Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Fernando Roig – affärsmannen bakom Villarreals framgång

Vi backar bandet till sommaren 2011. Villarreal CF hade slutat på fjärde plats i La Liga under våren samma år och samtidigt nått semifinal i Europa League. Klubben som är baserad i Valencia-regionen rustade upp för att återigen klara av att slåss på två fronter.

Trots att en av lagets största stjärnor, Santi Cazorla, något överraskande såldes till Málaga förfogade Juan Carlos Garrido över en stark trupp. Guiseppe Rossi var kvar. Liksom Nilmar, Borja Valero och Bruno Soriano. Villarreal hade ett starkt lag, och med nytillskott som Cristián Zapata (Udinese) och Jonathan de Guzmán (Mallorca) fanns förhoppningar om att succésäsongen 2010/11 skulle upprepas.

Klubbens budget var en av de största i Spanien. Mannen bakom succén, affärsmannen Fernando Roig, hade lyckats åstadkomma vidunder med lilla Villarreal det senaste decenniet. Och mycket vill ha mer. Satsningen på att sätta Villarreal på världskartan och etablera klubben som en av de främsta i landet fortsatte.

Men ibland är det enklare sagt än gjort. Ibland går nyckelspelare sönder, nyförvärv floppar och tränare blir oönskade. Ibland kan en dålig start på säsongen sätta avtryck för en hel framtid.

Det mesta gick fel för Villarreal säsongen 2011/12. Laget kvalade förvisso in till Champions League – men fick lämna gruppspelet med huvudet före. I ligaspelet blev det bara en seger på de nio inledande omgångarna – en negativ trend som trots flera tränarbyten aldrig lyckades vändas.

Inför sista ligaomgången låg Villarreal på plats 16 i tabellen och hade allt i egna händer för att fixa nytt kontrakt. Atlético de Madrid väntade hemma på El Madrigal. Radamel Falcao gjorde matchens enda mål och såg till att huvudstadsklubben säkrade tre poäng. Samtidigt vann såväl Rayo Vallecano mot Granada som Zaragoza mot Getafe och klev förbi Villarreal i tabellen.

När säsongen summerades fanns Villarreal på plats 18. Nedflyttning. Praktfiasko.

Medan spelare, ledare och supportrar gömde ansiktet i händerna var det en person som agerade direkt: Fernando Roig. För en klubb som Villarreal, som är väldigt färsk på den absoluta toppnivån och spenderade sin första säsong i La Liga på slutet av 90-talet, var risken stor att ett sådant här bakslag skulle få häpnadsväckande konsekvenser.

Där stod ett Villarreal med en alldeles för bra tillika dyr spelartrupp för att degraderas, med en budget som knappast räknade bort La Liga-spel utan snarare en topplacering och tillhörande Europa-kvalificering.

– Har vi två gånger lyckats ta oss upp till La Liga två gånger (klubben åkte ur under första sejouren i högstadivisionen 1998/99 men gick upp igen året därpå) ska vi klara av att göra det en tredje också. Nu har vi mycket jobb att ta tag i, sa Fernando Roig efter degraderingen.

Jag har svårt att inte inspireras av sådana människor. Som inte lägger sig på platta på marken och vill sjunka igenom densamma när det kommer en motgång utan snarare blir triggade av att ta tag i konsekvenserna. Precis som Fernando Roig.

Som den framgångsrike affärsmannen han är har han alltid haft många järn i elden. Han är bland annat delägare i supermarket-kedjan Mercadona, där hans bror Juan Roig äger den största delen. När Villarreal degraderades beslutade sig Fernando för att sälja av 2,4% av sina aktier i familjeföretaget – allt för att säkra upp för klubbens skulder.

Medan en del av storstjärnorna var tvungna att lämna av ekonomiska skäl lyckades Villarreal ändå behålla en rejäl stomme av laget. Ledarfigurerna Marcos Senna, Bruno Soriano, Cani & Mateo Musacchio var samtliga kvar i truppen. Därtill adderades en stor dos av rutin i och med Javier Farinós och Olof Mellbergs inträde i truppen, liksom Javi Ventas återkomst.

Och med tanke på att Villarreal B under 2011/12 huserade i Segunda División (men givetvis tvångsdegraderades därefter då två klubbar inte kan ha två lag i samma serie) blev det en enkel väg för klubben att plocka in spelare i den nya A-lagstruppen som redan var vana vid klimatet i Segundan. Ett par av dem – Manu Trigueros och Jaume Costa – är i dag vitala spelare för Villarreal.

De gula ubåtarna, som klubben genom åren har kallats, lyckades aldrig rubba Elche under säsongen i Segundan, men efter en sagolik vår slutade man till sist tvåa och gjorde lokalrivalen sällskap upp till La Liga via direktavancemang.

Villarreal CF var tillbaka. Det blev bara en säsong i Segunda División. Och förutom ledare och spelare som gjorde det hela möjligt, är Fernando Roig huvudpersonen bakom all framgång som präglat Villarreal över närmare två decennium.

Och med facit i hand, så här några år senare, kanske degredaringen – om vi bara pratar ur ett rent sportsligt perspektiv och helt ser utanför alla ekonomiska ramar – var positivt för Villarreal. I laget som åkte ur La Liga jämfört med det som inledde säsongen 2013/14 i Spaniens finrum igen fanns bara fyra spelare kvar: Mario Gaspar, Mateo Musacchio, Bruno Soriano & Cani. Och ett generationsskifte som borde varit på gång långt tidigare blev påtvingat och genererade i en färskare trupp där potentialen var skyhög.

Villarreal kom inte tillbaka till högstadivisionen som en traditionell nykomling, med tunn budget och som mål att precis hålla sig över vattenytan och fixa nytt kontrakt. Villarreal klev in med en ung och hungrig spelartrupp och hade dessutom visat ligakonkurrenterna att skulder inte var någonting som hämmade klubben utan att det i stället fanns pengar på banken. Giovani dos Santos och Tomás Pina köptes mitt framför näsan på den största lokalrivalen Valencia.

Nu ska jag inte skriva hem spaltmeter efter spaltmeter om Villarreal senaste två säsonger. De har slutat sexa två år i rad efter återkomsten till La Liga. Det är precis som om den där avstickaren till Segundan aldrig hände. Villarreal använder sig av samma underhållande fotbollsfilosofi som alltid, huserar ute i Europa, krigar strax under toppen i tabellen och rör till det för storklubbarna då och då.

Så är fallet även den här säsongen. Ja, förutom den detaljen att Villarreal krigar strax under toppen av tabellen. Åtminstone inte dags dato. I dag leder Villarreal La Liga. Inte Real Madrid, inte Barcelona – Villarreal.

Efter sex omgångar är Villarreal det enda laget som spelat ihop 16 poäng. Fem segrar, en oavgjord.

Allt kulminerade förstås när laget gick upp i serieledning i lördags. Och inte mot vilket motstånd som helst. Filmiskt nog var det givetvis Altético de Madrid som stod på andra sidan. Laget som vann på El Madrigal säsongen 2011/12 och såg till att Villarreal ramlade ur La Liga.

Nu fick de gula ubåtarna sin revansch. På El Madrigal, framför hemmafansen, demonstrerade Villarreal varför deras fotboll gett eko ute i fotbollsvärlden. Framför allt i en imponerande fin första halvlek, där ironiskt nog också Léo Baptistão (inlånad från just Atlético) placerade in 1-0 – ett resultat som sedan stod sig matchen ut.

För tre och ett halvt år sedan åkte Villarreal Club de Fútbol ur La Liga. Fernando Roig var den förste som tog tag i problemen för att föra klubben tillbaka till högstadivisionen.

I dag leder Villarreal Club de Fútbol La Liga. Bäst i Spanien och Europas högst rankade liga för tillfället. Utan att veta säkert vad Fernando Roig har för sig just nu är jag övertygad om en sak. Han ligger knappast på latsidan och rullar tummarna mitt i all framgång. Han vet att jobbet måste tas, både i med och motvind.

Men är det någon som förtjänar att luta sig tillbaka och bara hyllas för en stund så är det Fernando Roig. Det arbete han har gjort med lilla Villarreal är beundransvärt och skapar en tro på att det mesta är möjligt. En liten klubb, från en liten stad, kan utmana jättarna med rätt metoder – även om det sker på annorlunda villkor.

Det är därför jag gillar den här sporten. Det är därför jag gillar Villarreal.

Adam Pinthorp

Biljettpriserna ett jätteproblem i Spanien – klubbarna måste agera

I går kom spanska AS med intressant information i sin upplaga. Den huvudstadsbaserade tidningen, med hänvisning till källan GoEuro, pekade på att Spanien har näst värst när det gäller biljettpriser i Europa. Bara i England måste man i genomsnitt pynta upp mer stålar för att komma in på arenorna och kolla fotboll.

Men att England toppar listan är föga förvånande och dessutom högst befogat. Där verkar det som åskådarna trotsar allt och går på fotboll oavsett hur mycket det kostar.

I Spanien är det annorlunda. Arbetslösheten har varit ett gigantiskt problem i hela landet de senaste åren samtidigt som biljettpriserna på La Liga-arenorna bara har stigit. Hur går den ekvationen ihop?

Även om intresse kan skifta beroende på klubb, på stad och givetvis även på resultat och framgång, är det inget snack om att folket i Spanien vill se mycket fotboll. Många lever och andas fotboll. De gör allt för att gå på varje match med sitt favoritlag för att stötta i vått och torrt. Men alla har inte råd längre. När det finns ett så enkelt val att lägga upp fötterna på soffbordet och kolla matchen hemifrån på TV:n är det många som väljer det alternativet och bara prickar in ett speciellt urval av matcher. Eller väljer de som är billigast.

Många tror kanske att det i första hand är hos storklubbarna problemet ligger. Så är inte fallet. Även om Barcelona, Real Madrid och Atlético kan ta hiskliga priser och ändå fylla stora delar av arenan är det framför allt för de mindre klubbarna som problems än ännu mer påtagliga.

Vi kan ta Getafe som exempel – en klubb utan någon stor supporterbas. Jag gick in och kikade biljettpriserna inför den kommande hemmamatchen mot Las Palmas, nykomling i La Liga den här säsongen. Det finns givetvis billigare alternativ, men mitt på långsidan sträcker sig priserna över 70 euro.

Det är också i den prisklassen – 70 euro, motsvarande 650 svenska kronor – som snittet ligger per biljett i La Liga. Vansinniga pengar kan tyckas, för att se en match mellan Getafe och Las Palmas.

Och det hade givetvis varit en helt annan grej om klubbarna sålde ut arenorna vecka ut och vecka in och gjorde en rejäl kaka på biljettintäkterna. Men det är just det som är problemet. Getafe har sämst snitt i La Liga på strax över 5 000 per match – på en arena som tar in över 17 000 åskådare.

Vissa arenor är välfyllda i Spanien, men på flera håll och kanter är det bedrövliga publiksiffror. Och det handlar som sagt inte om att supportrarna inte vill gå, utan primärt om att biljettpriserna är för höga. Ska La Liga-arenorna fyllas måste klubbarna inse allvaret och agera utifrån hur verkligheten ser ut.

Och jag kanske är ensam om åsikten, men hellre en välfylld arena med bra stämning än att möjligen tjäna någon extra krona på biljettintäkter. Vad gäller just Getafe har jag å andra sidan svårt att tänka mig att klubben inte skulle gå plus på att sänka biljetterna och ge folket en chans att komma till arenan.

***

I dag spelade jag, Pileby, Ölander och Hansson in Fotbollskanalen Kickoff. Ett program inför varje helg där vi både tar upp lite aktuella snackisar men framför allt blickar framåt mot helgens alla godbitar runt om i fotbollseuropa.

Jag babblade mest om Celta Vigo i helgens avsnitt vilket känns begofat i och med den succéartade start laget fått på säsongen. Och så lite John Guidetti förstås.

Se hela programmet HÄR.

Tanken var också att snacka upp helgens hetaste match i La Liga, men på grund av tidsbrist ratade herr Pileby det snacket. Och apropå att rata tänkte jag faktiskt stryka baskderbyt och fokusera helt på Villarreal-Atlético.

Det är ett intressant möte på El Madrigal som väntar och inte minst då det har varit hetsigt lagen emellan de senaste åren. Framför allt efter att Atlético kastade ur Villarreal (det går ju även argumentera för att Villarreal klantade till det en del på vägen också) från La Liga för några år sedan, i och med segern på just El Madrigal.

Räkna med en intensiv match och en del fula tag. Inte minst från Atlético-hållet.

Adam Pinthorp

Berizzo tog över arvet efter Luis Enrique – och gjorde Celta bättre

Celta Vigo har startat säsongen på ett beundransvärt sätt. Hade det inte varit för en nonchalant andra halvlek hemma mot Las Palmas där laget ställde ut skorna och trodde att tre poäng redan var säkrade, hade de himmelsblå stått på full pott efter fem omgångar.

Nu har Celta inkasserat 13 av 15 möjliga poäng i stället, men med tanke på vilka motstånd som avverkats och vilken fotboll som propagerats under säsongsinledningen finns bara ett stort harmoniskt och sant nöje som tillfredsställer klubben för tillfället.

Och kanske var det precis en sådan käftsmäll mot Las Palmas som Celta behövde för att lära sig en läxa på vägen och inte riskera att göra om samma misstag igen. Det är sådana tunga poängtapp som kan bli ödesdigert inte bara kortsiktigt utan även i ett längre perspektiv för många lag som inte är fullt så vana vid att konstant vinna. Men för Celtas del har det så här långt inte visat sig vara något negativt – snarare tvärtom.

Eduardo Berizzos manskap åkte först till Sevilla och presenterade en fotboll som Sevilla bara kunde applådera åt och vände hem med tre poäng.

Det följde man upp med att i går köra över Barcelona hemma på Balaídos med hela 4-1. Det mäktigaste och mest imponerade av allt? Att vinna just mot Barcelona – Celta Vigos största influensklubb de senaste åren. Klubben som de inte bara rannsakat på spelare och fångat upp flera guldkorn ifrån – utan även ur en spelmässig aspekt försökt att inspireras av och efterlikna med hjälp av en egen touch.

Byggmästaren som satte igång hela snickeriet i Celta Vigo för ett par år sedan var ingen mindre än Luis Enrique – Barcelonas tränare i dag.

Han kom till klubben inför säsongen 2013/14. Dessförinnan hade Celta Vigo – med mycket möda och stort besvär – harklat sig kvar under första säsongen tillbaka i La Liga och slutat på plats 17 i tabellen. Det var lika mycket tur som skicklighet, och det kunde lika gärna blivit en ettårig sejour i La Liga.

Nu lyckades Celta klamra sig fast och förnya kontraktet – men det behövdes nytänk i klubben. En frisk fläkt: Luis Enrique.

Efter en misslyckad säsong som tränare i Roma sökte även Enrique en nytändning och tittade på alternativ i Spanien där han inte bara som spelare gjort en fin karriär, utan även som huvudansvarig för Barcelona B gjort sig ett välbekant namn inom tränarkretsar.

Celta lyfte på luren, Luis Enrique tackade ja.

Sedan började ombyggnationen. Med sin bakgrund i Barça hade Enrique tydliga referenser från den katalanska klubben och hade fullt klart för sig hur han ville praktisera sin fotboll. Dominant, vackert, anfallsglatt.

Luis Enrique hämtade in tre spelare som han kände väl sedan tiden i Barça B: Nolito, Andreu Fontàs och Rafinha – den sistnämnde dock bara på ett säsongslångt lån. Ingen av spelarna hade fått chansen på allvar i Barcelonas A-lag. De ansågs inte tillräckligt bra, eller i Rafinhas fall inte tillräckligt redo.

Enrique såg potentialen, han visste vad de gick för, och han visste framför allt att de kände till hans spelfilosofi utan och innan. Tillsammans med spelare som Hugo Mallo, Fabián Orellana, Augusto Fernández och Michael Krohn-Dehli – samtliga som klippta och skurna för Luis Enriques fotbollsideologi – skapade Celta Vigo ett fantastiskt lag som inte bara spelade underhållande utan även levererade resultat.

Laget placerade sig på övre halvan av tabellen och gjorde sin bästa säsong sedan 2005/06. Luis Enriques insatser vid sidlinjen imponerade tillräckligt på Barcelona för att anställa honom som huvudtränare – den här gången för A-laget.

Celta Vigos sportsliga ledning visste att det var påtvingat att agera snabbt för att få in en ersättare, annars var risken stor att lagets köptes sönder och samman. In genom porten trädde Eduardo Berizzo – inte bara en tränare med stora fotbollskunskaper, utan även en person som är högt respekterad i Celta efter hans år som spelare i klubben. Och även utan Enrique fortsatte klubben värva Barcelona-bekantingar. Såväl Sergi Gómez som Carles Planas – ingen fick på allvar chansen i A-laget – värvades in.

Därtill stannade stjärnorna och Berizzo fick både tid och utrymme att föra arvet efter Luis Enrique vidare med sin personliga addition till det hela. Efter att ha varit assisterande tränare till Marcelo Bielsa under flera års tid i det chilenska landslaget fanns det gott om influenser att föra vidare till en spelargrupp som redan spelat en väldigt offensiv fotboll.

Efter den enorma skillnaden jämfört med comeback-säsongen 2012/13 och Luis Enriques enda säsong i Celta Vigo var det svårt att sätta upp lika stora förväntningar. Men under Eduardo Berizzo blev det ännu bättre. Trots en ganska rejäl dipp rent resultatmässigt i mitten av säsongen blev det till slut en hedersam åttondeplats i tabellen, en placering bättre än året dessförinnan.

Under sommaren var den stora frågan återigen vilka stjärnor som skulle lämna och vilka som skulle stanna. Återigen blev resultatet lindrigt och gynnsamt för Celta. Det tyngsta namnet som valde att testa en ny utmaning var Michael Krohn-Dehli. Resterande nyckelspelare stannade kvar, liksom Berizzo, och ville bygga vidare på projektet i Celta.

Till den redan starka spelartruppen adderades tränardrömmen Daniel Wass från Évian – oj, vilken säsongsinledning han har gjort för övrigt – tillsammans med anfallsduon Iago Aspas (klubbikon tillbaka efter två år på vift) och John Guidetti, som kom på fri transfer från Manchester City.

Eduardo Berizzo har nu påbörjat sin andra säsong i Celta Vigo. Från supportrarna och klubbledningen är pressen på ännu bättre resultat större. Och det med all rätt. Laget är mer samspelt och den individuella skickligheten i truppen är bättre än på ett decennium.

Och man kan verkligen säga att förväntningarna uppfyllts och lite därtill. Celta Vigo har visat upp vilken enorm kapacitet som finns i laget och ett spel fått många att ramla av stolen. Bortsett från den där missgynnsamma kollapsen hemma mot Las Palmas har det varit idel trepoängare och emellanåt närmast prickfria insatser.

Som ödets ironi ter sig kulminerade förstås allt i går, när Celta Vigo krossade Barcelona – referensklubben som mycket inspiration har hämtats ifrån.

Två spelare som aldrig fick ens skuggan av en ärlig chans i Barcelona startade för Celta Vigo i går. Nolito och Sergi Gómez var båda riktigt bra, den förstnämnde kanske bäst på plan. En tredje Barça-föredetting i form av Carles Planas hoppade in i slutet.

Eduardo Berizzo tog över ett arv och i går visade han mer än någonsin att han inte bara låtit maskineriet fortgå utan utvecklat det till en bättre version. På andra sidan stod Luis Enrique med byxorna neddragna och hade ingenting att sätta emot mot sitt gamla lag.

Celta Vigo har spelat strålande fotboll i ett par års tid nu, men inledningen på den här säsongen har varit ett par nivåer bättre jämfört med tidigare. De har en tillräckligt skicklig tränare, en underskattad och väldigt begåvad spelartrupp och flera matchvinnare som kan stå för det där lilla extra.

Hur långt det kan räcka? Tja, skulle vi fråga John Guidetti, Nolito eller någon av de andra spelarna just i nuläget tror jag alla är överens om att det kan räcka precis hur långt som helst.

I dag vaknar Celta upp som tabelltvåa i La Liga. Det hade förstås varit årtiondes sensation om den placeringen stod sig hela vägen över mållinjen, men kan laget fortsätta på den inslagna vägen och lyckas hålla Barcelonas tassar från Nolito borta i januarifönstret finns alla realistiska möjligheter att kämpa om en Champions League-plats till våren.

Så bra är Eduardo Berizzos Celta Vigo.

Adam Pinthorp

Storklubbarnas totalfiaskon ekar i Spanien

Fiasko-stämpeln var redan fast och påklistrad efter helgens 0-0-match mot Real Betis. I går blev den bara rejält mycket större.

Valencia investerade över en miljard på spelare i somras. Det var nu, inte om ett, två eller tre år, som klubben skulle ta ett stadigt kliv framåt rent sportsligt och om än inte utmana om de allra tyngsta titlarna redan den här säsongen så åtminstone närma sig toppen.

I går blev det förlust på Cornellà-El Prat mot Espanyol. 1-0. Valencia har bara gjort två mål på fem ligamatcher.

Och då köptes Álvaro Negredo & Rodrigo Moreno loss för över en halv miljard, och Zakaria Bakkali & Santi Mina var två andra relativt dyra tillskott som kompletterade truppen i somras.

Två mål. På fem matcher. Det är sig är nästan mer underkänt än de blygsamma sex poäng som har inkasserats.

Kaoset präglar i vanlig ordning Valencia CF. Skillnaden just nu är bara att den sportsliga biten går sämre än länge. Med en trupp som är bättre än på många år. Den ekvationen är svår att få ihop. Låt se om Jorge Mendes har något ess i rockärmen.

***

Regionsval på gång i Katalonien. Självständighet eller ej?

Även om det är en lång process i sig och det kommer bli enklare sagt än gjort att bryta ut sig från Spanien, tror jag inte det kommer få konsekvenser för FC Barcelona och Espanyol.

La Liga har inte råd att vara utan Barcelona. Och vice versa.

***

Imanol Agirretxe!

Tänka sig att en profilerad anfallsvärvning var allt som krävdes för att få igång målproduktionen för den nummer nio-spelare som redan fanns i Real Sociedad.

***

Ángel Correa är en fröjd för ögat att skåda. Superbt och högt matchavgörande inhopp mot Eibar i helgen – inbytt i paus i går mot Getafe och bjöd på en del delikatesser.

Superstar in the making.

***

Apropå talanger. Både Alen Halilovic och Tonny Sanabria har kommit igång på allvar i Sporting Gijón. Två mål från den sistnämndes panna senast mot Deportivo och både assist och “hockeyassist” från Halilovic. Kommer bli en spännande duo att följa under säsongen.

I kväll lär de vara i farten igen. Rayo-Sporting i Vallecas klockan 20. Så jäkla underskattat möte nånstans. Kan hända vad som helst i den matchen.

***

Ur svenskögon är förstås Celta-Barça kvällens kanske mest intressanta möta. Kommer John Guidetti äntligen spela från start? Nej. Kommer han spela överhuvudtaget? Svårare fråga, och det beror helt och hållet på matchbilden.

Det viktigaste för John Guidetti i nuläget är att inte tappa tålamodet. Han har fått hoppa in i minst en kvart i varje ligamatch så här långt. Det är fullt okej. Mer speltid kommer i takt med att säsongen blir längre, skadorna duggar tätt och avstängningar hämmar laget. Dessutom väntar ett cupspel senare i höst.

För Guidettis personliga vore väl det bästa om Barça klev upp i ledningen tidigt så svensken byts in i början på andra halvlek. Långt ifrån orealistiskt att det händer, givetvis.

I kväll väntar också klassikermötet mellan Athletic och Real Madrid. Det finns ingenting som supportrarna i Bilbao avskyr så mycket som huvudstadsklubben. Och mötena på San Mamés brukar gå till historien som minnesvärda.

***

Det är fler lag än Valencia som redan har en fiasko-stämpel över sig. Efter fyra omgångar ligger Sevilla sist i La Liga. Sist. Jumbo. Två poäng.

Sevilla har däremot redan avklarat en livlina i och med Champions League-triumfen mot Mönchengladbach i premiären. Och spelschemat i ligan har varit svårare än Valencias dito.

I afton stundar Las Palmas på Gran Canaria. Seger där och det ser helt plötsligt inte lika katastrofalt ut för Sevilla. Nytt poängtapp och andalusierna närmar sig Valencia-klassens fiasko-stämpel. Inte riktigt, men nästan. Oavsett vilket är det någonting som klubben vill – och måste – försöka undvika till vilket pris som helst.

Adam Pinthorp

Mestalla-publiken kräver Nunos avgång

Det är inte första gången som Mestalla-publiken skanderar om en tränares avgång. Det hände med Mauricio Pellegrino. Det hände med Miroslav Djukic. För att ta två väldigt färska exempel.

Publiken på Mestalla är kräsen. Och än mer nu. De vet vilka muskler som finns i Valencia, vilka ambitioner klubben har – och till skillnad från hur det såg ut för bara ett par säsonger sedan är det än mer realistiskt att drömma om stora framgångar igen.

0-0-resultatet mot Real Betis i går blev droppen för supportrarna. Och nu är kritiken fullständigt befogad.

Valencia har haft ett väldigt angenämt spelschema under säsongsupptakten. I ligaspelet: Rayo borta (0-0), Deportivo hemma (1-1), Sporting borta (0-1) & Real Betis hemma. Fyra lag som på pappret bör hålla till på nedre tabellhalvan. Fyra matcher där Valencia bara mäktat med att vinna en. Och då var det på det berömda när Paco Alcácer nickade in segermålet på El Molinón i matchens sista minut.

Med ett sådant spelschema och ett sådant facit är sex poäng under all kritik. Valencia hade ett superbt utgångsläge att stå på full pott efter fyra omgångar. Nu har man redan halkat efter såväl Real Madrid, Atlético och Barcelona.

Och det är givetvis inte bara resultaten som ligger till grund för fansens reaktion. Spelet har varit uddlöst, gråtrist och helt utan kreativitet. Om inte Dani Parejo står och stampar så slarvar han. Varken Paco Alcácer eller Álvaro Negredo har fyllt målkvoten. Och Rodrigo Moreno tycks aldrig få ut sin potential i Valencia.

De unga spelarna som har värvats för att ta Valencia till nästa nivå har fortfarande inte visat sig vara fullt redo. Javi Fuego & Pablo Piatti startar fortfarande majoriteten av matcherna.

I går var Zakaria Bakkali bäst i hemmalaget när han kom in i andra halvlek. Ja, ni vet han som Nuno petade i höstens Champions League-trupp.

Även i CL-spelet har det – trots slagläge i första rundan hemma mot Zenit – inletts som en stor besvikelse. Förlust på Mestalla mot ryssarna ger ett betydligt svårare utgångsläge inför fortsättningen – och gruppsegern kan redan ha fallit Valencia ur händerna.

Den största frågan i hela karusellen är vad Jorge Mendes har att säga. Det här är inget projekt som Valencias ledning suttit och arbetat fram under flera års tid. Det här är Jorge Mendes projekt. Det är han som har valt Nuno Espírito Santo som tränare. Det är han som placerat spelare efter spelare i truppen.

Nu är det skarpt läge för Valencia och reaktionen måste vara tydlig och ske per omgående. Annars kan inte ens Mendes själv blunda för problematiken. Och han kan inte byta ut en hel spelartrupp mitt under brinnande säsong. Fortsätter misären är det Nuno som ryker. Förr eller senare.

Valencias fans har alltid varit kräsna. Men den här gången är jag den förste som ställer mig bakom i ledet i kritiken mot Nuno. Han måste få bukt på problemen, och det illa kvickt.

Adam Pinthorp

Normalt ser han fotboll i Atlético-tröja – i dag möter han sin hjärteklubb

För lite mer än fem år sedan satt jag bänkad hemma i TV-soffan inför Kroatien-Spanien. Det var premiär i U19-EM och jag var otroligt nyfiken på att se den nya spanska generationen som kryllade av talanger. Sergio Canales, Thiago Alcântara, Rodrigo Moreno… och så Keko förstås. Lagkaptenen med det alldeles säregna smeknamnet.

Redan ett par år tidigare hade jag först hört talas om Keko – Atlético-produkten som snabbt gjort sig ett namn som en lovande yttermittfältare och som nu var kapten för det U19-landslag som siktade mot toppen.

I samma trupp fanns en annan akademispelare från Atléticos organisation mer ett snarliknande artistnamn: Koke. Ja, ni vet han som gjort över 200 A-lagsmatcher för Atlético dags dato, är given i den spanska landslagstruppen och har ett tämligen välfyllt prisskåp där hemma. I U19-truppen 2010 var läget annat. Då var Koke en nykomling. En uppstickare som hade blomstrat rejält det senaste året, men som fortfarande hade mycket att lära av mittfältskollegan Keko.

Där och då spåddes Keko en ljus framtid i Atlético. Han hade mångsidigheten och ledaregenskaperna. Men så krävs det ju så mycket mer. Tajming. Rätt tränare. Den mentala biten.

Någonting gick snett på vägen. Keko besannade förvisso en av sina stora drömmar genom att debutera på Vicente Calderón i Primera División hösten 2009. Han fick en dryg halvtimme mot Racing Santander, men mer än så blev det aldrig i Atleti. Våren därpå lånades han ut till Real Valladolid, utan att lyckas imponera nämnvärt. De kommande åren blev riktigt tuffa. Utlåning till Cartagena följt av Girona, försäljning till italienska Catania, utlåning till Grosseto, och så tillbaka en sväng till Catania innan Albacete kom och knackade på dörren och plockade tillbaka mittfältaren till Spanien.

Det blev inte riktigt den utvecklingen som Keko – eller någon annan för den delen – hade tänkt sig. Samtidigt pratar man ofta om begreppet “latebloomer”. En spelare som blomstrar lite senare än vanligt. Som behöver fler år än andra på sig att landa både fysiskt och mentalt innan han kan ta sig an den stora scenen.

Det finns förstås också typexempel på det motsatta. Koke är en sådan. Fernando Torres en annan, om vi ändå är inne på Atlético de Madrid.

Men för Keko gick det trögt. Det krävdes flera tuffa år av hårt slit, en period i Italien som innebar mognad både på och utanför planen, innan han till slut träffade rätt. I Albacete förra säsongen klaffade det mesta. Keko briljerade stundtals i Segunda División och lockade snabbt intresse från Spaniens finrum.

I somras skrev han på för Eibar, och nu har han startat – och imponerat – i lagets tre inledande La Liga-matcher där man överraskande har inkasserat sju av nio möjliga poäng.

– Eibar övertygade mig med allt. De hade full koll på mina insatser de senaste säsongerna och pekade även på specifika detaljer i mitt spel. Det var ingenting att tveka på, och nu har jag kommit till en väldigt familjär klubb som tar hand om alla. Det är en som en enkel dator som inte saknar någonting och är omringad av ödmjuka personer, säger Keko i en intervju med Marca.

När jag satt där hemma i TV-soffan och såg Spaniens U19-lag besegra Kroatien, Portugal och Italien på övertygande sätt var Keko en av spelarna som stack ut. Annat var det för dåvarande klubbkamraten Koke som mestadels satt på bänken.

I dag möts de gamla vännerna och lagkamraterna för första gången i La Liga. Och nu är laget annorlunda. I dag är det Koke som är en av ledarna i ett Atlético som anses vara ett av hela Europas starkaste lag. Keko? Jodå, efter många om och men har han också hittat rätt i lilla Eibar, men det råder inga tvivel om vilken klubb han hejar på när han själv sitter hemma framför TV:n.

– Jag ser alla matcher med Atlético-tröjan på mig. Det är laget i mitt hjärta, säger Keko.

– När klubben inte ville förnya kontraktet med mig och jag var tvungen att lämna kändes det givetvis bekymmersamt, men med tiden har jag börjat fundera och tänka efter och om de inte ville gå vidare med mig var det för att jag inte var redo. Det har gett mig mognad i efterhand.

Det återstår att se hur mogen han är att möta sin gamla klubb. Klart är att en mycket speciell dag väntar för Keko. Och om jag får gissa vem han byter tröja med efter matchen är det Atléticos nummer sex.

n_atletico_de_madrid_keko-1748753Bild: Colchonero.com

***

Hur det gick i U19-mästerskapet? Spanien gick hela vägen fram till final, men där tog det stopp. Frankrike var numret för stort och vann med 2-1.

Keko spelade samtliga matcher i turneringen.

Adam Pinthorp

Dyrköpt Rom-resa för Barça

Champions League-vecka runt om i Europa. Fotbollssäsongen är i gång på allvar. Gatan så härligt.

Barcelona åkte till Rom och fick 1-1 på Olimpico. Trots ett massivt övertag spelmässigt är 1-1 ett ganska angenämt resultat mot gruppens på förhand tuffaste motståndare. Men resan över medelhavet blev dyrköpt. Som om truppen inte redan var tunn och skadedrabbad kom ytterligare en smäll under bältet.

Rafinha hann inte ens vara på planen i en minut innan Radja Nainggolan kapade honom. Det värsta befarades direkt – och i dag bekräftade Barcelona att korsbandet slitits av. Ett halvår av rehabilitering. Minst. Blytungt framför allt för huvudpersonen själv, som inlett säsongen på ett alldeles strålande sätt och bara för några dagar sedan landslagsdebuterade för Brasilien.

Men tungt också för Barça och Luis Enrique givetvis. Det här ger ordentligt med huvudbry för tränaren som nu bara har fem mittfältare tillgängliga i A-truppen – och då används Javier Mascherano främst som mittback och Sergi Roberto har på sistone vikarierat för en skadad Dani Alves som högerback.

Som om läget inte redan var prekärt ställs nu Luis Enrique och hans ledarstab på ännu svårare prov. Den givna “försteinhopparen” både på mittfältet och på anfallspositionerna finns inte längre tillgänglig. Tid för andra att få chansen. Tid för andra att kliva fram.

Och kanske är det nu som Sergi Samper – 95-modellen som tidigare imponerat så i ungdomslagen men inte riktigt fått det lyft som många förutspådde i Barça B – ska få sin ärliga chans. Läget kunde förstås inte blivit bättre, men Luis Enrique verkar lita mer på Gerard Gumbau och Juan Cámara.

***

EuroSevilla är tillbaka. Efter tre raka matcher utan seger i ligaspelet verkar till slut bakfyllan efter den smärtsamma förlusten i europeiska supercupen mot Barcelona ha lagt sig.

Mot Borussia Mönchengladbach var det ord och inga visor från Sevilla. Precis det europeiska Sevilla som vi vant oss vid de senaste säsongerna.

Det dröjde förvisso en halvlek innan målskyttet lossnade, men sedan rasslade det till både två och tre gånger.

Även om kryss i matchen mellan Man City-Juventus hade varit det bästa scenariot för Sevilla var en bortaseger åtminstone bättre än det motsatta. Rejäl press på City – som fortsätter ha det förträffligt svårt i Champions League – framöver.

EuroSevilla är tillbaka. Me gusta mucho.

***

Hörru du, Unai Emery. Det är dags att slänga in Yehven Konoplyanka i startelvan nu. Han förtjänar det.

***

Åtta mål på fem matcher. Åtta mål!

Bravo, Cristiano.

***

För övrigt, varför i hela friden spelar inte Jesé?

Utbytt i ligapremiären efter 55 minuter. Sedan dess har Real Madrid gjort 15 (!) mål på tre matcher. Segrarna har knappast varit hotade. Och Jesé har fått noll minuter.

Just nu ser jag inte framför mig att Rafa Benítez kommer skicka in Jesé när det blir skarpt läge – såvida inte Madrid hamnar i underläge – och därför hade sådana här matcher varit perfekta. Ska den forne supertalangen överhuvudtaget komma upp i någorlunda av den potential han besitter måste han spela fotboll.

Efter korsbandsskadan 2014 och bristen speltid förra säsongen har han inte råd att förlora mer tid. Det kommer kosta i det långa loppet.

***

Det finns så enormt mycket potential i säsongens upplaga av Valencia. Men det är bara dumdristigt och naivt att tro att laget redan nu är redo att ta nästa kliv.

Jag har väldigt svårt att se att en offensiv trio bestående av Sofiane Feghouli, Álvaro Negredo och Pablo Piatti ska ta Valencia till nästa nivå. Det är Rodrigo Moreno, Paco Alcácer, Zakaria Bakkali, Rodrigo de Paul och Santi Mina som är den offensiva framtiden. Det fullkomligt kryllar av talang, men det kommer dröja innan nyss nämnda spelare är redo att föra Valencia närmare toppen.

Det är likadant på mittfältet. Dani Parejo är en nyckelspelare i Valencia. Lagkapten. Otroligt viktig i omklädningsrummet. Men på planen? Om han inte slipar bort sitt slarv och stundtals nonchalanta spel kan jag inte se Valencia hota om en ligatitel eller gå till Champions League-final med Parejo som en av frontfigurerna.

André Gomes är framtiden på mittfältet. Och hans inhopp mot Zenit var det mest positiva som Valencia kan bära med sig i fortsättningen. Att portugisen nu är skadefri och redan visar fin form kommer innebära en rejäl tillgång. Och det kommer behövas. Om nu Valencia ska ta det där nästa klivet snart.

***

Galatasaray-Griezmann 0-2.

Nä, okej. Det var en genuint traditionell Diego Simeone-seger. Stark Atlético-inledning, två mål framåt, och så försvara hem segern. Men Antoine Griezmann gav svar på tal efter den svaga insatsen mot Barcelona i helgen.

Jag tror vi kommer få se mycket av Saúl Ñíguez i sådana här matcher framöver. Inte minst nu när Raúl García inte finns tillgänglig längre.

***

Apropå det där mötet i Rom. Herregud, Alessandro Florenzi. Vilket mål!

– Jag trodde publiken först applåderade åt att jag gjorde ett sådant optimistiskt försök, innan jag fattade att det blev mål, sa Florenzi efteråt.

Ett helt galet mål som bara det gjorde Roma förtjänt av en poäng.

Adam Pinthorp

Sergi Roberto går i Juanfrans fotspår?

Efter Real Madrids 6-0-kross på Cornellà-El Prat skrev journalisten Sergi Domínguez följande på Twitter: “Jag kommer bli kallad bitter efter det här, men allvarligt, Ronaldo gjorde fem mål och alla var tap-ins, förutom en straff”.

Jaja, han har givetvis rätt i sak, den gode Sergi. Men oavsett hur enkla mål man må göra, är det aldrig enkelt att göra fem i samma match. Aldrig.

Hade det varit någon annan som gjort fem mål i en match, någon mindre profilerad spelare, hade det skrivits hem noveller om insatsen. Vi har vant oss vid Cristiano Ronaldos målproduktion. Enkla mål eller ej, det är vansinnigt imponerande likväl.

Och Cristiano har på en match gjort fler mål än vad Chelsea tagit poäng i Premier League. Dags att steppa upp för Diego Costa & Co om inte Manuel Pellegrini och hans gäng uppe i Manchester ska springa hem ligatiteln redan nu.

***

Nog om Premier League, fokus ligger främst på en annan liga i den här bloggen. Uefa:s högst rankade. Och i lördags drabbade två av de fem högst rankade klubbarna i Europa samman på Vicente Calderón.

Jag utnämnde Atlético till superfavorit – med reservation för att ta i lite väl hårt – inför matchen. Framför allt på grund av Barças skadeproblem och med Gerard Piqué avstängd. Och bättre blev det givetvis inte när Leo Messi – med noll träningspass i benen efter landslagsuppehållet – sattes på bänken.

Inte heller när Fernando Torres (uppe i tvåsiffrigt mot Barça nu) rann igenom och placerade in 1-0 i upptakten på andra halvlek. Det var upplagt för Atleti. Var det någon gång de skulle möta Barça och ha perfekt slagläge var det nu.

Ändå slutade det med katalansk seger. Och den lille store med nummer tio på ryggen hoppade in och satte dit 2-1-målet som följd på Neymars frisparkskvittering.

Det är en sjujäkla styrka, att trots en skadetyngd trupp och sin bäste spelare på bänken i en timme, ändå kunna vända och vinna mot ett Atlético som bara hade släppt in två mål på elva matcher den här säsongen (försäsongen inräknad).

***

På tal om Barça. Läget blir ju inte bättre för spelarna som står utanför en ordinarie startplats att verkligen etablera sig i laget, nu när både skadorna duggar tätt och Arda Turan & Aleix Vidal ännu inte får lira.

Sergi Roberto och Rafinha är två exempel. Båda har varit lysande så här långt.

Den förstnämnde testades som högerback under försäsongen när Douglas gick sönder – och svarade upp med idel lysande prestationer. När sedan Dani Alves följde sin brassekollegas mönster att skada sig i ligapremiären borta mot Athletic fick Sergi Roberto chansen på allvar.

Efter att ha genomfört tre ligamatcher som högerback på en helgjutet sätt känns det verkligen som Roberto går en framtid till mötes som exempelvis den andre högerspringaren i lördags, Juanfran. När han för ett antal år sedan värvades från Osasuna till Atlético var han yttermittfältare, men skolades sedermera om till högerback på grund av skadeproblem på den positionen. I dag vet vi vad han uppnått och vilken status han har, både i klubblaget och numera även landslaget.

Sergi Roberto är fortfarande i ett tidigt stadie, men som mittfältare – hans naturliga position – har han ännu inte lyckats imponera tillräckligt för att etablera sig i Barcelona. Kanske är det som högerback han har sin chans att kriga sig till en plats i laget för lång tid framöver.

***

Joaquín!

Debut från start, assist till Rubén Castro, 1-0-triumf för Real Betis.

Hans namn skanderas konstant i de grönvita delarna av Sevilla just nu. Leyenda.

***

Celta Vigo, eh?

3-1-ledning en bit in i andra. Javi Varas utvisad för Las Palmas. Hemma på Balaídos.

Det ska inte vara möjligt att tappa. Men all cred till Las Palmas, som fortsätter visa ett jävlar anamma, som lyckades med det som tycktes omöjligt.

John Guidetti? Tredje inhoppet för svensken, men hans tid kommer. Så länge han fortsätter få sina 20-25 minuter så här under inledningen finns ingen anledning alls att vara orolig. Gäller att han själv tar vara på chanserna till max också.

***

Hade personligen en maxad helg fylld av jobb, födelsedagar och flytthjälp. Och lite annan fotboll vid sidan om det.

Tiden räckte inte till för att skriva ihop några rader på bloggen. Det fick bli nu i stället.

Och mycket finns ju att se fram emot i veckan. Redan i kväll träder Champions League in i våra liv igen, och det känns högst välkommet.

Tre spanska lag klampar rakt in i turneringen i afton. Real Madrid med elva mål framåt på två matcher bör inte ha några bekymmer att avvärja ett erkänt bortasvagt Shakhtar.

Tuffare blir det nog för övriga två. Atlético har åkt till Istanbul för att ta sig an Galatasaray inför 55 000 elektriska supportrar. Arda Turan uppges för övrigt ha hjälpt sin hjärteklubb – ja, Galatasaray alltså – med lite tips och råd för att bemästra detta Atlético.

Som om en övergång till Barcelona inte vore nog, menar jag. Arda Turan har snabbt gått från Vicente Calderóns kelgris till alltmer sågad. Det finns inte lika mycket kvar av Ardaturanismon. Nu tror jag de flesta håller sig till Cholismon. Rätt och slätt.

Sevilla ska också in i turneringen i kväll. Förra säsongens succé men hittills ett stort Bundesliga-fiasko i form av Mönchengladbach – fyra raka torsk i ligan!?! – kommer till Sánchez Pizjuán. Hyperviktigt för Sevilla att inleda med en start i dödens grupp där City & Juve också går i gång i kväll på Etihad.

Jag hoppas vi får se ett fartfyllt Sevilla mot Gladbach. Ett klassiskt 4-4-2 á la 2006 med enorm kraft på kanterna och två skickliga anfallare i boxen hade varit spännande att se. Däremot osäker på om Unai Emery vågar låta Kevin Gameiro och Fernando Llorente starta båda två. Eller snarare om han vågar peta en av kreatörerna på mittfältet till förmån för en anfallare.

Den som lever får se. Skoj är det i alla fall, att både ligafotbollen, och snart även Champions League, är åter hos oss.

Adam Pinthorp

Fem supertalanger att ha i blickfånget

Ja, jag älskar att använda uttrycket supertalang. Ibland kanske för ofta. Och vad är egentligen en supertalang, jämfört med en normal talang? Den balansgången är svår – och det krävs förutom den där uppenbara kvalitén också en del tajming och en gnutta tur på vägen för att verkligen slå igenom med maximal kraft.

Bara för att jag gillar ämnet och gärna faller för unga spelare som dyker upp och gör revolt i fotbollsvärlden tänkte jag plocka ut ett gäng namn som jag tycker är värt att hålla ett extra öga på i La Liga den här säsongen. Supertalanger, rätt och slätt. Och spelare som med rätt tajming och huvudet på skaft mycket kan ha blomstrat till stora stjärnor inom några månader – för talangen och potentialen finns definitivt där.

***

Marco Asensio (Espanyol)
Nationalitet: Spanien.
Position: Yttermittfältare.
Ålder: 19 (född 1996).

Giganterna Barcelona och Real Madrid jagade febrilt efter Marco Asensios underskrift under 2014 – en kamp som till slut huvudstadsklubben vann. 19-åringen har fortfarande inte spelat La Liga-fotboll, men väl kommit in i tempot och det fysiska spelet som råder när man tar steget från junior till senior, i och med två säsonger med mycket speltid för Mallorca i Segunda División. Lånas nu ut från Real Madrid till Espanyol för att fortsätta sin utveckling och framför allt samla på sig värdefull rutin från högstadivisionen. Med sin enormt känsliga vänsterfot och fina bollbehandling kan han redan nu bli en stor injektion för Espanyol och om talangen inte ljuger är det en framtida storstjärna som håller på att formas. Demonstrerade en smått otrolig lekfull fotboll i U19-EM tillsammans med Dani Ceballos, och vann också pris som som turneringens bäste spelare.

Ángel Correa (Atlético de Madrid)
Nationalitet: Argentina.
Position: Anfallare/offensiv mittfältare.
Ålder: 20 (född 1995).

Äldst av den här kvintetten supertalanger är Ángel Correa, men kanske är argentinaren – som för en vecka sedan landslagsdebuterade under Tata Martino – den med störst potential av alla. Ska vi lita på just Martino är han åtminstone den U21-spelare i Argentina med störst framtid.
Den nu 20-årige anfallaren kom till Atlético de Madrid redan sommaren 2014. “En ny Kun Agüero har anlänt”, lät förhoppningarna från fansen. Sedan upptäcktes ett hjärtfel under den obligatoriska läkarundersökningen – och helt plötsligt var läget annorlunda. Efter en lyckad operation började argentinarens smärtsamma kamp tillbaka till fotbollen. Tillsammans med Correas tidigare klubb, San Lorenzo, följde Atléticos läkarteam noggrant utvecklingen samtidigt som huvudpersonen själv pendlade mellan Madrid, Argentina och New York för att få bästa möjliga behandling.

Correa gjorde snabba framsteg och började träna med boll i september, och gjorde första passet under Diego Simeone i november. Första tävlingsmatchen? Den lät vänta till den 14 januari, då Correa efter många om och men, och framför allt enormt slit, blev spelklar för Argentinas U20-landslag lagom till de Sydamerikanska Mästerskapen. Redan i första matchen märktes hans frånvaro från fotbollen knappt av, och det var någonting som fortsatte. Argentina vann till slut mästerskapet. Bäst av alla? Matchvinnaren i den avgörande matchen mot Uruguay? Jag tror ni kan räkna ut svaret på båda frågorna.

Den efterföljande våren spenderade Correa i Madrid och fortsatte att formas under Diego Simeones vingar. Och efter en smått lysande försäsong och ett förtroendeingivande inhopp i säsongens ligapremiär mot Las Palmas finns all anledning att tro att det här kan bli Ángel Correas genombrottssäsong.

Alen Halilovic (Sporting Gijón)
Nationalitet: Kroatien.
Position: Offensiv mittfältare.
Ålder: 19 (född 1996).

Utpekad som en av Europas största talanger. Kroaten, som i sin spelstil emellanåt påminner kusligt mycket om Leo Messi, har redan hunnit med att samla på sig en del landskamper trots sina blott 19 år. Värvades från Dinamo Zagreb till Barcelona sommaren 2014 för att skolas in i klubben via B-laget, då i Segunda División, och sedermera upp i A-lagstruppen. Efter en säsong i Segundan där det till en början gick lite segt gjorde Halilovic – till skillnad från laget i stort – en fin vårsäsong och visade gång efter annan prov på sin omättliga talang. Trots Barças värvningsförbud och behov av mittfältare kunde Luis Enrique inte garantera någon större mängd speltid för Halilovic räkning den här säsongen, vilket i stället ledde till en utlåning. Som nykomlingen Sporting Gijóns stora profilvärvning den här sommaren kommer han inte bara sätta klubben på Kroatiens karta och sälja en hel drös tröjor, utan högst troligt också bli en snabb publikfavorit på El Monlinón med sin frejdiga spelstil.

Dani Ceballos (Real Betis)
Nationalitet: Spanien.
Position: Central mittfältare.
Ålder: 19 (född 1996).

Mittfältare med alla kvalitéer för att bli en världsspelare. Har visionen, tekniken och farten. En av Real Betis bästa spelare förra säsongen när laget vann Segunda División och en av de främsta i U19-landslaget när Spanien vann EM-guld i somras. Tja, han har haft ett ganska flott sista år, den gode Dani Ceballos. Bortsett från turbulensen kring hans vara eller icke vara i Real Betis, det vill säga. Spelaren själv har minst sagt känts kluven och när Real Madrid stått och bankat på andra sidan dörren med ett drömkontrakt är det givetvis enkelt att förstå att 19-åringen får dollartecken i ögonen. Men kvar blev han i slutändan, och nu har han roffat åt sig nummer tio och är redo att föra Betis till nya höjder. Så länge han håller huvudet kallt och fokuserar på rätt saker kommer Dani Ceballos se till att utöka Real Betis redan enorma supporterskala ytterligare med sin briljans.

Nahuel Leiva (Villarreal)
Nationalitet: Född i Argentina men representerat Spanien på U19-nivå.
Position: Yttermittfältare.
Ålder: 18 (född 1996).

Redan för två säsonger sedan debuterade Nahuel i La Liga. Och för att göra det så pass bra – blott 17 år gammal – i sina första framträdanden som han ändå gjorde har det varit förvånande för många att han inte fått mer speltid därefter. Förra säsongen blev det ett kort inhopp i Europa League-kvalet och en del matcher i Copa del Rey. Ligaspelet? Noll minuter.

Men kanske att Marcelino hanterat Nahuel på precis rätt sätt. Han slapp pressen förra säsongen och kunde i stället fokusera fullt ut på att utvecklas som spelare i Villarreals B-lag där han var garanterad speltid. Nu verkar det som han är desto mer redo för större utmaningar. På försäsongen har han nämligen varit fullkomligt bländande i spelet och dessutom visat god målform då han vann den interna skytteligan på tre fullträffar.

Dessförinnan var han också en starkt bidragande orsak till att Spanien tog hem U19-EM och hoppade in och satte en balja i finalen. Nu har Nahuel spelat 90 minuter i Villarreals båda inledande matcher och sannerligen inte hållit igen. Det verkar som Marcelino haft en tydlig plan för hur hanteringen av supertalangen skulle skötas på bästa möjliga sätt – och så att alla blir vinnare i slutändan. Grabben har fortfarande inte fyllt 19, och om han fortsätter imponera lär han vara ordinarie i det lag som slutade sexa förra säsongen.

***

Jag ansar att spelare som José Luis Gayá, Óliver Torres & Aymeric Laporte – för att ta tre praktexempel – redan är alldeles för etablerade för att ta plats här. Fortfarande supertalanger? Jo, absolut, det är jag den förste att skriva under på. Skillnaden med kvintetten här ovanför är att de fortfarande är tämligen okända för den breda massan – men förmodligen har det läget ändrats när vi summerar den här säsongen i maj.

Adam Pinthorp

Sommarens 15 främsta värvningar i La Liga

Kalla mig tråkig, feg eller omåttligt lat – men att rangordna värvningarna den här sommaren är smått omöjligt. Nu finns det heller inget rätt och fel, och allt i den här bloggen blir oavsett hur man vrider och vänder utifrån mitt perspektiv och således högst subjektivt.

Jag har i alla fall klurat och krånglat mig fram till 15 namn som jag tycker sticker ut av sommarens alla La Liga-värvningar. Till viss del har jag tagit övergångssumma och framtidsaspekt i åtanke – men i grund och botten är det här värvningar som jag tror kommer göra verkan redan den här säsongen.

Så, här kommer de 15 värvningar jag tror på mest, helt utan någon hierarkisk ordning.

Aymen Abdennour (€25 miljoner från Monaco till Valencia)
Nej, han är ingen Nicolás Otamendi. Men å andra sidan har jag svårt att se att någon skulle gå in och täcka upp för det tomrummet som argentinaren lämnade efter sig när han snackade sig bort från klubben på ett avskyvärt sätt. Av de alternativen som fanns står dock Aymen Abdennour ut som det kanske allra främsta, tillsammans med Ezequiel Garay. På pluskontot jämfört med Garay är Abdennour vänsterfotad och känns därför på förhand som ett bättre komplement till Shkodran Mustafi i mittförsvaret. Tunisiern gjorde en fantastisk vårsäsong i Monaco och har haft mängder med storklubbar efter sig under sommaren. Valencias ledning kan, trots att det såg mörkt ut ett tag, vara väldigt nöjda med hur allting slutade.

Luciano Vietto (€20 miljoner från Villarreal till Atlético de Madrid)
Det här är en av de värvningarna på den här listan som verkligen tar plats under kategorin framtidsaspekten. Visst kan Luciano Vietto redan göra braksuccé den här säsongen i Atlético (han gjorde trots allt 20 baljor på en säsong i Villarreal) – men framför allt är han en investering för framtiden. Det kommer bli tufft att konkurrera om en startplats när Antoine Griezmann och Jackson Martínez är före i ledet (ja, kanske ännu fler, beroende på hur allt artar sig), men Viettos enorma talang är svår att prata bort och återföreningen med Diego Simeone kryddar historien lite extra. När Vietto byggt på sin fysik, lärt sig spelsystemet och blivit helt varm i kläderna kommer hans kvalitéer få publiken på Vicente Calderón (och i framtiden Estadio La Peineta) att sjunga hans namn om och om igen.

Daniel Wass (€2,9 miljoner från Évian Thonon Gaillard till Celta Vigo)
Har under sin seniorkarriär mestadels spelat ytterback, men på grund av sin offensivlust och sina kvalitéer i närheten av motståndarens straffområde blev en mittfältsposition snabbt permanent i Évian. Med sin flexibilitet är han en tränares dröm och under sin korta tid i Celta Vigo har Eduardo Berizzo redan använt honom på flera positioner. En av förra höstens mest sevärda spelare i Ligue 1.

Cani (gratis från Villarreal till Deportivo La Coruña)
Nja, utlåningen till Atlético de Madrid i våras blev knappast något höjdarsuccé för Cani. Men någon comeback till Villarreal blir det inte – trots att han har ikonstatus i klubben. Veteranen hamnade i luven med Marcelino förra säsongen och klubben valde väldigt snabbt sida. Trots att mittfältsgeniet hunnit fylla 34 har han – bortsett från sejouren i Atleti där det knappt blev någon speltid – visat superfin form de senaste säsongerna. Når han upp till samma nivå i Depor kommer han bli ett sanslöst tillskott.

Patrick Ebert (gratis från Spartak Moskva till Rayo Vallecano)
Var fullkomligt briljant under en längre period i Real Valladolid för ett par år sedan. Det är också den minnesbilden jag tar mig an den här värvningen som en av sommarens allra främsta. Nu är Patrick Ebert tillbaka i La Liga, och även om han fortsätter envisas med att inte lära sig språket, säkerligen vill träna efter eget behov och nonchalerar vissa seriösa grejer är han är fantastisk fotbollsspelare. Det kan bli ett fint giftermål med Paco Jémez.

Jackson Martínez (€35 miljoner från Porto till Atlético de Madrid)
Dyraste spelaren på den här listan, men sett till spelarna som värvats över €30 miljoners-strecket den här sommaren är Jackson Martínez den spelaren jag tror kommer göra överlägset störst skillnad för sitt lag. Mario Mandzukic kom aldrig in i Atléticos spelsätt förra säsongen. Nu har Diego Simeone fått en världsklassanfallare ut i fingerspetsarna som inte bara kan göra mål i boxen utan faktiskt också är skicklig i djupled. Det är ämnat för ny colombiansk succé i Atlético.

Joaquín (€1 miljon från Fiorentina till Real Betis)
Knappt 20 000 tog sig till Benito Villamarín för att välkomna tillbaka Joaquín – aldrig tidigare har så mycket folk dykt upp när Real Betis presenterat en spelare. Samma dag som han presenterades sålde klubbshopen vid arenan fler tröjor än någonsin. Säkerheten fick förstärkas och tillgången till butiken begränsas – så stort var intresset. Så stor är Joaquín i Real Betis. Det påminner givetvis en del om när Fernando Torres återvände hem till Vicente Calderón i januari. En stor skillnad? Joaquín är fortfarande på en nivå högre än de allra flesta i Betis. Även på planen kommer han bli enormt nyttig.

Jonathas (€7,2 miljoner från Elche till Real Sociedad)
Real Sociedad har länge saknat en högklassig nummer nio-spelare. Imanol Agirretxe var bra säsongen 2012/13 när La Real tog Champions League-platsen – men har överlag haft svårt att prestera på en jämn nivå. Nu har klubben plockat in fjolårets succéman Jonathas, som var enskilt kanske var allra viktigast för sitt lag förra säsongen då han ledde Elche till en fin tabellplacering. Nu är det upp till bevis om han har någonting ännu större i sig och kan fortsätta leverera på reguljär basis.

Yehven Konoplyanka (gratis från Dnipro Dnipropetrovsk till Sevilla)
Han har ju varit på gång att flytta bort från Ukraina i flera somrar nu, Yehven Konoplyanka. Till slut blev det Sevilla – det det här känns verkligen som en klassisk Monchi-värvning. Jag är inte säker på att Konoplyanka kommer briljera i Sevilla-tröjan på en gång, men med tiden, när han lärt sig klubben och kommit in i sin nya miljö, har Sevilla hittat en spelare som besitter enormt mycket kvalité. Ska vi säga att han lämnar för €25-30 om tre år medan Monchi sitter och gnuggar händerna?

Roberto Soldado (€13,5 miljoner från Tottenham till Villarreal)
Tänka sig, Roberto Soldado i Villarreal. Den sportsligt största lokalkonkurrenten till Valencia. Vem hade trott det för ett par år sedan, när han kritade på för Tottenham som en jättevärvning? Nåväl, allting blir inte alltid som man har tänkt sig, och efter bara totalt 5 fullträffar på 40 matcher i “Spurs” förra säsongen vänder nu Soldado hem till Spanien igen. Även om prislappen är relativt stor och Soldado klivit över 30-strecket är det en anfallare som i rätt miljö kommer göra sina 15 mål. Och kan han vara bara i närheten av den nivån han höll under sista säsongen i Valencia har Villarreal gjort ett superfynd i sommar.

John Guidetti (gratis från Manchester City till Celta Vigo)
Svensken gjorde totalt 15 mål under sejouren i Celtic förra säsongen. Det avrundade han med ett fantastiskt U21-EM i Tjeckien där han var en av förgrundsfigurerna när Sverige gick hela vägen och vann mästerskapet. Det är med hög status och en stor portion självförtroende som John Guidetti nu tagit nästa kliv i karriären i form av flytten till Vigo. Konkurrenssituationen i anfallet är redan tuff – men är det någon som har skalle för att klara det och bli en stöttepelare för Celta är det John Guidetti.

Javier Eraso (gratis från Leganés till Athletic Club)
25-årig mittfältare som lämnade Athletic så sent som 2013, då klubben inte ville satsa helhjärtat på honom. Två fantastiska säsonger i Leganés senare så fick Bilbao-klubben upp ögonen igen, och nu är Pamplona-sonen tillbaka i Athletic. Med en fantastisk försäsong och en strålande inledning på den här hösten i ryggen finns all anledning att tro att Javier Eraso kan bli guld värd för Athletic.

Samuel Castillejo (€8 miljoner från Málaga till Villarreal)
En personlig favorit som slog igenom rejält när han kom fram i Málaga förra säsongen. Förutom sin aviga spelstil blandat med fin teknik och en bra spelförståelse har han också något som många 20-åringar saknar, nämligen den taktiska biten. Är väldigt smart och spelar klokt vilket jag tror kommer leda till att raketutvecklingen fortsätter i Villarreal.

Santi Mina (€10 miljoner från Celta Vigo till Valencia)
Vi är många som undrat när – inte om – Santi Mina ska få sitt stora genombrott. Och det vore väl fel att säga att det kommit än, trots att han gjorde en väldigt fin vårsäsong i Celta. Fyra mål i en match blandat med en del snedsteg räcker inte. Däremot är det omöjligt att snacka bort 95-modellens stora talang, och det är något som åtminstone Valencia upptäckt. Om Santi Mina redan är redo för det steget lämnar jag till framtiden att utvisa, men lyckas de finslipa på detaljerna har klubben hittat en diamant.

Iago Aspas (€5 miljoner från Sevilla till Celta Vigo)
Är det hemvändarnas år i år? Fernando Torres till Atlético, Joaquín till Betis. Och Iago Aspas är tillbaka i Celta Vigo. Efter två säsonger utanför tryggheten i Vigo lyckades anfallaren inte övertyga tillräckligt i varken Liverpool eller Sevilla – men lärde sig garanterat något under resans gång. När han nu är tillbaka i Celta med stort förtroende i ryggen förvånar det nog ingen om han trycker dit 15 baljor.

***

Många frågar sig säkerligen vart Arda Turan och Mateo Kovacic – bland många andra – är på den här listan. Här kommer en kort förklaring. Arda fyller 29 i januari, samma månad han först för börja representera Barcelona på fotbollsplanen, och jag ser ingen glasklar roll för honom i laget. Visst, han kommer kunna agera backup både på flankerna och centralt i banan – men lägger man närmare 40 miljoner euro på en sådan spelare i den åldern? Jag älskar Arda Turans spelstil – men jag tycker det osar väldigt mycket desperation över den här värvningen.

Vad gäller Mateo Kovacic har jag aldrig varit särskilt övertygad om kroatens storhet. Talang? Oja. Men att värvas som galactico till Real Madrid? Så långt fram i utvecklingen är han inte.

Det kommer bli en hel del tid på bänken för Kovacic i Real Madrid och jag blir inte förvånad om tiden i huvudstadsklubben blir kortvarig.

***

Mitt under brinnande landslagsuppehåll sitter jag här och skriver om klubblagsfotboll. Kanske en effekt av att Sverige är ett rätt och slätt tråkigt landslag att följa i dessa tider (jag saknar U21-sommaren – tur att nya kvalet är i gång) eller bara det faktum att uppehållet kom blott ett par omgångar in i ligafotbollen.

Spanien då? Jo, de vann planenligt mot Slovakien och tog ett stormsteg mot EM. Däremot är det fortsatt helt obegripligt varför Vicente del Bosque valt att plocka ut fem (!) ytterbackar den här landslagssamlingen – samtidigt som Nolito får sitta hemma och rulla tummarna. Han borde, sett till kvalité och unika spelstil, vara en av de första offensiva spelarna som del Bosque präntar ner inför en uttagning.

Adam Pinthorp

Transferfönstrets stora komediföreställning

2015.

Papper som är påskrivna och “klara”. Papper som likväl inte hinner fram i tid.

Hur kan det överhuvudtaget hända? Real Madrid hade hela sommaren på sig att värva sin galactico. Är det en osannolik tidsoptimism, ren och skär lathet eller helt sonika den mest utdragna affären någonsin? Svårt att tänka mig det sistnämnda. Och då kan man fråga sig varför det hela dragit ut så på tiden. Jag menar, alla parter vill väl hitta en lösning så snart som möjligt så fokus kan ligga på rätt saker. Säsongen har ju redan sprungit igång.

Oavsett vilket framstår alltihop som stor komedi. Så här ska det inte få gå till, hur det än slutar.

Personligen hade jag börjat blicka fram emot de Geas mottagande på Vicente Calderón i omgång sju. Men Atlético-broarna har målvakten redan hunnit bränna ned till grunden. Dit kommer han aldrig vara välkommen igen.

Frågan är hur gärna Man United-supportrarna ser honom trampa ut på Old Trafford igen.

***

Sommarens vackraste värvning roddes i hamn i går: Joaquín återvänder till Real Betis. Den nu 34-årige magikern inledde karriären i Betis, var med under de fina åren i början av 2000-talet, innan flyttlasset tog honom vidare till Valencia. Han har sedan dess blivit kallad “evighetstalangen” för att potentialen aldrig uppnåtts till fullo. Han har alltid haft mycket råtalang i kroppen – men aldrig blivit den där stora världsstjärnan.

När han nu kommer hem till Betis igen, efter en vända i Málaga och senast ett par säsonger i Fiorentina, kommer han dock tas emot med öppna armar och som fotbollsvärlden aldrig skådat en större stjärna. För i Betis är han precis så stor.

***

Raúl García valde till slut speltiden i Athletic Club. Trist för Atlético – men samtidigt förfogar Diego Simeone över ett galet talangfullt lag där konkurrensen om de offensiva positionerna bara blir tuffare och tuffare. García hade förstås fått speltid i de på pappret svåra bortamatcherna och en del inhopp, men jag gissar att han inte är dummare än att han också inser sina egna begränsningar.

Jag tror han gjorde helt rätt beslut. Och vilket fint lag som Ernesto Valverde snickrat ihop uppe i Bilbao.

***

Hachim Mastour klar för Málaga. Tvåårigt lån med option på köp (Milan har sedan en återköpsklausul inbakat i kontraktet).

Det var många år sedan jag hörde talas om Hachim. Jag såg några YouTube-videos med hans prestationer och som många andra var det givetvis svårt att snacka bort talangen. Men det är en sak och göra ett par drömmål under juniortiden, trixa på ett ypperligt sätt med en boll eller bara vara en showartist. Det gäller att kunna prestera också.

Till och med jag framställs som en okej fotbollslirare när jag får värma upp ensam i ett hörn inför FC Sampierdareneses matcher i division sju. Under match är det mer än så. Defensiva löpningar, annat tempo, inte lika mycket tid (nu jämför jag förstås inte La Liga med division sju, men jag är heller inte heltidsproffs och ni fattar förstås grejen).

Oavsett vilket har jag höga förväntningar på Hachim Mastour. Han har ett rykte om sig att vara en av de största 98-födda talangerna i hela världen. Och i ett lag som Málaga tror jag genuint att han kan få en del speltid och definitivt växa som fotbollsspelare. Talangen har han ju redan. Får han bara ut potentialen kommer det bli en väldigt trevlig bekantskap.

***

Gatan vad aktivt det var i norra Valencia-regionen i går. Villarreal har nu bytt ut hela anfallskvartetten från förra säsongen och ersatt med fyra nya, i och med att Jonathan Pereira petades från den slutgiltiga truppen och Adrián López lånades in från Porto.

Dessutom: Denis Suárez från Sevilla (eller rättare sagt Barcelona, varifrån han köps loss för ynka tre miljoner euro) till Villarreal.

Det finns nästan löjligt mycket offensiv talang i Marcelinos lagbygge just nu. Tur att han har spelare som Bruno Soriano, Víctor Ruiz och Roberto Soldado. Deras rutin kommer bli värdefull.

***

Aymen Abdennour är en klasspelare ut i fingerspetsarna. Han är fortfarande ingen Nicolás Otamendi – men ett av de främsta alternativen Valencia kunde hitta på marknaden.

Ett kanonval. Men så här långt ser det inte ut som att defensiven är lagets problem.

Allvarligt, när ska Valencia få igång målproduktionen på riktigt?

Två oavgjorda ligamatcher – bara ett mål framåt – och laget är redan fyra poäng bakom Barça & Atlético (och Celta & Eibar också, givetvis).

***

Sevilla-Atlético 0-3.

Det är ett resultat som imponerar å det grövsta. Och det inger respekt.

Jag har sagt det förut men upprepar det igen: 2015/16-års upplaga av Atlético är den bästa som Simeone har förfogat över.

Efter landslagsuppehållet väntar Atleti-Barça på Calderón. Snacka om vägvisare.

***

Roberto Soldado, för övrigt. Tyckte mig läsa att han gjorde ett mål på sina sista 1000 minuter i Premier League. Nu har han gjort två baljor och lika många assist sedan comebacken – på 157 minuter.

Han trivs i Spanien, uppenbarligen.

***

Mitt chippmål i sjuan häromdagen hade till och med fått Joan Román Riquelme att känna sig stolt. Åtminstone nästan.

***

Hade Keylor Navas varit Madrid-son, eller bara spanjor, skulle David de Gea inte vara så eftertraktad av Real Madrid. Det är jag tämligen säker på.

Kvalitetsmässigt är det inte 25 miljoner euro-skillnad på målvakterna. Real Madrid vill ha sin galactico och Spaniens näste landslagsmålvakt. Så enkelt är det.

Men det är ju inte annat än att man känner med Keylor Navas. Hur den här soppan än slutar kan han knappast känna sig önskad. Och han förtjänar långt mycket bättre.

Adam Pinthorp