Det finns så många nyhetssajter och bloggar som förmedlar nyheter eller som kommenterar allt som sker på sitt eget sätt. Jag vill gärna förmedla på mitt sätt, men en blogg är personlig och inför hösten så var det tänkt att den italienska flaggan skulle vara borta. Det kommer att bli så mycket Italien ändå, men när du klickat dig in på den här sidan så är flaggan kvar ändå. Dom ska visst göra bakgrunden neutral igen, grabbarna på ‘kanalen’.
Jag har ofta varit frispråkig i mitt liv, men i textform har jag upptäckt att man inte bör vara ironisk alltid (då det inte alltid går att läsa igenom ironi), läsaren ser ofta den bild av skribenten som den vill måla upp och då bör man vara extra finkänslig och ödmjuk (Sverige), ibland får man till och med vara selektiv med att nämna vilka man träffar och så finns det massor av kodex man bör känna till. Kan man kommentera en chef som Scherman? Kan man kommentera andra kollegor i branschen?
Mycket av det där kan vara känsligt, men Patrick, min kollega, är en som vågar, som ofta är inne i gränslandet och han får ta en och annan smäll också. Min erfarenhet på sistone är att man bör ta det lugnt så slipper man hamna i en massa prekära situationer. Bloggen kanske blir lidande, men det blir frid och fröjd i livet istället.
Om en vecka hoppas jag att vi sitter på Taverna Trilussa i Trastevere i Roms gamla kvarter. Det var dit Daniele De Rossi tog bl a Balotelli, Aquilani vid hans återkomst, Montolivo, Pirlo, Pepe, De Sanctis, Ogbonna och Pazzini. Men så finns det ju en stor herre till som alltid går till de rätta ställena och som självklart blev varmt omhändertagen på tavernan av Massimo och Maurizio.
![]()
Roger Federer på Taverna Trilussa
Måndag kväll siktar vi in oss på Da Bucatino i Testaccio.
Ok, en kort kommentar om potentialen hos herrarna i Gli Azzurri som jag nämnde.
* De Rossi. Led av ett struligt privatliv som i förlängningen gjorde honom okoncentrerad i matcherna och som kostade Italien en plats i VM:s åttondel. Tre personliga misstag i VM för en spelare som ska vara ankaret på mittfältet är ohållbart. ‘DDR’ trodde jag skulle bli den stora defensiva mittfältaren i Italien, men Rom är ett svårt klimat och det är först nu han har hittat tillbaka igen. Ett miljöombyte skulle kunna göra honom till en av de allra, allra största.
* Balotelli. Alltfler hyllar Super Marios nya attityd. Det har inte gått många veckor sedan hans uppvisning mot grannarna i Manchester, med fyrverkerier som uppladdning och en t-shirt i fokus, men nåt verkar ha släppt. Jag tror att han helt enkelt har funnit glädjen, även om staden Manchester tynger honom. Första svarta målskytten i den italienska landslagströjan. Det ger landet hopp i tuffa tider.
* Aquilani. Det sades att hans eviga skador kom till för att han levde lite för osunt, att han var för bekväm och för att han inte tyckte om att träna. Han är fortfarande för ojämn för att vara en toppspelare, men det är inte många i fotbollsvärlden som har en känsligare touch.
* Montolivo. På väg till Milan, sägs det. Han är det eviga löftet som blomstrat lite lagom. Hans djupledsspel är fantastiskt i sina bästa stunder, men det är som om han aldrig har spelat som den där store ledaren i sitt lag. En nästan-spelare precis som Aquilani, men potentialen finns där.
* Pirlo. Prata med vem du vill i fotbollsvärlden. 2000-talets stora mittfältsstrateger heter Xavi och Andrea Pirlo. Det var först när han lämnade Milan som vi förstod hur otroligt bra och stor han är i sitt spel fortfarande. Inte undra på att även Barca-spelarna skulle vilja se honom som lekkamrat. Har vunnit i stort sett allt och varit helt avgörande för sina lag.
* Pepe. Romare med begränsad potential som tog steget ut på kanten och blev en habil, hårdjobbande ytter. En typisk Juventus-spelare som länkar samman laget och gör lagkamraterna bättre. Mer än så blir han aldrig.
* De Sanctis. Aningen ojämn målvakt med någorlunda höga toppar som numera är en av landets bästa. Han räddar straffar i CL mot Bayern och agerar som en naturlig ledare mellan stolparna i Napoli. Blir aldrig en världsmålvakt, men befinner sig i rätt miljö, på rätt nivå nu.
* Efter Balotellis framfart kommer nu Ogbonna. Alla vill ha Torinos talang. Hoppas att Ogbonna spelar i Serie A 2012.
* Pazzini. När Montolivo och Pazzini omtalades i Atalanta var alla säkra på att de här två var Italiens framtid. Det tog några år innan han hittade tajmingen, men hans löpningar och avslut in i boxen är typiskt uritalienska. Många, många års träning varje dag krävs för att bli så bra på fotbollens ädlaste konst, avslut. Jag tycker att han och Matri påminner om varandra i avslutsfasen, även om den senare är mer användbar i själva spelet.