, med skägget i brevlådan efter sex mål och en smått osannolikt händelserik match.

Som Lasse Lagerbäck påpekade så fint i Viasat-studion efter matchen. “Det som slår mig är att det är ovanligt mycket mål för att Atlético ska vara inblandat”.

Och så är det. Och så har det varit under hela säsongen.

Just den här matchen bör det dock understrykas att Jan Oblak saknades mer tydligt då Miguel Ángel Moyà knappast storspelade i målet. Och i Diego Godíns frånvaro blir försvarslinjen aldrig riktigt densamma i Atleti.

Seger blev det hur som helst och offensiven mår bättre än den gjort tidigare under säsongen. Kevin Gameiro gjorde en av sina bättre insatser i Atlético, Antoine Griezmann börjar närma sig storformen igen och Saúl gör som han brukar i CL – drömmål.

Ska det bära lika långt som förra året måste dock defensiven tätas till.

Om Atléticos 3-2-vändning mot Celta Vigo för drygt en vecka sedan var den kollektiva vändningen så borde det logiska vara att 4-1-segern mot Sporting Gijón i lördags var Kevin Gameiros personliga vändning.

Han har, ärligt talat, inte levt upp i närheten till de förväntningar som sattes på hans axlar inför säsongen. Atlético la 300 miljoner på 29-åringen i somras. Det är mycket pengar. Och man hade i tur och ordning misslyckats med storvärvningarna av Mario Mandzukic och Jackson Martínez.

Att Gameiro ens har nämnts i samma mening som föregående nummer nio-spelare säger en del. Nu har han aldrig varit ett fiasko i paritet med framför allt Jackson Martínez – men likväl förväntas det att man kommer in, sätter prägel, gör sina mål och befäster en startplats om man plockas in för så mycket stålar.

Gameiro är långt ifrån en given startspelare i nuläget. Precis som under förra våren har Diego Simeone prioriterat att spela med Yannick Carrasco bredvid Antoine Griezmann i anfallet när det blivit skarpt läge. Två spelare som inte är stöpta i den centrala anfallsrollen från början.

Men kanske kan lördagens match mot Sporting vara en ordentlig vändpunkt för Gameiro. Att han fick komma in och fint servera Griezmann till 3-2-målet mot Celta Vigo var säkert upplyftande i sig. Att komma in vid ett 1-1-läge mot Sporting och göra tre mål – på FEM minuter – är en självförtroendeboost utan dess like.

Och det var precis sådana mål som vi genom åren gjort oss vana vid att se Gameiro göra. Distinkta avslut. Så som målskyttar agerar i ett straffområde.

Nu har fransmannen gjort nio baljor i ligan. Tolv totalt i Atlético-tröjan. Inte ett gyllene facit, men helt okej. Om han startar veckans Champions League-möte med Bayer Leverkusen låter jag vara helt osagt – jag blir inte förvånad om Simeone väljer en annan lösning – men för Gameiros del handlar den här våren lika mycket om att säkra upp sin framtid i Atlético.

***

Om Luis Enrique hade fått foten den här morgonen om inte Leo Messi fixat segern för Barça i slutminuten?

Tja, efter 4-0-förlusten i Champions League hade det inte sett bättre ut på Luis Enriques cv om det hade blivit poängtapp mot Leganés direkt.

Att det blev en trepoängare gav “Lucho” poängen som behövdes. Kanske en gnutta andrum. Men knappast lugn och ro.

Såvida det inte skulle bli ett jätteras i ligaspelet tror jag dock inte resten spelar särskilt stor roll. Luis Enrique kommer leda Barça till säsongens slut, vara med och kämpa om cuptiteln i maj, för att sedan gå skilda vägar med klubben i sommar.

***

Det framstår som jag drev å det grövsta med fina Villarreal när jag 25 minuter in i Europa League-matchen twittrade ut “Villarreal spelar drömfotboll mot Roma”.

Framför allt var det nog följarna som läste mitt inlägg när matchen var färdigspelad, eller åtminstone pågått ett tag.

Roma vann med 4-0 på El Madrigal, eller Estadio de la Cerámica som den numera heter officiellt men aldrig kommer kallas.

Ett helt sjukt resultat. Villarreal hade inte släppt in fyra bollar på hemmaplan på närmare sju år.

Men jag står ändå fast vid vad jag skrev. Under en period av matchen, kanske minut 15-25, spelade Villarreal fantastiskt underhållande. Lät knappt Roma låna bollen. Kom till halvchanser. Återerövrade snabbt. Kortpassningsspel, fina kombinationer. Smack smack.

Precis som Villarreal spelar.

Sen gav sig Emerson in i laget, vek in från kanten och avslutade med fel fot. Han gör förmodligen aldrig om det där målet, men gatan vad viktigt det var för Roma.

Andra halvlek? Mycket mer imponerad av Roma där. Gjorde en snudd på perfekt insats.

***

Granada verkar ha vaknat på rätt sida efter januarifönstret. Ny seger kom med besked i det andalusiska derbyt mot Real Betis.

Och även om det är häftigt att Man United-lånet Andreas Pereira fått en lekkompis i Adrián Ramos från Dortmund så känns hela lagbygget Granada så mycket fejk.

I truppen finns 25 spelare. Ynka sju av dem ägs av Granada.

Det är inte konstigt att det gått knackigt under säsongen och även om det finns många guldkorn i truppen har jag svårt att stötta ett lag där det långsiktiga perspektivet är lika med noll. Granada CF är så ospanskt det kan bli.

***

Färgklicken Málaga-Las Palmas spelas i kväll. I morgon Champions League. På onsdag Champions League. Därtill den uppskjutna matchen Valencia-Real Madrid – det blir alltid klassiska matcher på Mestalla – och Europa League-returer.

Bra fotbollsvecka vi går in i.

Real Madrid trummar på i ligaspelet – vinner matcher som mot Osasuna i helgen utan att nödvändigtvis imponera – och har fler växlar att lägga i när det behövs. Som i går, mot Napoli, efter tidigt underläge.

Det är också i matcher som dessa som de stora spelarna träder fram och visar vägen. Kylig lördagkväll i Pamplona kanske inte lockar lika mycket som ett fullsprakande Santiago Bernabéu under en Champions League-kväll?

Det är rimligt att storspelarna tänder till lite extra. Cristiano Ronaldo har inte haft någon jämn nivå i sig under säsongen, kanske på grund av en lång semester efter ett påfrestande EM-slutspel, men såg oförskämt lätt ut i steget mot Napoli. Och spelade framför allt väldigt mycket för laget. Osjälviskt och uppoffrande.

En annan som i mitt tycke var bäst på planen i går och dessutom varit helt fenomenal hela säsongen är Toni Kroos. Tysken kan allt. Han dikterar tempot, fördelar bollar, slår avgörande passningar, avslutar och är allt som oftast väldigt bra på fasta situationer.

Trots att han inte spelar lika högt upp i planen som han gjorde tidigare i sin karriär är han inblandad i väldigt mycket framåt. Om inte mål eller målgivande passningar så åtminstone en avgörande boll som öppnar upp för möjligheten till målchans.

Men i går fick Kroos till och med själv skjuta in sig i målprotokollet på klassiskt “Toni Kroos i Bayern”-vis.

Det är svårt att inte tycka om Toni Kroos när han spelar fotboll på det sättet han gör.

Övrigt då, från Madrid-Napoli?

1) Casemiros träff vid 3-1-målet var årets absolut renaste. Kul att han får mer uppmärksamhet.

2) Dani Carvajals inlägg med yttersidan – magi.

3) Det kan vara jag som har skyhöga krav (å andra sidan spelar han i Real Madrid, så det är väl befogat från alla håll), men har inte Keylor Navas slarvat betydligt mer än tidigare? Gör fortfarande sina monsterräddningar, men dessutom släppt en del billiga bollar och inte upprätthållit samma kommunikation med försvaret.

Jag kanske jämför med hans sista säsong i Levante. Den är omöjlig att överträffa. Men ändå.

***

Nog visste vi alla att Luis Enrique gått och blivit en alltmer bitter gubbe. Men kom igen. Var lite resonli och rimlig. Att han ska ha spytt galla över mediakåren efter att ha svarat på kritiska frågor efter en 4-0-förlust (!) är väl precis så logiskt som det ska vara.

“Lås oss se om frågorna är likadana när vi vinner”, ska han ha sagt.

Ja, Luis Enrique. Frågorna är förmodligen precis likadana när Barça vinner en match med 4-0 som när man förlorar med 4-0 i Champions League.

Att han dessutom ratat vissa avtalade intervjuer efter matchen är fruktansvärt fegt, respektlöst och oprofessionellt.

Något som gör hela situationen ännu mer förvånande är när Mundo Deportivo nu har skrivit att Barça förberedde matchen mot PSG som en match mot “ett sämre lag”. Svårt att veta vad som är sant eller ej, men skulle det stämma framstår ju Luis Enrique bara ännu mer som en pajas.

Det verkar oavsett vilket som att “Lucho” tappat omklädningsrummet och att många spelare är missnöjda med tränarens beslut kring taktiska upplägg.

Ni minns säkert att det var samma snack under Luis Enriques första säsong. Då var det en förlustmatch i ligaspelet på Anoeta som skapade kritiska rubriker gentemot Barcelona-tränaren, som ändå blev kvar och i slutändan vann trippeln.

Den här gången är jag tämligen övertygad om att Luis Enrique inte kommer få jobba vidare i klubben särskilt länge. Det är finito efter säsongen. Då måste något nytt påbörjas.

Och Barças problem är fortsatt inte enbart Luis Enriques fel. Han är inte den som egentligen ska hängas. Det är ledningen som stått för de grövsta missarna och satt klubben i en prekär sits.

***

Jag tippar på Jorge Sampaoli till Barça i sommar.

***

Tre spanska lag hoppar in i Europa League-slutspelet i kväll. Villarreal-Roma är ju en fantastisk match på förhand. Celta Vigo-Shakhtar kan också bli något extra.

Athletic-APOEL? Well, ställs man mot ett lag som värvat in David Barral som storstjärna borde det inte bli annat än Athletic-seger.

Ett stabilt försvarsspel är nyckeln för att Athletic ska gå långt i EL-slutspelet. I sådana fall kan det gå väldigt långt.

Pep försökte, och lyckades ändå helt okej, förnya och experimentera i slutet av sin tränarsejour i klubben i hopp om att nå absolut perfektion tillika göra sig något mer oförutsägbar gentemot motståndarna.

När Luis Enrique kom in ändrade också en del grejer. Han fick in Luis Suárez och Ivan Rakitic vilket fungerade perfekt i det praktiska och mer direkta spelet som Enrique ville använda sig av. Det resulterade i en trippel redan första säsongen.

Därefter har Enrique stått och stampat och misslyckats fatalt med att förnya spelet till det bättre.

Så här två är senare kan vi konstatera att Barcelona sakta men säkert håller på att tappa sin identitet. Man vet inte vad man får längre. Det är fortfarande en stor respekt, men långt ifrån samma självklarhet och aura.

Och det är en mix både av det spelmässigt förändrade Barcelona och det tänk som finns bland slipsnissarna på de högre positionerna i klubben. Under Guardiolas tid är jag ytterst tveksam till om André Gomes, Samuel Umtiti och Lucas Digne hade värvats in för närmare en miljard i stället för att satsa på Sergi Samper, Marc Bartra och Alejandro Grimaldo.

Var det verkligen värt att lägga flera hundra miljoner på Paco Alcácer när Sandro Ramirez – ingjuten i spelsystemet, utbildad i La Masía och riktiga känslor för klubben – redan fanns tillgänglig?

I klubben finns en av världens bästa ungdomsakademier, som har fostrat världsspelare under väldigt många år. Det kommer inte alltid dyka upp nya Messi eller Iniesta, men är det rätt väg att gå att lägga ofantliga summor pengar på spelare som inte har något koppling till klubben och inte ens är tilltänka en startplats i stället för att satsa på de egna?

Tidigare var Barcelona ett LAG som alla fruktade. Ett välbyggt lag från målvakt till siste anfallare. I dag är Barcelona ett gäng där det resultatmässigt går bra om de individuellt sett bästa spelarna gör något extraordinärt. För LAGET Barcelona har inte varit bra under hela säsongen. Framför allt inte under de stora matcherna.

Jag kan inte komma på senast jag såg ett lag få Sergio Busquets att framstå som en så pass urusel fotbollsspelare som Paris Saint-Germain fick i går. De hittade ytan bakom Busquets hela tiden och var en av anledningarna att man kunde köra över Barça på det sättet man gjorde.

Ett steg bak, två steg fram? Är det dags för en riktig revolution i Barcelona nu?

Omöjligt att svara på. Men ett steg, eller fler, i motsträvig riktning har redan tagits. Frågan är hur lång vägen tillbaka är. Det enda som är helt säkert är att Luis Enrique inte kommer vara med på den resan.

Atlético-Celta Vigo fick avsluta min helg, och det var knappast en slätstruken historia. Den hade det mesta när det kommer till dramatik, vändningar, individuell skicklighet i yppersta världsklass och en eldande Diego Simeone som kanske sprang mest av alla på Vicente Calderón den här kvällen.

Om några månader tror jag vi kommer titta tillbaka på just det här mötet, och den här vändningen som ledde till Atlético-seger i slutskedet, och reflektera över det som en stor vändning för de rödvitrandiga.

Atlético har, med Atlético-mått mätt de senaste åren, haft en ganska böljande och svajig säsong. Det är något som har saknats emellanåt. Både framåt och bakåt.

I den här matchen såg vi det där viljestarka och energifyllda Atleti som vi lärt känna under Diego Simeone, och hans egen maxlöpning för att fira med hela laget vid 3-2-målet symboliserar så klart allt på bästa sätt.

Antoine Griezmann fick bli hjälte. Viktigt för fransmannens del. Plus att Kevin Gameiro osjälviskt spelade fram på ett fint sätt.

Yannick Carrasco tyckte att hans första mål under 2017 bör vara något utöver det vanliga – och efter ett par mållösa månader kan det vara en viktig vändpunkt även för belgaren.

Efter den fina insatsen mot Barcelona tidigare i veckan, som ändå inte räckte till finalavancemang i cupen, betydde den här vändningen A och O för Atléticos vårsäsong.

Jag har sagt det förr. Det förvånar inte ett dugg om laget spelar Champions League-final igen om några månader.

***

Visst slogs man av tanken att det här hade varit en värdig Copa del Rey-final.

Men Barcelona och Alavés gör upp i maj och är förstås värda sina platser där.

***

Underbart för John Guidetti att få näta igen på Vicente Calderón – gjorde ju sitt tveklöst snyggaste mål i Celta-tröjan på samma arena i cupen förra året – när han fick förtroendet från start.

Han känns alltmer som en startman nu. Eduardo Berizzo roterar friskt och lär fortsätta göra så med tanke på att Europa League-spelet drar i gång på torsdag. Men John Guidetti är allt oftare ett inslag i startelvan de viktiga matcherna och chanserna att det förblir så ökar ju så klart när han dessutom levererar.

Läckert skandinaviskt samarbete vid 1-2-målet. Klass.

***

Jag lider enormt mycket med Aleix Vidal som fått en flygande start på 2017 och gjort poäng i stort sett varje match han har spelat. Skräckskadan mot Alavés – i matchminut 85 och ledning med 6-0 – kom i ett väldigt opassande läge.

Vidal får inrikta sig på att komma tillbaka till nästa säsong.

Och ska Barça se något positivt på det här är det möjligen att 20-årige Sergi Palencia från B-laget kan få en och annan möjlighet.

***

Jorge Sampaoli är inte bara taktiskt flexibel och väl förberedd inför varje match – han är en skicklig matchcoach också. Fegar inte ur, vågar ta snabba beslut och har framför allt ett mod att förändra radikalt.

Ett bevis på hans fingertoppskänsla? Tja, inget lag har fler målskyttar den här säsongen som kommit in från avbytarbänken.

I kväll hoppade Joaquín Correa in och fixade segern för Sevilla på Estadio Gran Canaria. Tolfte (!) gången en spelare kommer in från bänken och nätar för Sevilla den här säsongen.

***

Valencia har fyra poäng ned till nedflyttningsstrecket efter att Sporting Gijón, precis som Granada, verkar ha vaknat upp från dödsriket.

Jag är övertygad om att Valencia snarare tittar över axeln för att se hur långt försprånget är snarare än tittar framåt. Det kan bli kämpigt det här.

Den individuella kvalitén gav Barcelona ett 2-1-övertag inför semifinalreturen mot Atlético de Madrid. Och den individuella kvalitén – tillsammans med en skopa flaxande domslut – var det som i slutändan också tog laget till final.

För om det var spelmässigt jämnare i första mötet på Vicente Calderón var det i går ett Atlético som var betydligt bättre än Barcelona. Ett inspirerat lag med högt presspel och en enorm tro på att det faktiskt var möjligt att vända på resultatet.

Ett Antoine Griezmann-mål dömdes felaktigt bort för offside. Kévin Gameiro missade straff med tio minuter kvar. Det är sådana händelser som blir avgörande i slutändan.

Och så var det den där individuella kvalitén. I första mötet stod Luis Suárez och Lionel Messi för den offensiva spetsen. Så även på Camp Nou. Men det var också en annan, tämligen oväntad, figur som klev fram som matchvinnare: Jasper Cillessen.

Hela värvningen i somras kom som en blixt från klar himmel och han har inte gjort mycket annat än att sitta på bänken i skuggan av Marc-André ter Stegen. Men i går visade holländaren sina kvalitéer och stod i vägen många gånger, inte minst i den första halvleken.

Han har väldigt stor del i det här avancemanget.

Överlag var det ungefär som Barcelona har sett ut 2016/17. Stabiliteten och tryggheten är inte densamma som tidigare. Det här sedvanliga grundspelet – tiki-taka eller vad man än vill kalla det – är inte lika lätt att tyda. Det är inte lika lätt att falla tillbaka på.

Det beror till viss del på att Luis Enrique vill kunna spela en rakare anfallsfotboll när tillfälle ges, men också för att spelarmaterialet stundtals varit sämre. Det är enorm skillnad att matcha ett mittfält med Denis Suárez och André Gomes från start mot Atlético jämfört med om Andrés Iniesta och Sergio Busquets hade varit spelklara redan från start.

Barcelona har kommit lite enkelt och förnämligt undan den här säsongen med tanke på att spelet många gånger hackat. Men det är väl precis så det är att ha världens bästa anfallstrio till förfogande. Det behöver inte alltid se spektakulärt ut över 90 minuter. En stunds briljans kan lösa upp de allra svåraste knutarna – och utan Leo Messi & Luis Suárez hade det varit en annan cupfinalist i maj. Det är jag tämligen övertygad om.

***

Gårdagens insats på Camp Nou säger för övrigt en hel del om att Atlético inte bör underskattas i vår. Ligaspelet? Well, det må vara kört. Nu går allt krut på att gå hela vägen i Champions League.

Och spelar man lika inspirerande med lika effektivt presspel som i går kommer det kunna gå precis hela vägen. Men. Det gäller att sätta sina straffar. Att ha marginalerna med sig.

Spelmässigt var det dock en av de bästa versioner av Atlético jag har sett den här säsongen. Första halvleken, åtminstone första 40, var förmodligen den bästa sedan Bayern hemma i höstas.

***

ALAVÉS!

Ja, jäklar i min låda. Deportivo Alavés kommer spela Copa del Rey-final i maj.

De senaste åtta (!) åren har finalen spelats mellan två storklubbar i Spanien. Barcelona, Real Madrid, Atlético, Sevilla och Athletic är de enda fem lagen som har varit i final sedan 2008.

Då lyckades Getafe, för andra året i följt, skrälla sig hela vägen till final där man föll mot Valencia.

Att Alavés nu är klart för cupfinal är, oavsett om laget fick en på pappret enkel väg dit, en skräll av väldigt stora mått.

Det här är redan klubbens största framgång sedan man spelade UEFA Cup-final 2001 (föll efter jättedrama mot Liverpool). Och på väg att bli den mest framgångsrika säsongen på över ett decennium.

Faktum är att Alavés bara förlorat sex matcher totalt den här säsongen. För att vara en nykomling är det ett fantastiskt facit. Och i cupspelet har man inte förlorat en enda match.

Sedan slutet av november har formen stigit successivt och det bar bara blivit en plump i protokollet fram tills dags dato. Komiskt nog i ligaspelet mot Celta Vigo, som man alldeles nyss sparkade ur i cupen.

Redan i fjol kunde man skymta att Alavés hade någonting fint på gång, med en välgjuten defensiv som grund snarare än ett frejdigt anfallsspel. Trots att man vann Segundan fick José Bordalás gå, och in kom i stället Mauricio Pellegrino – något som visat sig vara ett väldigt lyckat drag.

På pappret såg det förstås bra ut. Ett större namn, en spelare som själv avslutade karriären i Alavés och dessutom har en defensiv spelfilosofi. Det passade in bra på Alavés som klubb och på spelarmaterialet. Men det var så klart en chansning. Pellegrino har misslyckats med sina tränaruppdrag förr, men kanske var det precis vad han behövde att komma till en mindre klubb och få precis det förtroendet och den tiden som krävdes för att bygga upp någonting.

Det han redan hunnit göra med Alavés är imponerande. Laget ligger tolva i La Liga, 14 poäng ovanför nedflyttningsstrecket, och har hunnit med att vinna mot Barcelona och ta poäng två gånger om av Atlético Madrid.

Den här cuptriumfen, och att laget dessutom går 180 minuter utan att släppa in mål, är ett stort och fint kvitto på Alavés enastående säsong under Mauricio Pellegrino.

Det kommer dock vilja mycket till att vinna finalen. Men som sagt, Alavés har redan bevisat hur man spöar Barcelona den här säsongen.

***

Det förvånar mig inte om Marcos Llorente tar en plats i Real Madrid nästa säsong. Ja, en startplats alltså.

Han och Theo Hernández har potential att bli världsspelare. För Alavés del kommer man inte få behålla någon av guldkornen nästa säsong.

Förmodligen inte Deyverson heller.

Succé som nykomling, ur med huvudet före nästa säsong? Äh, långt dit. Nu ska vi bara hylla laget och dess finalavancemang.

Med en adderad anfallare i Simone Zaza och en skänk från ovan i form av Fabián Orellana – i sina bästa stunder en av ligans mest frejdiga offensiva spelare – spetsades den redan ganska fina truppen till betydligt.

Men Valencia förblir vad Valencia varit de senaste åren. Uppenbarligen.

Att resa till Gran Canaria och förlora mot ett harmoniskt Las Palmas är en grej. Det kan man, den här säsongen, köpa. Det är inget att skämmas över.

Att förlora HEMMA mot EIBAR med 4-0 (!) är helt bisarrt. Det är förnedrande av omätbara proportioner. Det är förbryllande. Det är smått omöjligt att ta in.

Inte för att ta någonting från Eibar som fortsätter överraska positivt och har många väldigt underskattade och duktiga spelare, men framför allt har ett kollektiv som fungerar – trots att José Luis Mendilibar är tränare. Men ändå.

Det är Valencia vi pratar om. Det är bara tre-fyra klubbar som är större. Många lag är definitivt bättre, och har varit under längre tid, men den historiska aspekten går aldrig att bortse ifrån i det här fallet.

Det är en större grej att Valencia, med sin trupp och sina ambitioner som klubb, förlorar hemma med 4-0 mot Eibar än om Real Sociedad skulle göra det.

För att Valencia är större, alltid har varit och alltid “ska” vara.

Precis som att Liverpool får en större fiasko-stämpel på sig vid en liknande förlust jämfört med vad Tottenham skulle få. För att Liverpool är större.

En polare sa till mig för ett antal månader sedan att “det kanske är lika bra för Valencia att börja om helt. Ramla ur, lägga om grunden och successivt ta sig tillbaka”.

Det skulle vara ett av La Liga-historiens största misslyckanden om det faktiskt skulle bli så att laget åker ur. Och även om jag inte tror att det skulle vara gynnsamt så är den enda och genuina känslan att Valencia måste rensa ut precis allt för att få bukt på problemen.

Så många individuellt duktiga fotbollsspelare kan omöjligt bli så dåliga tillsammans. Det är så mycket som har gått snett på vägen.

Man brukar prata om att nå 40 poäng för att hålla sig kvar i La Liga. Valencia har, efter 20 omgångar (det vill säga mer än halva säsongen), skrapat ihop 19. Det är fasansfullt dåligt. Och Valencia ska vara glada att det ändå genererar i en plats ovanför nedflyttningsstrecket eftersom Osasuna, Granada och Sporting varit så genomsusla.

***

Apropå de genomsusa lagen i botten. Granada fick trots allt lite upprättelse i och med måndagens 1-0-seger mot Las Palmas. Adrian Ramos debuterade piggt och en förändrad spelform kan mycket väl bana väg för en finare höst.

Ett par trepoängare till och man petar ned Valencia.

***

Tre galna grejer från Barça-Athletic i helgen…

1) Paco Alcácer gjorde mål. Ja, på riktigt. Han gjorde mål.

2) Aleix Vidal har gått från frysbox till världens mest harmoniska högerback som någonsin existerat. Typ.

3) Aj aj aj, Rafinha. Fick näsan avbruten – av Marc-André ter Stegen.

***

Celta Vigo-spelarna led knappast av att söndagens stormatch mot Real Madrid blev uppskjuten.

ALLT, precis ALLT, fokus ligger på veckans semifinalretur i cupen mot Alavés. Något Eduardo Berizzo var tydlig med under förberedelserna inför det som var tänkt att bli match, men som aldrig blev. I alla fall inte den här helgen.

Utvilat Celta i returen. Mot ett möjligen mer tröttkört Alavés, men ändå med mycket självförtroende efter 4-2 på El Molinón i lördags.

Säsongens viktigaste match för båda lagen.

***

Sevilla bäst i toppmötet med Villarreal – men Sergio Asenjo bevisade varför han har bäst statistik av målvakterna i Europas fem största ligor.

Svårt att inte unna Asenjo den framgången han har haft den här säsongen efter tre tuffa knäskador och 668 rehabiliteringsdagar. Det tär på psyket. Asenjo har klarat av det.

Barcelona har halva benet i Copa del Rey-final efter 2-1-seger på Vicente Calderón i onsdags.

Ja, nästan mer än halva benet. Att Atleti i sin nuvarande svajiga form – inte minst bakåt – ska åka till Camp Nou och vinna med två bollar ger jag minimala chanser.

Men trots segern är det ändå ingen höjdarinsats av Barça. Jag var själv i väg på annat jobb och såg bara slutet av matchen, men av det längre sammandrag att döma var känslan genomgående i hela matchen att Luis Enriques lag fortsatt har svårt att styra och kontrollera matcher på sedvanligt sätt.

Barça fick matchen precis dit man ville. Ett tidigt ledningsmål tvingade Atlético att ta större risker. Ett relativt tidigt 2-0-mål tvingade Atlético att ta ännu större risker. Att det därför inte rann i väg, som för Real Madrid på Calderón i höstas, utan tightade till sig i andra halvlek säger faktiskt en del.

Barcelona anno 2016/17 är långt ifrån trippelsäsongen tillika Luis Enriques första som tränare. Och den stora skillnaden är stabiliteten på mittfältet. Från Sergio Busquets, som hela säsongen blandat och gett, till ett flitigt rotationssystem längre fram som bara har fungerat ibland.

Att Barça står med mer än ena foten i cupfinal har med individuell kvalité att göra. Luis Suárez gör ett av sina vackrare, och mest betydelsefulla, mål i den blåröda tröjan. Att han dessutom gör det så tidigt in i matchen sätter en enorm prägel på hela dubbelmötet.

Leo Messis 2-0? Tja, inte så pjåkigt det heller, även om det inte innehöll lika många moment av briljans som Suárez mål.

Så länge Enrique har sina tre superstjärnor framåt att vila huvudet mot kommer Barça aldrig kunna räknas ut. Trots ett svajigare mittfältsspel än på väldigt länge. Men ska det bära hela vägen i ett Champions League-slutspel kommer Andrés Iniesta behövas – av precis alla anledningar.

Att det däremot gick vägen på Calderón den här gången säger också en del om att Diego Simeone inte alls fått ihop sitt annars väldigt starka lag på det sättet han hade velat. Grunden, stabiliteten, tryggheten? Det är inte samma Atleti som tidigare. Bra, men inte lika bra. Framför inte defensivt.

Borträknat i ligan. Snudd på borträknat i cupen.

Det är tydligt vart Atlético kommer rikta sitt största fokus i vår – så länge inte ligaspelet och den där fjärdeplatsen (minst) blir lidande.

***

Gerard Piqué blev alltså 30 i går. Årgången 87 fyller 30. Overkligt. Smått osannolikt.

Det var ju inte längesen dom var talanger, hela högen.

***

Historiskt möte på Balaídos i går kväll. Celta Vigo mot Deportivo Alavés. Ett av lagen spelar final mot – förmodligen – Barcelona senare i vår.

Det här dubbelmötet betyder så extremt mycket för båda klubbarna att det är svårt att sätta ord på det. För Alavés skulle det innebära största framgången sedan Europa-äventyret i början av 2000-talet. För Celta Vigo det största sedan Champions League-spelet för över ett decennium sedan.

En finalplats innebär inte bara prestige, pengar utan också en biljett rakt ut i Europa. För två lag som knappast är hundraprocentiga att spela till sig en plats utanför Spaniens gränser i ligaspelet gör den hela ännu mer intressant.

Och kanske är det just därför, när så mycket står på spel, som underdogen Alavés rent av går hela vägen? I går gick ingenting Celtas väg. Ribbträff, stolpträff, bollar som studsar snett i straffområdet och en makalöst regnig plan som ställde till det för Eduardo Berizzos passningsskickliga lag.

Alavés fick 0-0 på Balaídos. Ett kanonresultat givetvis. Samtidigt räcker det för Celta Vigo att göra mål och lösa oavgjort på bortaplan för att gå vidare. Det är inget uselt utgångsläge heller.

Om den första semifinalen talar för Barcelona på precis alla sätt är den andra helt vidöppen.

Och när Celta Vigo faktiskt behöver göra mål – 0-0 tar ju förvisso semifinalen till förlängning – kan det tala för att John Guidetti i bra form faktiskt får starta i returmötet.

Hans energi, löpstyrka och vilja kan behövas i en bortamatch av den digniteten.