Milanos vän om Turin

Vårdagarna hade börjat nå sitt slut. Det fanns en tanke, kanske till och med en dröm. En unik människa hade säkerligen kunnat kalla resan för sin första och sista önskan från Gud. Jag präglades därför av tacksamhet och lät mig ta del av något som man bara kan kännas av i sommarsånger du hör på midsommar med vänner eller familj. Det var en resa till Italien, det var en match mellan Juventus – Chelsea och det var ett äventyr där emellan.

Abraham Eriksson var namnet och jag är er reseberättare.

Det var en mjuk känsla som berörde mig när jag steg av flyget som fört mig till Italien. Det fanns också något unik med att träffa Jesper Hussfelt på flygplatsen. Programledaren för Club Calcio jag följer varje söndag och rösten jag brukar höra när jag sitter som åskådare för mitt favoritlag på TV. Nu såg jag honom vandra emot mig för att skaka min hand.

En vacker bild på vad Italien har att erbjuda våra ögon

När vi vaknade dagen efter visste vi vad som väntade. Vi åkte mot Turin och checkade in på hotell. Satte oss på en restaurangen Sorriso och blev bemötta som vi vore Gudar på besök i den hårt arbetande staden. Jag kände i luften att det fanns en annorlunda mentalitet och inspiration i italienare gentemot oss. Servitrisen var klädd i dyra plagg och väldigt elegant, men trots det så omsorgsfull att man ville krama henne efter maten och säga tack. Jag hade aldrig sett eller upplevt något liknande.

Tifot och ett fullsatt Juventus Stadium

Efter matchen åkte vi till en restaurang kallad Urbani. Hussfelt berättade att det var restaurangen som den gamle sportchefen Moggi tagit Juventus-truppen förr i tiden för att äta mat och njuta tillsammans. Där satt nu vi och pratade om höjdpunkterna av resan och lärde känna alla resenärers djupa tankar som uppkommit under resans gång.

Alessandro Milano och Jesper Hussfelt diskuterar

Sista dagen tillbringade vi de resterande timmarna i Milano. Det var dagen då alla skulle åka hem och det fanns en djup och stillsam känsla i luften. Vi besökte Duomo di Milano och vandrade på några av Milanos finaste gator. Åt dessutom vår sista lunch tillsammans när vi dolde vår sorg över att åka hem. Jag sa sedan adjö till Hussfelt och tackade honom för möjligheten att följa med på äventyret.

Jag hade fått uppleva Italien utan karta och jag fick se ett italienskt lag erövra Europa. Och för det är jag förevigt tacksam. Tack igen Il grande Hussfelt, resan var fantatisk.
Forza Calcio.

// Abraham Eriksson

Stort tack själv Abraham. Stolt att få lära känna dig och dina vänner. / Jesper

Jag förstår om Andrea Pirlo är besviken idag. Även Ibra måste fundera över hur man som spelare ska komma närmre den där gyllne kulan. Jag tror att det blir svårt kommande år, sedan France Football gick ihop med FIFA, om man inte spelar i en av världens största klubbar. En plats i de två toppklubbarna i La Liga hjälper. Att spela i Bayern eller Manchester United ger också större hopp. Att vara spansk (eller engelsk landslagsman för den delen) lär hjälpa till.

Var inte Iker Casillas Spaniens bästa spelare i EM? Säga vad man vill om Iniesta, men cool är han inte.

Sugen på glass?

Nej tack.

För mig har idoler alltid varit ouppnåeliga. Stjärnor man ser upp till och dyrkar. Björn Borg, Maradona, Totti eller Del Piero. Säg vem du vill, men för mig har det handlat om rockstjärnestatus, spelare och profiler som gått sina egna vägar, sått egna frön, trampat upp nya stigar.

För mig är Andres Iniesta en fin spelare i ett fint kollektiv, men inte spelaren som går att lansera som ett unikt varumärke eller ens få mig sugen på att äta glass. Bara tanken på Pirlo i hans skägg kan ge mig de där känslorna av det ouppnåeliga. Touchen, den unika stilen, fältherreblicken, sättet att fullständigt dominera matcher som Falcao eller Guardiola kunde göra.

Jag kan förstå att Liverpool-supportrar känner likadant för Steven Gerrard, även om han är långt ifrån en cool kille med rockstjärne-attribut. Gerrard har ändå den där självklara lyskraften och symbolvärdet för klubben. Själv tycker jag dock mer om gentlemannen (numera, alltså) Frank Lampard.

Jag hade unnat Pirlo eller Casillas att vara en av de där tre. Iniesta? Fantastisk spelare, men hallå, denna lirare lyckades inte göra ett enda mål i EM och än mindre gjorde han det i ligan i höst (jo, förresten han gjorde sitt första ligamål här senast). Men just det, han hade ju en målgivande assist i EM, ju.

En spelare med övervägande offensiva kvalitéer i världens bästa landslag borde väl ha bidragit med mer?

I måndags morse landade jag och några vänner i Milano för att njuta av Lombardiet, men framförallt av Piemonte i några dagar.
Stresa vid Lago Maggiore.

Stresa är en by vid Lago Maggiore som jag gärna återvänder till. Längs den snirkliga vägen ner mot den vackra insjön ser man ut över vatten och berg och längs de snirklande gränderna ligger små, pittoreska hus i sten. Alla bär dom på sin egen historia. Det finns en romantik längs de där små vägarna som leder ner till byn med kullerstensgator och trånga gränder.

Cinque ragazzi in Torino. (Jag är den lille killen.)

Under tisdagsmorgonen reste vi vidare till Turin för att insupa den underskattade innerstaden. I Turin klär folk upp sig, utan att gå med näsan i skyn. Om Milano liknar Stockholm, som om stadskärnan mer ser ut som en stor teater eller en catwalk, så är Turin den hårt arbetande staden där klass är självklart. Klass är en förutsättning, snarare än något man visar upp. Jag trivs i Turin. Det är odramatiskt och hövligt.

Turin är en vacker stad. Med ögonen öppna.

På Juventus Stadium är uppelvelsen perfekt anpassad för mig som supporter. Jag reste ju dit som supporter, tillsammans med vänner som brinner för fin fotboll och god mat.

Själva matchen mot Juventus blev aldrig särskilt spännande. Juventus hösten 2012 var många klasser bättre än Chelseas upplaga utan sina gamla ledargestalter Terry och Lampard. 3-0 borde kanske ha varit fem eller sex ett om inte två av världens bästa målvakter hade spelat på så hög nivå. Det var rörande att se Peter Cech och Gianluigi Buffon krama om varandra efter fajten.

Atommyran och Buffon jublar.

På vägen in till Juventus Stadium passerade vi säkerhetskontroll efter säkerhetskontroll. Idag är det nämligen säkert och tryggt att gå på Serie A-fotboll men passionen finns kvar. Jag rekommenderar dig att göra en resa för att se Juventus, även om priserna har mer än fördubblats med nya arenan.

Middagen på Urbani i ‘Juventus-rummet’ där spelarna åt efter matcherna fram till åtminstone 2006 var som vanligt den bästa man kan tänka sig i hela världen. Ingen restarurang i hela världen har nämligen lika bra service som just Urbani.

Trevlig helg nu! Vi hörs från San Siro på söndag!

Jag, Don Tommaso och Snobben tar hand om Er i Club Calcio från klockan 20:00 i TV4 Sport Xtra, med Milan – Juventus.

Och tänka sig, båda är klara för åttondel i Champions League.. om bara Juve tar minst en poäng i Donetsk.

[youtubeplay id=”o5zdHAspBAQ” size=”medium”]
Fotbollsgalan?

Jag minns när jag var liten grabb och spelade boll i Linghems SK. Vid en av våra årsfester var Pia Sundhage gäst och jag minns hur hon sjöng ‘Om du har ett äpple…’ På galan lirade hon återigen gitarr, men inför en betydligt större publik. Pia har alltid behållt fötterna på jorden och hon har alltid bjudit på sig själv. Det skulle vara kul att se henne som ledare inon herrfotbollen. Jag är säker på att hennes ledarskap skulle få uppmärksamhet på ett bra sätt.

De första dagarna i den här veckan har jag suttit i inspelningar inför Gladiatorerna. Tidiga morgnar har avslutats med sena kvällar ute i Kärrtorp, där Andrea Doria har haft provträningar inför 2013. ‘Camp Doria’. Som sportchef är jag nöjd med att ha hittat cirka tio nya spelare som kommer att bli tillfrågade att spela med oss nästa säsong. De äldsta killarna är 27-28. Den yngsta är 16 år och kan bli en stor fotbollsspelare. Hos oss kan han utvecklas på rätt sätt tror jag.

Jag har ynnesten att få gå och se svenska landskamper. I onsdags gick jag och Daniel Nannskog tillsammans på Sverige – England. Jag har följt landslaget med stor passion ända sedan ‘Laban’ Arnessons dagar på 80-talet. Så fort jag hade råd att åka och se landslaget på plats så reste jag iväg för att se dem. 1994 hade jag sparat pengar för att ha råd att åka och se laget ta brons i USA. Jag har många fina minnen från mina landslagsresor fram till VM 2006.

[youtubeplay id=”44OSXkifoOA” size=”medium”]
På plats i Berlin.

Mitt tyngsta minne är från 2004. Jag och mina vänner var Portugal i en månad och följde den svenska truppen. Vi hade köpt ett Sverige-paket som gjorde det möjligt för oss att se Sverige när laget avancerade i slutspelet. Sista kvällen med våra gula hjältar i Faro, mot Holland, var bitter och jag minns Mellbergs och Ibrahimovics straffmissar. Det blev såklart ändå en händelserik sommar hela vägen uppifrån Porto och ner till Algarve.

[youtubeplay id=”TYTXFzthtwc” size=”medium”]
Oförglömliga minnen.

*****

I torsdags blev jag upphämtad hemma av min yngsta bror och min pappa. I Henkans lilla Peugeot cab rullade vi ut till ett spa öster om stan och kopplade av i några dagar. Brorsan ska operera hjärtat och ville att vi alla skulle få en stund tillsammans innan den där hjärtoperationen. Även om den förväntas gå bra så vet man ju aldrig. Kommer livet någonsin bli det samma igen? (Ja, det kommer det brorsan.)

Min yngsta bror är bara 27 år och är född med ett hjärtfel. Därför är den här operationen nödvändig i detta läge. Självklart blir det extra känslosamt att tänka på sin framtid och att umgås med sina älskade i dessa dagar. Det blev några dygn för oss med fina, solidariska diskussioner. Vi har gått igenom våra liv, våra värderingar, bytt erfarenheter med varandra och lärt oss mycket.

Älskar er allihop.

*****

Imorgon lyfter planet till norra Italien igen. Ofta när jag får en lucka i ett par dagar flyger jag dit för att få slappna av lite. På tisdag sitter vi på Juventus Stadium och ser Juventus – Chelsea. Jag var i Turin och såg även 2-2-matchen 2009. Dags för Juve nu?

Men först, Club Calcio ikväll klockan 20:00 i TV4 Sport Xtra med Il Derby della Lanterna, följt av Fotbollskanalen Europa i TV4.

Frågan är, hur ska jag hinna skriva blogg mitt i detta hektiska liv? Jag kämpar. Jag lovar.

Hörs snart igen.

Det finns en myt i den engelska fotbollen om att Ibra inte är så bra som hans rykte säger. Siffrorna har dom säkert koll på, men inte vad han har presterat i Sydeuropa i match efter match, år efter år. I England anses engelsk fotboll vara referenspunkten för bra fotboll. Att göra mål mot ett engelskt lag visar att spelaren har klass, och att misslyckas mot engelska lag är detsamma som en spelare saknar klass.

Det är såklart klassisk härskarteknik.

Så länge Wimbledon i tennis inte bjöd in utländska spelare så var de engelska spelarna betraktade som de bästa i världen. Då VM i fotboll började spelas ställde inte England upp, i övertygelsen om att den inhemska fotbollen var den bästa.

I England har man i generationer generellt sett varit mest intresserade av sitt eget. Sin egen liga, sitt landslag, sina hjältar. Inget fel med det, förutom att synen på omvärlden blir inskränkt. I Italien och Spanien följer gemene man fotbollen både från de andra toppligorna och från Champions League. När jag är nere i Rom och nämner Wayne Rooney så gapar romarna ofta av förtjusning och respekt. Italienarna har en enorm respekt för Manchester United och Real Madrid, med all rätt.

När jag har besökt England har det varit det omvända.

– Milito who?
– Well, you know the player that scored two goals in a Champions League final…?
– Never heard of him..
– Ok..

Javier Pastore? Soldado? Llorente? Diego? Cavani? Hamsik?

Nej, sällan har engelsmännen någon aning om vilka toppspelarna ute i Europa är, förutom om någon av dem är på väg till Premier League.

– Is Cavani any good? Heard he scored a lot of goals i Napoli…

Du får gärna rätta mig om jag har fel, men det här är min uppfattning, och jag har ändå har rest runt i Italien, Spanien och England i dryga tio års tid. Jag tror även att Hyllman här på sajten får rätta mig om jag har fel. Det här är något jag har upplevt mycket starkt, som många även har påpekat för mig med sina upplevelser och som jag har många erfarenheter av själv.

Vi som ser fotboll från flera ligor vet ju att den här referensen blir missvisande. Visst har Ibra ofta underpresterat mot engelska lag, men det finns fler teser om Ibra som vi måste ta med i beräkningarna. Dels att hans formsvackor ofta infinner sig i februari månad då det vankas slutspel i Champions League. En del av förklaringen är att han matchats för hårt och att hans stora kropp inte orkar den belastningen under en lång säsong. Nånstans tryter orken.

Det är dessutom först de senaste 2-3 åren som Zlatan har presterat på högsta nivå även i landslaget. Jag tror att Hamréns styrning har inneburit mycket positivt för vår landslagskapten. Ibra har dessutom blivit allt bättre i de stora slutspelen med det svenska landslaget ju längre han har kommit i sin karriär. Och det är ju som han själv säger; han känner att han blir bättre och bättre för varje dag.

Grattis Ibra! Den här uppvisningen var något av det läckraste jag har sett!

Och en sak till. Messi har aldrig gjort något spelmål mot italienska klubbar och har bara gjort ett enda mål på två VM-slutspel. Tror ni att italienarna tycker att han är överskattad för det?

Nej, just det. Det hade varit lika dumt som att kalla Zlatan Ibrahimovic överskattad. Det kommer en dag när även mobbade killar som Ibra får sin revansch. När man får slå ett ett, eller fyra, slag tillbaka.

Den rättvisa kvällen infann sig nu… and I’m quite sure the fourth and final punch was the total knockout.

Jag minns när jag var nere och tittade på Vampyrens lag i Division VI, nere på Zinken. Det var han som slog frisparkar och inlägg, och det var broder Paul som knoppade dit dem. En kombo så god som någon! Kanske bjuder jag in båda till vårt nystartade lag i Division VII.

*****

Jag var så sliten igår efter Valvakan framför TV:n tillsammans med ‘Gökis’ (numera oftast kallad ‘Frugan’), att jag tog Champions League ensam hemma, med datorn i sängen. Första halvlek låg jag i yacuzzin och fick se Juventus köra över sina danska motståndare. Det verkar nu inte hjälpa, eftersom laget inte kunde vinna i Danmark. Juve kan bli piskade att vinna båda sina sista matcher mot Chelsea och Shakhtar. Det låter som en övermäktig uppgift. Hade inte Chelsea gjort mål sent igår hade laget legat risigt till inför sin Turin-resa, men nu sitter laget istället helt ok till inför avslutningen.

Jag noterar vidare att:

* Porto är lika vassa år efter år. Kultur!
* Tyskland håller jämna steg med England. Prognos: Tyskarna går förbi i rankningen och tar över andraplatsen i Europa. Etta? Spanien såklart.
* Italien kan bli utan representant i åttondelarna. Milan ligger bäst till, men är knappast ett hot i en kvartsfinal i Europa längre.
* Frankrike känns iskallt bakom PSG. Montpellier och Lille är chanslösa i Champions League. Europa League känns som en lagom nivå för de franska klubbarna.
* ‘Världens bästa lag’ mötte världens bästa supportrar i Glasgow igår. En maxupplevelse på alla sätt alltså.
* Heder till Manchester United. Förvisso i en lätt grupp, men trots svaga matchinledningar har laget, med ett svajigare försvarsspel, full pott i sin grupp.

Manchester City?

Ja, Roberto Mancini hade ett kanonlag i Inter som han aldrig lyckades ta förbi kvarsfinal i Champions League. Han lyckades dock bygga en vinnarmentalitet i en klubb som inte vunnit på länge och se till att dominera den inhemska ligan under flera år. På samma sätt har han förvandlat loser-klubben Man City som såg ut att vara disorienterade under Mark Hughes ledning, till en vinnarklubb. Tre titlar på två år är starkt.

Jag trodde att Mancini skulle lyckas ute i Europa med det här laget, men jag var inte säker. Detta misslyckande är dock grovt, och kanske är det dags för någon annan att ta vid efter den här säsongen. Laget är för oerfaret och City är ännu ingen storklubb som får de avgörande domsluten med sig, heller. Mot Ajax dömdes ett korrekt mål bort för offside, och självklart skulle Balotelli ha fått en straff i slutet.

Det som har varit lite skrämmande att se är hur stora problem Kompany har haft utanför England, framförallt i sidled.

*****

FC Andrea Doria’s Silly Season har inletts. Under tisdag och torsdag denna vecka och nästa låter vi nya spelare komma och visa upp sig. Redan nu kan jag konstatera att en spelare vi kan komma att värva en IFK Göteborg-fostrad kille. Stort för oss i sådana fall. 24-årige Oskar Gustafsson gjorde ett fint intryck i tisdags och kan komma att ersätta vår backstjärna Håkan Malmström som vi värvade från Brage. Mycket mer på ingång!

*****

Efter styrelsemötet i måndags hade jag en hel tisdag späckad med möten och annat. Hela onsdagen spelade jag och Niklas Wikegård in Gladiatorerna. Niklas är en av de bästa människor jag känner och en av de bästa kollegor som jag har haft. Jag är mycket tacksam att få jobba ihop med honom.

Gladiatorerna? Jag och Niklas vill sätta en sport-prägel på programmet för att få in passion, trovärdighet, men även en massa humor i showen.

Igår kväll kommenterade jag Socheaux mot Evian från Ligue 1. Det är skrämmande hur svag ligan är tekniskt och hur få spelare som ‘står ut’. Den franska högstaligan är fysisk, men i övrigt har jag svårt att se vilka kvalitéer som ska ta ligan närmre Europa-toppen.

*****

Den här morgonen började annars med att min nya telefon levererades till porten. Långt senare än Ekwall, men ändå. Därefter dök min evige fastighets-fixare Dick Livå upp, för att hjälpa mig med lite mindre bestyr i min lya.

Resten av dagen? En massa ärenden, såsom pantning, kemtvätt, hämta min nyreparerade bil i Tyresö och slutligen en härlig Europa League-kväll i TV4 Sport. Är det äntligen dags för AIK att knipa en trea mot PSV?

Följ med oss ikväll från klockan 18:30!

Jag vet att det inte är hälsosamt att leva som jag har gjort de senaste dagarna, men det som ser ut som ett drömliv i dina ögon är inte lika glamouröst dygnet runt kan man säga.

Jag landade i Stockholm från min vilovecka i Las Palmas på fredagskvällen och begav mig genast ner till min fotbollsklubbs årsfest på O’Learys i Gamla Stan.

A sinistra. Simon Eriksson och Hans Ebenman.

Hem från partyt, packa väskan, ingen idé att gå och lägga sig och sova, taxin hämtade klockan kvart i fem, flyg till Amsterdam, byte, vidare mot Turin, in till hotellet för att se till att få nödvändig vila. Jag sov på båda flygen och tog en siesta på hotellrummet.

Vidare mot Juventus Stadium tillsammans med Snobben och Lorenzo.

Fotbollssnack i Turin.

Kollegorna på väg in på arenan.

Juventus Stadium är dock som en dröm att arbeta på för en fotbollskommentator. Vi hämtar upp våra ackrediteringar vid gate B, går rakt in och pressläktaren ligger i princip rakt upp för en liten backe. Ofta kan det ta en timma att springa runt utanför arenan och leta efter acckrediteringslucka, rätt ingång och när man väl kommit in kan kommentatorsläktaren mycket väl ligga på andra sidan arenan.

Förutom smidigheten börjar Juve nu hålla samma klass som Milano-klubbarna när det gäller serveringen till oss som arbetar på arenan. Bra Juve!

Vår utsikt.

Vacker ‘koreografi’.

Pyttig monitor, även om vi kunde fått större.

Efter matchen en sen middag i Turin, sent i säng, tre timmars sömn, upp klockan 05:30 för flyg till Paris. Flyget försenat, löpning genom två stora terminaler i Paris med min opererade tå, anslutningsbuss emellan terminalerna, svett, flyg Paris – Stockholm, hem och packa om väskorna snabbt för andra gången på två dygn, snabbdusch, in till fyran för att göra tre sändningar fram till midnatt. Därefter hem och i säng.

Du föstår kanske varför jag sköt upp mitt kiropraktor-besök denna förmiddag.

Det blir ofta stressigt och det är stressen som ofta tar kål på oss människor. Det gäller att hitta lugnet mitt i detta hektiska liv och det är precis vad jag gör just nu. Jag kommer att ligga i sängen ända fram till klockan 18 ikväll. Då väntar nästa styrelsemöte för en fotbollsklubb som ska vinna fyran nästa säsong. Mot toppen!