Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Hur ball ska man vara 2010?

Hej.

Jag har en strategi för hur jag vill bygga upp den här bloggen. Den kommer såklart att handla så mycket om Italien och Serie A så att ni kanske kommer att få nog till slut, men jag vill att du som kommer in här ska få veta vem jag är först. Vad jag intresserar mig av, litegrann om hur jag lever, hur jag tänker, hur jag reflekterar över saker. Och jag kan skriva lite som jag vill. Det ytliga kommer att bli djupare.

Mötte några unga grabbar på Söder nyss efter ett pass i Kungliga Tennishallen. De kom fram, hälsade och det lyste fotboll i ögonen på dem. Passion. Det såg ut som unga killar som går runt o drömmer om fotboll hela dagarna. Det brukar nästan alltid vara killar och med rötter från andra kulturer. Klassiskt svenska småkids har generellt sett inte samma förhållningssätt till mig som jobbar med fotboll i TV, och jag upplever att förortskidsen, ofta med utländskt påbrå, har bättre koll på medelhavsfotbollen. Calcio latino.

Jag har medvetet hållit mig undan från twitter. Jag är ingen sån creddig typ som rankar folk efter hur mycket man kan, hur framgångsrik man är, hur man klär sig, hur mycket man har på kontot eller vilket familjenamn man har eller så. Twitter verkar vara ett perfekt ställe för folk som vill jämföra sina i-phones eller berätta om sin resa till Maldiverna. Jag kan tycka att det är ok att tipsa varandra om vart man får den bästa biffen, men jag går mer på klassisk hörsägen och söker mina egna äventyr. I värsta fall får jag googla. Twitter lockar till sig en hel del folk som gillar skvaller, som i många fall lever sina liv genom andra, som vill få reda på allt om alla andra. Det finns exempelvis en journalist på en kvällstidning som verkar närmast besatt av mig och twittrar och bloggar om mig så fort jag har klivit utanför dörren. Lite scary. Det finns också creddigt folk som knappt varit på en fotbollsanläggning utanför Sverige, utan som sitter i Nacka med fru och barn och twittrar om hur saker fungerar ute i världen, utan att egentligen ha levt ute i verkligheten. Som har läst hur det fungerar, minsann. Också lite läskigt. Ungefär som den gamla tidens journalister som sitter kvar vid ett skrivbord på nån gammal morgontidning och inte har upptäckt vad som har hänt där ute sista 20 åren. För egen del är jag ute i den internationella fotbollsverkligheten ofta för att skapa mig en uppfattning. Därifrån kan jag sedan utvärdera och tycka. Jag försöker åtminstone. Tar mig dit. Kämpar. Ser mig omkring. Kommunicerar. Livets skola.

Bara jag slipper stå på Spy Bars gubbrum och skåla med folk jag knappt känner och känna mig ball varje helg och kalla alla runtonkring mina kompisar, kanske vifta med ett och annat visitkort. Frågan är hur många där inne som hjälper mig när jag står med punktering utanför Norrtälje eller så. Men det är klart, det kanske är ‘bra att ha kontakter’. Ytliga eller inte. Det kanske finns nån som kan hjälpa en framåt. Nån som sträcker ut en hand. Idag kanske networking är viktigare än att verkligen gå in och göra ett jävligt gott dagsverke?

*****

Zambrotta och Pirlo är de enda gamla spelarna som finns kvar i Gli Azzurri. Pirlo är stjärna, Zambrotta är bara med känns det som. Han kan stå rätt positionellt i defensiven och han kan forfarande skjuta hårt i ribban, men han saknar den där overkliga utväxlingen med långa kliv längs långlinjen som han visade upp i Juventus sista åren. VM-laget 2006 var grymt, med Buffon, Zambrotta, Cannavaro, Nesta, Pirlo, Gattuso och Luca Toni på toppen av sina karriärer. Med Totti, Del Piero, Pippo, med lagspelare respektive tekniker som Perrotta och Camoranesi, med en sån som Fabio Grosso som höjde sig i omgivningen. Inget landslag var så bra som Italien då, och Lippi fick ihop hela orkestern. För Italiens del gäller det nu att ta sig till EM, att komma in med låga förväntningar och bygga ett lag som kan gå till final i Brasilien 2014. Kommenterar jag VM-finalen?

Här är Italiens VM med Grande Fabio Caressa vid mikrofonen:

*****

Det står en del unga tjejer i Kungliga Tennishallen och slår rungande vackra dubbelfattade backhands. När man tilltalar dom ler dom och hälsar artigt. Dom verkar intelligenta, väluppfostrade och vältaliga. Kanske går vi mot en ljus framtid ändå? När jag skulle gå förbi Max på vägen hem gick jag in och beställde en vanlig hamburgare. Den unga tjejen i kassan höll blicken nånstans i horisonten, stirrade ner mot kassan och vände upp blicken mot horisonten.

– Vaddå saru? Aha, en cheeseburgare, va?

– Nej, en vanlig hamburgare.

– Jaha, som måltid då eller? Meny eller?

– Nej, en vanlig hamburgare bara.

– Ska du ha nåt o dricka till?

– Nej, jag vill bara ha en vanlig hamburgare tack.

Suck, inte ens ögonkontakt. Ingen känsla av närvaro. Här har vi en annan del av vår framtid tänkte jag, som den unga farbror jag börjar bli. Här är en tredje del av framtiden. En som kommer att hänga mer inne på modebloggar och Marc Jacobs-butiker än på biblioteket och på högskolan:

[youtubeplay id=”m6L70BdWi0Q” size=”large”]

Märk väl hur även hon har fått in ordet ‘stökigt’. Välkommen till vår nutid. På tal om att vara universums mittpunkt tänkte jag..

Publicerad 2010-10-06 kl 14:00
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER