POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Adjö tills vidare

Det har blivit dags för mig att säga adjö till bloggen. Livet går vidare men bloggen dör.

Det första året jag bloggade här på Fotbollskanalen.se så hade jag själv bett om att få skriva här. Målet var att leva upp till att skriva ett inlägg per dag. Jag lyckades med det, exakt, på pricken det första året. Det var skoj, men ibland kände jag att inläggen blev hellre än bra.

Inför fjolåret kändes det därför bättre för mig att dra ner på inläggen men att öka kvalitén och längden på inläggen. Jag upptäckte dock att det satte en tids- och stimulanspress på mig som jag hade svårt att hantera. Bloggen fick aldrig så mycket tid, planering och kärlek som den behövde. Min fria tid krympte.

Inför den här säsongen hade jag en del planer med mitt bloggande som inte skridit till verket, och när det gäller antalet inlägg har jag inte heller nått upp till min målsättning. Det är därför naturligt för mig att lämna skrivandet för ett tag framöver, åtminstone i det här forumet. Kanske sätter jag mig ner och skriver en bok istället.

I mitt sista inlägg vill jag ändå berätta att jag blir 40 år i år, att jag aldrig har känt mig så produktiv, nöjd och förväntansfull som nu och att jag har fått en oväntat bra öppning på det här året.

Jag och fotbollsboss Emir satt i måndags och planerade vår gemensamma framtid och vi ser ut att ha fantastiska saker framför oss här på TV4. Vänta bara och se! Jag lovar Er att det kommer att bli ett par fina år framöver.

Samma dag skickade min Gladiator-boss ‘Lammet’ ett SMS och gratulerade oss för att Gladiatorerna kammat hem nästan en miljon tittare i fredags. Det är många barn och familjer som ser fram emot vårt helgnöje numera och det gör mig stolt och glad.

För det tredje kom jag överens med en härlig människa om att komma till oss i FC Andrea Doria. Människan i fråga har en stark koppling till Italien och älskar ‘La Dolce Vita’ precis som jag. Han kommer att bli en viktig kugge i vårt framtida lagbygge, och förhoppningsvis även bli en fin vän.

Hylla den som hyllas bör. Hyll-man.

Bloggen då? Jo,det är på tiden att hylla killar som Kalle Karlsson (Aftonbladet), Olof Lundh, Patrick Ekwall, Lorenzo Medici och Peter Hyllman, proffsiga yrkesmän som vet hur man håller liv i en blogg och upprätthåller kvalitén. Jag älskar att läsa deras bloggar och är mycket positiv att Emir informerar våra tittare i sin blogg. Ett extra tack till Hyllman som ägnade ett helt inlägg åt mig. Det blev en liten krydda här på Fotbollskanalen tycker jag.

Jag vill också på sätt och vis tacka Aftonbladet för all publicitet (ofta väldigt bra, inte alltid helt korrekt, men ändå viktig), som uppmärksammat våra sändningar på ett annorlunda sätt (som när jag och Pontus Kåmark inte blev betrodda i Ibra/Messi-affären, vilket gav tidningen många ‘klick’) och som hittat infallsvinklar och nyheter som jag knappt trodde fanns. Bladet kunde ju ändå ‘avslöja’ till slut att det nog stämde, utan att nämna Kåmark den gången. Jag är ändå glad att vi har väckt så mycket känslor de här åren.

Trevligast var ändå Lasse Anrells rader, men det är längesedan nu. Det går utför! Lasse var faktiskt den ende som nämnde att Kåmark måste ha haft rätt i den där soppan. Vi ska ändå vara tacksamma över all publicitet som visat att många av våra program berör. Det är till stor del därför jag jobbar med TV och skriver blogg. För att beröra. Tack alla!

När det gäller Svenskafans-killarnas fejd med mig så tycker jag så här i efterhand att den var uppfriskande. Jag ber dock om ursäkt till Cihan och Sia om ni tog illa upp. Hoppas att ni godtar min ursäkt.

Min egen blogg då? Det var egentligen bara en gång på riktigt jag frågade mitt hjärta, slöt ögonen och gick in för att skriva en text med med hela hjärtat blodrött bultande, under min tid här. Det var när jag kände hur ont det gjorde i mitt hjärta när jag hörde Totti prata om slutet av sin fotbollskarriär. Läs gärna det inlägget här. Jag kann knappt tänka mig ett Olimpico med Roma, men utan Totti utan att mina ögon blir ledsna.

Tack för allt. Vi ses igen. Mina texter kommer att återuppstå i någon form, men vart? Det återstår att se.

A la prossima…

Jesper Hussfelt

Silva är överallt

Det är en ynnest att få sitta på en balkong vid havet när vågorna rullar in. Här börjar solen sänka sig och snart syns bara tennis- och padelbanorna i strålkastarljuset.

Det brukar hända både här och där när jag reser runt i Europa att jag springer på Manchester Citys spelare. Senast var det i Milano efter en Europa League-match för något år sedan.

Idag öppnade David Silva sin Beach Club i Amadores officiellt och jag råkade hamna mitt i festligheterna. Silva strosade runt med ett helt släptåg i följe. Han väckte såklart stor uppståndelse, hemmasonen som satsat hjärta och pengar i sina hemtrakter.


En stolt David Silva.

David Silva är i min längd, aningen kortare till och med, och rent fysiskt har han inga extrakilon att bära på. Han är som klippt och skuren för Premier League, därför den gamla myten om att små, tekniska spelare inte klarar sig i England har oftast varit missvisande. Det är i England de brukar dominera som allra mest.

Jag minns min favoritspelare i City en gång i tiden, Georgi Kinkladze, jag minns när lille Zola kom till England och vem glömmer den lille 165 cm korte Juninho i Middlesbrough?

Spelet går fort, men många stöter bort sig, och med Silvas ständigt vickande höfter är det tacksamt att utmana stora spelare som är tröga i sidled och första två meterna.

David Silva är liten och kvick, snabbtänkt och med ett fint passningsspel. Ibland blir han vilande på boll för länge och nära straffområdet känns det ofta som om han har lite för liten motor för att ta sig förbi eller att göra det där sista, avgörande. Det händer ibland, men i ett topplag i en stor liga som Premier League bör en spelare med hans egenskaper göra fler poäng. För ett år sedan stämde det mesta. Denna säsong går det lite tyngre.

Han spelar alltså sin fotboll i norra England och var som 14-åring redo att ge upp livet i det här paradiset, där han sett sin pappa spela på hygglig nivå, innan han flyttade till Valencia.

Jag tog promenaden från Beach Club upp mot bilen och stötte på ett gäng vältränade killar, men det var inte förrän jag upptäckte Joe Hart som jag kunde urskilja vilka de var. Han, James Milner och Gareth Barry såg ut som stora, fysiskt imponerande robotar. Jag började fundera på vilken stereotyp som byggs i England jämfört med i Spanien. Lille Silva såg ut som en vanlig liten kille, nästan som vem som helst.


I fokus.

Men så har det ju säkert med gener och anlag att göra också, till viss del.

Jag tog hyrbilen vidare till Silvas hemby Arguineguin och åkte så mycket vilse jag bara kunde. Till slut stod jag framför Silvas sportcenter:

Jag åkte runt där inne, hittade ett par padel-banor och en övergiven basketplan.

Solen är på väg ner i havet nu. Silva fick inte plats i FIFPRO:s världslag, framröstat av spelarna, men det fick Iker Casillas, Dani Alves, Pique, Sergio Ramos, Marcelo, Xabi Alonso, Xavi, Andrés Iniesta, Leo Messi, Radamel Falcao och Cristiano Ronaldo.

Ingen Pirlo bland de elva alltså. Ingen Ibra. Ingen Thiago Silva eller David Luiz. Fem spelare från Barcelona och fem från Real Madrid, en från Atlético. Samtliga elva från La Liga alltså.

Och snart vinner Messi guldbollen..

Jesper Hussfelt

Dagen efter

Dygnsrytmen är åter. I december kunde jag ett tag bara sova mellan en och fyra timmar per natt, och nacken spände. Nacken känns bättre, ryggen blir bättre så länge jag stretchar ordentligt och nu sover jag närmare tio timmar per natt.

Min bror ligger på operationsbordet idag. Han är född med ett hjärtfel. 27 år ung har det blivit dags att såga upp bröstkorgen, såga av börstmuskeln och att laga hjärtat. Det kommer bli en lång och mödosam återhämtning för min kära lillebror. Det kändes fantastiskt att få beskedet för en stund sedan att operationen har gått bra.

*****

Transferfönstret är öppet i FC Andrea Doria och nu kan två ex-allsvenska spelare bli aktuella för en satsning 2013. En av dem är inte ens 30 år och han formligen dansar fram med bollen. Men vem är han?


Doria-bound?

Den andra spelaren är en av de mest erfarna allsvenska spelare som finns. I slutet av januari vet vi nog mer.

*****

Edinson Cavani har nu gjort 20 mål på 14 senaste matcherna. Han är snart så nära ett enmannalag man kan komma. Med Cavani är Napoli ett världslag som i våras spöade då blivande CL-mästarna Chelsea. Utan Cavani är Napoli ett bra topp sju-lag i Italien.

***

Mauro Icardi är ytterligare en 19-åring att lägga på minnet. När Sampdoria har saknat anfallsalternativ har det – tur i oturen – blivit den tidigare Barcelona-ynglingen som fått kliva fram. Simon Bank är bara en av alla som höll på att tappa hakan då han dök upp som ung i Viareggio-turneringen.

Igår sänkte han Juventus i Turin. Vad väntar närmast från Rosario-förmågan från samma stad som Messi?

***

Bra tajming av mig att hylla Fiorentinas värvning och hela laget igår? Sådär va? Dock ska torsken mot Pescara inte ses som ett stort misslyckande. Blivande toppkeepern Mattia Perin storspelade och Mervan Celik gjorde mål igen.

***

Vad är det som gör det så svårt att besegra bottenlagen i Italien, och varför är det så svårt att göra mål?

Ja, generellt sett är det ofta så. Italien har ju förr i tiden fått kritik för sitt defensiva tänk. När det gäller de mindre provinsklubbarna så har det ofta gagnat dem gentemot stora klubbar med högavlönade stjärnor. Att spela med lågt försvar, att krympa ytorna och att gå på snabba power-breaks med tre, fyra spelare och hoppas att motståndarna blivit nonchalanta.

Alla provinsklubbar brukar förse sig med tre-fyra spelare som har fina individuella egenskaper och som kan göra mycket både på kontring, men även då ytorna blir små. Inga länder i världen har en så stolt tradiotion av att varje vecka så noggrant och finstilt organisera sina försvar. Inga detaljer går till spillo. När ytorna krymper blir det svårare även för de bästa spelarna att få utrymme.

Den här regeln verkar dock inte gälla varken Cavani, Di Natale, Klose eller för den delen även giganterna Ibra eller Totti.

Jag har stått och sett så många sådana träningar i veckorna och jag har ingen erfarenhet av den noggrannheten i andra toppligor. Det känns faktiskt som om vi svenskar är ett få länder som kommer nära i noggrannhet.

***

Parma tassar med där uppe, bakom de stora, men det är få som har upptäckt det.

Det gör Udinese också efter en tung start. För Inter och Stramaccioni börjar nu verkligheten komma ikapp. Trots en mycket fin trupp har laget svårt att avgöra matcherna då lägen dyker upp och än värre är att laget har svårt att äga matcherna fullt ut. Strama kommer inte att ha någon stor framtid där om om han inte satsar mer på possession-fotboll. Och tänk så viktig Milito är..

***

Idag träffar Silvio Galliani och Allegri. Hur slutar det mötet?


Ett annat möte en gång i tiden.

*****

Gladiatorerna i TV4 fick en bra start. Det är ruggigt imponerande att se några av utövarna i år. En av dem har exemplevis sprungit långlopp i full rökdykarutrustning. Hur sunt låter det?

****

Igår avslutade jag dagen här nere med en tennis vid havet.

Jesper Hussfelt

Framtiden är Viola

Hej det nya året. Hej läsare!


Gott Nytt önskar jag och Eric Saades manager.

Jag befinner mig egentligen på semester, men efter några nätter med tio timmars sömn, några dagar i solen, lite häng vid poolen och en hel del ‘padel’ så är det dags att ta plats vid tangentbordet igen.

Jag befinner mig på Södra Gran Canaria, i samma by som David Silva är uppväxt, i Arguineguin.


Silva!

Jag återvänder ofta till den här ön, då jag har människor här som kan stimulera och utveckla mig. Jag spelar ofta tennis med Wilfredo och jag för långa samtal om livet med Miguel. Det är en bra tillvaro.


Frukost i Arguineguin.

*****

Jag läste om Giuseppe Rossis flytt till Fiorentina. Beppe Rossi! DEN Beppe Rossi! Rossi blir 26 år i år och räknades, innan sin förrsta skada, som en av vårens bästa spelare i La Primera 2011. Jag vet även vissa av de mer insatta som höll honom som ligans bästa spelare ett tag. Just då såg Rossi ut att bli Gli Azzurris största och viktigaste spelare.

Om det är DEN Beppe Rossi som kommer tillbaka i Fiorentina-tröjan så har har Viola Eruopas mest spännande anfallspar igen, och nu känns den här upplagan mer spännande än den som Prandelli förfogade över. Gilardino/Mutu i all ära, men detta, Rossi i bar med Jovetic, är ett par snäpp till.

Det börjar kännas lite som i fornstora dagar då Batistuta och Rui Costa var stjärnorna och då Edmundo ackompanjerade. Med den skillnaden att det här laget faktiskt kan spela, har ambitionen att spela, och kan skapa målchaner mot vilket lag som helst med sitt spelskickliga mittfält.

Viviano är målvakten som potentiellt sett spelar som Manuel Neuer, men som är lite för ojämn för att tillhöra de allra bästa. Dock en karismatisk spelare som har alla egenskaper för att bli bäst.

Backlinjen innehåller Gonzalo, som jag både tekniskt och fysiskt, håller som en världsförsvarare. Min känsla är att han blir lite för het ibland och att han skulle behöva en positionssäker spelare bredvid sig. Då skulle hans bästa egenskaper synas ännu mer och bli till ännu mer nytta såklart.

Roncaglia har redan visat både positiva egenskaper och brister, men fysiskt sett är han ett monster. Han skjuter som ett också. Om Montella kunde slipa ner hans hetsigaste sidor blir han smått omöjlig att passera.

Stevan Savic var en gåva från Manchester City. Den engelska klubben hade inte råd att ge honom tiden att utvecklas, men det har Fiorentina, och redan nu, i en annorlunda omgivning är han på väg att bli så bra som många förutspådde.

Mittfältet är Serie A:s spelskickligaste. Med David Pizarro som orkesterledare, med Aquilani och Borja Valero runtomkring sig, bygger det mesta på passningsspel. Pizarro är i princip Verrattis målbild, alltså på ungefär samma nivå som Pirlo och Borja Valero toppar assistligan i Serie A. Det som saknas lite i den här trion är djupledsspelet, men det får Cuadrado och Pasqual stå för. Jag tycker ändå att Fiorentina skulle se sig om efter bättre djupledsspelare i Aquilanis position.

På det hela taget är det nya Fiorentina det mest spännande projektet i Italien i och med värvningen av Rossi. Det visar att klubben är vaken, att samarbetet med Villarreal har givit laget en ny nivå, och det visar inte bara att Andrea Della Valle och co har fått hungern tillbaka. Det är också ett högt betyg till nye sportchefen Pradé, som säkert har ett fint samarbete med tränare Montella.

Det visar också att Pradé, med begränsad budget, redan har byggt ett intressantare och mera komplett lag än vad Corvino lyckades med under alla sina år i Florens. Och då har bara Pradé varit där i dryga sju månader.

Jag har en känsla av att jag åker till Florens i höst och ser Champions League-fotboll igen. Senast jag var där var det Bayern München som knappt tog sig vidare, men det var Prandellis lag som bjöd på grannlåten.


God fortsättning från mig och Lingman.

Jesper Hussfelt
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå