POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Höstens lag i La Liga

Twitter: @pinthorp

Höstsäsongen har pågått hela vägen in i julfirandet, men nu har det blivit dags för ett kort uppehåll innan vi sparkar igång den spanska fotbollen efter nyår med full rulle.

Innan det är det givetvis dags att plocka ut höstens lag. Helt subjektivt från mina reflektioner under det som varit. Jag har valt en 4-2-3-1-uppställning och vi börjar bakifrån.

Målvakt: Marc-André ter Stegen (Barcelona)
Det må talas mycket om Barcelonas offensiva spetskvalité, men ter Stegens utveckling i målet har varit beundransvärd den här hösten. Har han jobbat ganska mycket i skymundan under hela sin tid i Katalonien, men otroliga insatser har avlöst varandra och den unge tysken har tagit ett stort steg mot ett anseende som en av världens främsta på sin position. Har framför allt konkurrerat med Neto (Valencia) och i vanlig ordning Jan Oblak (Atlético) om den här utmärkelsen.

Högerback: Pablo Maffeo (Girona)
Manchester City-lånet dominerade stundtals sin högerkant redan förra säsongen i Segundan, men har med besked bevisat att han håller på en betydligt högre nivå. Löpvillig, otroligt smart och har bra högerfot. Som han flugit fram den här hösten finns det inte någonting som talar för att Girona kommer behålla Maffeo ytterligare en säsong. Han är alldeles för bra.

Mittback #1: Diego Godín (Atlético)
Försvarsgiganten har varit ett frekvent inslag i mina sådana här uttagningar i flera år. Och det är ingen tillfällighet. Visar match efter match med sitt ledarskap, engagemang och framför allt grinta att han är en av de bästa mittbackarna i världen och ofantligt viktig för sitt Atlético Madrid. Det finns logiska förklaringar varför laget har släppt in minst mål av alla.

Mittback #2: Samuel Umtiti (Barcelona)
Har gått skadad den senaste tiden men det hindrar honom inte att ta plats i höstens lag. Kanske ligans allra bästa försvarare den här säsongen och har tagit stora steg jämfört med debutsäsongen i Barcelona. Då etablerade han sig förvisso snabbt som en viktig kugge i laget, men naiviteten kom fram väl mycket emellanåt där några misstag blev dyrbara. Den här hösten har Umtiti varit jämnare och säkerheten själv och har har alla element för att styra backlinjen i Barça i många år framöver.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Det har blivit naturligt i Barcelona att fler och fler anfall går längs vänsterkanten ända sedan Dani Alves lämnade klubben. Jordi Alba har förstås tagit det hela med ro och också blivit alltmer frekvent i poängprotokollet.

Central mittfältare #1: Gabriel (Leganés)
Den tidigare Juventus-spelaren, som aldrig fick chansen i den italienska storklubben, har äntligen hittat rätt i karriären. Inne på tredje säsongen i Leganés och bara blivit alltmer betydelsefull. Har precis som laget gjort en väldigt fin höst och är en stöttepelare på det centrala fältet.

Central mittfältare #2: Dani Parejo (Valencia)
Många gånger borträknad i Valencia och av många pekats ut som “fel kapten” att ta laget framåt. Men den här hösten har Dani Parejo på precis alla sätt visat motsatsen. En ledare och dirigent i säsongens största positiva överraskning.

Högermittfältare: Mikel Oyarzabal (Real Sociedad)
Har skrivit en del om den offensive yttermittfältaren tidigare och hans framfart den här hösten. Att han har vuxit ut och blivit Real Sociedads rent av viktigaste offensiva kugge råder inga tvivel om och Anoeta är högst sannolikt inte slutstationen, utan bara början för 20-åringen.

Offensiv mittfältare: Lionel Messi (Barcelona)
Ligans bäste spelare under hösten. Kräver ingen närmare varken presentation eller beskrivning. Känns som han fått en liten nytändning och trivs alldeles ypperligt under Ernesto Valverde.

Vänstermittfältare: Gonçalo Guedes (Valencia)
Säsongens stora utropstecken. Tyvärr, för Valencias del, skadad under sista månaden när laget också hamnat i en liten dipp. Har visat upp fantastiska kvalitéer framför allt offensivt med sitt driv, teknik och spelförståelse men också i defensiv bemärkelse med stor arbetskapacitet. Valencia vill av logiska skäl köpa loss Guedes permanent från Paris Saint-Germain och de senaste veckorna har det varit optimistiska tongångar.

Anfallare: Simone Zaza (Valencia)
Här finns en del spelare att välja mellan, men både Cristian Stuani (Girona) och Iago Aspas (Celta Vigo) faller i konkurrens med Simone Zaza när det gäller att hitta höstens nummer nio-spelare. Zaza visade sig viktig redan under våren i Valencia men har tagit ytterligare ett ordentligt kliv den här hösten. Duktig på att nosa till sig målchanser i straffområdet, resolut avslutare och även duktig som lagets spetsspelare när det gäller försvarsspelet.

ter Stegen
Maffeo Godín Umtiti Alba
Gabriel Parejo
Oyarzabal Messi Guedes
Zaza

Bänk: Neto (Valencia), José Gayá (Valencia), Asier Illarramendi (Real Sociedad), Geoffrey Kondogbia (Valencia), Joan Jordán (Eibar), Isco (Real Madrid) & Cristian Stuani (Girona).

