POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Det är skönt att vara tillbaka i Neapel igen

Redan under vandringen upp mot San Paolo hör man ett vrål. Publiken tjuter där inne i den där grytan och kanske är det Lavezzi som tempoväxlar, eller Cavani som nonchalant klackar med sig bollen på uppvärmningen, hinner jag tänka.

Plötsligt kommer en vespa farande mot oss i hög fart med. Två ungdomar på moppen hinner precis vejja för oss och bakom dem kommer nästa fordon. Tutorna tjuter, från himlen hör vi tunga rotorblad som roterar på polisens helikopter.

Det väller in folk från alla håll. Vart kommer alla ifrån? Pappa springer, vill sälja vår överblivna biljett och blir erbjuden futtiga 40 euro. Pappa säljer, köparen hytter med näven då han fått pengarna och lämnat ifrån sig biljetten. Senare på kvällen när pappa ska betala på en restaurnag ler kyparen. Pengarna är vanliga papper, låtsaspengar, helt utan värde.

Vi rusar fram mot entrén, blir visiterade, samlas på insidan och tittar på våra biljetter. Vi har fått spridda nummer och några i vårt sällskap blir besvikna. Men i Neapel gäller inte stolsnummer. I Neapel är du på match två timmar innan avspark och tar en stol som är ledig. När vi kommer in finns inte många lediga stolar kvar, men vi får sitta tillsammans.

Ja, ett derby i Athén eller i Istanbul är bra. Ja, gamla Balkans tyngsta drabbningar kan vara öronbedövande. Men detta är nåt annat. Folkfest, osynkroniserad passion, fullständig eurfori. Det känns som om jag inte kan smälta alla intryck, som om allt bara kommer kännas som en dröm när jag kommer hem. Det gör det också.

När Cavani gör 1-0 och 2-1 mot Man City vänder sig mina vänner om. De skrattar, vrider på huvudet och skrattar om igen. Jag ser deras munnar röra sig men jag hör ingenting. Vi befinner oss mitt i ett gigantiskt sorl och alla ler åt varandra. Runtom kramas unga män med farbröder, äldre damer med sina barnbarn, pappa med sina sönder och tjugo års drömmande, två decenniers längtan går att skönja i människors ögon.

Det är skönt att vara tillbaka i Neapel igen.

Dom säger: ‘Se Neapel, sen dö.’ Ja, har du sett Neapel har du sett det mesta. Staden har allt, och spännvidden mellan det onda och det goda är så vid att linan ofta går av.

Jesper Hussfelt

En dag i Rom hösten 2011

Redan när flygplanshjulen når marken i Rom så fylls kroppen av förnyat liv. Hemma.

Tillsammans tar vi oss tvärs igenom hela den mäktiga staden med buss, in genom centro storico, förbi via piazza Venezia och upp mot höjden på Parioli. Redan på den korta promenaden till Café Parnaso känner jag mig mer hemma än vad jag gör hemma i Sverige i november månad. Den mäktiga uteserveringen på terrassen är stängd pga renovering men ett bord är dukat för oss utemot den mäktiga kulissen med staden nedanför.

Vi äter en lång lunch tillsammans. En antipasto med diverse prosciutto och mozzarella, tre olika pasta och en kaffe efteråt.

Min vän Leo tittar förbi och han har inte tid egentligen, men han har tagit sig tid att ta sig genom hela staden och upp på höjden för att säga hej. Leo berättar om det svåra läget i Italien just nu. Alla pratar om krisen.

Leonardo har sitt bolag registrerat i Kina. Han berättar att det är svårt att ens registrera ett bolag i Italien nu och att det vore närmast dumdristigt. Flera av hans vänner har fått sparken den sista tiden, uppsagda från sunda bolag som i dessa tider säger upp hälften av sin personal. Han berättar att stora italienska varumärken går att ta över nu, bara man tar med sig skulden. Staten har inte råd att betala ut några pengar till bolagen och statsskulden växer. Det är en situation som förvärras för varje dag.

Leo försvinner bort och vi rullar vidare ner mot den eviga staden. Vi tar oss till Trastevere där vi ska inta vår middag på Taverna Trilussa. Servicen är lika fantastisk där som uppe i Parioli. Min vän Henke får äta pastan direkt ur stekpannan, en specialare på tavernan.

Massimo verkar dock inte ha tid för oss. Han kanske sitter och väntar på att nån viktigare människa dyker upp. Jag känner att Checco Er Carettiere är mera äkta och att pastan är bättre ett kvarter bort och jag längtar dit.

Min pappa anländer med ett gäng. Pappa är 63 år och jag ser att han njuter. Han och hans vänner stimmar lite på restaurangen men jag ser hur lyckliga dom är, och att få se sin pappa eller mamma lycklig är själva belöningen på den här resan.

