POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Drömmar om en ojämn myra

På fredagar presenterar jag från och med nu gästskribenter som älskar Serie A. Jag börjar med juventinon Henric Nilsson som skriver så här vackert om en liten atommyra.

 

Alla bär på drömmar. Stora som små. Livet igenom förföljs vi av dem. Stora drömmar om att bilda familj, satsa på en ny karriär eller skaffa ett hus vid havet. Mindre sådana om ett hemmabiosystem eller en weekendresa till någon storstad i Europa. Vissa kan vara banala – andra mer betydelsefulla. Oavsett vilket så vore livet bra tråkigt utan dem. Tar drömmarna slut går det utför. Drömmar skänker livet gnista och är vardagens syre. Drömmandet innebär också en hisnande berg och dalbanefärd, mellan glädje och tvivel. Glädje över hoppet att vår önskan ska slå in och tvivel över att den inte ska göra det.

När jag såg Sebastian Giovinco på en fotbollsplan första gången väcktes ännu en dröm hos mig. En banal men trevlig sådan. Jag har nämligen alltid velat se en storstjärna sprungen ur mitt favoritlag Juventus egna led och atommyran förkroppsligade detta. Jag anade konturerna av något stort. Ett hopp tändes. Hans gudomliga förstatouch och blick för spelet fick mig att glädjas. Han fysiska bräcklighet och stundom loja uppträdande spädde dock ut glädjen med tvivel. Drömmens hisnande berg och dalbana stod redo för avfärd.

Så här har det sett ut. Drömmen om att Giovinco skulle bli den där fixstjärnan har ömsom blomstrat, ömsom slumrat. Jag har sett potentialen men även noterat hindren och hur han förbisetts av flera Juventustränare. Var det bara i min värld Giovincos talang tycktes så uppenbar? Var jag helt enkelt naiv och alltför påverkad av mitt Juventus-hjärtas slag? Tvivlen tog överhand och berg och dalbaneturen gick mer utför än uppför.

Glädjen har tryckts ned i skorna av tvivlet gång efter annan. Tills för några veckor sedan faktiskt. Juventus mötte Udinese och vann med 4-1. Den stora lille liraren var matchens dominant, sköt två mål och låg bakom ett tredje. Bolltouchen var lika briljant som alltid och hans bristfälliga fysik framstod nu som något mindre bristfällig. Drömmen väcktes ur sin dvala. Hoppet tog livtag på tvivlet. I min drömska tillvaro tog han sina första försiktiga steg mot den nivå jag hoppats få se. Sista ordet är säkerligen osagt. Drömmens berg och dalbana har knappast avverkat sin sista åktur. När den väl gjort det så hoppas jag emellertid att Giovinco befinner sig på samma stjärnhimmel som Platini, Baggio och Del Piero.

 

För vad vore livet utan drömmar..?

Jesper Hussfelt

Ny oro i svenska U21-landslaget?

Ja, det bör nog vara det efter att ha sett Lorenzo Insigne och Stephan El Shaarawy i de senaste matcherna. Det är inte så att vårt U21-landslag inte kan matcha Italiens dito, men det börjar nu bli allt tydligare att vi måste ha våra bästa spelare med oss. Man City-ägda John Guidetti kommer att saknas i de här matcherna, även om Ishak nu är på väg att fylla hans skor, men även om spelare som Jakob Johansson och Astrit Ajdarevic klivit fram i U21 så spelar dom inte i samma toppmiljö som Italiens stjärnor och många av de allsvenska spelarna kommer nog att få bekänna färg.

El Shaarawy gjorde totalt två ligamål förra säsongen. Nu har han redan gjort tre. Svaret på om Milan skulle få igång Pazzini på riktigt blev nu istället nej, El Shaarawy börjar redan bli redo. ‘Piccolo Faraone’ kan komma att bilda ett rörligt och målfarligt anfallsspel med Pato nu, och frågan är om Allegri håller fast vid ett tvåmanna-anfall eller börjar fortsätter experimentera med en topptrio. Det kan bli lyckat. Samtidigt börjar nu även milanisti inse att Pazzini är för begränsad i mottagningsspelet och i det mesta som sker utanför boxen. Han är såklart en joker att kunna kasta in om han är het, men som starter i ett topplag har han för få kvalitéer, tycker jag.

Lorenzo Insigne har gjort 37 ligamål totalt som utlånad på de två senaste säsongerna och är ännu bara 21 år. Inte bara det. Han har ett exceptionellt spelsinne och en touch och tajming i sina mottagningar och passningar som är på högsta nivå. Insigne är blott 163 centimeter men ute på planen spelar han som en gigant. Framtiden är redan här. Han har förvisso inte Lavezzis löpkraft i djupled och han är inte lika skicklig på öppnande löpningar eller lika uppoffrande i vilda hemåtjobb, men talangmässigt är han hals och huvud över Lavezzi känner jag.

*****

Jag har tippat att Napoli kommer att bli Juventus vassaste utmanare, med Inter som outsider och Lazio som rysardrag. Det känns lätt att stå fast vid det idag.

*****

Zamparinis Palermo har en svag upplaga i år. Så svag att presidenten själv är rädd att laget åker ur. Det finns fog för hans oro.

*****

Lorenzo Medici har ett hjärta av guld. Han vill det bästa för Marco Borriello som nu äntligen verkar ha hittat hem. Se den fina hyllningen från Club Calcio i söndags.

Fantastiskt att se den gamle ‘Genoa-Borriello’ tillbaka i sitt riktiga jag igen.

*****

Både Stramaccioni och Zeman har lag som är obalanserade och det duger inte för att träna ett lag med ambitioner att vinna serien. Med dessa tränare kommer varken Inter eller Roma att nå toppen, tror jag. Frågan är båda lagen missar CL. Förmodligen, om de här två tränarna blir kvar.

Jesper Hussfelt

Fotboll i fyran är ljuvligt

Jag hade valet att gå upp och träna med Boris och min boss Emir den här morgonen, men benen behövde vila. Jag valde att ligga kvar.

Den här helgen visade Juventus en av sina styrkor i oganisationen. Den där hungern, viljan att vinna finns inom gruppen. Det finns en vinnarmentalitet i Antonio Contes ledarskap och känslan är att de flesta i klubben nu styr sin kosa åt samma håll. Det är svårt att beskriva det där som Marcello Lippi, Antonio Conte och de andra skapade under 90-talet, men mycket av den känslan är tillbaka i klubben igen. Det krävs rätt karaktärer, ett tydligt ledarskap och om någon viker av från den riktningen måste man se till att låta en sån individ få lämna, eller att låta individen komma in på klubbens gemensamma linje igen.

*****

Vi spelade match i helgen med FC Andrea Doria, mot Vasasällskapet. Vår tränare ‘Il Gato’ tänkte likadant som mig och Christoper ‘Gökungen’ Kviborg för ett par matcher sedan då vi bara hade en renodlad anfallare. Vi bytte spelsystem, från 4-4-2 till min favorituppställning 4-2-3-1. Sedan systemskiftet har vi besegrat Spånga 2-1 (ledning fram till slutminuten då vi fick en straff emot oss), gamla allsvenskarna Reymersholm 3-1 (motståndarnas mål en raket från 30 meter) och i helgen ett gäng killar som konsekvent var lite sena på bollen och kom in sent i tacklingar, men ändå lyckades hålla någorlunda jämna steg. Vi vann med 2-0 till sist och nu återstår bara två matcher i serien. Det känns som om vi har satt den defensiva organisationen.

Nu återstår bara två matcher i den fjärde mellersta serien i Stockholm innan ett eventuellt kval till Division III. Just nu ligger vi trea, på samma poäng som Järla, men med fyra mål sämre målskillnad. Andraplatsen ger kval. Vi har alltså chansen att avancera i seriesystemet för fjärde gången på fem år. Det här laget är gjort av något alldeles speciellt. Våra gamla ikoner Andreas Andersson, Niclas Kindvall, ‘Vampyren’ och ‘Slitvargen’ (Fred Persson) finns kvar som stöd, men dagens hjältar heter Brune Tavell (tidigare Malmö FF), Håkan Malmström (ex Brage och BP) och Claudio Pereyra (ex Bolognas Prima Vera och Derby i England). Spelarna är, precis som i Juves fall (nåja, jämförelsen duger), utbytta, men mentaliteten finns där.

En lördag på Stadshagen kan man stå i mössa och tonade glasögon och en stor rock tillsammans med ‘Gökis’ och ‘Simone Bianco’. Simone, landets bästa fotbollsskribent, kom i taxi lagom till avspark. Vi pratade boll, njöt av Marcus Sennewalds kroppsfinter, Christian Höglunds ivriga hemåtlöp och tidigare Brage-spelaren Jesper Hagbergs lugn med bollen. Vi pratade om livet, drömde om en fest ute i Skå om 14 dagar och vi tog en kaffe i pausen. En varmkorv, en mazarin, några regnstänk och fisk luft. Fotboll i Division IV är ljuvligt.

Jesper Hussfelt

Napoli B är från en annan värld

PANG!

PANG! PANG! PANG!

Så kändes det ungefär när Napolis reserver Vargas och Dzemaili sänkte AIK igår, därför däremellan var det under första halvlek AIK som hade bollen och skapade en del chanser. Det är dock ingen dramatik att förlora mot Napolis reserver med 4-0 på bortaplan. Det är hur man går vidare efter förlusten som är avgörande.

Nisse Johansson och Majstro är kanonkillar båda två, inga tvivel om det. Det de båda uttryckte i intervjuerna med oss i TV4 Sport var dock alarmerande. Majstro ansåg att AIK skulle ‘ta med sig’ det laget gjorde i första halvlek. Den första? Det var ju i andra AIK blev ‘lurade’ och nu får en chans att lära sig hur man inte upprepar samma misstag internationellt igen! Nisse, med erfarenhet från spel i Blackburn, tyckte att resultatet var missvisande.

Vart ska vi börja? Jo, med ekonomin.

AIK hade förra året totalt 87 miljoner i intäkter. För dessa pengar hade AIK haft råd att köpa in drygt en halv Eduardo ‘Turboman’ Vargas. Chilenaren som igår sänkte AIK har spelat ett halvår i klubben utan att göra ett enda mål, men igår ställdes han mot ett naivare motstånd som gav honom fritt i den farligaste ytan på en fotbollsplan, bakom motståndarnas backlinje. ‘Turboman’ var en stor succé innan flytten till Neapel och blev utsedd till Sydamerikas näst bäste spelare ifjol, bara slagen av Neymar.

Det finns många större problem med vår brist självrannsakan. För det första är det bara Andreas Alm i AIK:s stab som faktiskt uttryckligen har insett att Napolis b-lag igår för det första såg ut att gå på halvfart, tryckte lite på pedalen i andra halvlek, att Napoli är ett lag som inte är intresserade av bollinnehav och som är som bäst i djupled.

En gång i tiden, då Roy Hodgson och Bob Houghton kom till Sverige och instruerade oss i press-spel och organisation, så var Sverige en nation som kollektivt såg till att jobba hårt i försvar, att ligga rätt i positionerna och att slå till då vi fick chansen. De senaste åren har dock hela världen öppnat ögonen för den spanska modellen som triumferar överallt, där Barcelona har varit urtyps-modellen. Pep:s ideologi har givit näring åt våra fotbollsdrömmar, med sina visioner om bollinnehav och få tillslag i kombination med en sällan skådad, närmast motorisk, rörlighet.

Här står vi nu i en identitetskris. Vi har inte kvalitén för att utmana de stora, men vi har rent ideologiskt (känslomässigt skulle jag vilja säga) fått se latinsk fotboll, och fått uppleva nya förebilder. Spanjorer, italienare, brassar och argentinare med sin grundteknik och sin  explosivitet (Lavezzi, Vargas, Zarate, Messi, Agüero) har möjlighet att kunna utmana och snabbt vinna ett par meter efter en frispelning av nån an passningsgenierna (Pirlo, Xabi Alonso, Xavi, Verratti) och längst fram finns det alltid en målskytt som bara behöver en touch för att av avsluta (Milito, Falcao, Trezeguet, Di Natale).

Vi har inte den där yppersta kvalitén i Sverige, och därför framstår en helt ok sydamerikansk spelare som Ivàn Obolo som en stjärna här uppe, men snarare som en perfekt ‘länk-spelare’ hemma i Sydamerika. Här glänste han. I sitt hemland gör han dock grovjobbet för de kvicka spelarna runtomkring.

Jag har läst färdigt ‘Se på spelet!’ med Andreas Alm som medförfattare. Den handlar mest om att lära sig att se på spelet, istället för att titta på bollen. Boken berättar en del om fotbollens viktigaste delar, men den avhandlar inte tillämpningen. Det är där allt avgörs. Det är kvalitén som är avgörande. Har man inte kvalitén så gäller det att hitta en extremt defensiv modell, som den AIK tvingades välja i Moskva, för att kunna avgå med ett bra resultat.

Det är inte bara intervjuerna efter matchen som gör mig orolig. Vi måste ju också inse att våra tränare ligger långt efter sina italienska kollegor. Walter Mazzarri var på väg att, med sitt Napoli, sänka blivande mästarna Chelsea ifjol, och var på många sätt värda att avancera. I det fallet handlade det om mindre marginaler. Maggio var fri men lyckades pricka den enda försvararen som stod kvar på Chelseas mållinje, vid ställningen 3-1 i Neapel. Aronica, som spelade igår, är Mazzarris favorit, men han hade aldrig fått spela i något annat lag på den nivån.

Italienska tränare, utbildade på Coverciano, har inte bara gått en mer gedigen utbildning. De har också chansen att utbyta synpunkter på Coverciano med Marcello Lippi, Fabio Capello, Carlo Ancelotti eller andra tränare som har vunnit de stora titlarna. Det är en helt annan värld. Det är med den utbildningen och dessa erfarenheter som tränare som Mazzarri formar sin egen idéologi.

Mitt i vår egen förvirring om vart var fotboll just nu står, hur vi bör spela etc så har vi börjat diskutera mode-ord som ‘possession’, ett tag talade vi om ‘tidiga inlägg’ och ‘moderna ytterbackar’ och vi har fått för oss att vi faktiskt kan prata på samma höga nivå som våra sydländska vänner. Ändå låter vi spelare gå i djupled bakom vår egen backlinje (i princip alla fyra mål igår) utan press på bollhållare som Marek Hamsik.

Som jag ser det börjar allt med självrannsakan. Vilka är vi? Vad kan vi göra med vår begränsade kvalité? Kan vi täcka ytor i 90 minuter, satsa på fasta situationer och att hitta en avgörande djupledboll på en av våra anfallare? Vad har vi lärt oss av misstagen? Hur ska vi se till att inte upprepa dem?

Med självrannsakan kan vi ta oss vidare. Om vi börjar med att lära oss av misstagen så har vi kommit en bit på vägen. Därefter kan vi utveckla vår egen fotboll.

Jesper Hussfelt

Årets Juventus kan gå långt

Det är lätt att glömma att Juventus spelade Champions League så sent som i mars 2009. Jag var på den där matchen på den tillfälliga arenan i Turin då Sebastian Giovinco fick sitt internationella genombrott, innan han dominerade i U21-mästerskapen under en sommar i Sverige.

Efter fotbollsskandalen Calciopoli sommaren 2006 var det ännu tydligare att de engelska klubbarna hade skaffat sig ett grepp. De fyra stora, Man United, Chelsea, Liverpool och Arsenal gick ofta fram till kvartsfinaler i Champions League och vid den här tidpunkten spelade tre engelska lag semifinal i den mest prestigefyllda av CL-turneringar.

Chelsea hade 1-0 med sig från första mötet mot Juventus i London och jag och mina vänner var på plats i Turin för returen. De engelska klubbarna hade ofta en mentalitet i de inbördes mötena med italienska lag. De kom med fysiskt starka spelare, de vred upp ett högt tempo med löpningar och passningar, de försvarade sig ofta högt och än mer aggressivt och de hade individuell skicklighet på en hög nivå i de flesta positioner.

Många italienska lag fick anpassa sitt spel efter gästerna. Vanligtvis inte Roma även om det kunde kosta en del, och inte Milan, men Juventus kunde uppelvas som försiktiga. I mars 2009 tog Chelsea med sig 2-2 i returen och det var London-klubben som dikterade villkoren. Juventus var där och nafsade och störde, men kändes inte som det starkare laget. Jag tyckte vi såg lite av en kontrast till det på Stamford Bridge igår.

Juventus försvarar sig numera respektlöst, aggressivt och med en tidig press. Forwards låser av och hela mittfältet kliver framåt i planen när laget förlorar boll. Återerövringen är ofta snabb och sätter ofta spelare i tidiga lägen vid omställningar. Laget som Conte och Marotta har byggt spelade med stort självförtroende igår, med tydligare ramar än Di Matteos Chelsea och med en offensiv attityd och ett respektlöst, avslappnat spel med förhållandevis stort bollinnehav.

Matchen igår var helt jämn sett till chansfördelning. Mata kunde mycket väl ha gjort 3-1, samtidigt som Quaglirellas ribbträff i slutet mycket väl kunde ha sänkt Chelsea. En hel del gick att skönja i lagens första Champions Leaue-drabbning.

* Sebastian Giovinco trodde aldrig på sig själv i den här stora matchen. I matcher då han normalt sett gör oväntade saker spelade han numera med sin första ingivelse. Han slog bort bollar, var någorlunda lätt att läsa och ibland fick man en känsla av att han alibi-spelade. Han var där, men ändå inte riktigt där.

* Juventus bänk är intressant. Fabio Quagliarella och i viss mån även Matri är anfallare som är tydliga i sina löpningar och i form två mycket bra avslutare. Bendtner är femteval, och det känns som om de här potentiella inhopparna skulle kunna röra om i många etablerade försvar.

* Andrea Pirlos brister blev uppdagade igår. På båda Chelseas mål söker Chelsea-spelare upp Pirlo för att han aldrig hamnar så tätt eller går in i närkamper med samma lojalitet som hans lagkamrater. På 1-0 var det Hazard som svävade ifrån il genio, och på 2-0 Oscar med ett av årets vackraste mål.

* Bonucci hade inget flyt på 1-0-målet förvisso. Utan den där touchen hade Buffon haft full kontroll på bollen.

* Chelsea har mycket individuell briljans men känns otydliga i spelet. Torres saknar den där explosiviteten på tio meter efter sina knäoperationer, John Terry löser alltför många lägen på intuition och blev till slut straffad av Quagliarella. Till och med Lampard blir lite ouppmärksam ibland och inte alltid är det enkelt att skönja hur han vill att laget ska anfalla och försvara. Chelsea kommer säkert att nå högt ibland denna säsong, men känslan är att de kommer att nå låga nivåer i spelet alltför ofta med ett aningen sladdrigt mittfält.

* Tänk att Chelsea har Mata på bänken. Vilken spelare han har utvecklats till! Så skön kontrast till många av de brittiska typerna med sin fart och teknik.

* Vidal nämns sällan, men med honom i laget är det svårt att besegra Juve. Det här är ett lag som mycket väl kan nå en kvart i Champions League. Kanske kan Juve nå en bit till..

* En liten fundering bara. Var inte Antonio Conte extremt lik Micke Nyqvist där uppe bakom glaset igår kväll?

Jesper Hussfelt

Mancini är redan pressad

Jag följde Real Madrids möte med Manchester City igår och reflekterade över en del i Roberto Mancinis lag, och även en del om Mou och hans mannar.

* Mourinho bar kostym när det vankades stormatch. Själva kostymen var tajt och satt bra. Den där öppnade slipsknuten var dock inte lika elegant, nu när Mou inte var på after work, utan mitt uppe i en högtidsstund.

* Maicon ser inte lika spänstig ut som för två år sedan. Redan mot Spurs ifjol hade han problem mot Gareth Bale, mest därför att Lucio gav ett alltför dåligt understöd. Med De Jong såld och utan mycket hjälp från Kompany igår såg han inte bra ut. Maicon behöver dock spela sig i form.

* 19-åriga Fiorentina-värvningen Nastasic klev in i hetluften direkt. Han var fläckfri, förutom på 2-2-målet då Di Maria alltför enkelt fick promenera förbi Gareth Barry och spela fram Benzema. Där och då var Benzema för slug för unge Nastasic. I övrigt alldeles utmärkt, och med en mycket högre potential defensivt än Joleon Lescott.

* Vincent Kompany kan vara Premier Leagues bästa försvare, men i England ställs han varje helg inte mot så högklassigt motstånd som igår. Att möta Ronaldo, Higuain, Benzema och Özil på Bernabéu är i princip den optimala prövningen. På 1-1 och 2-3 är han fel ute. Han behöver mer internationell erfarenhet för att kalla sig bäst i Europa. Det är en bit kvar.

* Är Yaya Touré modern fotbolls mest kompletta mittfältare? Fysiken, tekniken, speluppfatttningen, farten, arbetsförmågan och framspelningarna och avsluten. Det var en genial värvning, och för varje dag blir vi mer och mer övertygade om att han förtjänar att vara en av de bäst betalda i England.

* Ronaldo! Stora spelara avgör stora matcher i kritiska lägen. Igår klev han in och avgjorde en stor match i slutet i den största av turneringar i ett stort, prestigefyllt möte. Hatten av för en av de största. Äntligen (för Ronaldos del) är han som bäst när det gäller som mest.

* Real Madrid har gått kräftgång i de mindre matcherna hemma i Spanien. Jo, derbyt och matcherna mot Valencia och Sevilla är stora, men inte så stora som dubbelmötena mot Barcelona eller premiären i Champions League. Real är de stora matchernas lag denna säsong. Känslan är att fokus ligger på att vinna i Europa. Ligan kommer att glida dem ur händerna.

* Mou gled på knäna vid 3-2-målet igår och visade hur mycket det där målet betydde. Man City har blivit ett respekterat motstånd och betydelsen av det där målet i Mourinhos värld går inte att förringa.

* Jag gillar Joe Harts vinnarattityd efter slutsignalen. Det säger en del om lagets inställning.

[youtubeplay id=”-JwS9S8Y6nQ” size=”medium”]

* Roberto Mancini blir ständigt lottad mot svåra motståndare i Champions Leagues gruppspel med sitt Man City, men i år går det inte att skylla på någonting. Igår var han besviken över hur lågt laget försvarade sig de sista minuterna. Han måste ta laget till åttondel för att inte bli betraktad som misslyckad i de största turneringarna. Dortmund vann i går och satte en enorm press på City redan. Nästa hemmamatch mot tyskarna kommer att ge oss en aning om vilka som tar med sig Real Madrid till åttondelen.

* Slutligen var det fint att se den sportsliga och kunniga Bernabéu-publikens applåder när David Silva klev av. Jag tycker att Silva bör visa mer, oftare i de största matcherna med all den potential han besitter. Även Silva har lite kvar för att Man City ska kunna räknas bland de bästa.

Jesper Hussfelt

Se på spelet!

Det tar 39 sidor in i Andreas Alm och Johan Fallbys bok att avslöja fotbollens bäst dolda hemlighet, trots att det går att utläsa redan i titeln till boken. ‘Se på spelet’. Andreas Alm är en av de mest begåvade medarbetare jag har haft inom TV-mediet. Jag minns att jag inför EM 2008 gärna hade rest med just Alm till Schweiz och Österrike.

Alm och Fallby för ett intressant resonemang. De bästa spelarna i världen tittar inte på bollen, utan orienterar sig ständigt och registrerar sin omgivning. Jag vet att jag har skrivit det tidigare, men efter alla år jag har rest runt ute i Europa och följt de bästa spelarna kan jag lätt konstatera att Paul Scholes var revolutionerande i just den aspekten. Xavi har ju i intervjuer påpekat att Scholes är förebilden.

Jag kommenterade igår Milans match hemma mot Atalanta. Atalanta har idag en lika bra målvakt som Milan, och en backlinje som är bättre och mer samspelt än Milans, tycker jag. Detta trots att nyblivne landslagsmannen Peluso saknades.

Milan har ingen Pirlo, ingen Verratti, och med Montolivo skadad finns det ingen vass passningsspelare som öppnar upp motståndarförsvaren. Värst för Milans del var att hela anfallslinjen igår stod och tittade på bollen utan att ta öppnande löpningar. Den enda som förändrade det lite grann var lille Bojan, som faktiskt klev ner och mötte mittfältet nu och då. Han drog dock aldrig iväg med tempoväxlingar i sidled eller djupled.

Milan ser svagt ut i år. Så svagt att de vänner jag känner som följt Milan i hela sina liv tippar Milan i mitten av serien. Det går, trots att truppen är bred, att motivera ett sådant resonemang.

Milan har en backlinje där möjligen Abate, Zapata eller en nedflyttad Emanuelson kan vara spelarna som skiner lite extra. Resten är faktiskt bara medelmåttiga Serie A-spelare. Unge De Sciglio, erfarne Bonera, nye Acerbi, trotjänaren Antonini, rent av svage Mesbah och den tröge och oberäknelige Mexés. Samtliga skulle se bra ut i en backlinje med Thiago Silva eller Nesta. Alla agerar som utmärkta komplement. Nu är det dock de här spelarna som ska vara ledarna, som ska var förebilderna. Den enda som jag tycker kan bära upp det ansvaret är Yepes, och den gamlingen sitter ju på bänken.

Mittfältet består till största delen av nötare, löpare och taktiska spelare. Constant i all ära, men det är ingen spelare som i match efter match kan bära ett topplag. Värst av allt för Milans  del är nog trots allt att Boateng spelar i den kreativa trequartista-rollen som den som ska slå fram de avgörande passningarna eller avlasta anfallarna i målskytte. Den nivån har han aldrig haft, och jag har svårt att se hur han ska nå den.

Forwardslinjen då? Ja, lille Bojan, 7 mål ifjol, känns inte som en frälsare, El Shaarawy, 2 mål ifjol, har ett par år kvar innan han har utvecklats fullt ut och blivit effektiv i sina avslut. Robinho blev aldrig den där store spelaren som förväntades av honom. Dels ser han inte spelet som de stora spelarna gör och dels är han för svag i avslutslägen. Kvar finns då Pato och Pazzini. Här är också Milans nyckel för hela den här säsongen.

Pazzini måste göra runt 20 mål för att Milan ska kunna utmana topplagen i år. Lägg därtill att Pato bör vara skadefri majoriteten av tiden. Det första låter inte som en utopi, men att Pato ska vara skadefri är nog ungefär lika sannolikt som att Silvio Berlusconi skulle vandra runt hemma i en blåsvart badrock. Enligt mitt resonemang hänger det hela nu på Inter-värvningen Pazzini, som under våren var ligans i särklass störste målsumpare (före Robinho och Lavezzi?). Nån som tror att han kan bära Milan i år? Håller mitt resonemang? Vi får vänta och se.

Jesper Hussfelt

Verratti är på modet

Ligue 1 är inte det sköna spelets liga, men det dräller av spelare med bra fysik. Igår ställdes Ibra och hans vänner mot Toulouse och det var imponerande att se alla 22- och 23-åringar hos bortalaget stå upp mot världsspelarna i PSG.

PSG har nästan blivit som ett 21:a Serie A-lag. Med Sirigu, Thiago Silva, Maxwell, Verratti, Sissoko, Thiago Motta, Ibra, Lavezzi, Ménez och Pastore känns det som lite av ett All Star-lag plockat från den appeninska halvön. I de matcher jag har sett PSG spela i höst saknas den spets hos motståndarna som nämnda spelare besitter.

Efter Pirlo är Verratti den mest bekväma, lugna och närmast nonchalanta spelare jag har sett med boll. Hans nästan naiva sätt att spela sig ur alla trängda situationer är avundsvärda. Jag tycker om honom mer och mer för de egenskaperna. 165 cm Verratti är en spelare som är på modet. Jag är inte säker på att han hade fått chansen på samma sätt för bara 10 år sedan. Nu drömmer de flesta lag om att få fram en Xavi eller en Verratti, en liten playmaker med gyllne fötter.

*****

Låren värker och kroppen njuter av vilan. Jag brukar faktiskt vinna när jag ger mig ut på squasbanan men Rickard Olsson (Vem vet mest?) har hittills varit för svår även om jag har tagit set på honom nu. Gladiatorernas ‘Pansar’ har jag dock hållt bakom mig hela våren.


Pansar – glad ändå.

Min vän Freddan är ett närmast fysiskt fenomen och har lirat tre pass i veckan efter sommaren och nu är han ikapp mig på squashbanan. Även om det är jag som styr spelet så ser han till att springa upp det mesta och nu måste jag höja mig för att börja besegra honom igen.

Jag kompletterar min squash med gym och Padel Tennis och i veckan var det en kollega på SVT som fick se sig besegrad efter fyra sets härliga dueller. Det är ingen idé jag avslöjar hans namn här. Det får ni lista ut själva. Han led dock av att ha fått en bristning högt upp i baksidan.

*****


Late Night EM-trion.

Utvärdering av EM på TV4 igår. Det var ett fantastiskt program att göra. Gladiatorerna, Club Calcio och Late Night EM har alla sin charm, och det som var allra mest uppskattat i somras verkar ha varit Italien – Spanien med bilder hemma från min TV-soffa.

Johanna, med spanskt blod mot Marcus med italienskt blod. En rafflande, underhållande match som slutade 1-1 och de båda kramade om varandra efter slutsignalen.

Det var fint att se två så passionerade människor visa känslor i TV. För mig var deras passion en stor del av underhållningen.

[youtubeplay id=”FLMgSvwQEvE” size=”medium”]

 

Jesper Hussfelt

Erik har ett av Sveriges mest utsatta jobb

September är höstens januari.

Folk går tillbaka till sina jobb igen, skolorna börjar, vindunkar och flaskor står inlåsta i skåp och i källare, klockan ringer tidigare på morgonen och det blir liksom ordning på grejerna.

