I samarbete med The Guardian och medier över hela världen presenterar Fotbollskanalen VM-länderna. Nu: Argentina
Författare: Javier Saúl, La Nacion
Än idag kan Nicolás Otamendi minnas den långa resa han gjorde varje dag som barn. Hans sjuåriga jag tog gladligen emot en matlåda från sin mamma, Silvia, och sedan var han på väg. Först buss nummer 721 till vägkorsningen vid Panamaericana och väg 197. Sedan tog han buss 15 till Boulogne-bron och därefter ytterligare en buss, nummer 57, hela vägen ut till Camino del Buen Ayre och Martín Fierro. Därifrån var det bara en tio kvarters lång promenad till OS-byn i Ituzaingó för att träna med sitt lag Vélez Sarsfield. Det var en lång väg för honom att gå för att uppfylla sina drömmar, men han hade redan hoppat av skolan ett år innan sin gymnasieexamen och hade därför inget val. Fotbollen var hans enda hopp.
Hans långa resa lönade dig. Idag, som ordinarie startspelare i det argentinska landslaget och Manchester City står den långa pendlingen i skuggan av hans framgångar. Otamendis fokus har aldrig velat, även när andra tvivlade. Under tränare Omar Asad, i Vélez framgångsrika U16-lag, var långtifrån den stora stjärnan i laget. Inte många, knappt ens i det egna laget, kände till hans namn.
I det stadiet av hans karriär var han mer av en supportspelare åt sina lagkamrater och det går knappast att påstå att han flög genom ungdomsleden. Miguel Ángel Russo flyttade förvisso upp honom från U17-laget till A-laget, men när Ricardo La Volpe kom in som ny tränare var en av hans första åtaganden att flytta ner honom igen. Vid det laget kunde Otamendi ha gett upp, men hans tålamod belönades när La Volpe fick lämna och ersattes av Hugh Tocalli – en parhäst till José Peckerman, en av Argentinas främsta inom talangutveckling. Under honom fick han sina första minuter A-lagsfotboll, säsongen 2008. Det stora genombrottet kom dock under Ricardo Gareca. Ingen såg Vélez som en seriös utmanare till ligatiteln inför säsongen 2009. Ännu mindre trodde någon att en yngling vid namn Nicolas Otamendi, som var nära på att lämna som Bosman säsongen innan, skulle ha en nyckelroll för laget det året.
I den tredje omgången av säsongen mötte Vélez ligakonkurrenten Tigre. Deras chilenske försvarare Waldo Ponce hade nyligen brutit sin vänsterhand, medan hans ersättare Fernando Tobio var borta med U20-landslaget i Venezuela. Samtidigt var tredjevalet, Marco Torsiglieri, blivit avstängd. Således stod Otamendi näst i ledet och anförtroddes med en startplats. Han tog chansen och skötte det mer än godkänt och fick nytt förtroende veckan därpå. Inom 88 dagar från sin debut skulle han göra landslagsdebut under förbundskapten Diego Maradona, i en träningslandskamp mot Panama.
Därifrån gick allting fort. Väldigt fort. I pressen hyllades han som Argentinas framtida försvarsstjärna och i intervjuer upprepade han bara samma fras om och om igen: ”Det hela har skett så fort”. Fans började ge honom smeknamn som ”Väggen”, ”Kaiser” och ”Marshall”. Själv gjorde han bara sitt bästa för att hålla fötterna på jorden.
Otamendi har alltid hållit familjen nära och inte pratat allt för mycket om sitt privatliv. Han har i intervjuer nämnt att han har tre äldre syskon, frånskilda föräldrar men pratar aldrig om sin pappa. Att flytta från El Talar, området han växte upp i, var dock inte lätt för honom. Därför återvänder han regelbundet. Han har kvar sitt gamla pojkrum, där det ännu hänger affischer på barndomsidolerna och Vélez-legendarerna José Luis Chilavert och José ”Turu” Flores – idoler som, mot alla odds, han senare kom att kalla lagkamrater.
Översättning: Christian Sundqvist