Conte väcker ont blod men är perfekt för Inter

Igår blev det officiellt att Milanoklubben avslutade samarbetet med Luciano Spalletti, bara ett par dagar efter att tränarens bror gick bort. Spalletti drogs med Contes skugga bakom sig halva våren och det var nära att det oundvikliga tränarbytet omkullkastade Inters säsong.

Under en kaosartad avslutning lyckades till slut Inter lösa en Champions League-plats, Spallettis andra raka fjärdeplats med nerazzurri. Spalletti bröt den mångåriga förbannelsen som höll Inter borta från CL under sex år men har dessa två säsonger brottats med att hitta en spelmässig identitet.

Uppdraget därmed slutfört och tid att lämna vidare nycklarna till någon som också kan vinna saker. Vad passar bättre då än att rekrytera Antonio Conte? Mycket, enligt en del högljudda Interfans. Rivaliteten mellan Inter och Juventus har eskalerat så pass post-Calciopoli att den älskade José Mourinhos namn nämndes med betydligt större välkomnande än ärkejuventionen Antonio Contes i denna skara.

Det är inte konstigt i sig att supportrar är nostalgiska och samtidigt ryggar för en gammal fiende. Men valet mellan Mourinho och Conte ur rent tränarmässiga aspekter är en no-brainer. Det kan inte tidigare historia ändra på och jag är ganska säker att de allra flesta Interfans med stor entusiasm kommer se fram emot tre år med Conte på tränarbänken.

Svårare är det då för det vitsvarta lägret. Över 3000 juventini har skrivit på ett upprop för att ta bort Antonio Contes walk-of-fame-stjärna på Juventus Stadium. Det har inte så mycket att göra med att många ville ha Conte tillbaka till Juve, en återkomst som bianconeri bättre klarar sig utan enligt mig, utan om Contes aktiva val att lockas till 2000-talets största rival.

Den tidigare Juventuskaptenen Conte gör så här mot sina egna. Och jag förstår honom. En kan använda pekfingret mot alla legoknektar till spelare som sätter det egna egot före klubben. Fine, men när det kommer till tränare handlar det om andra premisser.

Tränaryrket handlar så mycket mer om att vara rätt man på rätt plats och både ha tur och vara omsorgsfull när en ny klubbadress ska väljas. I detta läge är Inter det bästa Conte kan få såvida inte begäret fanns att jobba utomlands en vända till. Conte hade setts som en större människa om han nekat Inter, men det hade inte gynnat hans karriär.

Mitt i brinnande Sarri-diskussioner kan Juvefansen också uppleva det omvända. Majoriteten av alla Napolisupportrar kommer bli minst lika arga om tränaren lämnar Chelsea för att gå till Juve. Vad kan då Antonio Conte tillföra Inter, förutom polemiken som skapats och inte lär försvinna?

De svartblå får in en världsklasstränare och en beprövad vinnare. Tre raka scudettosegrar i Juventus talar sitt klara språk, likaså framgången i EM 2016 där Italien gjorde en spelmässigt stark turnering men föll på straffar i kvartsfinalen mot Tyskland.

49-åringen är en mästare på att få ut max av det befintliga materialet. Med en spelartrupp som slutade på tionde plats i Premier League 2015/16 lyckades Conte föra Chelsea till en överlägsen serieseger säsongen efter. Sedan skar det sig med nyckelpersoner inom klubben, det ledde till Diego Costas uttåg från Chelsea, och så småningom blev en fortsättning omöjlig när Conte missade CL-platsen förra våren.

Conte får ärva en delikat situation nu med Mauro Icardi i huvudrollen efter en tränare som, eh, inte heller haft det lätt med klubbsymboler i laget. Det kommer att brinna till på tränarbänken och vara intensivt men Inter kan räkna med att Conte maximerar truppens potential.

Däremot har Conte aldrig använt sig av något avancerat anfallsspel i hans tidigare klubbar. Det bygger på fart, genombrottstyrka och inlägg, vilket passar en trupp som säkerligen också kommer förstärkas i sommar. Inter behöver ingen ideolog till tränare i detta läge, och det är det främsta skälet till att Juventus gjorde rätt som inte siktade på Conte.

Mer än något annat visar rekryteringen vilken plattform Inter jobbat upp sig på, uppbackat av den potenta Suning-koncernen. Conte kunde ha valt Milan, Roma eller något annat, men lockas bevisligen av det ambitiösa och långsiktiga i Inters kinesiska plan.

Interisti kan inte förvänta sig snabba resultat direkt dock. 21 poäng skiljde mellan Juventus och Inter den gångna säsongen och spannet är minst lika stort när det kommer till vinnarkultur i lagen. Conte får tre säsonger på sig att överbrygga det avståndet och börja hota rivalen i en titelstrid.

Antonio Conte har vunnit var han än har gått i karriären. Hans främsta fotbollsmässiga karaktärsdrag är att han verkar som besatt av att vinna, vilket leder till en del upprörda känslor i de miljöer där han vistas. Jag tror inte Conte kommer misslyckas med varken det först- eller sistnämnda i Inter.

Twitter: @ErikHadzic

Formationen är ett 3-4-3 och som vanligt tar jag bara hänsyn till prestationer i Serie A och inte cupspel.

Målvakt

Wojciech Szczęsny, Juventus, 28 matcher/11 nollor, snittbetyg i Gazzetta dello Sport: 6,16/10

En något klurig målvaktsuttagning eftersom Wojciech Szczęsny är den keeper som haft klart minst att göra under säsongen. Polacken är med det sagt också den bästa på positionen i Serie A efter en nästintill felfri säsong. Det råder inga tvivel längre om att 29-åringen är Gianlugi Buffons värdiga ersättare.

Försvarare

Giorgio Chiellini, Juventus, 25 matcher/ 1 mål, 6,39

Chiellinis betydelse blev som klarast i matcherna mot Ajax när Juventus föll ihop utan kaptenen. I det med Juvemått mätt skakigaste försvaret på många år är Chiellini den som stått pall och hållit ihop lagdelen i match efter match. ”Bara” tre varningar under säsongen visar att Chiellini ständigt klarar av att spela på gränsen utan att vara oschysst.

Milan Škriniar, Inter, 35/0, 6,04

Snabbhet, placeringsförmåga, passningsfötter. Den slovakiske landslagsmannen har allt som krävs av en mittback på den högsta nivån. Ingen är överraskad längre, men det är remarkabelt hur snabb 24-åringens resa varit från slovakiska ligan till att rankas bland Serie A:s bästa mittbackar. Hur mycket kan Škriniar utvecklas om Diego Godín ansluter som läromästare i sommar?

Kalidou Koulibaly, Napoli, 35/2, 6,35

För varje säsong som går blir det allt svårare att hålla gigantklubbarnas blickar undan San Paolos försvarschef. Det blir också svårare att värva senegalesen i all konkurrens och under vetskapen att Napolipresidenten De Laurentiis kommer kräva en enorm pengacheck i utbyte.

När den dagen kommer lär 27-åringen slå Virgil van Dijks transferrekord för backar. Att Koulibaly har en bit kvar till nederländarens nivå säger mest om hur mycket utvecklingspotential som fortfarande finns inom Napolibacken.

Mittfältare

Manuel Lazzari, SPAL, 33/0, 6,46

Högerspringare som haft en otrolig utveckling under säsongen och debuterat i A-landslaget. Lazzaris precisa inlägg har bidragit till nio assist och är tillsammans med Andrea Petagnas mål den främsta anledningen till att SPAL varit ett av vårens formstarkaste lag i Serie A. Den klubb som värvar 25-åringen i sommar kommer göra ett riktigt kap.

Marten De Roon, Atalanta, 35/2, 6,27

Marten Elco De Roon är inte spelaren som väcker störst uppmärksamhet i detta fantastiska Atalanta. Men tillsammans med Remo Freuler bildar de ett av Serie A:s mest dynamiska mittfältspar med stor passningssäkerhet, löpvilja och ettrighet.

De Roon, som tagit en ordinarie plats i landslaget, har också den stereotypa svinigheten som kännetecknar vissa nederländska mittfältare. 28-åringens cyniska uppträdande i säsongsavslutningen mot Sassuolo fick motståndarnas Berardi utvisad och banade väg för de nödvändiga tre poäng som fick hela Bergamo att CL-festa.

Fabián Ruiz, Napoli, 27/5, 6,18

Spanjoren matchades försiktigt in under hösten, men har sedan Marek Hamšiks farväl varit outstanding och förbättrat Napolis mittfält efter årsskiftet. 23-åringen kan spela överallt i lagdelen, har en känslig vänsterfot, och börjat komma igång med poängproduktionen. Fabián Ruiz är redo att ta ännu större plats efter sin första hela säsong i Napoli.

Christian Ansaldi, Torino, 24/3, 6,31

Argentinaren som gjorde sig ett namn i den ryska fotbollen fick inte till det i Inter häromåret. I Torino har 32-åringen hittat sin rätta nivå och varit oerhört nyttig efter höstens knäskada. Ansaldi är tvåfotad och passar perfekt som ytter på båda kanterna i Torinos 3-5-2-system. Torospelaren har bra inläggsfötter, är duktig på att utmana försvararen och dessutom tagit en ledarroll i laget. Överraskning.

Anfallare

Fabio Quagliarella, Sampdoria, 37/26, 6,62

Fem år efter att en 38-årig Luca Toni vann skytteligan i Hellas Verona blev Fabio Quagliarella säsongens Capocannoniere som 36-åring. Sampdoriakaptenen gjorde dock fyra mål fler och har på ålderns höst till och med lärt sig att göra ”fula” mål, utöver de konstverk han levererar på stadig basis.

Att Quagliarella fått byta anfallspartner ofta har inte spelat någon roll. Målen har kommit utan någon paus hela säsongen och vi minns klacken mot Napoli som fick hela Marassi att gapa av förvåning. Ett unikum.

Duván Zapata, Atalanta, 37/23, 6,51

Egentligen kunde vem som helst i Atalantatrion Zapata, Iličić och Papu Gómez valts i denna elva. Valet faller till slut på den som många gånger avslutat anfallen, vars mål gjorde skillnaden när Atalanta gick från ett utmanarlag till att faktiskt kvalificera sig för Champions League. Duván Zapata är inte bara fysiskt jobbig att möta och står för en massa mål. Colombianen är också löpstark och hade hela sju assist under hans stora genombrottssäsong.

Cristiano Ronaldo, Juventus, 31/21, 6,67

Det blev ingen skytteligaseger för portugisen men debutsäsongen i Serie A har i övrigt varit lika bra som förväntat. Samarbetet med främst Mario Mandžukić var utmärkt så länge kroaten gjorde mål men Ronaldo har lidit av att hela laget tappat fart under våren. På ett knappt år har Ronaldo också samlat på sig makten som ger honom mandat att viska i president Agnellis öra över vilka spelare som ska agera undersåtar när Juve ska förstärka i sommar.

****

Avbytare:

Samir Handanović, MV, Inter, 38 matcher/17 nollor, 6,28

Armando Izzo, B, Torino, 37 matcher/4 mål, 6,36

Alessio Romagnoli, B, Milan, 32/2, 6,07

Timothy Castagne, MF, Atalanta, 28/4, 6,23

Tomás Rincón, MF, Torino, 34/3, 6,18

Josip Iličić, ANF, Atalanta, 31/12, 6,41

Krzysztof Piątek, ANF, Milan, 37/22, 6,41

****

Tränare:

Gian Piero Gasperini, 61 år, Atalanta

Att ta Atalanta till en fjärdeplats för två år sedan och komma trea denna säsong hör till bland 2000-talets största tränarbedrifter i Serie A. Gasperini har tagit Atalanta dit genom en offensiv och attraktiv fotboll, präglad av det aggressiva presspelet som tillämpas över hela planen.

På ett individuellt plan har Gasperini fått max utav spelare vars begränsning känts tydlig på förhand, och lyckats ersätta förluster av nyckelspelare med andra förmågor som gör det ännu bättre. Jag undrar hur stor truppens värdeökning egentligen varit sedan Gasperini tog över 2016? Lyckligtvis för Atalantas del har tränaren bekräftat att han fortsätter och är redo att skriva nya kapitel i klubbens historia.

****

Twitter: @ErikHadzic

Huvudfokus hos mig låg på San Siro där Inter skulle säkra en CL-plats vid vinst mot ett kontraktsjagande och formtoppat Empoli. En match som borde sluta med seger i hemmalagets favör. Men formkurvorna och vetskapen att Inter trots allt är Inter hintade om att det skulle bli jämnare än så.

Nerazzurri gjorde också en bra första halvlek och satte omgående press mot Bartlomiej Drągowski i Empolis mål. Inter fick dock inte in målet som skulle lösa upp nervknutarna och det hjälpte inte att Mauro Icardi ständigt låg steget efter på centerpositionen.

Samtidigt hände saker på andra håll. Milan hade ryckt åt sig en tvåmålsledning borta mot redan säkra SPAL och Sassuolo tog ledningen mot Atalanta genom Domenico Berardi. Atalanta var i det läget utanför Champions League-platserna men laget lyckades resa sig som de gjort så många gånger tidigare under säsongen. Duván Zapata smällde in sitt 23:e mål för säsongen och slutade med endast Fabio Quagliarella före sig i skytteligan.

Inför 20 000 tillresta Atalantafans på Sassuolos (!) Mapei Stadium skulle Berardi spela ytterligare en central roll. På tilläggstid i första halvlek tryckte Sassuolos Francesco Magnanelli sitt huvud mot Marten De Roons som teatraliskt föll baklänges. Båda blev varnade, men när De Roon låg på marken ruskade en vansinnig Berardi om honom med armarna och blev utvisad för osportsligt beteende.

Manegen låg krattad för Atalanta att ta det sista steget till Champions League, precis som för Inter efter att inhoppande Keita Baldé prickat in ledningsmålet mot Empoli sex minuter in i andra. 70 000 svartblå på San Siro kunde dra en lättnadens suck? Skulle inte tro det. Det är inte så Inter fungerar.

Laget skulle istället bjuda publiken på en gastkramande avslutning av säsongen. Mauro Icardi fick en tveksam straff med sig i en duell med Drągowski, men polacken räddade när Icardi bommade ett läge att dubblera ledningen. Den tidigare Interkaptenen blev tio minuter senare utbytt mot Lautaro Martínez och utvisslad av San Siro. Både det och straffmissen är sekvenser som väldigt mycket summerar Icardis säsong.

Empoli skrämde hemmalaget med fyndiga kontringsattacker och nu började matchen svikta över i bortalagets fördel. Interistis värsta farhågor besannades när 20-åringen Hamed Traoré rakade in kvitteringen med kvarten kvar.

Empoli i det läget kvar i Serie A, Milan och inte Inter i Champions League, efter att Atalanta sänkt Sassuolo med två mål efter pausvilan. På något sätt hittade ändå Inter kraft att komma tillbaka i detta alarmerande läge. Fem minuter efter kvitteringen sköt förra årets hjälte Matías Vecino bollen i stolpen och Radja Nainggolan hade behärskningen att placera returen i det tomma målet.

Belgaren orkade inte ens fira målet, så dränerade på energi verkade Inter vara av all press i denna situation. Nainggolan har under våren börjat betala tillbaka sin del i den förlöjligade bytesdealen med Niccolo Zaniolo i Roma, men femton långa minuter inklusive tillägg återstod.

Under den här perioden klev Inters verklige hjälte fram, målvakten och lagkaptenen Samir Handanović. Slovenen skulle matcha Drągowskis storartade insats och till och med vinna målvaktsduellen. Vid ett tillfälle låg dock Handanović på marken bortspelad, men högerbacken Danilo D’Ambrosio lyckades på ett mirakulöst sätt rensa bollen i egen ribba några meter från mållinjen.

Något moment senare dribblade sig Empolis Salih Uçan fri mot Handanović, men målvakten fick upp en hand och räddade Inters säsong. Interfansen kunde knappt tro det som utspelades men efter många minuters stopptid blåste domaren av matchen och Inter lyckades hålla Milan utanför CL-platserna.

Den 26:e maj 2013 genomled Aurelio Andreazzoli sitt tyngsta nederlag när han som interimtränare förlorade Coppa Italias final med Roma mot Lazio. Exakt sex år senare skulle hans Empoli åka ur Serie A på det mest smärtsamma av sätt. Genom att vara modiga och spela fin fotboll men i slutändan inte vara tillräckligt effektiva, något som varit genomgående för Empolis säsong.

Den lilla Toskanaklubben hamnade på fel sida om nedflyttningstrecket, på samma poäng som Genoa men med sämre inbördes möten. Genoa, och för den delen Fiorentina, kunde pusta ut efter en händelselös tillställning på Artemio Franchi i Florens.

Fiorentina slutar på en beklämmande 16:e plats efter 17 (!) oavgjorda matcher och laget buades med rätta ut efter slutsignalen trots att kontraktet till slut säkrades. Idag väntas den till USA emigrerade italienaren Rocco Commisso ta över klubben från Della Valle-familjen och ge supportrarna en anledning att blicka bortom dagens dystra horisont.

Två saker återstår som förtjänar att hyllas extra efter kvällen. Den ena är förstås bedriften Atalanta står för som hamnar på pallplats och tar ett historiskt Champions League-avancemang. De gjorde det trots allt som talat emot.

Det spelade ingen roll att Sassuolo stack upp med ledningsmål mitt i Atalantas inledande press, eller att klubben valde att förlägga säsongens två sista hemmamatcher utanför Bergamo för stadionrenoveringens skull. Det här laget är så bra att de överkommer nästan alla hinder.

Hjärnan bakom Atalantaundret är tränaren Gian Piero Gasperini och en kan inte hylla honom nog för hans tre säsonger i klubben. Det kommer bli väldigt spännande och följa om Gasperini lockas av ett till försök i en riktig storklubb eller stannar i ett Atalanta redo att satsa hårdare med CL-miljoner på ingång.

Det andra är Daniele De Rossis avskedsmatch i Roma. Den som slutade 2–1 till i giallorossi mot Parma på Olimpico och som innebär att det bara blir Europa League nästa säsong. Men det var inte något som en enda Romasupporter tänkte på när slutsignalen gick igår. Det var då lagkaptenen Daniele De Rossis skulle tackas av för 18 år i A-lagets tjänst, i klubben han tillhört sedan elvaårsåldern.

Som senatorer uppställda efter rangordning stod Romatruppen nedanför mittlinjen. Daniele De Rossi tackade först varenda person i den övriga staben innan han kom fram till lagkamraterna. Den tredje sista personen att tacka i ledet var Romaprodukten Lorenzo Pellegrini, bakom honom stod den blivande kaptenen Alessandro Florenzi, och sist tränaren Claudio Ranieri.

Ranieri som fick en egen tribut under första halvlek och rördes till tårar när supportrarna tackade honom för att ha hedrat uppdraget som tillfällig tränare. Ranieri lyckades inte baxa upp Roma till en CL-plats men sa precis rätt saker när han kritiserade klubbens behandling av De Rossi.

Sedan vek De Rossi av och tog kurs mot sidlinjen där Bruno Conti stod tillsammans med Francesco Totti. Romalegendaren Conti som upptäckte De Rossi som barn, och Totti i vars skugga De Rossi verkat i nästan hela sin karriär. Tårarna rann inte bara på huvudpersonernas kinder under deras långa kramar.

Under tiden spelades Oasis låt The Masterplan i högtalarna. Det bästa B-spår som jag någonsin hört och ett utmärkt val av soundtrack för kvällen.

Life on the other hand won’t make us understand, we’re all part of the masterplan. 

Noel Gallaghers text och röst stämde också in på De Rossis egen avskedsfest. De Rossi var en del av något större, men fick detta avslut för att tiden kommit för cirklar att slutas. Daniele De Rossi kommer nog ha svårt att förstå att han inte tillhör AS Roma längre, men det finns en plan för honom också, och förhoppningsvis för hans klubb med.

Twitter: @ErikHadzic

I Fiorentinas fall har de slutat att vinna sedan 7–1-demoleringen mot Roma i Coppa Italias kvartsfinal för knappt fyra månader sedan. De lila vann mot SPAL ett par veckor senare men är nu uppe i 15 matcher lång segerlös svit. Som ett lossat bildäck med tyngder har laget långsamt sjunkit mot botten av Serie A, efter att under hösten haft realistiska förhoppningar om Europa.

Genoa däremot har slutat att göra mål sedan klubben sålde anfallssensationen Krzysztof Piątek i januari. Lagets formdipp har inte känts lika otippad som Fiorentinas, ändå har Genoa under tiden vunnit mot Lazio borta och är ett av två lag i serien som besegrat mästarna Juventus. Hur hamnade de här?

Även lagets tränare Cesare Prandelli ställer sig nog den frågan när han reflekterar över säsongen och hans senaste femårsperiod. Genoa har snittat ynka 0.98 poäng under 61-åringens ledarskap. När laget bara fick 1–1 hemma mot Cagliari förra helgen åkte de för första gången ner under nedflyttningsstrecket.

Det är därför högaktuellt att syna Cesare Prandellis extremt märkliga tränarbana de senaste fem åren. Prandelli fick äran att ta över landslaget efter fiaskot i VM 2010 och ledde Gli Azzurri till en finalplats i hans första stora mästerskap EM 2012. 0–4 i finalen mot Spanien gjorde inte förväntningarna på något sätt lägre inför VM två år senare i Brasilien.

Den inledande vinsten i Amazonasmatchen mot England följdes dock upp med en chockförlust mot Costa Rica. Inför den avgörande gruppspelsmatchen mot Uruguay hade italienarna helt i onödan hamnat i pressat läge, och skickades också hem tillsammans med England efter Diego Godíns avgörande nickmål.

Prandellis azurblå dröm slutade med en kallsup men hans namn var aktat i fotbollseuropa vid det laget. Efter VM anställdes han av storsatsande Galatasaray men innan hösten var över hade han fått sparken från Istanbulklubben.

Detta på grund av ett Champions League-uttåg redan i gruppspelet, en turnering där Gala året tidigare i samma fas slagit ut Juventus. Det hjälpte inte att Galatasaray efter 16 matcher bara låg en poäng ifrån serieledning.

Prandelli tog ledigt från fotbollen i nästan två år när Valencia kallade i september 2016. I ett turbulent läge med en talangfull men dysfunktionell trupp kunde inte italienaren vända VCF:s negativa spiral.

Prandelli tog bara sex poäng i de tio La Liga-matcher han basade över Valencia och medverkade i klubbens sämsta start på en säsong någonsin. Droppen som fick bägaren att rinna över kom efter oenigheter med det frånvarande klubbstyret med singaporianen Peter Lim i spetsen. Prandelli skulle inte få de nyförvärv han krävde – och avgick dagen innan nyårsafton 2016. Valencia slutade bara tolva i La Liga, precis som säsongen innan.

Nästa uppdrag gick österut igen när Dubaibaserade Al Nasr anställde honom till säsongen 2017/2018. Att gå från europeiska storklubbar till ett lag i Gulfligan kan tyckas vara ett ologiskt sidospår.

Men i Al Nasr efterträdde han tidigare Chelseabacken Dan Petrescu, som i sin tur övertog jobbet från Ivan Jovanović, han som ledde cypriotiska APOEL till en sensationell Champions League-kvartsfinal 2011/12. Men även detta äventyr blev kortvarigt. Tränaren fick sparken i januari förra året efter bara fem vinster på tolv matcher i Al Nasr.

Det är svårt att peka på en exakt orsak till Prandellis snedsteg eller argumentera för att han tappat tränarkompetensen helt. När en coach ska välja ny arbetsgivare är nyckeln oftast att försöka hitta en klubb som jobbar i medvind. Något sådant ställe var inte Valencia och definitivt inte Genoa heller.

I båda fallen har Cesare Prandelli möjligen tagit vatten över sitt välkammade huvud som trott att han kan förändra två kaotiska klubbar. Samtidigt hade Prandelli otur som drabbades av en krävande klubbledning i Galatasaray, och Al Nasr var fel val när han kanske ville fly pressen i europeiska klubbar. Prandellis tränarstil beskrivs som enväldig ibland och vid andra tillfällen ger han sina spelare stor frihet under ansvar.

När hans lag stegar ut på Artemio Franchi ikväll kan han bara kräva att de rödblå spelarna ordnar upp det kritiska läge de själva satt sig i. Arenan i Florens väcker dock inga bra minnen hos i Grifoni. Det här som Genoa förlorade en kvalmatch mot Padova 1995 och flyttades ner till Serie B.

Den förlusten blev starten på en av de mörkaste perioderna i de niofaldiga italienska mästarnas historia. Ökenvandringen utanför Serie A varade i tolv långa år och Genoa åkte till om med ur Serie B två gånger, men räddades kvar vid det första tillfället av ett domstolsbeslut. Oftast var Genoa bara ett mittenlag i andradivisionen.

På den andra tränarbänken kommer en minst lika pressad Vincenzo Montella befinna sig. Sedan han tog över efter att Stefano Pioli bråkat med Fiorentinas klubbledning har laget kryssat en match och förlorat fem raka i Serie A. Det blev förlust även i Coppa Italia-returen mot Atalanta för en månad sedan.

Montella, ett mer romantiskt än logiskt tränarval, återvände till klubben som han tog till tre raka fjärdeplatser mellan 2013–15. Som förväntat blev det ingen lyckad återkomst. Det blev mycket värre. Att Fiorentina inför den sista omgången kan trilla ur Serie A är en bisarr mening att skriva. Och den som kan se till att det sker är… Cesare Prandelli.

Samme man som hade fem fantastiska år i Florens innan han klev på landslagsuppdraget. Som tog La Viola till Champions League två gånger. Det är inte ödet som Prandelli vill åt, men tvingas han välja kommer han att föredra det. Vinner Genoa går de om Fiorentina på bättre inbördes möten. Men både hans och Fiorentinas räddningsplanka kan bli Empoli.

Nykomlingen från Toskana förlorade några absoluta nyckelmatcher i april mot andra bottenkollegor och verkade dömd till Serie B-spel i höst. Men en slutspurt som betytt segrar mot Fiorentina, Sampdoria och Torino innebär att Empoli är på säker mark, en poäng ovanför Genoa.

Den tuffaste uppgiften är dock kvar. Empoli möter Inter på ett utsålt Giuseppe Meazza i vad som förväntas bli Luciano Spallettis sista match på Interbänken. Hur Inter hamnat här är också en fråga som bör ställas efter att laget legat i tabellens topp-tre i princip hela säsongen. Men en plattmatch mot redan klara tvåan Napoli (1–4 på San Paolo) förra helgen betyder att nerazzurri riskerar att missa Champions League-spel till hösten.

Spänningen i toppstriden har varit obefintlig när Juventus dominerat hela 2018/19. Istället bjuds vi tillbaka på en rafflande slutomgång som mycket väl kan toppa förra säsongen ”CL-playoff” mellan Lazio och Inter i dramatik.

Frågan är om Inter kommer ut på lyckans väg den här gången? Kommer någon tränare inte behöva känna en hel stads tyngd och besvikelse på sina axlar på måndagsmorgonen? Det är dags för bokslut, och nya historier som väntar på att få skrivas.

****

Allt inför den dramatiska slutomgången behandlas i veckans Poddario med mig och SvenskaFans Johan Stistrup. Vi pratar också om Allegris farväl i Juventus, uppgifterna om Conte till Inter, avskeden till trotjänarna, och risken för ett juridiskt kaos med Palermo nedflyttat till Serie C. Bland annat! Podden finns på iTunes och Acast.

****

Twitter: @ErikHadzic

Ett hårt slag i sig men något som fansen kunnat förbereda sig på under en deprimerande säsong. Svårare var då att ta in beskedet att söndagens hemmamatch mot Parma blir kapten Daniele De Rossis sista i Romatröjan.

35-åringen fick beskedet att hans tvåårskontrakt inte skulle förlängas dagen efter segern mot Juve. I tisdags kommunicerade klubben ut beskedet att De Rossi lämnar Roma och reaktionerna lät inte att vänta på sig.

600 supportrar arrangerade en protest utanför klubbens högkvarter i EUR-området i södra Rom. Banderoller mot klubbens amerikanske president James Pallotta har synts i London och till med New York. Och bland tillresta romanisti på Sassuolos Mapei Stadium ramades stämningen in av missnöjda ramsor mot Pallotta och hans klubbledning.

”De Rossi evig kapten, Pallotta evig vila” löd en banderoll vars klara budskap ändå lätt kan misstolkas. ”På sju år har ni förstört la Romanità. Pallotta dra vidare med klubbledningen”, stod det på en annan.

Det som åsyftas är den sportsliga nedmonteringen som pågått parallellt med ovärdiga avsked till klubbikoner som Francesco Totti och Daniele De Rossi. Totti blev på ett liknande sätt uppsagd för två år sedan efter ett helt liv i Romas gulröda färger.

Beslutet att yxa Tottis spelarkarriär sköts upp under en längre tid och den nytillträdde sportchefen Monchi fick i april 2017 det tveksamma nöjet att meddela mittfältsmaestron om pensioneringen som bara låg någon månad bort. Dagen efter Tottis emotionella avskedsmatch skrev klubben ett nytt tvåårskontrakt med De Rossi, Romas Capitano Futuro.

Men nu är vi här igen. Roma kommer på ett spelmässigt plan fortsätta fungera någorlunda även utan De Rossi, men det är inte vad allt missnöje handlar om. Laget har fått klara sig utan en allt mer skadeförföljd kapten många gånger dessa två säsonger.

Romas fans blir snarare av med en fanbärare och får en ikon mindre att avspegla sig. En man som känner till klubben och dess värderingar utan och innan, redo att föra detta arv vidare till nya förmågor.

Som den tidigare Romaförsvararen Antonio Rüdiger beskrev i en intervju med l’Ultimo Uomo: ”om du frågar honom någonting är han personen som vet mer än någon annan. Har du ett problem i klubben går du till De Rossi”.

Det ska betonas att Daniele De Rossi tidigare i karriären övervägt att prova andra utmaningar. Några månader efter kontraktsförlängningen, som påstås gjort spelaren till en av Serie A:s bäst betalda, erkände mittfältaren till Corriere dello Sport att kärleken till Roma i slutändan vann.

”Jag känner det starka begäret att få en annan upplevelse. Ärligt, 16 år i Roma är som 32 någon annanstans efter de verkligen tynger dig. Fysiskt upplever jag de bästa säsongerna i min karriär men pressen här är oftast överdriven”, sa De Rossi i september 2017.

Daniele De Rossi har i mina ögon alltid varit en lite udda fågel i italiensk fotboll. Utseendemässigt med den ljusa kalufsen och isblå ögonen. På planen med en spelstil otypisk för italienska mittfältsstjärnor. De Rossi har berättat om idolerna Steven Gerrard och Roy Keane, nummer 16 bär han delvis som en hyllning till den senare, och listar Glasgow på en topp tre-plats bland favoritstäder.

De Rossi har också varit en kontradikternas spelare. Han har inte setts som den utvalde likt Francesco Totti utan fått kämpa sig till statusen och karriären han haft. Hösten 2001 gjorde en blond 18-åring från kuststaden Ostia debut i CL-matchen mot Anderlecht, påminde inte lite om Philippe Mexès, men De Rossi var ingen självklar startspelare efterföljande säsonger.

Ändå stod han som världsmästare fem år senare. Minnena en har av De Rossi är oftast från negativa sammanhang, och det skriver jag inte bara för mitt lag är Lazio. Ett tidigt DDR-minne är armbågen mot USA:s Brian McBride i VM 2006 som renderade i avstängning ända till finalen i Berlin. Åtminstone jag minns det överfallet bättre än att De Rossi faktiskt gjorde mål i VM-finalens straffläggning mot Frankrike.

Jag kommer också ihåg Romas bataljer mot Manchester United i Champions Leagues kvartsfinaler 2007 och 2008. Roma förlorade det första mötet 2008 med 0–2 när De Rossi fick en straffmöjlighet på Old Trafford vid ställningen 0–0, som han missade och Roma åkte för andra året i rad ut mot engelsmännen.

Det är också från det mötet året innan som De Rossis snyggaste mål kom enligt spelarens egen utsago. Vid underläge 0–6 i Manchester slog Totti ett lågt inlägg som De Rossi vinklade in på volley otagbart i målvaktens vänstra hörn- utan att ens kolla mot målet.

Daniele Manusia på l’Ultimo Uomo beskriver De Rossis originalitet i ögonblicket bäst: ”vilken typ av människa är det som inte tappar den egna fantasin ens i den mest generande av situationer?”

De Rossi fick också revansch för straffmissen på Old Trafford tio år senare, när han behöll kylan och slog in straffen som betydde 2–0 mot Barcelona på Olimpico innan Kostas Manolas fullbordade vändningen och skickade Roma till en historisk CL-semi förra våren.

Där och då såg framtiden ljus ut för i giallorossi. Sedan kom sommaren, och försäljningarna av stöttepelare som Alisson, Nainggolan och Strootman. De två senare må vara på väg ner i deras karriärer men säsongens fiasko har visat hur viktiga de var för Roma som lag och enhet. Nu är klubbledningen på väg att upprepa samma misstag.

Tillbaka i Sassuolo fick De Rossi nöta bänk och zoomandes in mot slutet av matchen, bitandes på naglarna, när Roma brände chans efter chans i regnet på Mapei Stadium. Claudio Ranieri har stabiliserat upp försvaret under våren, bland annat efter målvaktsbytet Mirante-Olsen, men det stukade självförtroendet hos offensivspelarna är fortfarande påtagligt. Interimtränaren Ranieri kommer lämna efter säsongen och kan därför tala mer frispråkigt om klubbens åtaganden.

”När jag kom insåg jag att laget verkligen hade problem på en psykologisk nivå. Inte på den fysiska eftersom Di Francesco gjorde ett bra jobb där. Mitt jobb här handlade framförallt om den psykologiska biten, att försöka ge lite självförtroende till dessa spelare som kände sig på botten”, sa Claudio Ranieri efter matchen mot Sassuolo.

Den före detta Romaspelaren varnar för att det kan dröja innan klubben återvänder till Champions League och kritiserar ledningen för de ”sålde ryggraden som började öppna upp för en ny era”. Ranieri säger också att vissa spelare måste behandlas olika och att i fallet De Rossi borde det hanterats annorlunda.

Avslutningen mot Parma på Olimpico kommer därför handla om att ge Daniele De Rossi ett värdigt avsked. Jag inbillar mig att Romafansen i detta läge knappt bekymrar sig längre huruvida det blir Champions League, Europa League, eller ingenting alls nästa säsong.

De Rossi har bara Totti före sig i antalet spelade matcher i Roma, 615 stycken i en karriär som inleddes vid elva års ålder i gulrött. Det blev bara två cuptitlar och en italiensk supercup för spelaren som inte tillhörde A-truppen när scudetton bärgades senast 2001.

Ingen vet var Roma är på väg för tillfället. Inom några veckors tid kan dagens depression bytas ut mot optimism om klubben landar ett stjärnnamn som tränare efter Ranieri. De Rossi vet mer än någon annan hur temperaturen kan skifta i Roma, men kommer inte finnas där för att tala med.

Daniele De Rossi får till slut sitt äventyr, men det blev en separation ingen ville ha.

Twitter: @ErikHadzic

På samma arena vann Lazio borta mot Milan för första gången på 18 år när Joaquín Correa sköt de vitblå till cupfinal. Laget gick däremellan tre raka matcher utan seger i ligan och Champions League-drömmarna släcktes definitivt under 1–3-förlusten mot Atalanta på Olimpico förrförra helgen.

Tränaren Simone Inzaghi har under våren lyckats bryta Lazios försmädliga facit mot andra topplag, samtidigt som han hamnat i skottgluggen efter oacceptabla förluster som den hemma mot Chievo i april.

Ofta har kritikerstormen mot 43-åringen varit orättvis. Mot Chievo gav Sergej Milinković-Savićs eftersläng ett direkt rött kort och satte Lazio i numerärt underläge med mer än halva matchen kvar.

Mot Atalanta i ligan gick det att ifrågasätta Inzaghis motiv att spela den opålitlige Wallace i trebackslinjen, det var brassens felpass som låg bakom gästernas ledningsmål. Men Inzaghi har också brottats med interna oroligheter utanför planen, som i allra högsta grad påverkade lagets prestation mot Atalanta den gången.

Jag talar nu inte om förra månadens rasismskandaler bland Laziofans utan om de tusentals supportrar som valde att vissla ut Wallace vid varje bollberöring under matchens sista halvtimme. Oavsett spelarens oduglighet är det ett obegripligt beteende som får kontraproduktiv effekt mot laget.

I gårdagskvällens cupfinal däremot visade Lazios supportrar varför de är bland Italiens allra mest högljudda och skapade tillsammans med Atalantas stora följe en fantastisk atmosfär på Olimpico i Rom.

Detta är vad italiensk fotboll handlar om. När två stora följen möts på en arena som Olimpico blir faktiskt den något avslagna Coppa Italias final en av årets fotbollshöjdpunkter i Italien. Den här gången skulle ”hemmafansen” äntligen få jubla efter två finalförluster mot Juventus de senaste säsongerna.

Matchen var intensiv och tufft spel präglade det höga tempot. I Atalantas fruktade anfallstrea var det bara Papu Gómez av kugghjulen som kom upp till någon nivå. Josip Iličić spenderade ungefär hälften av tiden på det regntunga gräset på grund av Lazios hårda behandling. Mer centralt släppte mittbacken Francesco Acerbi aldrig Duván Zapata från buren i straffområdet.

Atalanta kom inte närmare än en stolp- och ribbträff i samma sekvens i första halvlek. Marten De Roons skott gick via Bastos hand i stolpen utan att varken domare eller VAR-team reagerade. Tränaren Gasperini skydde inte orden när han fick se sekvensen i repris efter matchen och kallade VAR:s icke-beslut för ”skandalöst och chockerande”.

Cupfinalen kunde ha ramats in av ytterligare ett fatalt misstag med anledning av VAR-normen i Italien. Men andra hjältar klev fram istället. Dessvärre för Gian Piero Gasperinis del inte från Atalanta.

Genom Simone Inzaghis tre år som huvudtränare har han återkommande kritiserats för matchcoachingen. Inget konstigt för en tränare ännu i sin linda men felbesluten har kostat Lazio dyrbara poäng i tävlandet om Europaplatser.

Inzaghi verkade på väg att knäcka koden efter mars blytunga vinster. Nu har han en cupfinalseger att lägga till bältet, hans första stora titel på seniornivå (jag räknar till skillnad från president Claudio Lotito inte upp supercupen på fingrarna).

Inte utan tränarens egen påverkan förstås. I den 36:e minuten tog Inzaghi ett oortodoxt beslut när han bytte ut mittbacken Bastos och tog in den rutinerade Radu. Angolanen hade redan ett gult kort och borde blivit utvisad efter handssituationen, Inzaghi kände således att det vore riskabelt att ha Bastos kvar i finalen.

Han valde också att inleda med Sergej Milinković-Savić på bänken efter att serben missat den senaste tidens matcher på grund av en ankelskada. 24-åringen byttes in i minut 78 och behövde bara fyra minuter innan han nickade in det förlösande ledningsmålet på hörna.

Mittfältarens säsong har varit frustrerande, även om hans vår sett piggare ut blev Milinković-Savić inte kvitt faktumet att han haft svårt att prestera i stormatcher. Till slut kom ett trendbrott även på den här fronten och ingen vet om det var det ”Sergeantens” sista stora slag i Laziotröjan.

I den 90:e minuten kontrade Joaquín Correa, mannen som fixade finalplatsen, in slutresultatet. Hösten innebar en acklimatiseringsperiod för Sevillaförvärvet men under våren har argentinarens betydelse ökat för varje vecka.

Sportchefen Igli Tare har tillsammans med Lotito kritiserats för snålheten på transfermarknaden. Nu kan duon återigen peka på ett billigt köp (15 miljoner euro) sett till effekten Correa haft på Lazio. Han kan också dra fram Caicedokortet, anfallaren från La Ligas B-hylla som betytt mer för laget än Ciro Immobile gjort under våren.

I slutändan är detta Simone Inzaghis seger och den person jag unnar titeln mest av alla i Lazio. Tre säsonger som huvudansvarig i Lazio kan knäcka vem som helst, men Inzaghis energi och hetsiga stil svalnade inte för en sekund i regnet på Olimpico. Tränaren lämnar dock framtiden på glänt med hans kommentarer efter matchen.

”Jag har varit med i denna familj sedan 1999 som spelare och sedan coach. Det har funnit stunder där jag trodde att jag skulle beskyddas mer, men jag vet vilka som delar ut gratis kritik och vilka som försöker vara konstruktiva”, sa Inzaghi på presskonferensen efter segern.

Hans lag är klart för Europa Leagues gruppspel igen och kan slappna av under säsongens två sista matcher. Lazio har trots den negativa stämningen runt stora delar av säsongen presterat på en någorlunda normal nivå sett till den relativt tunna truppen.

Säsongen 2018/19 kunde gått i moll men slutade med en sjunde Coppa Italia-titel. En säsong väldigt typiskt för tillståndet som alla laziali är bekanta vid. Om detta var Simone Inzaghis farväl i hans långvariga relation med Lazio kunde den inte manifesterats vackrare.

Twitter: @ErikHadzic

På den andra sidan står Atalanta. En klubb med en ynka titel i prisskåpet (Coppa Italia 1963) och som hade Serie A:s 14:e största lönebudget vid säsongens start. Men i Serie A är Atalanta också fyra placeringar och sju poäng före Lazio, på läktaren kommer de senares fans utmanas rejält av närmare 30 000 Atalantasupportrar.

Förmågan att utmana de stora och göra vissa saker bättre är vad som särskiljer Atalanta från andra utmanarklubbar. Det är den lokala stoltheten och förankringen som gjort Atalantas namn till ett respekterat i fotbollsitalien genom åren, trots att vunnits få titlar. De svartblå är exempelvis den klubb utan en vunnen scudetto som spelat flest säsonger i Serie A, 57 till antalet.

Förutsättningarna är egentligen små för La Dea, ”gudinnan” som är avbildad i klubbmärket. Bergamo ligger förvisso i det rika Lombardiet, men med knappt 120 000 invånare är staden en miniatyr jämfört med metropolen Milano och klart mindre än regionrivalen Brescia.

Ändå såldes det 14 000 årskort till den här säsongen på Stadio Atleti Azzurri d’Italia. Och trots avståndet på 20 mil till Reggio Emilia hade Atalanta 15 000 fans med sig under förra säsongens Europa League-matcher på Sassuolos Mapei Stadium. De reste i tusental till Liverpool, Dortmund och Lyon när det första Europaäventyret på 25 år slutade i åttondelsfinal.

Varje barn som föds på fyra av Bergamos sjukhus får en Atalantatröja i present av klubben. Den lokala förankringen syns också på presidentnivå. Ända från efterkrigstidens klubbägare Daniele Turani, som dog ett år efter den historiska cuptiteln, till dagens Antonio Percassi har Atalantas presidenter varit födda antigen i staden eller närområdet.

Tronföljder förekommer också inom ledningen. Percassis söner Luigi och Stefano agerar som klubbdirektör respektive rådgivare i föreningen. Likaså finns en röd tråd som löper genom ungdomsverksamheten på träningsanläggningen Zingonia.

Atalanta är en av Italiens främsta plantskolor med ett gäng prominenta namn som formats på Zingonia. Från Juventuslegendaren Gaetano Scirea till Roberto Donadoni, millennieprofilerna Domenico Morfeo och Alessio Tacchinardi, till dagens namn som Montolivo, Bonaventura, Pazzini, Gabbiadini och Zaza.

Två av nyckelpersonerna bakom talangfabriken kommer inte bevittna Atalantas chans till en första titel på 56 år. Emiliano Mondonico, tränare under två vändor på 80-och 90-talet dog förra våren, och för några veckor sedan avled klubbens mångårige akademichef Mino Favini.

Bägge jobbade med fokus på människan både i scoutingen och på Zingonias klubbstuga. Några månader innan hans död beskrev Mondonico för Sportweek en unik situation med symbiosen mellan tränarna och hur klubben fortsatt agera skyltfönster genom åren.

Den intensiva dialogen mellan tränarna ledde till att de visste exakt vem som skulle ta det avgörande klivet och vilken nästa stora spelarförsäljning skulle bli.  Att vara en talang men inte klara av skolan var inget alternativ och en anledning till att Atalanta släppte en sådan som Morfeo, enligt Mondonico.

Senaste gången Atalanta charmade Serie A-publiken var klubben nykomling säsongen 2000/01. Anförda av en Cristiano Doni som spelade sitt livs fotboll kom La Dea på sjunde plats, i en konkurrens betydligt tuffare än dagens.

Sommaren 2001 såldes kuggarna Massimo Donati och Cristian Zenoni till Milan respektive Juventus för cirka 15 miljoner euro var och laget dalade två placeringar året efter. Säsongen därpå åkte Atalanta ur Serie A. Doni såldes och resten av 00-talet var Atalanta något av en jojo-klubb mellan högsta- och andradivisionen.

Med det i åtanke framstår dagens prestation som så mycket starkare. Därför fanns det också fog för tvivel när Atalanta slutade fyra säsongen 2016/17 över huruvida de ens skulle etablera sig som ett utmanarlag till Europa framöver.

65-årige Antonio Percassi inledde sin andra sejour som president efter att Atalanta vunnit Serie B våren 2010. Några år av anpassning följde och klubben flörtade med nedflyttning igen när de slutade 2014/15 endast tre poäng före 18:e-placerade Cagliari.

Atalanta var en traditionsfylld provinsklubb med en hängiven supporterskara och en fantastisk ungdomsverksamhet. Men det behövdes något mer för att ta nästa steg.

Samma säsong anslöt Giovanni Sartori till den sportsliga ledningen. Under 25 år hade Sartori varit med och skapat miraklet i Chievo som spelare och sedan sportchef. I Bergamo kunde han blicka över en ny våg av spännande ungdomar på gång (Caldara, Gagliardini, Conti). Men han själv hittade också spelare i utlandet som kunde komplettera truppen med spets.

Numera startar Atalanta med två nederländska landslagsmän i Hans Hateboer och Marten De Roon. På den andra mittfältskanten finns den fantastiskt underskattade belgaren Timothy Castagne. Den slutliga kryddan över detta lyckade hopkok kom som en följd av statusen Atalanta spelat till sig i Europa League.

Sommaren 2017 värvades det egensinniga geniet Josip Iličić kontroversiellt framför ögonen på Sampdoria. Ett år senare kunde Atalanta rekrytera Duván Zapata från samma klubb på ett tvåårigt låneavtal. Atalanta flexade muskler mot en direktkonkurrent i kampen om Europaplatser och värvningarna kan ta klubben till Champions League. Iličić har bemästrat sin ojämnhet till slut och Zapata ligger tvåa i skytteligan med 22 mål.

Sartoris scoutingöga och Percassis tydliga arbetsmodell till trots hade inget av det vi ser idag förmodligen hänt utan tränaren Gian Piero Gasperini.  Det är inte bara det att Atalanta kanske spelar Serie A:s mest attraktiva anfallsfotboll.

Lagets 73 mål är bäst av alla i serien. De har flest bollberöringar i motståndarens straffområde som en följd av viljan att attackera och Gasperinis intensiva presspel med hela laget. Men minst lika imponerande är den mentala förmågan som tränaren inpräntat hos sina spelare.

Atalanta har sannerligen ställts på svåra prov när det gällt som mest under våren. För exakt en månad sedan avfyrade laget ofattbara 47 skott hemma mot Empoli utan att göra mål. Läge att deppa efter att motståndarnas Dragowski gjort en rekordbra målvaktsinsats?

Icke för detta lag. En vecka senare var rollerna omvända på San Paolo när ett dominant Napoli bara lyckades gå till matchens sista tredjedel med en 1–0-ledning. På tio minuter vände då gästerna och vann med 2–1. Dags för baksmälla i cupsemireturen mot Fiorentina tre dagar senare?

Där i Bergamo fick La Viola en drömstart med mål efter två minuter men i slutändan tog Atalanta en komfortabel 2–1-seger och en biljett till finalen. En uppvärmning av stor betydelse till den skedde för tio dagar sedan när Lazio och Atalanta möttes på Olimpico i ligan.

Återigen tog motståndarna en tidig ledning, ännu en gång hade Atalanta kraften att vända. 1–3 slutade matchen som fick Lazios Champions League-drömmar att gå i kras och ge laget en nervig magkänsla inför cupfinalen på hemmaplan.

Med två omgångar kvar av Serie A är La Dea tre poäng före närmast jagande Milan och Roma på den fjärde och sista Champions League-platsen. Fyra poäng räcker i de avslutande matcherna borta mot Juventus och ”hemma” på Mapei Stadium mot Sassuolo (!).

Atalanta bygger nämligen om tre läktare etappvis för att få se den nyrenoverade Gewiss Arena stå klar 2021. Arbetet med klackläktaren Curva Nord inleddes för två veckor sedan för att bli klart i slutet av september. Så stort är självförtroendet hos Antonio Percassi och de andra att de tar risken att spela hemma på bortaplan mitt under brinnande CL-jakt. En känsla som kanske smittat av sig från Gasperini.

”Jag förväntade mig inte att vinna borta mot Napoli och Lazio men Gasperini sa att det skulle bli vinster och jag litar på honom fullständigt. Jag är stolt över att folk säger att vi spelar den bästa fotbollen i Italien”.

”Vi är lyckliga över att han är vår tränare. Gasperini kan stanna här för evigt, det har jag sagt flera gånger”, säger Antonio Percassi.

61-årige Gian Piero Gasperini har ett annat förhållningsätt där han vet att endast resultaten räknas i fotboll.

”Jag vill bara säga en sak: det viktigaste är att Percassi stannar livet ut i Atalanta, inte jag”, sa tränaren i Gazzetta dello Sport inför cupsemifinalen.

Fabio Capello drog nyligen en liknelse mellan Gasperinis lag och Ajax i sättet som båda frekvent utmanar motståndaren i en-mot-en-situationer över hela planen. En liknande parallell går att dras i klubbarnas ungdomsverksamhet. I både Ajax och Atalanta vet man att A-lagets stjärnor kommer ersättas av nya sådana från den egna akademin.

Nu står Atalanta inför klubbens största vecka någonsin. Cupfinal mot ett revanschsuget Lazio och i helgen väntar säsongens svåraste bortamatch på Juventus Stadium. Laget kommer inte kompromissa med prioriteringar enligt lagets bästa målskytt.

”Vi går för båda målen. Vi siktar mot allt vi kan få och det är så vi måste fortsätta. Det finns ingen medelväg”, sa Duván Zapata efter vinsten mot Lazio.

Och varför inte? En efterlängtad titel och ett gigantiskt slutkliv mot Champions League på samma vecka är fullt rimligt för ett lag av Atalantas kaliber. Vid detta laget vet alla om att de är precis så här bra.

Twitter: @ErikHadzic

41-åringen såg knappt lättad ut ens över vinsten utan något fanns som gnagde inombords. Gattuso visste att han skulle få frågan om incidenten med Tiemoué Bakayoko på avbytarbänken och då förvandlades kalabrierns minspel från stelt till upprört när han började en motargumentation riktad till reportern.

För en vecka sedan hade Bakayoko kommit en timme försent till träningen på Milanello några mil utanför staden. Bakayoko sägs skylla på att han tvingades tanka på vägen- hur ofta behöver ett fotbollsproffs köra längre sträckor egentligen? – men förseningen blev droppen för Gattuso som behöll truppen på Milanello för ett träningsläger ända till Bolognamatchen.

Den franske mittfältaren fick också inleda matchen på bänken då hans konkurrent Lucas Biglia gick sönder i början av första halvlek. Gattuso bad Bakayoko att värma upp men märkte att försöket var halvhjärtat. Tränaren bestämde sig för att välja ut bänknötaren José Mauri istället och Bakayoko fastnade på tv-bilderna i en argumentation med Gattuso, som avslutades med ett ”f*ck off man” mot coachen.

Nedanför Bakayoko satt den 21-årige Milanprodukten Patrick Cutrone och fasades över vad han hörde. Cutrones ansiktsuttryck har redan fått klassikerstatus viralt och ser ut att närsomhelst kunna ersätta emojin som föreställer Munch-målningen ”Skriet” i våra mobiler. ”Vad är det som försiggår i min klubb?”, ser Cutrone ut att undra.

Händelsen kan staplas på en Milanhög som redan börjar bli pinsamt synlig för omvärlden. I derbyt för två månader sedan började Franck Kessié bråka med Biglia när den senare sa något olämpligt efter att Kessié bytts ut.

Sedan har vi den väl uppmärksammade incidenten med både Kessié och Bakayoko som höjer Laziobacken Francesco Acerbis tröja i skyn, en handling som främst Bakayoko lär ångra med tanke på allt negativt efterspel där han själv hamnat i fokus.

Det är lustigt att just Milan hamnat i dessa situationer. För lite mer än ett år sedan beskrev jag de som ett lag i total harmoni i en text. De hade vunnit med 2-0 borta mot Roma, akademiprodukten Davide Calabria hade gjort det andra målet och i eufori rusat mot bortafansen, pekandes mot klubbmärket på bröstet.

Under dessa vårveckor peakade Milan under Gattusos snart 1,5 år långa sejour. Poängmässigt ser det något bättre ut den här säsongen, men då var Milan ett lag som kunde övervinna svårigheter tack vare den till synes starka lagmoralen.

Varför den genomgått en totalomvandling med irritation och återkommande olämpliga uppträdanden från vissa spelare är svårt att förklara för en utomstående. Klart är att någonting hänt i laget sedan 2-3-förlusten mot Inter i början av mars.

Segern mot Bologna var lagets blott andra sedan derbyt. Milan har haft offensiva problem hela säsongen men hankat sig vidare och kunde leva på en Piatek-effekt framåt de två första månaderna. Nu när poängen inte trillar in lika enkelt ser Milan mest frustrerat och tröttkört ut.

Situationen blir inte enklare att ta sig ur med tanke på Gattusos taktiska tillkortakommanden. Under den nämnda presskonferensen meddelade tränaren att han skulle prata med Bakayoko “på sitt sätt” och inte lösa konflikten inför öppen ridå.

Förmodligen har Gennaro Gattuso själv bett tränaren dra åt helvete ett antal gånger under den aktiva spelarkarriären. Problemet nu är att spelarnas snedsteg försämrar lagandan, Gattuso påpekar att han själv inte bryr sig om att agera måltavla så länge inte atmosfären i omklädningsrummet tar skada.

Bakayoko må stå i skamvrån med hatt på men han kan bli den stannar i Milan och inte Gattuso. Om klubbledningen bestämmer sig för att köpa loss 24-åringen från Chelsea, som varit bland de bättre efter nyår, kommer de inte låta Gattusos eventuella långsynthet bli en faktor som får Bakayoko att vilja lämna.

Tre matcher återstår av säsongen och Milan har lika många poäng upp till Atalanta på fjärde och sista Champions League-plats. Trots alla problem har Milan en tung faktor med sig som kan bli avgörande. Spelschemat.

På lördag möter de ett Fiorentina som inte vinner matcher längre och vars vårsäsong är så dålig att kontraktet fortfarande inte är matematiskt säkrat. Omgången efter möter Milan redan avsågade Frosinone innan en lurig avslutning väntar mot mittenlaget SPAL, seriens formstarkaste lag.

Atalanta bygger om arenan och har två “hemmamatcher” i Sassuolo och bortaspelar nästa helg mot Juventus, med en cupfinal inklämd där också. Ponera att Milan går rent och Atalanta vinner hemmamatcherna men förlorar mot Juve så är faktiskt de rödsvarta förbi på bättre inbördes möten. Ett inte helt otänkbart scenario.

Men då krävs det att Milan håller ihop som lag och slutar tappa poäng vid ledning som de haft för vana att göra under säsongen. Ingen förväntar sig underhållning på planen vid det här laget. Milan gör då bäst i att pausa intrigerna vid sidan om som gör spelarna till åtlöje.

****

Mer prat om Milans situation i veckans Poddario med milanistan Maxi Angelo. Vi snackar bland annat om Europakonkurrenten Torinos framtid, varför Laziofans återigen går emot det egna laget, och ger er förutsättningarna inför en dramatisk sista omgång i Serie B. Podden finns på iTunes och Acast. 

****

Twitter: @ErikHadzic

Nja, så funkar det inte riktigt i Neapel. Bortaföljet genomförde en protest i Frosinone och när trotjänaren José Callejón kastade upp matchtröjan till fansen fick han den i retur av någon på läktaren. Den här sortens stämning alltså efter en match där Dries Mertens frisparksmål innebar att han gjort lika många Serie A-mål som Diego Maradona.

Kvällen innan hade ultras vecklat ut en enorm banderoll på Piazza del Plebiscito i Neapel med budskapet att ”Carletto är den senast utvalde att ta fansen på en åktur utan riktigt projekt”. Det fansen syftar på är bristen på ambition från klubbens sida att ta upp kampen med Juventus. Huvudmålet för texten var förstås presidenten Aurelio De Laurentiis men även Carlo Ancelotti bevisligen.

59-åringen har förvaltat arvet efter Maurizio Sarri väl på sättet att Napoli på ett självklart sätt känns som Italiens näst bästa lag efter Juve. Men gapet mot de vitsvarta har blivit större mycket på grund av att spetsen under Sarri, det extremt väldrillade spelsättet, numera förlorat udden med Ancelotti.

När Napoli hade chansen att bryta Juve dominans förra säsongen valde De Laurentiis att inte förstärka laget under januarifönstret. Sarris lag kroknade under våren och hamnade fyra poäng efter Juve när tränaren envisades eller tvingades till, beroende på vem du frågar, att rotera på 15–16 A-lagsspelare.

Det är här det inte rimmar med den neapolitanska inställningen till fotboll, och kanske livet i stort. Piazzan gillar inte hur Napoli låtit bli att gasa när de haft chansen att köra om den bittra rivalen Juve, utan nöjt sig med att bara vara ett riktigt bra Serie A-lag.

De vill se De Laurentiis öppna plånboken och satsa ordentligt. Lyckas det inte och värre öden drabbar Napoli så har de åtminstone försökt. Livet på pallplats nummer två har blivit obekvämt i det bekväma för många av lagets fans.

Men så är också Napoli en fanskara vars vindflöjel svänger snabbare än de flesta andras. Twitterkontot ”Respectful Napoli fan” gjorde ett ambitiöst djupdyk i fansens yttringar de senaste tio åren. Det visar upp supportrar med en inställning till tränare och spelare som kan skifta på närmast nolltid.

När Walter Mazzarri, Torinotränare idag, åter gjorde Napoli till ett topplag för ett decennium sedan var välkomstorden inte vackra inledningsvis. Allt från Mazzarris 3-5-2-formation till frisyr kritiserades och han utmålades som en provinstränare inte värdig en massiv klubb som Napoli.

Mazzarris ersättare Rafa Benítez hyllades vid ankomsten som en världsklasstränare som skulle ta Napoli ifrån föregångarens ”ålderdomliga” spelsätt. Två intetsägande säsonger senare var spanjoren en förutsägbar fet kypare som förstört det Mazzarri hade byggt upp.

Sommaren 2015 kom Sarri från lilla Empoli. Åter en provinstränare och Sarri valdes enbart för han var en billig lösning för De Laurentiis enligt budskapen på läktaren. Sarri hade till och med mage att ta med sig flera Empolispelare (Hysaj, Zielinski, Valdifiori) söderut!

Något år senare var Maurizio Sarri en symbol och Sarriball ett begrepp det talades om i Europa. Men under den sista säsongen, Sarris bästa i Napoli, klagades det ändå på hans rotationsbrist, spelarnas trötthet, och det faktum att laget prioriterade bort cuperna.

Förra sommaren kom så mästaren Ancelotti, äntligen en världsklasstränare! Ancelotti skulle minsann rotera laget och bättre förstå hanteringen av truppen. Men i takt med att Juventus poängavstånd ökat för varje månad har Ancelotti beskrivits som överskattad, icke-underhållande, och saknaden efter Sarri är stor. Och så har det fortsatt.

Publiksnittet på San Paolo orkar inte komma över 30 000 åskådare hittills denna säsong. Det är till och med lägre än vad Fiorentina, en klubb i ett mellanläge modell värre mäktat med i år. Napoli har tappat 13 000 åskådare jämfört med förra säsongens publiksnitt. Som en jämförelse drog Napoli knappt 24 000 när de låg i Serie C1 säsongen 2005/06. Kurvorna är välfyllda alltjämt men sittplatspubliken sviker.

Pessimismen bland fansen till trots talas det om att De Laurentiis till slut kommer släppa greppet om plånboken och ge Ancelotti det han behöver i spelarväg i sommar. En del menar att säsongen fungerat som en sorts provanställning för spelarna där tränaren roterat friskt enbart för att se vilka som är värda att satsas på.

Oavsett om de stora namnen anländer i sommar känns framtiden oviss för syditalienarna. Carlo Ancelotti har alltid varit en fantastisk förvaltare av fotbollslag och expert på att få något att fortsätta fungera. Som lagbyggare är han sämre och därför blir kommande år en rejäl prövning för Ancelotti.

En tränare med hans meriter ska inte nedvärderas. Men facit i hans tidigare klubbadresser talar ett tydligt språk i frågan om Ancelottis start- och slutsträcka. Nästa säsong kan Napoli behöva se sig om axeln för revanschsugna konkurrenter snarare än att hålla Juventus kvar i kikarsiktet.

****

I senaste avsnittet av Poddario talar vi med supportern Arvid Larsson om den komplicerade situationen i Lazio och hur rasismen skadar klubbens varumärke. Vi pratar också om Gattusos sista (?) matcher som Milantränare, Torinos nu-eller-aldrig-läge i Champions League-striden, och vilken klubb som borde anställa Antonio Conte? Podden finns på iTunes och Acast.

****

Twitter: @ErikHadzic

Vid det här laget är historien välkänd. Veckan innan påsk hade mittbacken Francesco Acerbi skrutit på sociala medier att Lazio minsann var bättre än Milan på alla positioner inför mötet lagen emellan. Milan gick segrande ur den viktiga Serie A-matchen med 1–0 men det var efterspelet som fick störst rubriker.

Milans mittfältare Tiemoué Bakayoko hade bytt till sig Acerbis tröja och valde tillsammans med Franck Kessié att triumfariskt hålla upp den mot fansen som ett svar på Laziospelarens skrytprat. Onödigt och omdömeslöst av Milanduon, dessutom helt fel supporterskara att reta upp under en redan uppjagad atmosfär mellan klubbarna.

När Lazio mötte Udinese några dagar senare på Stadio Olimpico läckte en läktarfilm ut med ramsan Questa banana è per Bakayoko (denna banan är till Bakayoko). Lazio undvek straff trots den virala spridningen av videon. Matchdelegaten hade helt enkelt inte hört ramsan.

En vecka senare reste en armada av Laziosupportrar tillbaka till Milano för semifinalreturen i Coppa Italia. Joaquín Correas mål skickade klubben till en cupfinal hemma i Rom mot Atalanta, men den här gången behövdes inga filmsnuttar för att bevisa de rasistiska tongångarna.

Under 90 minuter hördes ovanstående ramsa och apljud riktade mot Bakayoko från den 4000 man stora Lazioklacken. Framför tv-skärmen satt jag bara och väntade på att domaren skulle stoppa spelet. Men något sådant initiativ kom aldrig trots att det getts order om att stanna upp matcher ifall speakerns uppmaning inte visar sig tillräcklig mot rasistiska sånger.

Förbundet fegade sedan ur när domen för det skamlösa uppträdandet skulle proklameras i måndags. Lazios klacksektion Curva Nord fick en villkorlig avstängning på en match ifall fansen skulle gå över gränsen igen de kommande tolv månaderna. De slapp en avstängning till finalen eftersom Olimpico räknas som neutral mark då.

Till och med jag som håller på laget hade hoppats på tomma läktare som straff under säsongsavslutningen. Jag vill inte att vanliga åskådare ska drabbas av ett gäng idioters dumhet, men någonstans måste gränsen dras för att en förändring ska uppnås.

När förbundet inte känner att det är tillräckligt viktigt att markera och ta ställning i frågan är det frågan om ens tomma läktare som straff skulle hjälpa i längden? När fotbollsitaliens julefrid skakades om av Interklackens apljud mot Napolis Koulibaly på annandagen var det brådskande att visa handlingskraft.

Inter fick spela två matcher framför tomma läktare och tvingades stänga Curva Nord på San Siro ytterligare en match. Men så sent som förra helgen återkom apljuden, denna gång med Juventus Blaise Matuidi som offer. Ska det till poängavdrag för den berörda klubben för att vissa människor ska förstå?

Det sista jag vill är att spelare och andra direkt involverade ska bli bestraffade. Men det är kanske den enda lösningen där rasismramsorna skulle ha en kontraproduktiv effekt för fansen som skapar dem. I grunden är främlingsfientligheten ett samhällsproblem och för att kolla närmare på fallet Lazio är inte bödeln vilken som helst.

På Piazzale Loreto i centrala Milano vecklade ett gäng ultras ut en lång banderoll åt diktatorn Benito Mussolinis ära inför cupsemin. Platsen var inte slumpmässigt vald, inte tiden heller. På detta torg hade Italiens fascistledare hängts upp och ner när slutet av andra världskriget vankades, och dagen efter skulle landet fira det årliga minnet av befrielsen från fascisterna.

Banderollen undertecknades av Irriducibili, de oövervinnerliga på svenska. Ultrasgrupperingen hade som mest inflytande i Lazio under Sergio Cragnottis tid som president för 20–25 år sedan, och beskrevs som ”världens mäktigaste firma” av huliganexperten Benito Montorio när de var som starkast runt sekelskiftet.

Grupperingen drog återigen skam över tusentals Laziofans som inte har något med fascistiska åsikter och göra. Tonläget som Irriducibili sätter på Olimpicos Curva Nord har garanterat skrämt iväg potentiella investerare genom åren och solkat ner Lazios varumärke på ett sätt som är omätbart.

Cragnottis efterträdare Claudio Lotito kapade banden med grupperingen när han räddade klubben från konkurs för 15 år sedan. Under åren som följde förde IRR ett krig mot den egensinnige presidenten och försökte till och med ta över Lazio med klubblegendaren Giorgio Chinaglias hjälp.

Sedan ett par år råder vapenvila då Lazio presterar på planen och det inte finns några direkta klagomål mot Lotito att framföra. Det är uppenbart att Irriducibilis makt avskräckt vissa spelare från att komma till Lazio. Det ligger i Lotitos intresse att förhindra detta och få klubben att växa ekonomiskt. Samtidigt, har han verkligen råd att gå i krig mot fansen igen?

Lotito har positionen att kunna göra skillnad och förändra precis som förbundspamparna i Italien. Klubben har tagit avstånd från banderollen och ramsorna samtidigt som de jämrar sig över bilden Lazio ständigt får i media. Claudio Lotito vet att Irriducibili bara bryr sig om den egna (politiska) agendan och vill in i det sista undvika en intern kamp där grupperingen får nya lägen att injicera gift i klubben.

Inte sällan målas trätobrodern England upp som ett exempel där rasism inom fotbollen motarbetats framgångsrikt. Den bilden är bara delvis sann och utgår som allt annat ifrån politiska tendenser. När svarta spelare kom fram i Storbritannien på 1980-talet hade de ett helvete med bland annat inkastade bananer på planen som bevittnats.

Under denna tidpunkt började Serie A bygga upp världens bästa liga och hade förvånansvärt lite bekymmer med främlingsfientlighet på läktarna. På 90-talet gavs så nyfascistiska partier som Forza Nuova och Lega Nord makt och utrymme vilket också speglades på ultrasgrupperingars skifte mot det bruna politiska hållet. I England bidrog Premier Leagues intåg och stenhårda arenaregler till att problemen kunde lösas, bara för tendenserna skulle smyga tillbaka igen post-Brexit.

Den engelska fotbollsrörelsen har åtminstone en stark talesperson mot rasism i Raheem Sterling, som dessutom råkar vara landets bästa fotbollsspelare. Någon sådan finns inte i Italien.

Apljuden är dessutom något som många slentrianmässigt gör för att psyka motståndaren och inte för att de nödvändigtvis är fullblodsfascister. Problemet blir än mer komplext när mäktiga personer som inrikesministern Matteo Salvini, ledare för Lega, förklarar apjud som ett uttryck för att få motståndaren ur balans.

Den tidigare Juventus- och Intermittfältaren Patrick Viera, numera tränare i Nice, berättade för Gazzetta dello Sport att ”ingenting förändrats sedan hans tid i Italien”. Han vill att klubbarna ska bestraffa de skyldiga med teknologins hjälp och få poängavdrag om de inte lyckas med det.

”Matcher borde stoppas men det är också upp till oss svarta spelare att visa mer solidaritet, även som motståndare. Om en svart spelare kränks borde alla färgade kliva av planen, inte bara den berörda och hans lagkamrater”.

Patrick Viera sätter också fingret på de invecklade italienska medborgarlagarna som tar mer hänsyn till det ”egna” blodet än platsen personen faktiskt föds på. Därför kan det vara enklare att få ett italienskt pass som argentinare med förfäder som emigrerat till Sydamerika, än ett barn som fötts i Palermo men med föräldrar från Ghana.

”Det är absurt att immigrantbarn i Italien som föds på italiensk mark inte ses som italienare rent juridiskt. Italien berövas på möjligheter och intellektuell öppenhet. De förnekar framtiden genom att ignorera förändringarna i världen, allt detta förstärker rasismen”, säger Patrick Viera.

Tillbaka till Tiemoué Bakayoko så verkar han också tröttnat. Fransmannen har varit en av Milans bästa spelare under våren men sägs överväga att flytta tillbaka till Chelsea i sommar när lånet är över, på grund av senare tids problem.

Bakayoko kom över en timme sent till onsdagens träning vilket förargade tränaren Gennaro Gattuso så pass att han skickade hela laget på träningsläger ända till måndagens möte med Bologna. Bakayoko skyllde på att han behövde tanka men är inte ensam om att vara vilsen på vägen.

Italiensk fotboll måste välja väg och införa konsekvens i behandlingen av rasism. Annars riskerar fler spelare följa exemplet med att undvika Serie A, av anledningar som inte har med fotboll och göra.

****

Mer prat om Lazios problematik i veckans avsnitt av Poddario där lazialen Arvid Larsson gästar. Vi snackar om Gattusos sista (?) matcher som Milantränare, Torinos nu-eller-aldrig-läge i kvällens derby mot Juve, och vilken klubb som borde anställa Antonio Conte? Podden finns på iTunes och Acast.

****

Twitter: @ErikHadzic