Vi avslutar kvällen med en lång sittning på Campo de Fiori och ger oss sedan hem för att sova. Hela dagen i den gripande staden är förtrollande. Italien går på knäna, men vi njuter.

 

Jesper Hussfelt

Rom nästa

Vi kommer att nå den italienska huvudstaden strax efter lunch och jag hoppas att jag får sova lite på planet. Nu är det sen natt och sista packningen är på väg ner i resegarderoben. Om mindre än ett halvt dygn ska den hänga snyggt och prydligt i en garderob vid Porta Maggiore i centrala Rom.

Den lilla färden hem från Club Calcio och Fotbollskanalen Europa går som vanligt via 7Eleven på Odengatan. Där dyker en en gammal välkänd profil i den här bloggen upp:

[youtubeplay id=”hj204oWw3b8″ size=”large”]

Jesper Hussfelt

En kväll på byn

Efter en afton på byn med Jokern, Slitvargen och en och annan vän så hör den gamle allsvenske hjälten av sig igen. Tydligen somnade Slivargen hemma hos Jokern igår och idag intog dom båda brunch på restaurang Riche.

Jokern har vunnit den allsvenska skytteligan och är sedan många år stjärna i författarlandslaget. Jag har långt dit, men min vän Slivargen skulle kunna bli nästa stjärnskott där.

Här följer hans senaste rapport:

‘Hola! Har du börjat kika på lutfisken än? För två veckor sen reste kommunalarbetarna upp julgranerna i city & igår såg jag en snubbe mé en pälsbollsmössa på skallen!

Staden é galen & det spökar i varje gränd. Det är pingvinlördag & bloody Maryn é rödare än himlen men tunnare än Håkan Milds skenben. Tack för igår.

Apelsinen é gudomlig men musiken gör även tonåringarna till statister framför den öppna spisen nere vid vattnet & Kajsa Grytt é väl allt den här staden saknar om du frågar Jokern.

Miss Universum heter My som i my girl. Poolparty snart? Du har ju rättigheterna & även mitt tillstånd att köpa in en vattensäng.

Love & amore min vän. Du hittar mig på bakgatorna iförd linnebyxor, skitigt vit skjorta & med ett skägg som tillochmed Ricky Bruch hade varit avundsjukt på.

Salve, salut & en låda med krut. / Slitvargen’

(PS: Balotelli har ny frisyr. Igen. DS)

Jesper Hussfelt

Om England & Ibra

Ciao.

Jag tog några dagars ledighet och tog Coopern till Linköping och Öland. Jag har hälsat på morfar, mormor, mamma och min vän Svankan i Linköping och på Öland bor pappa och ett par av mina syskon. Här har vi tänt en brasa mitt på dagen och lever enkelt familjeliv.

Jag såg Sveriges match mot England från tv-soffan och  impades över Capellos sätt att ha drillat försvarsspel med sina mannar. Mot Spanien höll dom nollan med lågt försvarsspel och mot Sverige satte dom pressen högre upp. I England är dom förbryllade och säkert tudelade, därför fotbollen är urbota tråkig, men vad gör det när man besegrar världsmästarna och dessutom håller nollan, och när de tre lejonen i matchen därpå besegrar självaste antagonisten Sverige med 1-0, utan att ha speciellt många målchanser emot sig? Utan Rooney, och med en reservbetonad elva. I England jublar dom fortfarande när det blir hörna och det är viktigare att visa passion än att vinna matcherna, verkar det som.

Roberto Mancini har visat att han är en av världens bästa tränare, men han gör ingen grej av det. Till skillnad mot exhibitionisten Mourinho så låter Mancio resultaten tala. Precis som hans företrädare Mark Hughes, fick Mancini en del pengar att bygga att lag med. Han har disponerat dem rätt, sålt en del av Hughes spelare och tagit City till toppen av Premier League. Mancio har redan vunnit ligan i Italien och kan nu vara på väg att ta England med storm. En av hans viktigaste spelare kommer att vara Mario Balotelli. De bästa italienarna är inte längre kvar i Italien. De dominerar uppe på öarna istället.

Englands självbild förresten. Jag tycker att den till stora delar har drabbat Premier League och engelsmännens, men även många av vårt, synsätt på deras liga. Innan små, tekniska spelare som Zola, Modric, Silva med flera har tagit flytten dit har dom ofta dömts ut som för små eller för klena. För det mesta visar det sig vara det bästa sättet att möta fysiskt spel, genom att vara snabbare i tanken, snabbare i fötterna och kvickare eller mer teknisk än sina motståndare. Ändå sitter engelsmännen än idag och tvivlar på att vissa spelare skulle klara av tempot eller det fysiska spelet. England är Barcelonas anti-tes.

Engelsmännens övertro på det egna landslaget har också drabbat trovärdigheten för Premier Leagues styrka, ända fram till de sista fem åren då PL har varit en världsliga. Journalisterna där borta har i alla tider haft engelsk fotboll som måttstock för om man är bra eller dålig, och när engelsmännen och många av dem som bara följer engelsk fotboll ska bedöma Ibras slagkraft så blir det bara fånigt. Resten av Europa vet att Ibra har varit en toppspelare i många år nu, och vi som har sett honom i ligaspel de senaste åren vet hur otroligt viktig han har varit, framförallt för Milano-klubbarna.

Allt vi diskuterar om Zlatan i Sverige blir känsligt. Många älskar Zlatan som sig egen bror och för många andragenerationsinvandrare i vårt land ger han så många människor hopp i det här landet. Samtidigt finns det många som Thomas Nordahl, som på fobollsgalan sa till mig: ‘Var inte så imponerad av det Zlatan gör. Tona ner det.’ Om jag berömmer Totti, Inzaghi, Lampard eller Gerrard är det få som bryr sig. Om jag berömmer Zlatan för en fin passning eller ett viktigt mål så finns det dom som surar ur på mig, eller på den som berömmer honom. Han delar folket med sin attityd, sitt sätt att uttrycka sig och sitt sätt att spela.

Zlatan hade såklart behövt vara avgörande för Sverige i stora slutspel och för sina klubbar från åttondel och framåt i CL för att han ska anses vara en av dom stora internationellt. I Italien kommer han att ses som en av dom stora i ligaspel under snart ett helt decennium, och bara det är en enorm bedrift. Problemet är att han har haft ett för surt och skiftande humör genom åren, något som han har tagit med sig ut på planen ibland. När jag och mina kollegor pratar om vår störste svenske stjärna med de största fotbollspersonligheterna i världen är de flesta ense: Hade han varit mer neutral i sitt humör hade han kunnat bli en av de allra största.

Jesper Hussfelt

Väderrapporten

Här kommer veckorapporten med vädret från två fotbollsmetropoler:

Imorgon rullar jag ner till morfar, mormor och mamma i Linköping och ser Sverige möta England. I England!


 

Jesper Hussfelt

Roger i Trastevere

Det finns så många nyhetssajter och bloggar som förmedlar nyheter eller som kommenterar allt som sker på sitt eget sätt. Jag vill gärna förmedla på mitt sätt, men en blogg är personlig och inför hösten så var det tänkt att den italienska flaggan skulle vara borta. Det kommer att bli så mycket Italien ändå, men när du klickat dig in på den här sidan så är flaggan kvar ändå. Dom ska visst göra bakgrunden neutral igen, grabbarna på ‘kanalen’.

Jag har ofta varit frispråkig i mitt liv, men i textform har jag upptäckt att man inte bör vara ironisk alltid (då det inte alltid går att läsa igenom ironi), läsaren ser ofta den bild av skribenten som den vill måla upp och då bör man vara extra finkänslig och ödmjuk (Sverige), ibland får man till och med vara selektiv med att nämna vilka man träffar och så finns det massor av kodex man bör känna till. Kan man kommentera en chef som Scherman? Kan man kommentera andra kollegor i branschen?

Mycket av det där kan vara känsligt, men Patrick, min kollega, är en som vågar, som ofta är inne i gränslandet och han får ta en och annan smäll också. Min erfarenhet på sistone är att man bör ta det lugnt så slipper man hamna i en massa prekära situationer. Bloggen kanske blir lidande, men det blir frid och fröjd i livet istället.

Om en vecka hoppas jag att vi sitter på Taverna Trilussa i Trastevere i Roms gamla kvarter. Det var dit Daniele De Rossi tog bl a Balotelli, Aquilani vid hans återkomst, Montolivo, Pirlo, Pepe, De Sanctis, Ogbonna och Pazzini. Men så finns det ju en stor herre till som alltid går till de rätta ställena och som självklart blev varmt omhändertagen på tavernan av Massimo och Maurizio.


Roger Federer på Taverna Trilussa

Måndag kväll siktar vi in oss på Da Bucatino i Testaccio.

Ok, en kort kommentar om potentialen hos herrarna i Gli Azzurri som jag nämnde.

* De Rossi. Led av ett struligt privatliv som i förlängningen gjorde honom okoncentrerad i matcherna och som kostade Italien en plats i VM:s åttondel. Tre personliga misstag i VM för en spelare som ska vara ankaret på mittfältet är ohållbart. ‘DDR’ trodde jag skulle bli den stora defensiva mittfältaren i Italien, men Rom är ett svårt klimat och det är först nu han har hittat tillbaka igen. Ett miljöombyte skulle kunna göra honom till en av de allra, allra största.

* Balotelli. Alltfler hyllar Super Marios nya attityd. Det har inte gått många veckor sedan hans uppvisning mot grannarna i Manchester, med fyrverkerier som uppladdning och en t-shirt i fokus, men nåt verkar ha släppt. Jag tror att han helt enkelt har funnit glädjen, även om staden Manchester tynger honom. Första svarta målskytten i den italienska landslagströjan. Det ger landet hopp i tuffa tider.

* Aquilani. Det sades att hans eviga skador kom till för att han levde lite för osunt, att han var för bekväm och för att han inte tyckte om att träna. Han är fortfarande för ojämn för att vara en toppspelare, men det är inte många i fotbollsvärlden som har en känsligare touch.

* Montolivo. På väg till Milan, sägs det. Han är det eviga löftet som blomstrat lite lagom. Hans djupledsspel är fantastiskt i sina bästa stunder, men det är som om han aldrig har spelat som den där store ledaren i sitt lag. En nästan-spelare precis som Aquilani, men potentialen finns där.

* Pirlo. Prata med vem du vill i fotbollsvärlden. 2000-talets stora mittfältsstrateger heter Xavi och Andrea Pirlo. Det var först när han lämnade Milan som vi förstod hur otroligt bra och stor han är i sitt spel fortfarande. Inte undra på att även Barca-spelarna skulle vilja se honom som lekkamrat. Har vunnit i stort sett allt och varit helt avgörande för sina lag.

* Pepe. Romare med begränsad potential som tog steget ut på kanten och blev en habil, hårdjobbande ytter. En typisk Juventus-spelare som länkar samman laget och gör lagkamraterna bättre. Mer än så blir han aldrig.

* De Sanctis. Aningen ojämn målvakt med någorlunda höga toppar som numera är en av landets bästa. Han räddar straffar i CL mot Bayern och agerar som en naturlig ledare mellan stolparna i Napoli. Blir aldrig en världsmålvakt, men befinner sig i rätt miljö, på rätt nivå nu.

* Efter Balotellis framfart kommer nu Ogbonna. Alla vill ha Torinos talang. Hoppas att Ogbonna spelar i Serie A 2012.

* Pazzini. När Montolivo och Pazzini omtalades i Atalanta var alla säkra på att de här två var Italiens framtid. Det tog några år innan han hittade tajmingen, men hans löpningar och avslut in i boxen är typiskt uritalienska. Många, många års träning varje dag krävs för att bli så bra på fotbollens ädlaste konst, avslut. Jag tycker att han och Matri påminner om varandra i avslutsfasen, även om den senare är mer användbar i själva spelet.

Jesper Hussfelt

Motor blev boll

November känns som september och jag älskar september. Det får bli en brunch idag, kanske med Wirmola som är uppe i stan, kanske med Oves grabb som numera går under namnet ‘Jokern’.

Jag drömmer mig tillbaka till i somras när Mini Coopern rullade genom hela Europa och efter några dagar med vind i håret var jag framme vid huset utanför Cisternino i Apulien på Italiens klack.

En vacker dag ska jag bli gammal. Förmodligen kommer jag då att sitta i en fiskehamn på Sicilien och surra boll och annat viktigt med mina jämngamla. Jag kommer att gå ner på marknaden och köpa färsk fisk och jag kommer att grilla den på min lilla bakgård nära havet. En Mini Cooper passar inte en gammal man, men det gör väl en Alfa Romeo Sprint.

Redan när jag var 1,5 år kunde jag namnet på de flesta bilar. Jag brukade gå bakom bilarna och läsa på stänkskydden om jag var osäker. Förr i tiden stod bilnamnen på bilarnas stänkskydd vid bakhjulen. Jag var fängslad av bilar och motorer. Så fängslad att jag inte bara lärde mig alla bil och mc-modeller, utan även drömde om att bli racingförare.

Vi byggde ständigt nya lådbilar, vi byggde om trampbilar till små racingbilar, jag började spara pengar till en cross och jag provkörde en cross som pappa hade lånat hem. Jag kände mig säker bakom ratten, men uppe på cykeln bakom styret var som en ny värld för mig. Jag gasade på för hårt vid en vändplats och for ut längs en slänt, genom brännässlor och farten var hög.

En bit ner längs slänten dog motorn plötsligt och motorcykeln stannade av. Den stannade framför en stor sten och hade inte motorn stannat av hade jag kört rakt in i den där stora stenen. Jag minns att min bror var förtvivlad och anade det värsta, men den lilla motorcykeln räddade mig.

Den otäcka upplevelsen fick konsekvenser. Det blev slutet för mitt brinnande mc-intresse och i samma veva hade jag börjat spela fotboll. Där det ena dog, tog det andra vid och här är jag idag livs levande och jag älskar fotboll lika mycket idag som då. Om inte mer.

Jesper Hussfelt

Lördagssurr på Tennstopet

Det kan bli sådär, när man blir väckt en lördagsmorgon av Vampyren och bokhållaren, att man tar en promenad mot Tennstopet för en eftermiddagsöl. Som kommentator är man i princip aldrig ledig lördagar, men denna lördag var jag det.

På vägen till den klassiska puben sprang vi in i Mr Partido, och då var fotbollssurret igång direkt.

[youtubeplay id=”uL8vHxaZq0E” size=”large”]

Jesper Hussfelt

Slitvargen följer upp

Nya rader från Slitvargen, en gammal allsvensk hjälte med inrikting på det grova hårdjobbet.

Numera är han ute på drift i livet och få vet vart han håller till. Det enda jag vet är att han har en fender hängandes över köksbordet, istället för kökslampa. En svart båtfender. Han följer upp raderna med dessa:

‘Tja, Ska vi skicka flaskpost nån dag? Sist du drog upp persiennen så stod jag & “Jokern” på bron & sjöng ballader. Nu är det andra tider. Seal-tider. Men det hindrar ju inte dig ifrån att lajka eventuella saker…

Hörde att Abris fyllt år. Kungen av lingonsyltsfärgade kort. Ska tydligen sändas lite boll i etern från restaurangen uppe på torget. Kan ju bli en rysare.

Tryck in bokstaven S på kontaktlistan och kolla om mitt nr står kvar så kan vi väl höras nån dag? Det är fullmåne och fullgubbarna byter kläder med varann på bakgatorna.

Vi måste kika på lampor nån dag. Hänger endast en svart fender i köket och det håller ju inte under vintertid. Puss & kram / Slitvargen’

Jesper Hussfelt

Slitvargen återvänder

Buongiorno.

Tack för många tänkvärda funderingar i fallet Barca.

Det står visst fortfarande ‘Italienblogg i överkant’ vilket det inte ska göra från och med september i år. Jag ber grabbarna på Fotbollskanalen att ändra det där. Då förstår jag varför en och annan undrar varför Messi och Guardiola diskuteras i detta forum under italiensk flagg. Men ni har väl såklart koll på att Messis familj ursprungligen kommer från Ancona och att Pep har lirat med Roma och Brescia.

Det var där, i Brescia, i ett pyttelitet rum som klubben skakade fram som jag och Ola Wiklander fick nöjet att sitta ner med honom länge och prata fotboll. En synnerligen social och trevlig ung man.

Hittade förresten ett gammalt vykort från Slitvargen på hallmattan. Han skriver:

‘Hola! Slitvargen här. Skaplig färgskala på himlen nu. Har du ställt tillbaka klockan? Funderar på att flytta till Köpenhamn. Har du några kontakter där? Tack för senast förresten. Jag älskar runda bord.

Kan inte du testa att gå in & lajka nåt på min sida. Det har nämligen aldrig hänt. Vi pratade om det sist. Lite lätt… Ja, det var allt från Oslo i dag som Mäster Cees brukade säga. Fuzz & Love. Häsla Abris. Salut!’

Jesper Hussfelt

Messis storhet jagar bort en anfallare till?

Det talas sällan om Messis privatliv. Det pratas sällan om hur Lionel Messi är som person. Trots att Barcelonas nummer 10 är världens bäste fotbollsspelare handlar nästan all rapportering om den lilla stjärnan om det som händer på planen.

Så är det inte med de andra världsspelarna. Det finns många som säljer böcker och berättar om allt det andra. Det alla inte känner till om honom är att han beskrivs som skygg, lite blyg och extremt besatt av fotboll. Det där vid sidan av är helt enkelt inte intressant för ‘den lilla loppan’.

Det var många tittare som hörde av sig till oss hösten 2009 och tyckte att Messi såg mer och mer egoistisk och desperat i sitt spel. Argentinaren hade bara gjort ett spelmål i ligan under två månaders tid och vi hade på TV4 plockat fram bilder på Messi då han avslutade i lägen då Zlatan stod fri och i kroppsspråket gick den lille stjärnan inte att känna igen.

Även Zlatan kände av den där frustrationen av att Messi inte spelade för laget i samma utstäckning som han själv tyckte att han gjorde (även om svensken blev allt sämre i presspelet utan boll, vilket var en av förklaringarna till att det fick drastiska konsekvenser för svensken). Att Messi och Ibra inte pratade mycket med varandra efter träningar och matcher är inte så drastiskt. Messi är inget socialt geni helt enkelt och brukar ofta dra sig undan. Alla är vi olika.

Eto’o tvingades bort från Barcelona av Pep Guardiola, Zlatan tvingades bort från Barcelona av Pep som föredrog att prioritera Messi. Nu är David Villa den tredje anfallsstjärnan som rapporteras vara på väg bort från Barcelona under Pep och Messis storhetstid. Guardiola hade varit en stor tränare utan Messi, men den Barcelona-skolade fantasistan är helt avgörande för både Barcelonas och för Peps framgångar i de allra största matcherna. Det är många som får betala ett högt pris för det numera.

Tänk att Pep är på väg att försumma sin tredje stora anfallsstjärna på bara några få år för att få Messi att spela i sin optimala position. Det ska bli intressant att följa utvecklingen. Jag lägger ingen vidare värdering i det hela. Om Pep gör vad som är bäst för Barcelona så bör han om någon veta. Om det handlar om personlig prestige är en helt annan fråga.

Jesper Hussfelt

Crespo är fortfarande störst

Det är de gamla spelarna som är populärast i Italien. Helst ska dom ha lagt av för 50 år sedan och uppnått legendstatus.

Sebastian Giovinco må vara Parmas bästa spelare, men den största stjärnan är ändå en gammal hjälte som betytt mycket för klubben. Lyssna bara på min gamla, nygamla vän Roger:

[youtubeplay id=”et1onAyZ9vw” size=”large”]

(Aj, vad hände med kameran?)

Jesper Hussfelt

Granne med Kramer

Jag och ‘Gökungen’ har köpt våra boenden av vår gemensamme vän Vampyren. Vampyren är bortrest till Washington State just nu, men jag och Gökungen är kvar här. Vi har dörrarna bredvid varandra och Gökungen springer in och ut i min lägenhet på värsta Kramer-manér.

Det är gött att kunna dra iväg ihop ibland och äventyra i Vasastan. Ikväll blev det en promenad till lokala Skyltmakaren och en stund på pizzeria O’ Mamma Mia (älskar att dom stavar mamma med dubbla m i mitten). Stämningen känns dock mer som Sopranos.


Kramer på äventyr.

Jesper Hussfelt

Njut av livet i november

November är grått, fuktigt och kallt och många går på knäna. Ändå älskar jag den här tiden på året. Att få smyga in i värmen, tända ett par ljus, äta gott och umgås med dom man tycker om. Det är ofta det enkla som är det varma och geniala.

Igår var en sån där kväll, på Terreno, vinbaren på Kungsholmen. Vårt lilla fotbollslag hade en träff där spelare, sponsorer, styrelse och vänner runt klubben möttes för att umgås. Det är ett underbart gäng, med härliga människor och vi drömmer om att en gång få springa ut mot nåt riktigt bra, stort lag. Om så bara för en dag.

Drömmar är gratis, och att vara optimist, drömmare och visionär en grå novemberdag i norra Europa tycker jag är en ynnest. Jag är så tacksam över varje dag, varje ögonblick och jag har lärt mig att älska det mesta med livet. Även en motgång, även en näsbränna eller en konstruktiv vägvisare som leder mig i rätt riktning kan vara bra. När det gäller rena kapningar eller personangrepp så rinner det av mig som vatten på en gås.

Jag går bort till min bryggare, tar en espresso, slår mig ner igen, tittar ut och drömmer mig bort, till Neapel. Om 12 dagar lyfter vi mot Rom för vidare färd söderut.

Det var synd att vi inte fick se Napoli-Juventus redan i söndags kväll. Club Calcio har numera ofta så många tittare att vissa följer magasinet i högre utsträckning än själva matcherna. Normalt sett är det bara en tiondel av vår matchpublik som ser själva studion innan match.

Vi som jobbar med programmet trivs i den prestige-lösa miljön och alla har en gemensam passion för det vi jobbar med. Snobben läser ju förvisso de italienska tidningarna så gott som varje dag i sin i-pad, men så brinner han ju också för att följa själva spelet. Simon flyttar snart ner och lever sitt liv i Italien över vintern, Marcus och Lorenzo har det italienska i blodet och Johanna som bara varit med en gång lever det där livet så nära fotbollen att hon ständigt kan förmedla det senaste därifrån.

Lägg därtill hjältarna Jarelind, Backe, Emir och Per-Jarle som gör mycket av det jobb som får oss andra att se bättre ut (och då menar jag inte kläderna, som jag nog får hålla mig undan från att kommentera så att det inte bloggen blir för yvig).

Sms från ‘Runar’. Han är nere hos ‘L’Aeroplanino’ i Rom. Han skriver att han behövde se ljuset i några dagar, och det lilla flygplanet är ju ledig då hans Catania-spelare får vila under landslagsuppehållet. 12 dagar kvar. Snart är vi där.

A la prossima!

 

Jesper Hussfelt

Med lite distans till fotbollsgalan

När man sitter här och tittar tillbaka på gårkvällen så har jag några höjdpunkter att delge och en del som jag uppmärksammade. Viktigast av allt är att Göran Göransson var där, att han är på väg tillbaka och att jag fick ge honom en stor kram.

*****

Vart var Kurre och Marianne i vimlet, mina extraföräldrar? Dom fick jag inte krama.

*****

Då jag växte uppe umgicks min pappa med Mattias Rohlins pappa. Mattias blev en av Sveriges bästa 72:or i tennis. Johan Alvén var bäst på den tiden, men Jonas Björkman blev bäst i det långa loppet. Mattias spelar tennis i Tyskland numera. Hans lilla syster är inte så liten längre. Jag minns när hon stod och tindrade med ögonen på Linköpings lite dystra fredagshak strax innan jag lämnade stan. Men Charlotte Rohlin är som sagt inte så liten längre, och jag är grymt stolt över det hon har presterat genom åren. En tjej för hela Linköping att vara stolt över, på samma sätt som min gamla barndomsvän Magnus Johansson i LHC.

*****

Ekwall var gala-klädd med den äran igår. Klockren.

*****

‘Brollan’ var en tia igår. Alltså, inte den Brollan. Han var ju Mr Undici, men Anna var klockren igår.

*****

Galan var väl lite som vanligt. Igen.

*****

När ÅFF gick upp i Allsvenskan skickade jag direkt ett meddelande till min pappas bästis. Janne Svensson är nämligen ordföranden som är med och ligger bakom mycket av klubbens framgångar. Nu ringde Janne från Gran Canaria och frågade om våra plåtar till Napoli-Manchester City. Vilken grej, att få med sig Janne och pappa på en sån resa!

Janne tycker att man inte behöver gå på fotbollsgalan mer än två gånger. Sen kan man den. Andreas Thomson var däremot där. Thomson, som jag gjorde den mest klassiska av intervjuer med. När KFF spöade Bajen med 4-0 tog Thomson med sig bollen med handen och våra kameror hade en klockren bild på handsen. Thomson nekade först till att det var hands men då visade jag bilderna. Thomson sa bara ‘oj’ och gick.

*****

Kul att träffa gamla kollegan Tuben Tellander. Vi jobbade ihop på femman och hade kul en gång i tiden. Han var kommentator och jag var programledare. Vi gjorde en del större uppdrag, men ofta var det Royal League vi jobbade med. Tuben verkar trivas med livet och verkar ha kul med grabbarna på Viasat.

Även min gamla chef Peter Liljestrand dök upp. Peter var den som köpte Premier League-rättigheterna via sitt bolag Medge en gång i tiden. Det känns så länge sen nu, sedan jag kom till Canal+ 1999.

*****

Redaktör Lindberg var kung på efterfesten, på ett bra sätt.

*****

Zlatan fick Guldbollen. Det är intressant det där med Zlatan. När vi journalister berömmer honom så blir det ofta så att vi får höra att vi överdriver. När vi kritiserar honom kallas vi avundssjuka. Med Zlatan verkar det inte finna några mellanlägen. Han engagerar så många på ett känslomässigt plan att det är svårt att diskutera honom.

*****

Kul att höra Sverige-Holland-kommenteringen igår igen. Den matchen var nåt extra för oss alla.

*****

Arne var visst på plats, sägs det.

*****

Nu ska jag glida vidare till en italiensk enoteca och dricka lite gott vin med tilltugg. En tisdag i Stockholm i november..

 

 

Jesper Hussfelt

Ingen fest i Neapel

Buona Sera.

Söndagskväll och nu skulle vi egentligen ha sänt Club Calcio. Napoli – Juventus är uppskjuten och beräknas genomföras den 14 december. Regnkaoset i Italien nådde Neapel och även om det slutade regna under eftermiddagen så har bilder nått oss från staden som visar att det är svårt att ens ta sig till arenan.

Det är nu två veckor tills jag åker ner med ett kompisgäng för att följa Napoli – Man City och Milan – Barcelona på plats. Att se fotboll i Neapel påminner inte om något annat, även om Sydamerika, Österuropa, Athén och Istanbul kan vara helt galet, på ett annat sätt.

Jag minns första gången då jag kom ner för att kommentera Napoli – Roma, scudettoåret 2001. På vägen ner med tåg från Rom hade någon lagt stora blockeringar på rälsen. Vi blev stående i timmar samtidigt som extrastyrkor kallades till platsen för att lyfta bort allt bråte som låg där.

Väl i Neapel blev jag först lurad av en taxichaufför som ville ha alldeles för mycket pengar för en taxifärd, och han var mycket för stor för att argumentera emot. Framme vid Stadio San Paolo stod bilar och brann och precis utanför entrén stod en polisbil i lågor. Fans åkte förbi arenan på mopeder med molotov-cocktails i händerna och på vissa platser såg det ut som ett krigshärjat område.

Efter att ha blivit vilseledd i trekvart i min jakt efter mediaentrén kom jag äntligen in och letade mig upp till pressläktaren. Jag hade som vanligt ett kommentators-kit med mig i en separat väska. Ingen jag frågade pratade engelska och ingen visste vart jag skulle sitta. När jag väl hittade min plats så var det ingen som visste vart teknikerna var som skulle hjälpa mig att koppla in boxen.

Som vanligt dök det upp några stressade killar från italienska Telecom klockan kvart i tre, fem-tio minuter innan vi skulle gå live. Dom skulle dra kablar åt mig och få allt att fungera på nästan ingen tid alls. Med en minut kvar tills vi skulle gå live från San Paolo fungerade ingenting. Men 15 sekunder kvar tills överlämningen till mig satt allt perfekt. Det är Italien i ett nötskal.

Jag slog mig ner vid min plats, satte på mig mitt headset och gjorde mig redo att prata. Just då började polisen skjuta tårgas mot Romas supporterläktare som låg bredvid pressläktaren. Problemet var bara att vinden blåste åt vårt håll så det var bara att blunda, kippa efter andan och försöka att få fram ett eller annat ord för att förmedla stämningen från Neapel. Jag försökte återge vad som inträffade, men det var svårt att se något överhuvudtaget. När jag väl kunde titta upp stod en gammal man med långt vitt skägg framför mig. Han hade ett långt halsband med ett väldigt kors i, och i handen höll han ett krus som han långsamt svingade framför mitt ansikte. Ur kruset kom rökelse med en lugnande doft. Han rabblade en ramsa på latin.

Jag vände mig mot min kollega Ola Wiklander och frågade honom vad det var som just inträffade och min blonde kumpan förklarade att den gamle mannen trodde att jag var en maskot som skulle bringa Napoli tur. Vad han gjorde på pressläktaren kommer vi aldrig att få reda på.

Matchen slutade 2-2, Montella fick inte spela och jag minns hur ‘L’aeroplanino’ landade på Trigoria någon dag därpå i sin privata helikopter efter att ha tagit ett brejk på Ischia, ön utanför Neapel. Helgen efter var han en av hjältarna som gjorde mål mot Parma när Roma tog sin tredje scudetto.

Jesper Hussfelt

Lapo Elkann Modena-style

Agnelli-ättlingen Lapo Elkann är en återkommande favorit i den här bloggen. Självklart i Ferrari-rött i Modena-fabriken, självklart dubbelknäppta kavajen uppknäppt och lika självklart med ‘spritzad’ slips.

Som vanligt, lite för vågat för Sverige? (Gud nåde om du kör annat än bruna eller svarta glasögon. En farlig chansning såklart.)

Men Lapo är alltid rätt i tyget. Grande Lapo.

Jesper Hussfelt

Så här laddar jag upp för Calcio på TV

Uppladdningen inför Champions League är alltid ljuvlig. Jag brukar smyga ner i Hötorgshallen, köpa med mig en flaska Ferrari-bubbel och en bra Ripasso. Sen vandrar jag promenaden längst in till vänster i matparadiset.

Längst där inne på Sydamerikanska delikatesser arbetar två av de underbara killarna i vårt fotbollslag. Man undrar ändå alltid när man kliver ner om inte Luís Johanssom, världens enda urugayanska gotlänning, är den som alltid kommer att stjäla showen. Jo, det gör han. Med rätta.

(Även Snobben går hit för att inhandla byns bästa kött, bara så att ni vet.)

[youtubeplay id=”rowL37BYeu8″ size=”large”]

Hoppsan. Där var minnet på i-phonen helt fyllt. Jag vet inte riktigt hur jag ska ladda över allt material till min mac för att tömma luren. Hmm.

Väl hemma hade jag El Gato och Costner Jr på återbesök. Och matchen på Allianz Arena hade det mesta. Vi höll inte riktigt med den svenska studion som tyckte att tyskarna bara spelade av matchen.

När vi har läge brukar vi ta chansen att se danskarnas CL-studio. Peter Schmeichel brukar ha Preben Elkjaer och Brian Laudrup hos sig. Där ligger man i lä.

 

Jesper Hussfelt
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå