I förspelet till att slovenen Alexander Ceferin skulle ta över som Uefa-presidenten fanns tankarna på ett nordiskt EM-slutspel för herrar som tack för hjälpen. Det hette att Tyskland och Norden skulle få antingen 2024 och 2028.
I dag vet vi att Tyskland ska arrangera EM 2024 men däremot så föll den nordiska ansökan samman. Arrangemanget har blivit för stort med 24 deltagande länder och det var uppenbart att investeringarna som krävdes var nästintill omöjliga.
Särskilt med tanke på att det politiska stödet för den här typen av satsningar som ska mynna ut i många och för stora arenor är obefintligt. I Sverige så turas statsministrar om att antingen fara med osanning i regeringsförklaringarna (Lex Fredrik Reinfeldt 2006) eller att inte nämna idrotten alls.
Att man från politikerhåll sedan gärna ifrågasätter att mästerskap går i länder som Ryssland är en aning ihåligt. Särskilt när man inte på egen hand vill ta ansvar och vara ett alternativ till diktaturer och andra tvivelaktiga regimer.
Trots det politiska motståndet har det hela tiden funnits en vilja inom svensk fotboll att anordna ett mästerskap. Man försökte ta sig in som en ort under EM 2020 men blev bortdribblat i Uefa-korridorerna när Parken som är väldigt mycket äldre än Friends Arena tog de matcherna.
Sedan EM 2013 har man inte haft något seniormästerskap och även om både det och U21-EM 2009 var rimliga succéer så har på något sätt mästerskapen vuxit ifrån Sverige. Istället har man fått blicka mot mindre U-mästerskap i tankarna att ordna ett mästerskap.
Under fredagen kom beskedet att Svenska Fotbollförbundet tillsammans med fotbollsförbunden i Norge, Danmark, Finland, Island och Färöarna nu ska undersöka om det är möjligt att anordna VM 2027 för damer tillsammans.
Inte så att alla länder ska ha matcher utan att man kan förlägga andra saker på Färöarna och kanske Island. Om det nu håller för eventuella framtida klimatmål som lär ta större och större plats även inom fotbollens värld.
Oavsett är det ett bra steg att försöka ta sig in och ta ansvar för att ett mästerskap arrangeras enligt vad de nordiska länderna står för. Man måste kunna erbjuda alternativ om man ska kunna kritisera och ifrågasätta processer.
Det är lång väg kvar och det är bara inbjudan till en förstudie. Vilka städer är intresserade? Hur kan man lägga upp det? Hur fördelar man mellan länderna? Och hur ser man till att samarbeta mellan de nordiska förbunden?
Nu är inte VM för damer något litet evenemang. Tillväxten från 1995 då Sverige anordnade VM för tolv lag i Gävle, Helsingborg, Karlstad, Västerås och med finalen på Råsunda är rejäl. I sommar är VM i Frankrike och det är 24 lag som deltar.
Kraven på arenor ökar i takt med att populariteten växer och inget talar för att fotboll för kvinnor inte kommer att fortsätta ta rejäla kliv utanför planen. Alltså kan man räkna med att det blir hårda krav för att arrangera VM 2027.
Nyligen lanserade Fifa processen för att ta fram arrangörerna för VM 2023. Australien, Japan, Sydafrika och Colombia tillhör länder som uttryckt intresse och tidtabellen är tydlig där man ska lämnat slutgiltigt förslag i mitten av oktober.
Intressant nog kunde AP-journalisten Rob Harris i veckan avslöja att processen gällande ansökan för VM för damer inte alls kommer vara lika transparent som när det gäller framtida herr-VM. Efter skandalerna kring Ryssland och Qatar har Fifa ändrat upplägg och lät kongressen välja USA, Kanada och Mexiko som värdar för VM 2026.
Men när det gäller dam-VM hänger man sig kvar vid en gammal modell, även om det nu är Fifa:s styrande råd som i hemlighet bestämmer vilket land som får VM 2023. Något som öppnar för korruption och i en tid när fotboll för damer växer borde man jobba mer för likhet i process oavsett kön.
Även om det är långt kvar till att Sverige får vara en del av ett VM-arrangemang 2027 så är det helt rätt av förbundet att tillsammans med sina nordiska kollegor försöka bärga mästerskapet. Det skulle vara som om VM kom hem, i det närmaste, med tanke på hur starka framför allt Norge och Sverige varit genom åren.