Vi börjar prata med varandra om vad som är sunt att äta, masar oss i väg till gymmen, börjar räkna kalorier och börjar vår långa vinterresa då många tar uppehåll från att leva ut sina liv. Det är så det är här uppe, och vi måste nog ha det så.

Min gårdagskväll framför Sverige – Kazakstan igår var säkert ungefär som din. Det jag spontant känner när det gäller Erik Hamrén och förbundskaptensrollen är att den samtidigt är den finaste av roller men att den kväver människan. Jag ser hur Erik gestikulerar mindre, pratar i mindre ord, sluter sig och hur han liksom sina föregångare tvingas akta sig, därför vad han än säger så vänder tidningar och TV på det mesta. Det finns sätt att attackera alla hans uttalanden, vad han än säger och hur han än säger det.

Om Erik vill förespråka en offensivare fotboll så hugger media på honom om det ser ut som igår eller som mot Holland borta då vi släppte in fyra mål. Man kan skönja hur hans kroppsspråk blir stramare, hur han tvingas fundera innan han uttrycker sig, därför vi älskar att driva med våra förbundskaptener i Sverige som om det låg i vår kultur. Det känns som om et har varit så sedan decennier tillbaka.

Jag gillar Erik, jag älskar hans naivitet och jag hoppas att han får balans på vår elva. Det är inte något av våra bästa landslag genom åren som representerar oss nu, sett till statusen på våra spelare.

*****

Den här morgonen började annars på Sosta på Sveavägen där livsnjutare ofta samlas för att låta en het kopp espresso värma sina strupar och ge sig själva en bra start på dagen. Denna morgon var Serie B-älskaren ‘Borell’ på plats, sin vana trogen, samtidigt som jag slog mig ner med Tom Flumé, Vasastan BK:s starke man, och diskuterade nutid och framtid i våra klubbar FC Andrea Doria och Vasastan BK.

Vi är båda klubbar med egensinniga idéer, med driv och en strävan att göra något på ett alldeles eget sätt. Doria är inte min skapelse från början, även om det till stor del är min förtjänst att vi har kunnat göra resan uppåt i seriesystemet, iklädda eleganta dräkter, i klass med toppklubbarna. När det gäller Doria känns det ibland som om jag borde sluta och istället lägga min tid på att bilda familj eller något annat meningsfullt. Just nu känns det dock som om jag kan blåsa liv i detta projekt en gång till. Jag ger det 6-7 månader. Sen får vi se!

*****

Som representant för ett svenskt landslag så kändes Jonas Olsson igår i intervjun med Patrick Ekwall lite arrogant mot det svenska folket.

Folket ville se en bättre fotboll och som representant för folket som ju landslagsspelarna är tycker jag att man kan böja sig och visa förståelse. Det verkade som om Jonas riktade sin privata agg mot Patrick, vad vet jag. Ekwall är på de flesta av sätt en mycket god kollega och en bra kille att ha att göra med på alla sätt. Det blir ibland lättare när man känner varandra.

*****

Squash idag. Padel Tennis imorgon. ‘Vampyren’ och Daniel ‘Spökplumpen’ Nannskog står på andra sidan nätet. Två stökiga skåningar med fina fotbollsbakgrunder med andra ord. Det ska bli riktigt skoj! Vill du veta mer om padel? Kolla här:

[youtubeplay id=”vf387MHwS0Y” size=”medium”]

För övrigt vann jag och min vän Jens Fredriksson mot Abgar Barsom/Patrick Ekwall med siffrorna 2-6, 6-4, 6-2 & 6-1 härom veckan. Barsom har raggat ny partner i nästa vecka, så revanschmöte väntar då!

Jesper Hussfelt

Svenske U21-hjälten är bäst betald

Jag sitter faktiskt och bloggar på Ki-mama som har bästa sushin i Vasastan.

När jag läser den där första raden igen ser jag framför mig den gemene Vasastadsbon. Första raden blir lite klyschig sådär. Jag bor här i krokarna och kan alltså räkna in mig i kategorin ‘Vasastadsbo’ (eller Norrmalmsbo om ni vill), men det var långt ifrån självklart att jag skulle flytta hit, och jag känner mig inte som den typiske Vasastadsbon.

Jag har inte grovt skägg nog, inte lika rakat hår på sidorna, mina chinos är för tajta och jag saknar upprullningen på jeansen. Jag går dessutom sällan i sneakers.

Men jag går på bästa sushin i Vasastan, och det är nog mer eller mindre allmänt bekräftat att det är bästa sushin här i området.


Ki-mama

*****

Jag är hemma igen efter det stora äventyret i Kalmar igår. Sveriges U21-landslag höll alltså undan mot Ukraina och är klara för playoff till EM. Grattis till avancemanget killar!

Jag tyckte för egen del att många av spelarna imponerade. Kanske Mikael Ishak imponerade mest av alla. Om han slipar ännu mer på sina avslut har han alla förutsättningar att bli en stor internationell striker. Jag och Snobben har till stor del följt U21-landslaget det senaste året, och ikväll får jag följa Sverige – Kazakstan i TV4 från TV-soffan.