Adam Pinthorp

Alla som har sett Messi vet att han är bäst

Twitter: @pinthorp

Maken till ett mer förändrat El Clásico vet i tusan om jag har upplevt. Det var sannerligen en match med två skepnader och två väldigt olika halvlekar.

Den första som tillhörde Real Madrid, där Karin Benzemas stolpe ut blev signifikativt både för fransmannens och lagets ineffektiva höstsäsong i ligaspelet. Det var ingen klar Madrid-dominans men likväl en halvlek där marängerna skapade mest och av logiska skäl kändes mer angelägna om att kliva framåt.

Vad som hände i paus förblir högst oklart men det var en märkbar skillnad redan från första minut av halvlek nummer två, där Barcelona tog över successivt och där Madrid-spelarna verkade tappat all form av energi och glöd.

Vad höll Mateo Kovacic på med vid Barças 2-0-mål? Någon form av Rakitic-fobi gjorde att han backade ifrån sin motståndare och knappt joggade i defensiv riktning för att hjälpa sina lagkamrater att förhindra ett baklängesmål. Positionsspelet på medspelarna var förvisso fullkomligt obefintligt och hela den situationen sa allt om Real Madrids orkeslösa andra halvlek.

Från en positiv Real-känsla från matchens inledning föll de vita samman fullständigt. Det slutade 0-3 på Santiago Bernabéu.

Det finns mycket att säga om matchen och framför allt många att hylla i Barcelona. Men den första tanken jag fastnade vid direkt efter slutsignalen var Ernesto Valverde. Han har, lite som hela Barça egentligen, gått väldigt mycket under radarn den här hösten. Bortsett från Supercupen har han ännu inte förlorat en match som Barcelona-tränare. Han har gjort ett bra lag ännu bättre trots sämre förutsättningar både i form av en kaotisk klubbledning och en på pappret sämre trupp.

Hans taktiska flexibilitet, som var ett signum även i Athletic, har fallit ut väldigt väl. Hans tydliga förändring av att flytta in Lionel Messi i en om möjligt ännu mer fri roll, i stället för att utgå från högerkanten som fallet ofta var under Luis Enrique, har gett otroliga resultat. Förändrande spelsystem beroende på resultat och matchbild är ingenting vi har sett i Barcelona sedan Pep Guardiolas dagar, men något som också varit tydligare under hösten. I El Clásico var Paulinho den viktigaste brickan i det spelet och det är svårt att peka på en självklar roll eftersom den förändrades under matchens gång.

Barça lämnade Bernabéu med 14 poängs försprång till Real Madrid (som förvisso har en match mindre spelad). Jag ser inte en rimlig möjlighet att huvudstadslaget faktiskt tar in det avståndet.

Och eftersom både Atlético (1-0-torsk borta mot Espanyol) och Valencia (0-1 hemma i derbyt mot Villarreal) kammade noll blev Barça en större vinnare än man en laget ens hade kunnat drömma om vid det här laget.

Det här var det definitiva guldrycket. Ja, avgörandet rent av. Nu vinner Barcelona ligan.

***

Marc-André ter Stegen höll nollan och gjorde en ny extraordinär insats i målet.

En av världens tre främsta målvakter just nu?

***

Thomas Vermaelen har varit skadad eller petad nästan 90 % av sin tid i Barcelona. Han har varit totalt bortglömd och hade klubben fått som man velat i somras hade belgaren inte ens varit kvar vid det här laget.

Nu står man ändå där med en mittback som varit alldeles lysande i Samuel Umtitis skadefrånvaro och definitivt spelat till sig en plats i truppen även fortsättningsvis. Imponerande.

***

Sergi Roberto är så underskattad. Har lirat på alla positioner förutom målvakt, mittback och central anfallare, växlar alltid upp i de stora matcherna och spelar med större hjärta än de flesta.

Hans tre senaste insatser på Bernabéu i ligasammanhang har varit otroligt bra. Hela hans höst har varit fantastisk.

Roberto växer i Barça-hierarkin för varje dag som går och är tveklöst en av lagets viktigaste spelare. Flexibiliteten, egenskapen att alltid höja sig när det krävs och en La Masía-addition som i sammanhanget har ganska stor betydelse också.

***

Den här 3-0-segern kommer placera sig väldigt högt över Barcelonas segrar på Bernabéu genom alla tider. Det var en stor taktisk triumf och det var kollektivet som gjorde det.

Men när vi ändå varit inne och pratat om de individuella karaktärerna så är det svårt att förbi se världens bäste som inte prisats som världens bästa på ett tag.

Lionel Messi stod för en ny sån där magnifik insats men gissningen är att fotbollsmedia i världen kommer fortsätta tro att det existerar någon form tävling mellan argentinaren och alla andra.

Alla som har sett Messi den här hösten vet att han har varit överlägsen sina kollegor och motståndare.

