Tre minuter in i Sveriges match i Amsterdam igår så kändes det så bra ur svensk synvinkel. Sedan, pang!
Wesley Sneijder är 2010 års stora lilla spelare i världsfotbollen. Innan matchen gick han förbi mig och Stubben, och även om jag är en liten kille så är Sneijder aningen mindre. En spelare i hans längd hade nog aldrig fått chansen i ett tidigt stadie i svensk fotboll hann jag tänka. Sneijder gömde sig bakom Granqvist i offside-position. Ett enkelt knep kan tyckas, men taget ur den högre skolan på en nivå som vi knappt pratar om på de här breddgraderna.
Sneijder lurade med sig Granqvist att stöta, Van der Vaart passerade på precis det sätt som jag hade varnat för innan avspark i vår sändning på TV4, och passningen till ‘Jägaren’ kom när Majstro var mitt i steget. Så perfekt utfört. ‘Jägaren’ är plötsligt som 27-åring en av de hetaste målskyttarna i Europa. I landslaget och Schalke 04 har han förtroendet att få spela. I Milan hade han ungefär samma börda på sina axlar som Gilardino kände tidigare och det måste till en spelare med Ibras psyke för att älska den typen av press.
Holland lånade ut bollen till oss ibland när de kände för det under den första timman kändes det som och spelade med lågt försvar för att sedan kontra. Bara djupledsbollen mot Ola Toivonen över den högt stående backlinjen hotade på allvar de första 60 minuterna. Spelare som Totti och Sneijder flyter runt över stora ytor, ser ointresserade ut, gör ett snabbt ryck och gör sig redo för att ta emot, tar med sig bollen in i en yta snabbt och ofta dyker de upp rättvända mot en backlinje som ligger för långt ifrån spelaren. De bästa lagen i världen chansar aldrig. De spelar säkert, med låg risk och skickar inga bollar uppåt i planen på chans. Vi är inte där. Vi tänker inte ens så.
Att van Persie saknades är en fördel för Holland, att van Bronckhorst har slutat gör inte så mycket, att Kuyt tvingades kliva av märktes inte men att De Jong fick stanna hemma visade sig vara ett genidrag av förbundskapetenen van Marwijk. När van Bommel spelar med De Jong är det den förstnämnde som ska kliva med i attackerna, men han blir ofta kvar. Han är inte alls så tongivande i offensiven som under åren i PSV. Mycket beror till stor del på att han ofta stannar då han spelar med Schweinsteiger i Bayern. Van der Vaart och Sneijder känner varandra utan och innan och vandrade som de ville genom Sveriges mittfält.
Pontus Wernbloom jagade spöken, Ola Toivonen letade efter sig själv, Johan Elmander gjorde vad han kunde i en ovan roll men kändes som en romb i ett runt hål medans Sebastian Larsson är alldeles för begränsad för spel på den här nivån tycker jag. Det räcker inte med lungor, att kämpa och att ha ett bra tillslag på frisparkar mot ett sånt är motstånd. Det blev tydligt att Majstro led av att inte ha en ledare bredvid sig, och att Granqvist hade svårt att hänga med i kvicka löpningar.
Hamréns tänk då? Ja, att kliva upp högt, att våga pressa, att våga hålla i bollen är fräckt. Men man måste också såklart anpassa sin taktik efter motstånd. Vi blev lurade igår. van Marwijk hade full kontroll på matchen och det som var oroande var att höra den gode Erik efter matchen då han inte ville hålla med om att vi gick i fällan. Hoppas nu att han ser det här som en läxa och att ‘vårt spel’ inte innebär att vi bara har EN plan, utan även två eller tre olika sätt att bemöta olika typer av motståndare.
För egen del var det en stor ära att få göra en stor svensk match på riktigt i svensk TV. På radio har de använt samma grabbar under 20 års tid fram till igår, och då blir det lätt för tittarna och lyssnarna att känna igen sig och förknippa matcherna med kommentatorn och vice versa.
Jag skulle egentligen ha flugit via Oslo men fick en biljett direkt till Stockholm när jag kom in på flygplatsen i Amsterdam. Ikväll väntar middag med Blomqvist och Barsom på DeVille i Jeppes kvarter. La Vita é bella!
Italiens match? Jag måste läsa in mig, men rent spontant så är det en tragedi. Simon messade mig under dagen. Det verkar som något vi bör prata om i Club Calcio på söndag. Mer om det kommer!