*****

Idag offentliggjorde Gazzetta dello Sport spelarlönerna i Serie A. Här är klubbarnas totala lönebudgetar:

Milan €120m (Pato €4m), Juventus €115m (Buffon €6m), Inter €100m (Sneijder €6m), Roma €95m (De Rossi €6m), Lazio €66.2m (Klose €2.1m), Napoli €53.2m (Cavani €4.5m), Fiorentina €38.8m (Jovetic €2.5m), Sampdoria €29.8m (Palombo €1.5m), Genoa €28.9m (Borriello €1.4m), Bologna €28.4m (Gilardino €1.2m), Atalanta €23.7m (Denis €1m), Palermo €23.4m (Miccoli €1.2m), Torino €22m (Bianchi €1.3m), Udinese €21.2m (Di Natale €1.3m), Parma €21.2m (Amauri €1m), Siena €18.9m (D’Agostino €0.8m), Catania €18m (Andujar €0.6m), Cagliari €15.9m (Conti €0.75m), Chievo €15.9m (Pellissier €0.8m), Pescara €10.8m (Celik €0.4m).

Värt att notera är att Mervan Celik är bäst betald i Pescara, men att han inte tjänar mer än en tiondel av den ständigt skadedrabbade Alexandre Pato, Milan. Siffrorna ‘ljuger’ lite då Milan förvisso har högst löner, men då många av spelarna har hämtats in på fri transfer och i slutändan inte kostar klubben lika mycket som många av konkurrentklubbarnas spelare totalt sett. En kontrast till de största klubbarna är Napoli, som betalar mindre än hälften så mycket som Milan och Juventus, men som har betalat en hel del pengar för spelare som Cavani, Vargas och Inler.

Här är de tio spelare som tjänar mest av alla i Serie A:

1. Gianluigi Buffon (Juventus), Daniele De Rossi (Roma) och Wesley Sneijder (Inter) €6m
4. Francesco Totti (Roma) €5m
5. Edinson Cavani (Napoli) och Diego Milito (Inter) €4.5m
7. Esteban Cambiasso (Inter), Philippe Mexes, Alexandre Pato och Robinho (Milan) €4m.

 

Jesper Hussfelt

Eric Saade dök aldrig upp

Hej igen.

Det var ett tag sedan nu, här på Bloggen. Bloggen (utan kommentarsfält) blir enkelriktad kommunikation och utan feedback så har jag inte varit så säker på om mina rader har varit uppskattade, uppfattats som provocerande eller rent av likgiltiga. Under sommaren har jag dock längtat tillbaka till en vardag framför tangenterna, och även om jag ibland rör upp onda känslor så vill jag alltid vara uppriktig.

Jag lämnade Er innan Late Night EM i TV4 som jag gjorde tillsammans med Marcus Birro och Johanna Garå och med gäster som Mauro Scocco, Fredrik Reinfeldt, Soran Ismail och Özz Nüjen. I finalen skulle Eric Saade ha medverkat, men vi blev lurade av honom och hans crew.


Late Night-fest hos mig under EM

I dessa dagar jobbar jag med inspelningen av Gladiatorerna. Det finns säkert en och annan som undrar varför jag hoppar på ett sådant uppdrag. Det finns också många svar på det. I potten finns en hel del positiva effekter, men jag förstår om detta uppdrag kan anses nagga på min trovärdighet. Den balansgången måste man gå hela tiden i min bransch. Vad innebar det för Bengt Magnussons trovärdighet att köra ‘Vem vill bli miljonär?’ Hur bra var det för Peppe Eng att medverka i ‘Let’s Dance’?

För den som har jobbat med Arne Hegerfors, och som haft föregångare som Ingvar Oldsberg, Lars-Gunnar Björklund och Lennart Hyland så känner de flesta till att samtliga har gått vidare i sinna karriärer och förkovrat sig i andra nischer än sport. Många kommentatorer har på äldre år blivit skickliga nöjes-programledare. Leif ‘Loket’ Olsson är ytterligare en som tog steget till underhållning. Under årets säsong av ‘Superstars’ i TV kör Henke Strömblad som kommentator i ett nöjes-program och Niklas Holmgren har varit inne på samma linje.

Allt handlar om den egna ambitionen. Jag känner för egen del att jag får stimulans i min tillvaro, jag utvecklas och jag får testa på nya grepp inom TV-produktionen. Jag inledde dessutom min TV-bana med att köra nöje och sport på lokal-TV, samtidigt som jag spelade DJ på min fritid. Att sedan få jobba med världens bästa Niklas (Wikegård) är helt underbart. Det skulle jag gärna göra mer. Hela mitt jobb med Gladiator-gänget är helt enkelt ett stort privilegium som jag är mycket glad att få uppleva.


Me & my Girls.

Idag kommenterar jag Sveriges match mot Ukraina i den avgörande EM-kvalmatchen för U21-landslaget i Kalmar. Min vapendragare är Snobben. Kan han vara den snyggaste och elegantaste fotbollsexperten i TV-historien? Döm själva. Vi hörs ikväll. Avspark strax efter klockan 19 i TV4 Sport!


Martin Åslund i FC Andrea Doria 2012.

 

 

Jesper Hussfelt
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå