Allt handlar om Maradona och Cassano

Italienska nyheter domineras av två stökiga genier. Cassanos kontrakt är på väg att bli uppsagt av Sampdoria efter en strid med president Garrone samma dag som napolitanarna firar att Diego Maradona fyller 50 år. Och tänk bara en sån sak som att Cassano är född samtidigt som Italien vann VM 1982. Gazzettan ger förresten ut en bok om Maradona idag om man köper tidningen.

*****

Ja, Alvbåge jag stödjer dig i kampen. John har på sin blogg uttryckt sin frustration över att Totti-kragarna är på väg att förbjudas i Sverige. Självklart ska vi alla få spela med dem på oss om vi vill. Jag brukar för egen del lira första vårmatchen i en sån krage. Alvbåge är en av få svenska spelare som är intressant som människa och profil känner jag. För egen del tycker jag om empatiska människor och empati har John mycket av.

*****

Att åka till Milano med Snobben kan få vilken slacker som helst att bli stiligare. När jag kommer hem är jag en elegant ung man i stilren mundering. Grazie il Snobbo.

*****

Snobben är släkt med bröderna Schulman. Nu förstår jag lite bättre varför storebrodern är som han är.

Man ser inte Milano om man inte tillåter sig själv att smyga in på restaurangerna eller på caféer där farbröder och äldre damer avnjuter sin eftermiddagscaffé. Det är exklusivt, hövligt och inte uppnosigt och drygt. Min sympatiske och snobbige kollega Martin ‘Snobben’ Åslund trivs här.

Det gör jag också. Atmosfären är avslappnad trots att modebutikerna osar pengar, stil och klass.

Vi vandrar runt i klädbutiker, stannar till för en caffé, tar en siesta och vi klär upp oss till middagen. Vi tar seden dit vi kommer. Igår kväll, en sitting på ‘da Giacomo’.

Äldre män i vita skjortor som serverar. Gästerna på restaurangen bär klassiga kostymer i höstfärger med matchande slipsar. Ett yngre sällskap i baren ger stället liv. I högtalarna spelas det bästa från 80-talet och i det lilla biblioteket får vi ett bord. Nån rockstjärna, hans agent, en fotbollsspelare, en ung entreprenör och hans vackra flickvän, deras två vänner, ett lite längre avlångt bord med en familjebjudning, en tonårsflicka, hennes bror, mamma, pappa och morförädrarna, en vänfamilj och ett par något äldre än jag. Alla njuter vi och stämningen är varm och torsdagschill.

Jag tar en tjock spaghetti som är kokad aldentissimo och som vanligt är det sparmakat. En olivolja, lite peppar, vitlök. En klassiker. Och portionen är liten. Vi äter, skålar och lär känna varandra bättre jag och Snobben.

Imorron kväll smäller det. På toppen av allt livsnjuteri, Milan – Juventus. Jag måste samla alla intryck.

A dopo!

Jag och Martin Åslund har landat i Milano. Fakirflyget 7:30 via Oslo. Vi hamnade bredvid BP:s orförande Anders Eslander och diskuterade fotboll vitt och brett. Lite Milan, lite Barca, lite Man United. Hur klubbarna jobbar med sina spelare långsiktigt. Vi landade i en diskussion om den svenska 51-procentsregeln.

Vi diskuterade Svennis och Roger Palmgren, min gamla kollega på Eurosport-tiden.

Jag och Roger kommenterade fotbolls-VM ihop 1998. Hockey-OS i Nagano samma år gjorde jag med Challe Berglund och Hardy Nilsson. Jag är inne på mitt 18:e år i den här branschen nu.

Om ett par timmar är det dags för apertivo, men först en siesta.

A dopo.

Jesse Kindbom i FC Andrea Dorias klubblazer modell -09.

Men vi spelar fotboll med varandra för glädjens skull och vi lever som Serie A-stjärnor. Vi har glimten i ögat. Med, grinta, mentalità och med klubbmärket nära hjärtat får vi vara Champions League-stjärnor när vi stolt bär våra matchdräkter. Vi dagdrömmer. Vi kommer till match i kostym. Matchdag är högtid. Vi är barn igen och vi förverkligar våra drömmar om och om igen. Vi är låtsas-stjärnor som vinner, men det är inte på låtsas. Vi nyper oss i armen men det är fullt verkligt.

Succén och klättringen har pågått i tre år nu. Här en liten film om glädje:

[youtubeplay id=”vMfzs3Pr6kQ” size=”large”]

För att lyckas krävs passion, och att lyckas är att njuta.

Till coach Per-Jarle Heggelund. Med #8 Jesse Kindbom och #4 Niclas Haslum. Dåtiden, nutiden och framtiden.

Stankovic tänker någon. Krasic tänker någon annan. En tredje tänker säkert Nemanja Vidic. Vidic är ju den felande länken i Fiorentinas lagbygge som under Prandelli var på väg att ta steget in bland de stora. Pantaleo Corvino var överens med Vidic och hans agent om en övergång till Fiorentina när affären plötsligt vände. Manchester United lockade med större pengar och i efterhand så har det ju blivit en superaffär för dom båda parterna. Vidic och United har vunnit CL (tack vare John Terry) och förlorarna i affären, Fiorentina, har inte hittat en annan mittback av rang sedan dess. Vidic har länge velat flytta ifrån Manchester av privata skäl då de flesta från Balkan trivs bättre runt medelhavet men hans prisskåp kommer att se bra ut efter karriären. Jag gillar lojala vinnarskallar.

Inters största tillgång är för övrigt vinnarskallarna tycker jag. Man kan bedöma Eto’o, Lucio, Maicon och alla andra som spelare men deras största tillgång, allihopa, är vinnarskallen. Sånt är inte mätbart.

‘Juggarna’ förresten. Min fotbollschef Emir Osmanbegovic påpekar hela tiden för mig att ‘juggar’ är som bäst i lagsporter medans jag hävdar att alla lag behöver en jugge eller två därför att de brukar ha egenskaper individuellt som andra européer saknar. En och en, två och två, är dom formidabla sett till det rent generella fallet. Som lag när alla kommer samman, fungerar det inte ofta lika bra.

Jo, Röda Stjärnan var fantastiska för 20 år sen och Kroatiens VM-lag ’98, men de är ju undantagen som bekräftar regeln. Lite likadant med afrikanska spelare, framförallt västafrikaner, som har en överlägsen fysiologi. (Hur uttrycker man förresten naturligt att västafrikaners fysik är bäst i världen generellt sett utan att det låter konstigt?) Ofta behövs det spelare med andra variabler också, såsom brasiliansk dribblingskonst, fantasi (okej då, Jay-Jay Okocha) eller tillslag. Ledaregenskaper, organisation, speluppfattning etc. Spelare från olika delar av världen bidrar generellt sett med olika spetsar i sitt spel.

Vad tror ni om följande lag?

EN TYSK

EN BRASSE          EN ITALIENARE          EN IVORIAN          EN FRANSOS

EN NIGERIAN

EN ARGENTINARE          EN SPANJOR          EN ENGELSMAN

EN KAMERUAN          EN SUPERSERB

Superserben ja. När mitt lag skulle spela sin första elvamannamatch tidig vår 2008 åkte vi upp till Uppsala för att möta Stjärnan. Snöigt, säkert minusgrader och en bra konstgräsmatta som måste ha varit uppvärmd. Träningsmatch inför 10 åskådare, en timmas resa och vänskaplig stämning. Det är då han kliver in. SUPERSERBEN.

Några av våra spelares flickvänner hade tagit plats i spelarbåset för att värma sig. Ett par minuter in i matchen upptäcker huvuddomaren, kallad Superserben, att något är på tok. Han kliver fram med mord i blicken och avvisar tjejerna från bänken.

– Man får INTE sitta där, sa Superserben. Han var lika arg som Karl-Bertil Jonssons pappa på julafton.

– Men vi ska inte störa, sa tjejerna. Vi vill bara värma oss lite.

– Ja, domarn. Det är ju bara en träningsmatch och med mycket god stämning dessutom, sa en av våra spelare.

Superserben rodnade till och tog in luft i lungorna. Han höll på att kvävas av ilska (se klippet ovan).

– BORT DÄRIFRÅN! MOTSATT LÄKTARE!!!

Superserben är en profil.

Nån som undrat vad som hände med ‘Paulies kusin’? Jo, det visade sig att det inte alls var en kusin till Paulie i Sopranos på det där bröllopet som min vän Katten besökte. Det var en Superserb. Han äger visst en massa restauranger i UPPSALA av alla ställen.

Katten och Serben.

Jag älskar den där maktdemonstrationen som hänger runt halsen.

Superserben Krasic då som nu stängts av för att han filmat efter videobedömning? Jo, jag är stolt över att ITALIEN TAR HAND OM FUSKARNA. I generationen 40+ i Sverige är det en del som tror att ‘filmningarna’ är nåt som italienarna har uppfunnit och har ensamrätt på. Det kan vara därför att Serie A var en stor kontrast till den engelska och svenska ‘ladda upp en lång boll och lycka till nu i lervällingen’-fotbollen som vi fick följa här under ett par decennier innan Serie A introducerades. De har såklart fel. Det som är bra i Italien är att fuskare straffas. Något för fler länder att ta efter?

Det finns makthavare överallt som försöker fuska till sig ett resultat eller några kronor till här och där. Fråga bara göteborgarna. Det finns spelare överallt som försöker fuska till sig straffar. Fråga bara Chamakh eller Steven Gerrard (2:52 in i detta magnifika klipp).

Det tillhör spelet. Jag tror att många blir upprörda och tänker: ‘Nej, det finns ingen i mitt favoritlag som fuskar’ eller ‘det var faktiskt kontakt’ eller ‘prata inte skit om min idol’ men faktum kvarstår. Fusket finns överallt. Det är människans natur. Alla söker fördelar och det är likadanat överallt.

För Inzaghi, för Gerrard, för Chamakh och för Totti. Men en det har alltså fortfarande aldrig hänt att en italienare har blivit fälld för fusk i Serie A efter videobedömning. Även om Gilardinos filmning på Celtic Park är en av de värsta nånsin (kinesen i klippet är helt oberörd).

[youtubeplay id=”tDMjIBQBLnI” size=”large”]

FOTNOT: Gilardino och målvakten Boruc spelar nu tillsammans i Fiorentina. Boruc sitter på bänken och Gila har det tungt men sägs vara på väg till sina hemtrakter i Turin om det blir en flytt till Juventus.

Brassen Adriano har blivit fälld efter videogranskning och uruguayanen Zalayeta är den andra som har blivit fälld. Den tredje då? Jo, den tredje som har blivit fälld för filmning efter videogranskning i Italien är såklart en superserb. I oktober för fem år sedan fälldes nämligen Messinas Ivica Iliev.

(Om jag fortsätter skriva så här långa bloggar kommer det snart ta för lång tid att ladda hem Fotbollskanalen.se så jag slutar här innan servern rasar.)

[youtubeplay id=”0zghdy4wm6Q” size=”large”]

Det händer MYCKET obegripligt i den.

Den kvinnliga Cassano-kopian efter 1:25.. Biljakten efter 2:00. Nån som kan förklara vad det är som händer?

När vi fick den italienska ligan till TV4 bestämde vi oss för att tro på produkten. Vi gjorde inga utsvävande kampanjer, försökte inte sälja in lagen med överdriven hype, vi byggde inte upp en överentusiastisk känsla i vår studio, inga trailers som rullade i kanalen. Vi sa att ligan skulle få tala för sig själv, och att vi kunde ge alla en chans att få se alla målen i ett söndagsmagasin som vi kallar Club Calcio och som sänds varje söndag klockan 20:00.

Rättigheter går fram och tillbaka. Ibland är man vinnare, andra gånger är man förlorare.

När Zlatan Ibrahimovic gick till Milan insåg vi att det skulle få stora konsekvenser för våra tittarsiffror. Igår satt närmare 200 tusen svenskar och följde den bedårande underhållningen på San Paolo.

Det ska egentligen ta lång tid att bygga upp en liga. Dagar, veckor, månader och år. Serie A har legat i dvala och under förra säsongen nådde den bottennoteringar då tittarna knappt visste om matcherna skulle sändas överhuvudtaget, och då de väl sändes var matcherna spridda över flera kanaler. Det verkar nu som om Serie A alltid har gått att sälja, men att ingen har tagit hand om den på 10 år. Det gäller att tro på det man gör och göra det fullt ut. Att ge en produkt den paketering den förtjänar.

Det sista decenniet har TV4 lyft La Primera Division från en liga som få har brytt sig om till en liga som nu många kan ta till sig i Sverige. Det har mest handlat om att sända matcherna för en stor publik. I och med Zlatan Ibrahimovics flytt till Barcelona så växte den katalanska orten till svenskarnas favoritresmål. Och så.. PANG! Nu reser de flesta till Milano istället.

Självklart har tittarsiffrorna att göra med vart Zlatan Ibrahimovic spelar och att TV4 Sport är en kanal man slipper att betala för men det som vi nu kan slå fast är att Serie A, helt utan ‘uppbyggnadstid’ eller marknadsföring har ett snittantal på 66 000 tittare per match hitills denna säsong.

Inför fjolårets La Liga smällde vi upp en studio och kallade La Liga för ‘stjärnornas liga’. Inte så konstigt. Guardiola hade skapat ett lag som var fotbollens motsvarighet till Harlem Globetrotters och spelade hem Champions League. Därefter köptes Zlatan in.

Real Madrid hade redan kontrat med att signa Cristano Ronaldo OCH Kakà. Med flera. Det var bäddat för tidernas ligauppgörelse. Fram till denna period ifjol hade La Liga lockat 62 000 tittare per match i snitt, under den period Zlatan var som allra bäst. Detta trots att Barcelona lockade rekordmånga i match efter match och att Real Madrid hade siffror runt 100 000.

Kontentan är att Barcelona lockade rekordpublik med Zlatan i laget, att Real Madrid lockade många, men att resten av ligan inte intresserar oss svenskar generellt. I Italien är Milan såklart solklar etta nu med Ibra i laget, men efter Milan är det många lag som lockar till en jämnare fördelning. Ligan intresserar alltså oss, även om Zlatans insatser är solklar etta. Sen kommer inget, sen kommer inget, sen kommer inget. Sen kommer en hel drös lag som har spelat sig in i era hjärtan.

Tack för att ni finns med oss.

Spanien gjorde sju mål på sju matcher, och precis som då Frankrike  och Italien som tog sig till final 2006 så var det försvarsspelet som var avgörande. Den här gången var det Holland och Spanien som försvarade sig bäst. Spanien spelade såklart sina matcher med stort bollinnehav, men då motståndarna ställde om hade Spanien alltsomoftast ett svar. Att det skulle vara något fult med att ha ett bra försvarsspel kan väl inte vara något negativt. Eller?

Diego Milito gjorde de avgörande målen när Europas bästa lag Inter vann trippeln. I cupen, i ligan och de båda målen i CL-finalen, men det anses nog inte ‘sexigt’ nog att plocka med honom på 30 spelare. En skymf mot ‘Il Principe’ kan tyckas.

Sneijder var den som spelade fram till de där målen.

[youtubeplay id=”ilB-19oVa_Q” size=”large”]

Sneijder var den som sköt Holland hela vägen till final i VM à là Roberto Baggio ’94. Han kommer att ta hem det där priset som världens bäste 2010. Andra som förtjänar en utmärkelse är Diego Forlàn som bör bli tvåa på den här listan som VM:s bäste spelare och den som sköt Atletico till Europa League-titeln. Messis 34 mål i ligan och 4 mot Arsenal i CL bör räcka till en hög placering men han vek ju ner sig när det gällde som mest precis som Cristiano. Bastian Schweinsteiger och Thomas Müller lär alla befinna sig högt upp på listan, men hur kan Mark van Bommel saknas? Bland alla fantastiska spanjorer är det svårt att hitta en enskild. VM-guldet var en lagseger.

*****

Napoli – Milan igår kväll. Så förtollande som San Paolo var igår kväll kan ingen annan arena och ingen annan stad vara, ingen annan plats kan framkalla den stämningen som den staden kan i europeisk fotboll. Då måste du resa till Sydamerika. Du måste åka dit för att förstå. ‘Go to Naples, then die.’ Bara Rio de Janeiro och Napoli har fått mitt blod att koka på det sätt som det gör då man besöker dessa två städer. Hela kroppen känns elektrisk.

Det jag fortfarande aldrig kommer att förstå är hur vissa INTE kan älska det vi såg igår. Alltså, folk som bara kan titta på fotboll från en liga eller ett land. Min enda förklaring är att ett stort hjärta rymmer mer kärlek än ett litet och att det inte finns plats för mer. Enligt mitt sätt att se det måste det väl gå att älska all typ av fotboll så länge den är på den här nivån. Eller? Och då pratar jag inte om Allsvenskan..

Däremot lockar Serie A med Zlatan Ibrahimovic som det stora dragplåstret fler tittare än någon av de andra toppligorna. Självklart till stor del för att TV4 Sport är den enda gratiskanalen och att Ibra spelar i Italien, men det mest intressanta är att TV4 Sport har fler tittare på Serie A i höst än vad La Liga hade i kanalen fram till samma tidpunkt ifjol. Trots att många bedömare har räknat ut ligan som iskall.

Vi upplever en höst då flera unga framtida världsspelare har gått mot sina stora genombrott. Igår kväll Coutinho i Inter, tidigare under hösten Javier Pastores steg in i rampljuset, Edinson Cavanis framfart i Napoli, Hernanes inledning i Lazio, Ljajic i Fiorentina, Krasic i Juventus, Giovincos inledande omgångar i Parma. Ändå väntar vi fortfarande på att Jovetic kommer tillbaka från skada, att Ménez ska stå i full blom och att Pato ska bli bäst av dem alla.

*****

När Niclas Kindvall skulle sluta i vårt fotbollslag hedrade vi honom i veckor innan han lade skorna på hyllan. I fredags fick han ta emot pris som tack för allt på årsfesten. Jag älskar att hylla och lyfta upp människor som gjort något stort.

När Nils Liedholm skulle jordfästas skickade Fotbollförbundet inte ner någon representant överhuvudtaget. ‘Det har vi aldrig gjort tidigare’ löd motiveringen.

I Sverige startar vi facebookgrupper för att hata. Ibland undrar man vad det är för ångest som får folk att må så dåligt.

*****

Gabriel Batistuta dyker upp i en TV-show om polo från Ibiza. Och han är fortfarande lika cool och ödmjuk.

[youtubeplay id=”fM2Mn-La2l4″ size=”large”]

Det är min väninna i Dubai, Nina, som presenterar showen. Hon är en stjärna.

Jumbon Fiorentina spelar just nu mot Bari utan sina storstjärnor, dopningsavstängde Adrian Mutu och knäskadade Stevan Jovetic.

Mutu som en gång sparkades från Chelsea och blev skyldig den engelska klubben en enorm summa pengar efter att ha ertappats med kokain i blodet, ska enligt ‘patron’ Andrea Della Valle ha anklagats för att ha knäckt näsbenet på en kypare igår natt. Incidenten ska ha inträffat klockan fem på morgonen.

Jag har träffat Mutu vid ett flertal tillfällen. I Verona mötte jag och Ola Wiklander honom då han spelade tillsammans med Camoranesi och co. Jag var TV-fotograf då. Något år därpå kom Adrian fram till mig och Ola innan vår intervju med honom på Parmas träningsanläggning. Han frågade artigt hur vi mådde och tackade för senast, ett femminutersmöte ett år tidigare. Jag och Ola imponerades över hans skärpa och hans ödmjukhet. Nog är de flesta fotbollskillarna trevliga i Italien men vi kände att Adrian Mutu var exceptionell. Mutu blev senare utsedd till ligans bästa spelare den säsongen i Parma.

Det är lika tråkigt varje gång något sådant här kablas ut, även om det är sällan fotbollsspelarna i Italien är ute till sent på morgnarna och än mer sällan rapporteras det att de hamnar i bråk. Alkoholkulturen där ser ju inte ut som vår alkoholkultur här uppe i norr riktigt heller. Extra tråkigt när det handlar om Adrian Mutu och min känsla är att det ofta är människor med stora hjärtan som fastnar i sånt här. Maradona, Gascoine eller Mutu. Alla underhållare med en enorm resonans i sina hjärtan. Ju mer känslor i ett hjärta, ju större chans att känslorna vänder åt fel håll ibland. Så verkar det vara.

[youtubeplay id=”f50hDKk7MPw” size=”large”]

Mycket tyder på att Mutus tid i Florens är över nu. Ett mycket tråkigt slut i sådana fall för en stor spelare.

Jag vaknar av ett sms från pappa, lyfter på mitt duntäcke och tittar ut genom fönstret från mitt Penthouse och jag ser den första snön. Vi skriver 22 oktober och jag undrar när senast snön var så ivrig att falla. Landskapet utanför är ljuvligt när snötäcket ligger på. Samtidigt växer sig längtan till Italien allt starkare. Bilderna från Neapel igår tog mig dit i sinnet. Det känns som om det är något som väntar på mig där nere, som en förpliktelse att jag måste ta mig dit. Jag föstår hur Donnie Brasco måste ha kännt sig när italienarna kallade.

Italien förlorar ute i Europa. Vi har spelat halva gruppspelet i de båda cuperna och kan konstatera att de italienska lagen, Inter undantaget, varken är bättre eller sämre än sina motståndare. Just nu verkar det som om Milan har en god chans att gå vidare från sin grupp, men som att Roma kommer att få slita. Napoli och Juventus kryssar sig fram i Europa League och Sampdoria ligger risigt till om de inte vinner hemma på Marassi nästa gång. Palermo var ett par nummer för små mot CSKA Moskva.

Är det samma gamla vanliga visa, att italienarna inte går på max förrän det behövs i slutomgångarna? Jag tror inte att det går att göra så längre. Se bara på Italiens slutforcering mot Slovakien i VM. Det kommer långsamt att sprida sig en panik i flera av de här lagen.

Juventus imponerade på City of Manchester Stadium innan de mötte Salzburg igår kväll. Del Neri verkar ändå ha hittat balansen i det där laget. Idag får Juve beröm av Angelo Di Livio. Den lille soldaten bodde snett mittemot mig när jag hyrde ett rum nära Duomen i Florens hösten 2002. ‘Soldatino’ stannade kvar i Fiorentina efter VM -06, trots att laget degraderades till Serie C2. Jag och Ola Wiklander åkte runt och följde Toscana-klubben på märkliga bortamatcher som den mot Aglianese. ‘Florentia Viola’ var ett topplag med Cristian Riganò som given målkung. Det var en charmig tid, och fascinerande att se violfärgade mopedkararavaner genom Toscanas landskap, där tusentals tvåhjulingar tuffade runt.

Björn Runström kom dit och nu är han hemma i Stockholm. Ikväll möts vi åter. Björn var bara 18 år då, och han berättae med förtjusning om hur Di Livio hade en egen plats i omklädningsrummet. Där kunde han sitta och röka ibland. På den tiden var det inte ovanligt att vi rökte inomhus, varken i Italien eller här hemma.

Oavgjort för ‘den gamla damen’ igår alltså. Juve kommer att ta sig tillbaka till toppen på sikt. Det nya laget som sportchefen Beppe Marotta är på väg att bygga baseras på italienska landslagsmän och kryddas med internationella storstjärnor, så som det ska vara. Kanske man kan försöka sig på ett förslag till nästa säsongs lag som ska försöka vinna scudetton?

Buffon (C)

Rafinha          Bonucci          Chiellini          Ziegler

Krasic          Felipe Melo          Aquilani          Cassano

Dzeko          ?

Ytterbackar behövs nya såklart. Räcker Rafinha och Ziegler? Finns det ytterligare en Nevded-kopia som kan gå in och dominera en kant? Om inte Cassano så skulle väl Gareth Bale skulle ju vara drömmen efter det han har visat upp på sistone. Och vem bör spela med Dzeko på topp? Jag tycker för egen del inte att Marchisio har egenskaperna för att spela i ett lag som ska vara med och konkurrera om de stora titlarna. Åtminstone inte att han bör vara ordinarie. Men blir balansen för offensiv så här?

Italien lever farligt ute i Europa och det enda lag som dominerar, Inter alltså, saknar i stort sett italienska spelare. Italiensk fotboll upplever en tuff tid just nu. De andra länderna har mindre respekt, har en bättre taktisk skolning numera, kommer bättre förberedda med rätt kost och träning, har i vissa fall en bättre fysik och ofta spelar motståndarna snabbt i djupled och i många fall är lagen förstärkta med brassar och afrikanska spelare som lyfter sina karriärer här i Europa.

*****

Årsfest för Andrea Doria ikväll. Vi blev sexa i femman i år efter två raka uppflyttningar. Men det är inte hur man vinner utan hur man firar sina triumfer och som ikväll, hur man summerar sin säsong, som räknas i FC Andrea Doria. Jag brukar säga att jag har två idoler numera. Agnes och Jesse. Agnes för att hon är blomman som med sin viljekraft tog sig igenom asfalten. Jesse? Ja, hade du kännt Jesse och spelat med honom så skulle du förstå.

Jesse Kindbom

Harry Redknapp var stolt över sitt Tottenhams andra halvlek och för mig som inte såg matchen så kan jag inte uttala mig, men lika läckert att Eto’o fortsätter att dominera är det att Gareth Bale nästan tog Spurs tillbaka. Jag gillar Gareth Bale. Han är som en brittisk Vargas i ett annat fodral, och i ett inte lika framgångsrikt lag. Ännu. Inter var så imponerade av walesaren att ledningen rapporteras försöka locka över honom till Inter. Moratti har ju länge varit förtjust i Ryan Giggs, och han berättade i SKY att han inte skojade när talade om att värva Messi.

Redknapp var för övrigt beredd att förlora med rekordsiffror i paus innan upphämtning påbörjades i andra halvlek. Konstigt att Benitez lag inte kunde stänga matchen vid 4-0 kan jag tycka. Det är nya tider.

*****

Mourinho fortsätter att plocka skalper. Mot Milan ställde Real Madrid om så snabbt att det hade behövts en gepardsnabb Thiago Silva för att hänga med. Reals matchplan var att hota Milan i djupled och som dom gjorde det. Det är ett mirakel att Bonera tillåts spela på den här nivån. Bara att bocka och tacka för föreställningen.

Såg inte Ibra loj ut? Som Berdych på Kungliga igår. Perche?

*****

Man kan resa jorden runt. Man kan äta gåslever varje dag och man kan leva uppe bland stjärnorna. Men den som inte vet vart man är ifrån och vem som är ens vänner tappar fotfästet och i slutändan sig själv. De flesta av er fick med er budskapet igår. Tack.

*****

Romas vansinnesfärd är hal och på väg att sluta i en iskall snödriva. Vem ska ta Er upp på vägen igen? Nu krävs stora insatser i Rumänien och i Basel för att Roma ska ha en rimlig chans att få spela vidare i CL.

*****

Napoli ikväll. Napoli mot Liverpool. Två stora vitt skilda planeter, två världar som med vansinnig kraft kolliderar med varandra. Det kommer att bli ett spektakel. var med oss ikväll på TV4 Sport. Studion öppnar klockan 18. Avspark klockan 19 på San Paolo.

*****

Inte sedan mina dagar i Florens har jag trivts så bra på jobbet som nu.

*****

När jag skriver om Serie A eller andra ligor vill jag inte sitta och hissa eller dissa för att hajpa eller skapa en onyanserad bild. Snarare tvärtom. Däremot kan jag säkert plocka fram perspektiv som man inte gör i Sverige. I Sverige hyllar vi Blackpools inledning på säsongen. I Italien skulle 18 insläppta på 8 omgångar kunna innebära att tränaren får foten. I Serie A har det sämsta laget defensivt sett släppt in 12 mål på 7 omgångar.

Om man läser de här raderna igen kan man tänka: nu sitter han och dissar Premier League. Det är fel. Varför skulle jag göra det? Läser man texten en gång till så inser man att jag berättar hur Italien ser på försvarsspel jämfört med oss norderuropéer. Jag är intresserad av kulturella skillnader och skriver gärna om det. Att blanda in den engelska fotbollen är intressant av flera anledningar. Den är stor i Sverige, den är en kontrast till södra Europa och de fyra topplagen i England har varit urstarka i Europa mellan 2006-2009 vilket har höjt ligans värde.

Förresten är det två italienare som tränar Englands två bästa klubbar just nu. Ancelottis Chelsea har släppt in två mål i ligan. Mancinis Man City har släppt in fem. Mark Hughes lag i höstas hade släppt in 27 mål på 17 matcher och City låg sexa när han fick foten. Ändå hade han stöd här och där. Hmm.

Och vi mår bra av att få perspektiv. Att veta om att Fiorentina var nära att slå ut Bayern ur CL ifjol och nu ligger sist i ligan. Det är perspektiv.

*****

En ballad till? Nja, men jag kan ge Er en grubblares funderingar om livet när Adam Duritz sjunger om Maria. Hjärtskärande. Och lite lagom blödigt.

[youtubeplay id=”SAe3sCIakXo” size=”large”]

*****

Tack allihopa för den härliga stunden på Sturehof igår kväll, ni som var med. Så ska man fira.

Jesper Hussfelt här, 37 år idag. 119 av mina vänner har skrivit grattis på min vägg på facebook. Tack alla mina vänner 2010. Tänk att man kan ha så många som kallar mig sin vän. Min yngsta bror väckte mig i morse och serverade frukost och min mamma var på besök här idag. Mamma kommer alltid på besök när jag fyller år, i alla väder och vart jag än befinner mig även om hon så ska åka 40, hundra eller tusen mil.

Jag är 37 år och har levt livet ungefär som Forrest Gump gjorde i filmen känner jag. Jag låter som en mytoman. Jag har den här bloggen för att blogga om Serie A men kommer in på andra ämnen för att ni ska lära känna mig lite bättre som person.

Jag har varit nära att vara med och köpa en italiensk fotbollsklubb, Walter Mazzarri har till och med tittat mig i ögonen och frågat mig hur vi såg på hans framtid i klubben, och om han skulle få vara kvar. Idag har han tränat Napoli till toppen i Italien. Jag har festat med Vincenzo Montella, kommenterat ett Madonnina-derby som slutat 4-3, jag har jagats från San Paolo i Neapel med tårgas i ögonen. Jag har smugit runt i de spanska kvarteren i Neapel med Luca, jag har plankat in, jag har ätit middagar med Kurt och Marianne Hamrin, jag har umgåtts med Serie A-stjärnor och suttit på fina restauranger in på småtimmarna. Jag är långtifrån den som kan mest om Serie A i det här landet tycker jag och jag sätter ingen prestige i det, men jag hoppas att jag kan förmedla känslan. Pavel Nedved har skrattat åt min frisyr. Jag ska skriva om allt det där sen.

Jag känner mig som Forrest Gump på parkbänken. Jag köper inga dyra halsdukar och jag spelar inga spel. Jag har besegrat Thomas Johansson i tennis, har bott granne med Michael Chang och jag har träffat och samtalat med Bill Clinton. Jag har fastnat i passkontroller i Oman och Syrien och jag har gripits av polis och fått åka ut på larm med dragna vapen i Kapstaden. Jag har stått öga mot öga med Ultras i Florens när Nuno Gomes hotades av sina egna supportrar. Jag har blivit bunden vid ett träd och lämnad och jag har blivit inlåst i ett mörkt förråd, lämnad åt tystnaden. Jag har kastats omkring från plats till plats när jag var liten och vet ännu inte vart jag har mitt hem. Tryck på play nu:

Men jag står upp. Jag är en icke-hjälte och jag står upp.

Det är så många som jag har stött på genom livet som har skickat grattis-meddelanden idag och jag har blivit rörd och sentimental. Jag lyssnar vidare på Paul Young och tänker på gamla stunder som pojke i snötvättade jeans, med len haka och för långt hår i nacken och med stubb på hjässan. Jag drömmer mig tillbaka till nån sen kväll då jag svept runt på ett dansgolv i nån mörklagd skolmatsal i lilla Linghem med en ung mö i mina armar. Jag lyssnar vidare och tänker med vemod tillbaka på chanser jag hade och som bara försvann. Jag har fått chanser och tagit dem, jag har berövats chanser och jag har sett andra gå vidare. Ibland har jag blivit kvar, ibland har jag flytt, andra gånger har jag hittat hem.

När jag lyssnar på Paul Young tänker jag på mamma. Hon sitter på en buss hem nu. Mamma tyckte om den här melodin mycket. Jag för egen del gillade mer den här:

[youtubeplay id=”7YiEPGUx4ag” size=”large”]

Jag var alltid blödig för ballader. När jag var grabb låste jag in mig på mitt rum i källaren, drog för gardinerna och flydde från världen där ute. Jag lyssnade på Paul Young och Foreigner. Jag hittade platser i mig själv som tjejerna sökte upp. Jag vågade vara sårbar. Jag började till och med spela discjockey som 13-åring för att jag samlade på mig för mycket skivor. Jag var en ung entreprenör, och jag underhöll med min musik i många år.

Mormor ringde idag. Hon pratar inte så bra längre men hela hon spritter till när hon hör min röst. Hon låter nästan ung och lycklig och berättar som vanligt med entusiasm i stämman om hur dåligt vädret är hemma. Morfar och mormor är trötta, men dom kämpar. Vi ska alla dit. Jag älskar Er.

När man fyller år kan man göra ett bokslut med sig själv. Fira med tennis. Idag slöts cirkeln på sätt och vis. I SALK-hallen sprang jag på Thomas Johansson igen. Det har gått lång tid sedan vi umgicks i Malmslätt och spelade tennis vid Gula Huset. Jag kommer berätta mer om det senare. Hans pappa Christer var förtidpensionär och lade ner allt för att Thomas skulle få fina förutsättningar. Thomas gav upp ännu mer. Han gav upp nästan allt. När Thomas lyfte bucklan mot skyn i Australien satt jag nere i Florens och tänkte tillbaka på alla de där dagarna då han smet iväg till hotell Ekoxen och satt på en motonscykel samtidigt som jag sprang runt på stan. Jag rös från Florens. Thomas räddade mig ur nån fajt när jag var ute o sprang nån sen kväll hemma i Linköping. Vi valde olika vägar i livet men vägar möts igen.

Jag hade skickat blomster hem till Thompa redan innan finalen, för Thompa skulle möta Marat Safin och ingen räknade med att han skulle vinna den där finalen, men det gjorde han. Nu är han dessutom mannen som den här veckan tog Federer hit, till Stockholm.

Jag spelade mot Tjerna idag och vi spelade emellanåt så att vi kände oss som gudar. Jag spelade med Björn Borgs gamla racket, och jag ljuger inte nu heller. Ikväll drar jag på Stockholm Open med Jochen. Det är där de verkliga tennisgudarna finns. Det kommer bli något att berätta om för barnbarnen, men först måst jag ju skaffa barn. Jag ska älska dem lika mycket som min mamma har gjort med mig och Jakob. Kram mamma och tack för idag. Du är bäst.

När jag blir gammal ska jag sitta på nån gammal parkbänk, kanske i Palermo, som Forrest Gump gör i filmen och jag ska berätta om alla dom där galna resorna som jag faktiskt gjorde. Jag ska sitta där tills äpplet faller till marken som i en helt annan film. Jag ska berätta om alla äventyren. Dom kommer inte att tro mig, men det gör inget. Det har varit värt allt. Och jag är stolt att över att få vara den som berättar.

Tack för att du tar dig tid att lyssna.

Jesper Hussfelt, 37 år idag.

*****

Real Madrid mot Milan är så stort det kan bli i Champions League. Det finns klubbar med mer pengar, det finns klubbar som har haft större framgångar de senaste åren, men detta är ändå världens två största klubbar sett till internationella meriter. Real Madrid har nio titlar i Mästarcupen, Milan har sju. Och förutom det så spelar några av världens största fotbollsprofiler mot varandra ikväll. Alltifrån Casillas och Nesta, via Pirlo och Özil till Cristiano Ronaldo och Ibrahimovic och med Higuiaín och Pato som har hela världen och framtiden i sina fötter. 2-3, Pato två? Eller är Real för bra under Mourinhos ledning? Tyvärr för Milans del så kan inte Abbiati starta, utan Amelia greppar handskarna. Abbiati har faktiskt varit suverän hittills. Thiago Silva är ett frågetecken.

*****

Jag hamnade visst på nån floskeltopp för att jag i ett längre resonemang efter 88 minuter i TV4 förkunnat att matchen var avgjord mellan Holland och Sverige. Jag förstod inte riktigt knorren. Man har ju sett en del under sina år som kommentator. Minns bara Mali – Angola i afrikanska mästerskapen som stod just 4-1 i den 88:e minuten när Angola reducerade.

[youtubeplay id=”trpybgJ7Dhw” size=”large”]

Den matchen slutade 4-4.

Jag höll däremot på att göra bort mig i VM. När Slovakien gjorde 3-1 på Italien i slutet förkunnade jag att Italien skulle åka ut. Men även om jag även då fick rätt så hade Italien öppet läge fram till 3-3 precis innan slutsignalen. Om det är en sak jag har lärt mig så är det att inte ropa hej för tidigt.

*****

Om det inte blir Messi i Inter så kanske Moratti kan spara sina pengar till Rooney istället? Nej, men hamnar han i City då? Ja, förr eller senare så lär väl City gå förbi storebror och det här kan vara brytpunkten. Eller kan Man Uniteds vinnartradition stå emot Citys pengar de kommande tre-fyra åren? Just nu håller Alex Ferguson presskonferens som förklarar mer i den här affären.

Emirates Stadium känns klinisk och ren och tyst. Själlös? Ja, så har jag känt då jag har varit där i alla fall. Arsenal har fått en ny fin arena, men har blivit av med sina hardcore-supportrar i London. Nya fina VIP-loger ser till att det kommer nya pengar in i klubben, men det är tystare än på ‘the Library’. Håller detta på sikt? Håller det med amerikanska ägare i England som vill göra hela ligan till ett jippo? Vill dom stänga ligan? Kommer keps-försäljning och cheerleaders bli viktigare än pints och halsdukar?

Jag säger som Thomas Nordahl sa på sin tid.: ‘Claes, jag är orolig.’ Och innan nån arg ‘Gunner’ kastar sig över tangenterna bör jag få tillägga att jag har följt engelsk ligafotboll under 25 års tid och har njutit vid många tillfällen. Jag har också bott i USA och rest runt och sett idrottsevemang där borta. Amerikanerna är överlägsna på att producera toppidrott både på arena och TV, men en del av hardcore-glädjen går förlorad. I USA är sport entertainment. Att vinna eller förlora är inte lika viktigt generellt för majoriteten av supportrarna.

I övrigt: Oj, så ängsligt Gunners lirar. Så mycket sidled, så långsamt tempo i matchen. Har det där med tempot i England blivit en myt? Det är väl mest lagen från the Championship med majoriteten brittiska spelare som tar med sig den upp i högstaligan? Och tänk att begränsade spelare som Stephen Carr kan lira i samma lag som Alexander Hleb. Premier League är ändå starkt när det gäller att plocka in stjärnor från andra länder, även om de ofta får spela med medelmåttor på öarna.

*****

Igår gjorde Javier Pastore ett nytt galet mål. (Kommentatorn här är ingen trist Svenne Banan. Han är kung helt enkelt.)

Brittisk media har den senaste månaden rapporterat om att Manchester City är villiga att betala drygt en halv miljard för hans namnteckning. Jag är inte säker på att den rapporteringen har nått ända hit, men en eventuell flytt har varit uppmärksammad i både Italien och England. Pastore själv har Riquelme som stor idol. Jag minns själv när jag kommenterade Riquelme på Eurosport i Argentinas U21 då Riquelme var 19 år. Jag blev kär direkt. Pastore har ju tackat Maradona för att han fick chansen i VM, och det har märkts att Diego har ett gott öga till 21-åringen. Hur bra kan han bli? Så här stor blir han aldrig: (ETT MÅSTE ATT KOLLA!)

*****

Om Arsenals match var tempofattig var det inget mot Bari-Lazio. Ventura mot Reja, Serie A:s två äldsta tränare. Nu förstår jag vad Serie A-belackare menar. Om matcherna såg ut så där, som på 90-talet, så är det inget att slå på TV:n för. Två lågt stående lag utan press på bollhållaren, lågt tempo, gåfotboll och några soloruscher. Men därmed inte sagt att Lazio hade ett fint försvarsspel och att Hernanes fortsätter att glänsa.

*****

Har ni nånsin sett Totti springa i försvarsspel? I lördags inträffade det. Kaptenen har insett något! Men på tal om ängslighet, vad tänkte Roma på sista kvarten? Det är skrämmande att se hur rädda dom blir då de ska försvara en bräcklig ledning. Bortgjorda mot Cagliari, nio man i eget straffområde utan aggresivitet uppe i München och så den här avslutningen hemma mot Genoa.

Genoa förresten. Gasperinis 3-4-3 fungerar INTE på bortaplan. Och det finns för många spelare som inte håller toppklass. Milanetto är för trög, Sculli och Mesto är utfyllnadsspelare och Luca Toni är inte riktigt så vass som en topp-nia bör vara tycker jag. För många medelmåttor för att utmana de stora helt enkelt.

*****

Mihajlovic på väg bort från Fiorentina redan?

*****

Och så har Rafa Benitez börjat tjata om att han behöver nya spelare igen. Precis som i Liverpool. Hur känner man sig som spelare i hans nuvarande lag när han går ut och släpper sådana uttalanden i media?

*****

Real Madrid – Milan. Imorron smäller det. Senast vann Milan med 3-2 på Bernabéu, trots ett bortdömt mål. Och Thiago Silva kan spela som det ser ut. Och med Abbiatis fina form så har Milan en stabil målvakt. Så här såg det ut ifjol:

[youtubeplay id=”vqWS-7r9H0w” size=”large”]

*****

Juventus, Serie A:s offensivaste lag. Del Neri är cool, men får han vinna? Har han hittat balansen nu?

*****

Roberto Mancini utmanar Carlo Ancelotti i Premier League. Hans fotboll är utpräglat defensiv, med urstarka fysiska spelare och organisation som huvudingredienser. I första halvlek igår spelade Man City kontrollerat. I andra släppte dom på alla tyglar, Tévez gjorde två mål och nu har City lagt de andra lagen en bit bakom sig. Tradition är en sak. Pengar är en annan. Och pengar kommer alltid att slå tradition som jag ser det, åtminstone över tid. Det är så man skapar sig tradition numera, och så har det till stor del alltid varit.

*****

Messi till Inter? Är det bara en utopi? Moratti verkar ju seriös, och Barcelona har skulder på över fyra miljarder..

*****

Och Alex Ferguson är osams med ännu en storstjärna. Då Beckham, Stam och van Nistelrooy mognade och inte tålde skottens auktoritära stil längre så flyttade dom vidare till ‘glassigare’ miljöer. Efter Ronaldos flytt kan det vara dags för Rooney. Men vart hamnar han? Real? De brukar ju hamna där. United är eller har blivit en klubb som de stora flyttar IFRÅN.

Mycket att resonera om.

Självklart utanför Giannino där Bloggen & Åslund åt middag för ett tag sedan och mötte Cafu på toaletten.

Martin och jag hade ett längre samtal idag om hur bra dagens svenska landslag är i jämförelse med det 1994. Jag menade att vår centrallinje var mycket starkare än den vi har idag. Thern/Schwartz och Bjärred/Björklund som alla spelade i stora klubbar med framgång. Plus Ingesson, Brolin, Dahlin. Blomqvist satt på bänken, Limpar likaså och flera av spelarna runtomkring höjde sig och bidrog med internationell erfarenhet. Erlingmark som vann skytteligan i gruppspelet i CL satt på bänken med Stefan Rehn och var inte nära att komma in. Förvisso allsvenska spelare, men i ett av Europas bästa lag då.

Brolin, Dahlin? Här en klassiker:

[youtubeplay id=”oEzHRTLr9Fk” size=”large”]

Wesley Sneijder är 2010 års stora lilla spelare i världsfotbollen. Innan matchen gick han förbi mig och Stubben, och även om jag är en liten kille så är Sneijder aningen mindre. En spelare i hans längd hade nog aldrig fått chansen i ett tidigt stadie i svensk fotboll hann jag tänka. Sneijder gömde sig bakom Granqvist i offside-position. Ett enkelt knep kan tyckas, men taget ur den högre skolan på en nivå som vi knappt pratar om på de här breddgraderna.

Sneijder lurade med sig Granqvist att stöta, Van der Vaart passerade på precis det sätt som jag hade varnat för innan avspark i vår sändning på TV4, och passningen till ‘Jägaren’ kom när Majstro var mitt i steget. Så perfekt utfört. ‘Jägaren’ är plötsligt som 27-åring en av de hetaste målskyttarna i Europa. I landslaget och Schalke 04 har han förtroendet att få spela. I Milan hade han ungefär samma börda på sina axlar som Gilardino kände tidigare och det måste till en spelare med Ibras psyke för att älska den typen av press.

Holland lånade ut bollen till oss ibland när de kände för det under den första timman kändes det som och spelade med lågt försvar för att sedan kontra. Bara djupledsbollen mot Ola Toivonen över den högt stående backlinjen hotade på allvar de första 60 minuterna. Spelare som Totti och Sneijder flyter runt över stora ytor, ser ointresserade ut, gör ett snabbt ryck och gör sig redo för att ta emot, tar med sig bollen in i en yta snabbt och ofta dyker de upp rättvända mot en backlinje som ligger för långt ifrån spelaren. De bästa lagen i världen chansar aldrig. De spelar säkert, med låg risk och skickar inga bollar uppåt i planen på chans. Vi är inte där. Vi tänker inte ens så.

Att van Persie saknades är en fördel för Holland, att van Bronckhorst har slutat gör inte så mycket, att Kuyt tvingades kliva av märktes inte men att De Jong fick stanna hemma visade sig vara ett genidrag av förbundskapetenen van Marwijk. När van Bommel spelar med De Jong är det den förstnämnde som ska kliva med i attackerna, men han blir ofta kvar. Han är inte alls så tongivande i offensiven som under åren i PSV. Mycket beror till stor del på att han ofta stannar då han spelar med Schweinsteiger i Bayern. Van der Vaart och Sneijder känner varandra utan och innan och vandrade som de ville genom Sveriges mittfält.

Pontus Wernbloom jagade spöken, Ola Toivonen letade efter sig själv, Johan Elmander gjorde vad han kunde i en ovan roll men kändes som en romb i ett runt hål medans Sebastian Larsson är alldeles för begränsad för spel på den här nivån tycker jag. Det räcker inte med lungor, att kämpa och att ha ett bra tillslag på frisparkar mot ett sånt är motstånd. Det blev tydligt att Majstro led av att inte ha en ledare bredvid sig, och att Granqvist hade svårt att hänga med i kvicka löpningar.

Hamréns tänk då? Ja, att kliva upp högt, att våga pressa, att våga hålla i bollen är fräckt. Men man måste också såklart anpassa sin taktik efter motstånd. Vi blev lurade igår. van Marwijk hade full kontroll på matchen och det som var oroande var att höra den gode Erik efter matchen då han inte ville hålla med om att vi gick i fällan. Hoppas nu att han ser det här som en läxa och att ‘vårt spel’ inte innebär att vi bara har EN plan, utan även två eller tre olika sätt att bemöta olika typer av motståndare.

För egen del var det en stor ära att få göra en stor svensk match på riktigt i svensk TV. På radio har de använt samma grabbar under 20 års tid fram till igår, och då blir det lätt för tittarna och lyssnarna att känna igen sig och förknippa matcherna med kommentatorn och vice versa.

Jag skulle egentligen ha flugit via Oslo men fick en biljett direkt till Stockholm när jag kom in på flygplatsen i Amsterdam. Ikväll väntar middag med Blomqvist och Barsom på DeVille i Jeppes kvarter. La Vita é bella!

Italiens match? Jag måste läsa in mig, men rent spontant så är det en tragedi. Simon messade mig under dagen. Det verkar som något vi bör prata om i Club Calcio på söndag. Mer om det kommer!

Jag, Stubben och det övriga gänget kom ner i söndags. Vi spelade in Fotbollskanalen Europa på kvällen, men vi hann iväg en sväng på en snabb middag dessförinnan. Indonesiska restauranger är bra i den här staden så Stubben och jag smög in på en skön liten indones.

Ingen kofta för Stubben på den här resan. Hans nya kavajer är riktigt eleganta och klär honom bra såhär på hösten. Han känns nästan lika het som då han kom till AIK.

Igår tog vi en vandring på staden i den mån det gick. Min wingmate har opererat knät och hoppar runt på kryckor i sex veckor men vi tog oss runt i kvarteren både på dagen och på natten efter vår restaurangvistelse på Toro Dorado där vi fick sällskap av Thomas Nordahl och Thomas Wernersson bland andra. Jag skojade och drev lite med ‘gubbarna’ som jag har stor respekt för på många sätt.

När det gäller de svenska chanserna här nere så är de såklart inte så stora sett till Hollands statistik de senaste åren. Vid våra tidigare möten med holländarna har vi dock lyckats kryssa, så det är nog ändå inget dumt förhandstips. Holländarna spelar possession-fotboll med lågt stående ytterbackar, två defensiva mitt som inte offrar mycket i djupledslöpningar, yttrar som startar brett, men där det mesta kretsar runt att spela in Sneijder i ‘hålet’. Huntelaar söker ofta upp en mittback och drar sig snabbt ifrån i sidled när Sneijder gör sig redo att slå in den avgörande passningen.

När Ajax besegrade Inter i Europacupfinalen 1972 kunde de flesta holländarna identifiera sig med den totala fotboll som de rödvita stod för. Den byggde på fria poistionsskiften där alla spelarna utom målvakten skulle kunna spela i flera olika positioner i matcherna. Holländarna revolutionerade Europa. ‘Catenaccion är död’ skrev holländska tidningar efter Ajax triumf. Sedan dess är totalfotbollen invånarnas våta dröm här, medans italienarna är den raka motsatsen. I Italien blir lagen kritiserade om de åker ut i en kvarts- eller åttondelsfinal. Det spelar ingen roll hur fotbollen ser ut rent visuellt, även om de italienska lagen alltid ser till att vårda bollen och inte bara skicka iväg den som vi nordeuropéer ofta har gjort genom åren. Bara resultatet räknas räknas dock på den appeninska halvön. I Holland tycker invånarna att det är ok att åka ut i en kvartsfinal, så länge laget underhåller. I EM 2008 exempelvis då holländarna krossade allt fram tills kvartsfinalen med sitt fruktansvärt snabba djupledsspel så var laget älskat av folket. Annat är det nu.

Numera spelar det holländska landslaget traditionellt italienskt. Tidningarna sågar och invånarna känner inte igen sig. Det är nya tider.

Samtidigt talar den italienske förbundskaptenen Césare Prandelli om att underhålla. Laget som ikväll på Italiens finaste arena Marassi i Genua ställs mot Serbien har i uppgift att attackera. På topp spelar stadiens två hjältar, åtminstone för de som håller på Sampdoria. Inte sedan tiden med Mancini och Vialli (ovan) som sköt Blucerchiati till final i Europacupen 1992 har supportarna kunnat vara så stolta över att anfallspar som de kan vara nu.

Det hänger på Cassano. Det är han som ska utmana, spela fram och skapa chanserna. Pazzini ska sätta dit dem.

Forza Pazzano!!!

Vilken kung han är. Så stor han är och så stor han själv tycker att han är. Förstår ni nu varför Italien älskar sina hjältar? Varför Ibra inte trivdes i Katalonien där ingen tillåts sticka ut. Om vi lärde oss i Sverige att man faktiskt får älska sig själv, även om man är man, kommer vi då att må bättre och få det ännu bättre eller kommer vi alla drabbas av kollektiv hybris? Hur ska vi med de här idealen kunna vinna alla tillsammans finns det dom som frågar sig. Hur ska vi alla kunna stå enade med armarna upp i skyn som Luciano och hans landsmän (och kvinnor ska jag skriva här) gjorde i Turin 2006?

Vi kan bara konstatera att det skiljer en del på Italien och Sverige på många sätt. Sedan hoppas jag i ett land som Sverige, som ska vara fritt, att alla har rätt till en egen åsikt. Sverige är ju faktiskt ett av de länder som är räddast för att lyfta upp känsliga frågor i ljuset och belysa dem, därför den som gör det riskerar att bli utpekad som både det ena och det andra om man öppnar den dörren. Därför får vi hålla alla sådana garderobsdörrar stängda tills det blir så fullt av lik i garderoben att allt bara trillar ut och hela vår vardag blir förpestad. Jag har själv blivit både uthängd och förvrängd av en kvällstidning så jag vet. Jag fick förklaringen att de inte kunde stoppa artikeln (även om de kände på sig att något var fel) då de visste att den skulle ‘ge mycket klick’. Sedan dess läser jag inte kvällstidningarna längre, inte för principens skull utan för att jag till slut har insett att det förvränger min egen världsbild. Även om Expressen har färre journalister som jobbar på det här sättet, och även om många är mycket begåvade. Synd också för seriösa journalister som Bank & Niva också att de är inpackade i ett så vrångnyanserande medie.

Morfar älskar Pavarotti. När jag, mamma och min äldsta yngre bror Jakob åker dit till Skolgatan i Linköping vid jul eller bara vid vanliga tillfällen, så brukar vi slå oss ner och lyssna på Pavarotti. Morfar gillar att spela in sina favoritkonserter och vid jul brukar vi lyssna på de tre tenorerna. Mormor hör inte lika bra, men hon tycker om Andrea Bocellis ‘con te partiro’. På ett hustak i Rio de Janeiro för ett par år sedan lyssnade jag och ‘Freddan’ på Bocellis mästerverk samma dag som vi skulle resa hem. Jag förklarade vad melodin handlar om och Freddan blev rörd. Det var exceptionellt tungt att lämna just Rio. Rio griper tag i en, och håller en fast i ett järngrepp. På samma sätt som blodet tog extra fart genom ådrorna då vi satt i taxin på väg in till staden så kände vi hur pulsen gick ner så fort vi satte oss i flygstolen på väg hem.

Mormor, ja! Jag och brorsan bjöd med morfar & mormor till Globen när Bocelli var här. De första två timmarna sjöng han mest gamla klassiker. Mormor satt mest och tittade rakt fram utan att se alltför engagerad ut. Morfar var ett enda stort, brett leende. Men när Bocelli sjöng sitt huvudnummer i slutet av konserten såg jag även mormors kinder och mun slappna av och ögonen krympte ihop och såg lyckliga ut.

[youtubeplay id=”tcrfvP11Hbo” size=”large”]

Vi köpte DVD:n ‘En kväll i Toscana’ till morfar, där stycket är hämtat ifrån. Den lyssnar vi också på tillsammans ibland och sitter tysta och njuter.

Jag startade den här bloggen till stor del i utvecklande syfte. För att pröva vingarna. Vissa dagar vill jag bara föra vanlig dagbok, medan jag i andra fall skriver gamla anekdoter eller försöker våga skriva vad jag tycker. Det gäller för oss bloggare att inte skriva för mycket om vad vi tycker, eller att kritisera för den delen, för då riskerar vi att hamna på löpet. Tidningarna skriver och ifrågasätter bara när du har sagt något som kan sälja. När det sedan visar sig att jag eller Pontus Kåmark eller någon annan faktiskt hade rätt så står det inte en enda rad.

Jo förresten! Lasse Anrell snappade upp det som de andra hade missat. Så här mycket stod det när det visade sig att Pontus hade haft rätt angående Ibra & Messi till exempel.

Forza Lasse!!!

‘Oooooooooooooooooooooooooooooh…’

När jag står där tänker jag tillbaka till den där dagen på Romas träningsanläggning Trigoria då Nils Liedholm berättade om den lille försynte kvarterspojken som en gång kom till Roma. Hur Nils sett honom gå från en blyg talangfull 14-åring som såg upp till Giannini och de andra pojkarna i a-laget. Sett honom debutera i a-laget, göra sina första mål, växa i laget, bli en respekterad spelare, vidare blivit känd långt utanför Roms gränser och i slutändan blivit en ikon för en hel klubb. Nils berättade att Francesco hade ett hjärta av guld, men att hans humör ibland kunde svika honom lite, då motståndarna spelade extra hårt på just honom och då han hela tiden blev provocerad. Hans exceptionella vinnarådra i kombination med att han var lättretad, och som om han spelade med hjärtat utanpå tröjan gjorde honom ibland till ett byte för motståndarna.

Den där dagen på Trigoria kom Totti fram och kramade om ‘il Barone’ som ett barn kramar en morfar ungefär. De stod kvar ett tag, log mot varandra, skrattade och höll tag om varandras kinder som man gör i de latinska länderna.

På arenan blir sorlet högre och är på väg att träffa skyn. När alla andra spelare har presenterats av speakern återstår bara en. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur kan en man vara så älskad av sitt folk? Hur mycket kärlek kan en enda människa få? Man måste stå här för att förstå.

‘Numero dieci. Bimbo d’Oro.. Er pupone.. Il nostro capitano, il simbole della Roma.. FRANCEEEEEEEEEESCOOOOOO TOOOOOOOTTIIIII!!!’

Jublet når skyn.

Kvinnan fäller en tår, den gamle mannen sänker ögonbrynen, nickar och tar på sig sin keps igen. Pappan ler och den lille pojkens mun är vidöppen. Han skrattar och jublar omvartannat.

Min hud knottrar sig, jag är fullständigt hänförd och fokuserad på vad som sker där nere på innerplanen. Min blick följer kaptenen när han, hand i hand med ett litet barn vandrar in på planen tillsammans med sina lagkamrater. Han tackar publiken, vinkar åt alla håll, tar emot en blombukett av en vacker flicka och han börjar jogga ner mot den södra curvan med blommorna i handen. Jublet stiger åter. När Romas nr 10 kommer ner bakom målet saktar han ner och börjar vandra ut på löparbanan. Han tittar upp mot curvan, går sakta hela vägen fram, går ner med ena knät och lägger med vördnad ner buketten. Han stannar till med sänkt blick, som om han bad en bön där framme, som om curvan vore ett altare. Han tittar upp, storbildsskärmen fångar kaptenens blick. I det stolta ansiktet skönjer vi från läktarplats två tacksamma ögon men det finns något sorgset i blicken. Som om han vet att det hela en gång kommer att ta slut. Som om han inte kan suga i sig och njuta av all den uppmärksamhet som nu riktas mot just honom. Tiden står stilla. Från läktarplats har jag svårt att hålla känslorna tillbaka.

Han lyfter sina händer, applåderar supportrarna och joggar mot mittcirkeln. Det är dags för avspark. Himlen är kolmörk. Det är dags för en ny uppvisning hemma i Rom för vår tids Gladiator.

Men alla sagor har ett slut. Igår kom den där dagen som Francesco Totti har funderat på. Den dagen då han slutligen offrar sig själv för klubben han älskar. Han har på sitt sätt erbjudit sig att ta ett steg tillbaka för klubben i hans hjärta. Francesco Totti har öppnat dörren, om så bara med en liten springa att kika in i. Genom den ser vi slutet på en av världsfotbollens mest lojala och fascinerande karriärer. Frågan är om det är dags redan nu.

Den där kvällen på Olimpico fällde jag en tår. För Totti, för staden, för den gamla kvinnan, för farbrorn i keps, för pappan med sonen på axlarna, för den södra curvan, för alla som älskar den här sporten. För kärleken. Jag kramade om mitt sällskap. Låt det aldrig ta slut tänkte jag, och när jag tänker tillbaka på den där kvällen fylls mina tårkanaler igen.

Slutet är nära nu. Låt det aldrig ta slut. Och när det nu gör det.. Tack för allt, Francesco Totti. Tack för showen. Jag tänker för mig själv:

‘No Totti, No Party’.

Jag har en strategi för hur jag vill bygga upp den här bloggen. Den kommer såklart att handla så mycket om Italien och Serie A så att ni kanske kommer att få nog till slut, men jag vill att du som kommer in här ska få veta vem jag är först. Vad jag intresserar mig av, litegrann om hur jag lever, hur jag tänker, hur jag reflekterar över saker. Och jag kan skriva lite som jag vill. Det ytliga kommer att bli djupare.

Mötte några unga grabbar på Söder nyss efter ett pass i Kungliga Tennishallen. De kom fram, hälsade och det lyste fotboll i ögonen på dem. Passion. Det såg ut som unga killar som går runt o drömmer om fotboll hela dagarna. Det brukar nästan alltid vara killar och med rötter från andra kulturer. Klassiskt svenska småkids har generellt sett inte samma förhållningssätt till mig som jobbar med fotboll i TV, och jag upplever att förortskidsen, ofta med utländskt påbrå, har bättre koll på medelhavsfotbollen. Calcio latino.

Jag har medvetet hållit mig undan från twitter. Jag är ingen sån creddig typ som rankar folk efter hur mycket man kan, hur framgångsrik man är, hur man klär sig, hur mycket man har på kontot eller vilket familjenamn man har eller så. Twitter verkar vara ett perfekt ställe för folk som vill jämföra sina i-phones eller berätta om sin resa till Maldiverna. Jag kan tycka att det är ok att tipsa varandra om vart man får den bästa biffen, men jag går mer på klassisk hörsägen och söker mina egna äventyr. I värsta fall får jag googla. Twitter lockar till sig en hel del folk som gillar skvaller, som i många fall lever sina liv genom andra, som vill få reda på allt om alla andra. Det finns exempelvis en journalist på en kvällstidning som verkar närmast besatt av mig och twittrar och bloggar om mig så fort jag har klivit utanför dörren. Lite scary. Det finns också creddigt folk som knappt varit på en fotbollsanläggning utanför Sverige, utan som sitter i Nacka med fru och barn och twittrar om hur saker fungerar ute i världen, utan att egentligen ha levt ute i verkligheten. Som har läst hur det fungerar, minsann. Också lite läskigt. Ungefär som den gamla tidens journalister som sitter kvar vid ett skrivbord på nån gammal morgontidning och inte har upptäckt vad som har hänt där ute sista 20 åren. För egen del är jag ute i den internationella fotbollsverkligheten ofta för att skapa mig en uppfattning. Därifrån kan jag sedan utvärdera och tycka. Jag försöker åtminstone. Tar mig dit. Kämpar. Ser mig omkring. Kommunicerar. Livets skola.

Bara jag slipper stå på Spy Bars gubbrum och skåla med folk jag knappt känner och känna mig ball varje helg och kalla alla runtonkring mina kompisar, kanske vifta med ett och annat visitkort. Frågan är hur många där inne som hjälper mig när jag står med punktering utanför Norrtälje eller så. Men det är klart, det kanske är ‘bra att ha kontakter’. Ytliga eller inte. Det kanske finns nån som kan hjälpa en framåt. Nån som sträcker ut en hand. Idag kanske networking är viktigare än att verkligen gå in och göra ett jävligt gott dagsverke?

*****

Zambrotta och Pirlo är de enda gamla spelarna som finns kvar i Gli Azzurri. Pirlo är stjärna, Zambrotta är bara med känns det som. Han kan stå rätt positionellt i defensiven och han kan forfarande skjuta hårt i ribban, men han saknar den där overkliga utväxlingen med långa kliv längs långlinjen som han visade upp i Juventus sista åren. VM-laget 2006 var grymt, med Buffon, Zambrotta, Cannavaro, Nesta, Pirlo, Gattuso och Luca Toni på toppen av sina karriärer. Med Totti, Del Piero, Pippo, med lagspelare respektive tekniker som Perrotta och Camoranesi, med en sån som Fabio Grosso som höjde sig i omgivningen. Inget landslag var så bra som Italien då, och Lippi fick ihop hela orkestern. För Italiens del gäller det nu att ta sig till EM, att komma in med låga förväntningar och bygga ett lag som kan gå till final i Brasilien 2014. Kommenterar jag VM-finalen?

Här är Italiens VM med Grande Fabio Caressa vid mikrofonen:

*****

Det står en del unga tjejer i Kungliga Tennishallen och slår rungande vackra dubbelfattade backhands. När man tilltalar dom ler dom och hälsar artigt. Dom verkar intelligenta, väluppfostrade och vältaliga. Kanske går vi mot en ljus framtid ändå? När jag skulle gå förbi Max på vägen hem gick jag in och beställde en vanlig hamburgare. Den unga tjejen i kassan höll blicken nånstans i horisonten, stirrade ner mot kassan och vände upp blicken mot horisonten.

– Vaddå saru? Aha, en cheeseburgare, va?

– Nej, en vanlig hamburgare.

– Jaha, som måltid då eller? Meny eller?

– Nej, en vanlig hamburgare bara.

– Ska du ha nåt o dricka till?

– Nej, jag vill bara ha en vanlig hamburgare tack.

Suck, inte ens ögonkontakt. Ingen känsla av närvaro. Här har vi en annan del av vår framtid tänkte jag, som den unga farbror jag börjar bli. Här är en tredje del av framtiden. En som kommer att hänga mer inne på modebloggar och Marc Jacobs-butiker än på biblioteket och på högskolan:

[youtubeplay id=”m6L70BdWi0Q” size=”large”]

Märk väl hur även hon har fått in ordet ‘stökigt’. Välkommen till vår nutid. På tal om att vara universums mittpunkt tänkte jag..

Här sitter jag i alla fall i Sjöstan på tolfte våningen och blickar ut, på mitt kontor men hemma. Just nu sjunger Alicia Keys om New York, jag längtar dit och känner mig högt, högt uppe. Jag skriver, mailar, fixar allt sånt som jag inte hinner med annars. Jag lagar mat, diskar, städar, kollar kvitton, fakturerar och ringer lite samtal. Jag älskar de här dagarna. Sätter på VH1, Kviborgs favoritkanal, och bara borrar ner huvudet. Tisdag är catch up-day, eller dagen efter en måndag på Kungliga Tennishallen med Danne och mina Head-racketar på centercourten. Och äntligen ville fötterna, och ibland ville även hjärnan. Jag slår grymt bra när jag möter en bra spelare och får rytm i spelet. Jag älskar tennis. Tennis är och har alltid varit min favoritsport. Stefan Edberg var min enda riktiga idol. Senare i bloggen ska jag berätta om min uppväxt med en spelare som vann en Grand Slam. Rena rama Forrest Gump-historien.

Gentlemännens gentleman

Så här tänker jag mig Edberg. Alltid på väg framåt i planen. Vackra ben och rumpa, alltid med tungan rätt i munnen, lite töntig, utan hårprodukter, en otoppad ful forehand och världens vackraste öppna enhandsbackhand. Bara min pappa, Pege Hussfelt, kan matcha den när pappas kropp håller. Edberg spelade attacktennis med estetik utan att någonsin gnälla över domslut. En gentleman som vann gentlemmannaprsiet ‘ATP Sportmanship Award‘ så många gånger att att de döpte om gentlemannapriset till Stefan Edbergs gentlemannapris. Inte bara jag hade Edberg som idol och förebild. Den här killen också, som numera tar hem Edberg-priset på löpande band.

Och nej, det är inte en släkting till Quentin Tarantino.

Avslutade kvällen med att öppna en fin Barolo, dekanterade den och svalde ner den till lite nyinköpt ‘parmigiano reggiano’. Det var Don Tomaso som lärde oss att man skulle säga just så då han satt på en parkbänk i Parma.

Hörde förresten på Sportradion igår att Gunnar Nordahl tränade Öster när Nils Liedholm tränade Roma och att deras vägar möttes ute i Europaspelet. Hur kan det ha sett ut då de gamla legendarenra kramade om varandra inför detta möte i lilla Växjö? Det är många drömmar och funderingar som cirkulerar om hur de där grabbarna levde sina liv. Lite som jag ibland funderar över ‘The Rat Pack.’

*****

Edin Dzeko till Juve?

Jag kan tycka att Serie A har det skönaste liret i fotbollsvärlden (mycket mer ska jag berätta om och motivera detta senare såklart, bloggen dör inte efter detta inlägg), har flest differanser på klubbar och kulturer, den mest fascinerande miljön att resa runt i, den vackraste arkitetkturen, den godaste maten, det härligaste språket, den mest sympatiska servicen, har en konstskatt som är närmast oöverträffad, den mest häpnadsväckande kulturen, bästa stilen, de mest perfekta kostymerna, de virvlande mopederna längs trånga gränder, det mest passionerade kroppsspråket, ett skönt klimat, de stekigaste frisyrerna, är det land som mest tillåter stora stjärnor att vara just stjärnor, lite som i Hollywood, har de mest högljudda supportrarna i kombination med den enastående vackra koreografin på läktarna, har flest stora intressanta möten mellan stora rivaliserande klubbar, har en ouppnådd rivalitet mellan olika regioner och har ett land som är tusen länder i ett och samma, har de vackraste dräkterna, är mest måna om att det ska se vackert ut.. ja, jag kan hålla på länge. Espresson, restaurangerna, vingårdarna.. Jag skulle få sitta i dagar för att beskriva mitt intresse för det där landet. Bara hur domarna håller i korten i Italien, hur en arena kan heta något så romanstiskt som ‘La Favorita’, hur domarna kan bära rosa tröjor, hur Paparesta kan vara så vacker och ha ett så extremt ‘backslick’.. jag kan bli tårögd av många av historierna. Mer om allt det där senare kan jag lova!

Det Serie A skulle behöva liiiiite mer av är sådana som Ibra, Dzeko, superserben Krasic och Eto’o. Många unga spelare är på väg att nå ända upp dit men har en liten bit kvar, men min känsla är att det är på g. Serie A älskar stjärnor, Serie A älskar träd som växer till himlen, italienarna älskar Hollywood. Riktigt riktigt stor och firad stjärna blir man i München, Madrid och Milano. Ytterligare en Balkan-stjärna på väg hit alltså. För Balkan-folket är Serie A som den engelska ligan en gång var för oss.

*****

Tycker du att du är viktig? Tycker du att Ibra är stor nu? Här får du lite perspektiv:

[youtubeplay id=”HEheh1BH34Q” size=”large”]

Inte så stor va?

(Mer om Doria och ‘Superserben‘ att vänta framöver förresten. Men inte vilken superserb som helst.)

En superserb.

(Valde nog för övrigt nummer 27 efter att ‘Vårbergs Maradona’, Tolga Ünal, tog samma nummer i Andrea Doria. Obekräftat.)

Min farmor, Anna-Lisa Huss, uppväxt utanför Skellefteå, tillbringade en stor del av sitt liv i Ludvika. Hon lämnade oss för två år sedan och minnesstunden hölls där Dan Andersson ligger begravd i Ludvika. Farmor var stolt över att vara en ‘Huss’ tror jag. Att vara från den släkten är fint tyckte farmor, även om det har funnits en och annan kontroversiell ‘Husse’ som har gäckat genom historien. Farmor berättade att vi är släkt med Kristina Kappelin, vilket får ett och annat att klarna. Hon berättade även att vi är släkt med Evert Taube.

Doria spelade sina hemmamatcher de två första åren på Sjösala ute vid Stavsnäs, en plats som Evert Taube höll nära sitt hjärta. Rönnerdahl sjöng för oss och satte ord på vad vi kände då vi klev ut på den vackra planen i våra nya blåvita tröjor.

‘Lycklig som en lärka uti majsolens sken, sjunger han för ekorr´n, som gungar på gren!’

[youtubeplay id=”gM7adfF7V_s” size=”large”]

Efter den tunga inledningen började Doria slita till sig uddamålsvinster. Vi hade tungt mot sämre lag, vi slet, var tunga att möta, och ofta stod Niclas Kindvall och Jesse för de avgörande momenten när lägen dök upp. Vi började avgöra matcher sent, och våra målvakter storspelade. En av dem var Petter Johansson. Under hösten började vi rada upp vinsterna. Vi besegrade Saltsjöbaden borta, vi vände hemma på Sjösala mot seriesuveränen Atletico Nacka som hade den fantastiske Niclas Haslum i laget.

Med bara några matcher kvar ställdes vi mot Vincent Sundbergs BK Carmen. Vi gjorde klubbens bästa defensiva insats i historien och vann med 2-0, och efter 10 raka vinster började vi inse att det var möjligt att bli tvåa i serien och utan poängtapp skulle vi kunna gå upp som en av de bästa tvåorna.

Fortsättning följer.

Som morgontrött var det tungt att kliva upp lite småbakis och otränad på måndagsmorgnar runt klockan halv sex. Vi lirade mot ‘Målerimetoder’, ‘FC Sir’ och en massa andra konstiga lag med konstiga namn. Jag blev i första matchen bortkollrad av en tjej som heter Ida. Ida har jag lovat att berätta mera om i en tidigare text. När vi nu skriver 2010 har Andrea Doria även ett damlag, och där är Ida lite av lagets stjärna. På korpplanen blev vi i Doria ett målfarligt lag som helt slapp undan varningar under en hel säsong. Efter säsongen frågade P-J om jag ville hjälpa honom att värva ihop ett lag som kunde spela i det riktiga seriesystemet. Jag sa ja, såg till att fixa kläder till ett helt lag och började ringa runt.

Som gammal räv i de lägre regionerna i Stockholms seriesystem spelade jag lite med Mosebacke när jag flyttade upp hit. Det var Chris Härenstam som introducerade mig dit. Chris umgicks jag också med under en period. Nu bor han på Ingarö tror jag, med familj. Det senaste jag hörde från Chris var när min vän Janne Blomqvist på Radio Uppland ringde oss i våras och snackade upp oss inför VM. Chris framhöll då tydligt hur viktigt det är med erfarenhet när man åker till ett VM. Han menade att hans erfarenheter i tidigare mästerskap skiljde honom och mig åt. Jag tror att det är extra kul för SVT-medarbetarna när det blir stora mästerskap då deras medarbetare aldrig är ute och jobbar på de stora arenorna mer än vart annat eller vart fjärde år. Vi på fyran andas ju och jobbar ju liksom med internationell toppfotboll dag ut och dag in. Efter Mosebacke-sejouren bjöds jag in av gamle Mosebacke-tränaren Morgan Hoffman till klubben Lo Scudetto. I den klubben fick jag träna med Jesse Kindbom. Det är den mest spirituella och mest karismatiska spelare jag har lirat med.

Jesse Kindbom skjuter frisparkar från 35 meter hårdare och ofta med lika bra precision som Cristiano Ronaldo. Varje gång han gör mål, på träning eller match, är han minst lika glad som Pippo Inzaghi. Han firar tillsammans med sina lagkompisar och brukar ta en lång löpning längs sidlinjen. Kåa, som numera lirar med Doria, berättade att Jesse gjort mål trots att han stått felvänd ute vid sidlinjen, 40 meter ut då de mött varandra för några år sen. Han tryckte till bollen i vändningen och bollen drog iväg i en båge i bortre hörnet i målburen.

Jesse var en av de första jag ringde upp när vi skulle bilda ‘Nya Doria’. Jesse hade egentligen lagt av något år tidigare sedan hans kropp sagt ifrån. Efter nåt års vila verkade kroppen ha återhämtat sig någorlunda. ‘Oxens’ muskler är för explosiva för hans eget bästa och varje ryck är en påfrestning. Med Jesse i laget insåg jag att vi åtminstone skulle ha en viss chans att kunna konkurrera i division 7, bara laget inte släppte in 4-5 mål per match. Den första inomhusträningen gjorde Jesse 16 mål och höll på att skjuta sönder ett elskåp bredvid en av målburarna. Mina ‘Korpenpolare’ var skärrade. I en av lagets första träningsmatcher gjorde Jesse ett av alla sina hat-tricks i klubben. Vi föll dock mot ‘En bro för myckers’ med 7-6. Jag insåg att vi kunde gå mot en tung vår tillsammans, vår första vår i seriesystemet våren 2008. Ingen kunde då ana att vi hösten 2010 skulle spela en toppmatch i division 5, som vi gjorde i fredags kväll. Det kan ha varit Oxens sista föreställning på hemmaplan. Resan hit har varit närmast overklig, precis som Andrea Pirlos skott igår kväll.

Fortsättning följer.

Hallå! Club Calcio ikväll 20:00. Inter – Juve!!!

[youtubeplay id=”uIelnaWM3hg” size=”large”]

Jag kan tycka att det vikitgaste när man rapporterar om sport är att man sätter fokus på händelserna, snarare än att man sätter fokus på sin egen rapport. Det blir i sådana fall i slutändan en objektiv rapportering. Men det finns också andra sätt att rapportera, när den objektiva rapporten redan är gjord. För att skaffa sig utrymme för att få skoja och spexa lite i den officiella världen så tror jag att det är enklast för den som redan har byggt upp en viss trovärdighet. Det är alltså enklare att lita på typ Fredrik Reinfeldt (än exempelvis Adde Malmberg eller Lenny Norman) även om han skulle skoja nu och då, därför att han har byggt upp ett förtroende hos många redan. Han har alltå utrymme att skämta utan att bli en pajas.

Vi har i svensk sport-TV generellt sett alltid velat ha en seriös rapportering snarare än en humoristisk eller glad dito, därför att vi dels alltid har fått en seriös, tämligen objektiv rapportering från SVT som vi alla har växt upp med. Vi vill också att själva idrottsutövarna ska få mer fokus än profilerna som presenterar i TV. Det är en bra och sund inställning tycker jag. Men finns det utrymme för mer? Varför blev Arne Hegerfors mest populär av alla, när det var han av alla som vågade lämna den där inrutade mallen och som vågade spexa lite? Får man skoja ibland eller ska man alltid vara gravallvarlig? Räcker det med att man är nördig i sitt ämne men att man har glimten i ögat?

Jag upplevde att vi under tiden då jag var på Canal+ alltid ville rapportera med seriositet. Vi ville ta reda på mer hela tiden, vilket gjorde att jävligt nyfikna. Nån ritade streck, nån flyttade utomlands, nån reste runt i England i veckorna. Man lär sig mycket på att förkovra sig och borra in sig i ett ämne. Frågan är bara om det finns utrymme för lite skratt också?

Vi testade ett nytt grepp på den här sajten igår. Jag och Ekwall satt i studion, pratade fotboll och varje gång vi lämnade våra TV-tittare så sände vi vidare här på sajten. Vi följde alla matcher i Europa League och visade alla målen som kom in. Hela idén är fascinerande och finns som tjänst i Italien via SKY. Den har blivit populär i flera av de stora fotbollsländerna. Igår skojade vi lite mellan varven och släppte lite på den där strama ytan. Lite imitationer, gamla stories och allmänt avslappnat kompissnack. Respons? En hel del jubel.

https://www.tv4play.se/sport/fotbollskanalen?videoId=1.1838615</p”&gt;

Det har länge varit tabu att skoja inom sportjournalistiken, men om man nu har visat hur mycket man kan om fotboll och hur mycket man brinner för den internationella fotbollen, hur mycket man gett upp i livet för att ta reda på lite mer, har man då skaffat sig en trovärdig plattform och en relation med tittarna, varifrån man sedan kan skoja utan att framstå som en pajas, utan snarare som en polare i TV-skärmen?