Adam Pinthorp

Carlos Vela fick ett värdigt avsked

Twitter: @pinthorp

Hjälp mig gärna att minnas bättre, men jag kan inte komma ihåg senast en klubbikon – som dessutom väljer att lämna mitt under säsong – fick ett så värdigt och vackert farväl i paritet med det som Carlos Vela fick under onsdagen.

Det hela blev förstås som en saga i sig när han hoppade in i slutskedet mot Sevilla och definitivt avgjorde matchen i slutminuten med sitt 3-1-mål. Det kunde inte stå mer skrivet i sten. En framgångssaga kunde inte avslutats på ett bättre sätt.

Tifo, sånger och tårar i en vacker symbios som avslutades med att lagkamraterna samlades och kastade honom mot skyn inne på planen. Allt framför fansen hemma på Anoeta.

Tyvärr är det inte alla klubbikoner som får ett lika fint avsked. Att få avgöra med ett sista mål i klubbens färger, det 73:e i ordningen i match 250, adderar förstås en dimension i sig. Men när det först offentliggjordes att Vela kommer lämna klubben för spel på andra sidan Atlanten i januari var det inte alla supportrar som gladdes. Så klart. Mexikanen har varit en vital del av lagets offensiva spel i många år, där den självklara kulmen för Vela var säsongen 2013/14 där han bildad en fruktad anfallstrio tillsammans med Antoine Griezmann och Imanol Agirretxe. Han stannade vid totalt 34 poäng (21+13) den säsongen. En otrolig notering för en spelare som inte agerar som “nummer nio”.

Det var många ur supporterskaran som vred på sig och tyckte det var ett märkligt beslut. Inte bara sett till tappat kvalité och stjärnstatus i truppen utan också att göra det mitt under säsong.

Men från första dag sedan beskedet har Carlos Velas uppoffrande och hundraprocentiga inställning varit grunden till ett avsked som blev precis så bra som det förtjänade att bli.

Hans första inträde i klubben var redan 2011 och han har sannerligen haft både bättre och sämre perioder, men i sina bästa stunder har han varit en av La Ligas tveklöst bästa offensiva spelare. Emellanåt fullkomligt bärande för La Real.

Nu lämnar han ett lag där han inte längre är lika ordinarie och bärande. Läget att lämna hade förmodligen aldrig varit lämpligare. Och avskedet hade förmodligen aldrig blivit mer pricksäkert.

***

Många har säkert redan läst och hängt med i turerna kring Antoine Griezmann de senaste dagarna. Och då tänker jag framför allt på nyheten som spridit sig från katalansk media (Mundo Deportivo i första hand) att Barcelona har varit i kontakt med Atlético-anfallarens föräldrar i ett första försök att närma sig en framtida övergång. Guillermo Amor uttalade sig i frågan och även om han inte bekräftade någonting så dementerade han definitivt ingenting heller. Något som fick Atlético att gå i taket, och gjorde att klubben anmält Barcelona till FIFA.

Griezmanns kontrakt med Atleti går ut nästa sommar och många ser det redan som “klart” att han kommer lämna därefter. Problemet är att en spelare vars kontrakt löper ut om mer än sex månader inte får kontaktas av representanter från andra klubbar, i alla fall inte utan arbetsgivarens godkännande.

Jag vet inte hur stort vi ska se på det här och har någonstans svårt att se att det i praktiken straffar Barça med transferförbud i två fönster, som kan bli fallet om FIFA godkänner Atléticos anmälan. Men det hade givetvis inneburit en galen upptrappning för Barcelona gällande det stundande vinterfönstret då man hade tvingats agera än mer långsiktigt.

Däremot, oavsett hur involverad Griezmann personligen var i just den här saken, går det konstatera att fransmannen knappast hanterat den här hösten på bästa sätt i Atlético.

Ganska loj inställning på planen och en hel del kryptiska grejer. Inte riktigt som Radamel Falcaos inställning och prestation under sin sista säsong i klubben, där det i övrigt går att dra ganska tydliga paralleller.

Atleti kommer må bra av att få in och karaktärsspelare som Diego Costa i vinter.

Adam Pinthorp

Real Madrid-rekord och Las Palmas-kaos

Twitter: @pinthorp

Ny Real Madrid-titel, nytt Cristiano-mål och nytt rekord i hamn.

Säga vad man vill om Madrids ligaform den här hösten, men summerar vi 2017 är det ändå ganska bra. Det blev till slut, även om det satt ganska långt inne, seger i klubblags-VM efter finaltriumf mot Gremio. Det var Real Madrids femte titel under kalenderåret vilket faktiskt aldrig har hänt förut. Ytterligare en liten guldstjärna på Zinedine Zidanes cv och ytterligare en mening i klubbens långa historiebok.

Madrid blev också första klubb att kamma hem klubblags-VM två år i följd. Men det är väl ett form av rekord som passerar utan att höja någons ögonbryn nämnvärt.

Som följd av klubblags-VM har Reals ligamatch mot Leganés blivit uppskjuten. Fullt fokus sedan hemkomsten från Abu Dhabi ligger på lördagens El Clásico. En match som sannerligen kommer avgöra mycket. Barcelona-seger och Real Madrid kan skifta ligafokus mot enbart cup- och CL-fokus efter nyår. Det är i alla fall känslan.

***

Jag vet inte hur stora växlar vi ska dra av Barcelonas seger mot Deportivo La Coruña under söndagskvällen eftersom Depor lämnat en hel del att önska under hösten. Men oavsett vilket var det en match som helt adekvat hade kunnat slutat 10-0. Leo Messi var bäst på planen och hade tre bollar i virket och hann missa en straff men lyckades aldrig pricka in sig i målprotokollet. I stället gjorde Luis Suárez, som sett något vassare ut de senaste veckorna, och höstens succéman Paulinho två var.

Barcelona visade mästerklass från start till mål och fortsätter ånga på. Mitt i allt politiskt kaos, Neymar-gate och en framtid som bara är ett stort frågetecken har den här hösten varit en sportslig jätteframgång. Trots en sargad trupp går laget mot ett nytt år som på förhand har välkrattade förutsättningar för att innehålla stora triumfer.

Man gjorde åtminstone ett ryck i ligaspelet efter att Valencia förlorat andra raka bortamatchen. Nu har man sex poäng ned till Atlético som är ny tabelltvåa och som sagt, El Clásico-seger den 23 december skulle innebära ett rejält guldryck.

***

Mest kaos den här hösten har det ändå varit i Las Palmas. Hur ska klubben ha det på tränarposten egentligen? Finns någon strategi överhuvudtaget? Någon långsiktighet?

Inför säsongen skrev jag att Las Palmas nog hade sin bästa offensiv på hela 2000-talet. Vilket man hade. Addera en redan stark uppställning med Loïc Remy, Jonathan Calleri och hemmasonen Vitolo och kanariegänget kändes som ett tillräckligt starkt lag för att nosa på en topp åtta-placering.

Men icke.

Det där jobbet ska ju göras på planen också.

Laget var på väg mot en rejäl vändpunkt i helgen efter en på det hela taget ganska usel match mot Espanyol (som också hade behövt en vändpunkt). Det blev till slut två väldigt besvikna lag i en 2-2-batalj. Espanyol ledde med tio minuter kvar då Las Palmas först reducerade, innan Remy kvitterade på tilläggstid. Därefter fick Jonathan Viera chansen att fullborda vändningen från straffpunkten men brände.

Det symboliserar nånstans Las Palmas säsong. Nog finns det skicklighet och en stor dos av kvalité, men det där sista lilla har saknats hela hösten.

Man vill ju bara se Paco Jémez i Las Palmas illa kvickt med allt vad det innebär. Ett rykte som har bubblat upp på slutet är att Fernnado Hierro, som precis fått jobb i förbundet, är aktuell för uppdraget. Det är prekära tider i klubben och president Miguel Ángel Ramírez har det hett om öronen. Senast vände sig delar av fansen emot honom och krävde hans avgång.

Som BeIN Sports-journalisten David Cartlidge skrev så träffsäkert i går är det oftast tränaren som får gå när presidenten blir pressad på det sättet. Problemet i Las Palmas? De har ingen tränare, eftersom Paquito bara gått in som “caretaker”.

***

Häftig inramning i baskderbyt på San Mamés i helgen men som på många andra arenor blev det målsnålt. Ja, inget alls. Real Sociedad klart mest tillfreds med den poängen och Athletic fortsätter spela okej utan att lyfta till de höjderna många förväntar sig.

Uppe i Vigo blev det ett mål när Villarreal åkte och samlade på sig alla tre poäng. Pablo Fornals gjorde sitt första mål i den gula tröjan sedan flytten från Málaga och firade som om han gjorde sitt första mål i livet.

Håll koll på den killen. Jag gillar vad jag ser och det är någonting i drivet och touchen som åtminstone tilltalar mig väldigt mycket. Min gissning är att Fornals nästa destination är en större klubb.

Adam Pinthorp

Jättelöftet på väg att lämna Valencia – Real Madrid nästa?

Twitter: @pinthorp

Det har varit Valencias höst på väldigt många sätt. Äntligen har man hittat rätt lösning på tränarposten i Marcelino García Toral och tillsammans med klubbdirektören Mateu Alemany, som kom redan i våras, har man tagit klubben i rätt riktning.

Men det har också funnits en del frågetecken som behövts rätas ut och på alla plan har det inte varit frid och fröjd. Det är det förvisso aldrig i Valencia.

Just i det här fallet syftar jag på situationen med Rafa Mir. Anfallaren är den stora talangen i klubbens 97-kull och gjorde A-lagsdebut redan för ett par år sedan. Han toppar den interna skytteligan i Valencia Mestalla (klubbens reservlag som håller till i motsvarande tredjedivisionen) med 15 fullträffar den här hösten. En siffra som sticker ut och som borde gett möjligheter i A-laget. Om det inte vore för den detaljen att han vägrat förlänga sitt kontrakt.

Under torsdagen uttalade sig Alemany i fallet Rafa Mir och det är ganska tydligt åt vilket håll det barkar.

“Spelarens kontrakt går ut 30 juni nästa år, och av komplexa anledningar har han inte förnyat när han borde, vilket var ett tag sedan. Situationen har blivit ännu mer komplicerad eftersom spelarens prestationer på planen varit så bra. Vi hoppas kunna hitta en lösning som passar alla parter”.

Valencia och framför allt huvudtränare Marcelino har varit glasklar i sin kommunikation mot Rafa Mir. Förnyar han inte sitt kontrakt med klubben utesluter det möjligheten att spela i A-laget, både när det gäller matcher och även i träningssammanhang. Ett hot som uppenbarligen inte gav den effekt som flera hade hoppats på, och nu har situationen nått ett vägskäl där Rafa Mir kommer gå ut ena hållet och Valencia åt andra.

Det är många som följt anfallarens utveckling de senaste åren och konkret intresse finns från såväl brittiskt håll men även inhemskt. Det mesta pekar dock på att nästa anhalt blir den spanska huvudstaden och Real Madrid. Hans flirtande och hyllande av Cristiano Ronaldo på sociala medier har gjort Valencia-supportrar väldigt upprörda och många anser att hans chanser löpt ut för längesen.

Det är uppenbart vilken besvikelse Valencia känt inför det hela och allt grundar sig förstås i spelarens stora talang. Han har levererat över tid i Mestalla och är en av de hetaste unga anfallarna som akademin fått fram på flera decennier. Blir det Real Madrid i januari lär det främst bli spel i reservlaget även där, men det känns som en otrolig investering inför framtiden.

Sedan är det ju alltid så, att den enes död, den andres bröd. Den som vinner mest på Rafa Mir-situationen är Ferran Torres. En tre år yngre anfallare som enligt många har ännu större begåvning.

Ferran gjorde debut i cupspelet mot Zaragoza häromveckan (och stod för en assist) och har tränat regelbundet under Marcelino den senaste tiden. Det har pratats om att han ska få allt fler chanser inom den närmsta framtiden och en tydlig aspekt i det hela som premieras av Marcelino är anfallarens förmåga att spela på flera olika positioner.

Jag tvivlar på att Torres kommer etablera sig på allvar i A-lagströjan redan den här säsongen eftersom man jagar anfallsförstärkning nu i vinter (pratas om Sandro Ramírez, Luciano Vietto & Kevin Gameiro), men när Rafa Mir försvinner kommer ett större tomrum finnas att fylla i Valencia Mestalla.

Spännande, och som vanligt småkaotiska, tider i Valencia.

Adam Pinthorp

Det perfekta alternativet för John Guidetti i januari

Twitter: @pinthorp

Det var inte i går jag kommenterade en match innehållande ett spanskt lag. Ganska på dagen tre år sedan faktiskt. Därför kändes det förstås extra kul att få göra semifinalen i klubblags-VM mellan Al Jazira-Real Madrid under onsdagskvällen.

Det var faktiskt Real Madrid jag kommenterade den där höstdagen för tre år sedan också. Då var det returmötet med Cornellà i Copa del Reys sextondelsfinal. En match där Chicharito, James Rodríguez och Asier Illarramendi spelade. Hur antikt känns inte det?

Även Raphaël Varane, Nacho och Isco startade den matchen. Samtliga fanns också med i den uppställningen som tog sig an Al Jazira i en ganska märklig match. Madrid avlossade över 30 skott men hade förtvivlat svårt att hitta rätt, framför allt i den första halvleken då hemmakeepern Ali Khaseif bokstavligen var en levande vägg. Trist för hans del att en skada tvingade honom av planen i andra, och därefter kom också Real Madrids mål.

Cristiano Ronaldo gjorde sin vana trogen mål i sammanhanget (jag vet inte om han själv ens kommer notera det, men med sex fullträffar är han bäste målskytt genom tiderna i klubblags-VM) och avgörandet stod Gareth Bale för. Walesaren har inte lirat sedan slutet på september och säga vad man vill om hans helhetsinsatser i Real Madrid så har hans poängproduktion ändå visat grön flagg konstant.

Och när både Cristiano och Benz saknat skärpa framför mål den här hösten har Bales frånvaro lyst starkare än någonsin. Kanske någon symboliskt då när Benzema – till publikens busvisslingar – fick lämna planen efter 81 minuter och säkert fem bra målchanser brända och Bale i stället gjorde 2-1 i sin första minut på banan.

Real Madrid avancerar förstås välförtjänt till final. Den här matchen borde inte ha avgjorts så sent men det viktigaste var inte att vinna stort utan att som det heter göra jobbet.

Karim Benzema kommer undan lite väl lätt med att “vara den enda nian av den karaktären” i Madrid tycker jag. Det är må hända orättvist att jämföra honom med Borja Mayoral, men det är ingen vild gissning att en skadefri Gareth Bale faktiskt går före i anfallshierarkin om målen inte börjar trilla in för fransosen.

***

Det har varit en hel del snack om John Guidetti i spansk media de senaste dagarna. Både från andalusiskt, galiciskt och valencianskt håll.

Som de senaste rapporterna säger verkar det som att Maxi Gómez blir kvar i Celta Vigo. Klubben har fått bud på anfallaren från kinesiskt håll men de verkar inte beredda att betala de 20 miljoner euro som Celta kräver. Om Gómez blir kvar, som det i nuläget pekar på, lär Guidetti lämna.

Uruguayanens formkurva har förvisso dalat de senaste veckorna men totalt sett har han varit en lyckad investering för Celta och i nuläget går han klart fört Guidetti i hierarkin där Iago Aspas givetvis är ohotad anfallsetta.

Vad skulle då vara en bra destination för Guidetti? Det är flera spanska klubbar som är intresserade och av allt att döma från hans tidigare uttalanden stannar han gärna kvar i La Liga. Men det viktigaste för svenskens del den kommande våren blir förstås speltid då han har VM i sikte.

De klubbar som är intresserade är Levante, Deportivo Alavés och Real Betis. I Levante är det ingen av de naturliga anfallsspelarna som alls levererat under hösten och när det dessutom talas om att Enes Ünal återvänder till Villarreal i januari känns det ännu mer rimligt med förstärkning. Här tror jag Guidetti skulle ta klivet rakt in i startelvan.

I Alavés hade konkurrensen blivit tuffare med Christian Santos och Munir El Haddadi (utan att någon för den delen imponerat så det förslår). Detsamma gäller givetvis i Real Betis. Att Antonio Sanabria kan bli borta länge på grund av skada är en faktor att Sevilla-klubben behöver ge sig ut på marknaden, men Rubén Castro återvänder “hem” och Sergio León har en väldigt fin höst i ryggen.

Det finns inte heller samma lugn och ro i den klubben om man jämför med framför allt Levante.

Jag skulle säga att Valencia-klubben vore ett alldeles utomordentligt alternativ för John Guidetti. Onda Deportivo Valencia pratade om det i sin podcast under onsdagen och lösningen känns inte omöjlig.

I det här läget är jag övertygad om att Guidetti själv inte värdesätter lagets tabellplacering eller generella status lika högt som han kanske hade gjort om andra omständigheter rådde. I Levante har han störst chans att få spela och dessutom kliva in med viss stjärnstatus. Vi vet alla hur mycket han gillar att axla en sådan roll. Och hur mycket han själv kan lyfta under stort ansvar.

Adam Pinthorp

Föredömet Villarreal och maskinen Barcelona

Twitter: @pinthorp

Gatan vad fint det var att se Sergio Asenjo på en fotbollsplan igen. Mer än nio månader har gått sedan han, lustigt nog mot just Barcelona, slet av korsbandet. Den fjärde skadan av den digniteten i karriären. Bara 28 år gammal.

Det är få som kommer tillbaka, både fysiskt och psykiskt, efter ett sådant skadehelvete. Och det finns givetvis inga garantier att Asenjo håller sig skadefri den här gången. Vi kan bara hoppas.

För det är en kämpe och en målvakt som förtjänar framgång. Han har haft en krokig karriär där skadorna i mångt och mycket stått i vägen för en utveckling som mycket troligt inte hade slutat i Villarreal. Men jag har svårt att se en mer lojal klubb än just Villarreal stå bakom långtidsskada efter långtidsskada. De har hjälpt och stöttat Asenjo i de svåraste perioder av rehabilitering och hela tiden gett honom långtidstro.

Jag hoppas verkligen att det stannar vid fyra korsbandsskador för Asenjo, och att han – precis som jag hoppas med Villarreal-bekantingen Guiseppe Rossi som nu kritat ett avtal med Genoa – får ut den potential som finns.

***

Villarreal är för övrigt ett föredöme som klubb på väldigt många sätt. Att hålla sig i toppen över ett decennium (undantaget ett par år där degraderingen till Segunda División ändå inte satte klubben i skiten) är ofantligt imponerande för en klubb med bas i en stad som bara rymmer drygt 50 000 invånare.

Trots att man gick skilda vägar med Marcelino García Toral på något märkliga grunder inför förra säsongen tappade man aldrig mark som ett topplag. Trots att man sparkade Fran Escribá (det var nog få som trodde att han var rätt man för att ta laget till nästa steg utan snarare som en okej lösning i ett prekärt läge) tidigare i höstas har man behållit sin position i toppskiktet.

För en i grund och botten så pass liten klubb som Villarreal är det häpnadsväckande hur lyckats prestera på den höga nivån som man gjort under 2000-talet. Men det är ingen tillfällighet utan en effekt av den struktur och långsiktighet som Fernando Roig varit med och byggt upp i klubben. Presidenten Roig, som är en stor affärsman och äger nio procent av stormarknadskedjan Mercadona, har alltid satt Villarreal i första hand. När klubben degraderades för ett antal år sedan (vilket fick konsekvenser även för akademin då både B- och C-laget tvångsdegraderades i samma veva eftersom de höll till i en respektive två divisioner under A-laget) sålde Roig av en andel ur Mercadona för att hålla klubbens ekonomi i schack.

Snabbt bar set uppåt igen och i dag är Villarreal i ett liknande läge som man var säsongen då man degraderades. Med skillnaden att det går ännu bättre sportsligt.

Nu har det förvisso knarrat lite de senaste veckorna. Tre raka förluster skapar säkerligen en del huvudbry för Javier Calleja (tidigare reservlagstränaren som tog över efter Fran Escribá) men har borde sitta väldigt säkert. Han är precis som hela Villarreal. En del av en långsiktighet som inte bör underskattas. Han har varit med och fått fram flera av de etablerade A-lagsspelarna som i dag finns i klubben och det var ingen tillfällighet att så många egna produkter fick chansen i den avslutande Europa League-omgången i torsdags.

Trots en sämre inledning på december gillar jag vad jag ser av Villarreal den här hösten. Det finns enormt mycket potential och det är en klubb att ta efter på många punkter.

***

Villarreal-Barcelona avslutade helgens La Liga-fotboll och det var jämna steg första timmen. Sedan sulade Dani Rabu till sig ett rött kort vilket gav Barça en extra skjuts in i vad som blev en segeranstormning.

Det såg ut som många gånger när Barcelona spelat fotboll den här hösten. Man bjuder inte på särskilt mycket bakåt och växer successivt in i matchen. Till slut malde man ned Villarreal och det kändes som att utvisningen var den definitiva utlösaren.

Luis Suárez, 0-1. Lionel Messi, 0-2. När allting summeras är det mycket vi känner igen.

***

Det har varit en bra vecka för Real Madrid. Även om man gjorde det onödigt spännande och släppte in Dortmund i matchen hemma på Santiago Bernabéu i onsdags, lyckades man till slut knyta ihop den segersäcken och följde upp det med en rejäl överkörning i lördags.

Sevilla blev ordentligt avslöjat och det var längesen Madrid var på ett sådant spelhumör. Hur mycket adderar den där femte Ballon d’Or-triumfen för Cristiano Ronaldo? Han har åtminstone haft en bättre vecka rent sportsligt än kanske hela den här hösten.

Det känns maffigt att världens två största superstjärnor ändå ser ut att pricka in formen väl till El Clásico som inte bara smyger sig på utan närmar sig med stormsteg.

***

Bra vecka även för Athletic Club. Först löser man gruppsegern i Europa League och därefter åker man och hämtar hem tre blytunga poäng borta mot Levante.

Cucu Ziganda har varit under rejäl press men sitter nog säkert på tränarposten ett tag till. Athletic kan åtminstone börja titta uppåt i tabellen och har känning på övre halvan nu.

***

“Alla straffar som går i mål är bra straffar”.

Jag vet inte vad jag tycker om det där uttrycket, som en del flitigt brukar använda.

Men låt i alla fall slå fast att Dani Parejo slagit fler straffar med precision och fler tvärsäkra straffar än den han lassade i väg mot Celta Vigo i lördags. Mål blev det, hur som helst, och effekten precis densamma som om han hade lurat målvakten åt fel håll och limmat upp den i krysset.

Och det är nog precis den typen av marginaler som Valencia behöver i nuläget. Att den där förlusten i Getafe snarare blev en engångsföreteelse än början på en dipp.

Parejos 2-1-straff blev helt avgörande mot Celta och Valencia står således på 10-4-1 efter 15 omgångar.

***

Det fanns väl bara ett resultat att förutspå på Benito Villamarín i helgen?

Att Atlético, utan Antoine Griezmann, skulle åka dit och göra precis det som krävs men inte mer än så kändes helgjutet. Ett klassiskt 0-1-Simeone-resultat. Om vi kan kalla det så. Jag tror alla förstår vad jag hänvisar till.

Det är ingen tillfällighet att Atlético vunnit flest matcher med just 1-0 under Diego Simeones era. Uttåget ur CL och en som helhet ganska ojämn höst till trots finns det få lag som kan det där med att stänga igen en butik på samma sätt som Atleti.

Det är väl därför laget aldrig ska räknas bort.

Adam Pinthorp

Valencia sprang rakt in i väggen – Atlético helgens vinnare

Twitter: @pinthorp

Redan på förhand var läget optimalt för Valencia att verkligen sätta press på Barcelona i toppen. Att krympa avståndet. Att på allvar visa att man kan vara med och slåss.

25 minuter in i matchen mot Getafe blev det knappast sämre när Mauro Arambarri otroligt huvudlöst drog på sig sitt andra gula kort.

Jag kan dock inte svära på att det finns någon statistik på det här, men magkänslan säger mig att det inte är några hisnande plusstats på att ett lag som spelar i numerärt överläge faktiskt vinner matcherna. Det är inte sällan det blir tvärtom. Att det till antalet spelare underlägsna laget på något sätt får mer energi och i alla fall inte förlorar.

Men en utvisning redan i minut 25. Med den kvalitetsskillnaden som redan existerar. Och det speciella läge för Valencia att kroka på Barcelona i toppen. Det klart att Marcelinos gäng bara skulle vinna matchen.

Ändå blev det en snöplig förlust. Ett dråpligt baklängesmål i mitten av andra halvlek och en anstormning mot en mur av vilt kämpande spelare som aldrig bräcktes. Det var stolpe ut, bokstavligen, och till råga på allt infann sig en viss ödesironi för alla Valencia-anhängare att Vicente Guaita, som spendera många år på Mestalla, spikade igen i målet.

Nu är det förstås inte kört på något sätt för Valencia. Laget ligger fortfarande tvåa och har fem poäng upp till Barcelona. Men jag tror jag talar högt för alla när jag ändå påstår att sådana här minor får man inte gå på om det ska utmanas om ett ligaguld i maj.

I stället blev Atlético Madrid och Sevilla helgens stora vinnare sett till toppskiktet av tabellen. Två lag som åtminstone inte jag nämnt i samma mening som ett titelrace de senaste veckorna. I Sevillas fall kanske mer logiskt, inte bara för att avståndet till Barça redan är ganska stort, utan för att det på förhand inte fanns mycket som talade för att “nästa steg” var redo att tas.

Atlético då? Tja, absolut inte uträknade. Tillsammans med Barcelona är Atleti fortfarande det enda obesegrade laget i ligan, vilket är en styrka i sig som inte bör underskattas.

Det är snarare spelet, åtminstone det offensiva, som varit beklämmande och osat allt annat är guldhattar. Och tar man den här hösten i mål på ett snyggt sätt, med vetskapen att ett El Clásico närmar sig med stormsteg där omöjligt både Barcelona och Real Madrid går segrande, finns förhoppningar inför 2018. Kanske ännu mer om det inte blir något fortsatt spel i Champions League, vilket allt tyder på att det inte blir.

Diego Costa och Vitolo ska in i truppen och bara den energiboosten som lär drabba hela laget ska bli spännande att följa.

***

Las Palmas-Real Betis hade ju egentligen allt på förhand för att bli en målrik historia. Men icke.

Däremot tog kanariegänget en vital seger där Jonathan Calleri blev stor matchvinnare. Det kunde knappast ha kommit mer lägligt för Las Palmas som faktiskt bara är ett par pinnar upp till säker mark nu.

***

Jag trodde Eibar skulle få det vansinnigt kämpigt den här säsongen men José Luis Mendilibar verkar ha fått bra ordning på ytterligare en upplaga.

Det finns många härliga lirare i den här truppen. Takashi Inui, Ivan Alejo och i helgen sköt sig Joan Jordan in sig i målprotokollet mot sin gamla klubb Espanyol.

Tänk att Fabián Orellana ska in i det laget också. Förvisso oviss form men en spelare som var en av hela ligans bästa offensiva spelare under en period i Celta Vigo.

Eibar krigar på.

Adam Pinthorp

Det är nu eller aldrig för Valencia

Twitter: @pinthorp

Det är först den senaste veckan, efter krysset mellan Valencia och Barcelona på Mestalla, som Los Ché på allvar börjat nämnas i samma andetag som övriga topplag. Är Valencia på allvar? Hur långt kan det bära?

Fortfarande är det väldigt få som tror att Marcelinos manskap kommer hålla hela vägen. Jag tror de kommande veckorna kommer bli avgörande i den frågan.

Både Barcelona (2-2 hemma mot Celta) och Real Madrid (mållöst borta mot Athletic) tappade poäng under lördagen. Framför allt ett oväntat poängtapp från Barças sida, vilket öppnar för att Valencia faktiskt kan ta i kapp ett par pinnar.

Det skiljer bara fem poäng just nu i toppen. Två om Valencia slår Getafe under söndagen. Och vinner man därefter mot Celta Vigo – som man möter innan Barça spelar kommande omgång – går man upp i tillfällig ligaledning.

Det måste varit 2004 det hände senast.

Oavsett vad. Bara den motivationsfaktorn att två av toppkonkurrenterna tappar poäng i det här skedet måste vara enorm. Det är nu eller aldrig för Valencia. Lite så känns det. Laget har ett förhållandevis enkelt spelschema och skulle definitivt, med höstens form i beaktande, kunna gå rent fram till jul. Men det är nu det likväl kommer sättas på sin spets hur bra den här Valencia-upplagan är.

Går det hålla sig i toppen med 14-15 riktigt bra spelare som i princip används uteslutande match efter match? Ytterst tveksamt. Det finns några undantag som bekräftar regeln, och en aspekt att Europa-spel inte finns där och stör är givetvis viktig att ha med, men generellt krävs det en större trupp för att hålla över 38 omgångar.

Nu är Gonçalo Guedes borta ett par veckor. Lagets offensivt bäste spelare. Likaså Jeison Murillo, som man kan argumentera för visat mest att mittförsvararna under hösten.

Samtidigt väntar patrull för serieledaren Barcelona framöver. De tre kommande bortamatcherna spelas mot Villarreal, Real Madrid och Real Sociedad. Eventuellt utan Samuel Umtiti, som klev av med trasig baksida mot Celta, i ett par av nyckelmatcherna.

Det känns sannerligen som det är nu Valencia har chansen. Chansen att jobba i kapp. Chansen att visa att det är ett lag för toppstriden på allvar och att det inte bara har flugit under tre-fyra månader.

Att vinna mot Getafe är det första stora steget i rätt riktning.

Adam Pinthorp

Senaste tweets

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå